onsdag 31 december 2008

Gott nytt år!

Nu lider 2008 mot sitt slut och det är dags att välkomna det nya året. Jag hade förväntat mig att 2008 skulle bli ett jobbigt år, men inte så här jobbigt - även om det fanns ljusglimtar.

Den här bloggen är ny och besöksstatistiken går upp och ned beroende på vad jag skriver om och det Kinarelaterade nyhetsflödet. Om jag ska våga mig på ett nyårslöfte, så är det att skriva färre men bättre inlägg. Jag har inte riktigt lärt mig att behärska formatet än och jobbar på att göra det bästa av denna blogg. Tack alla er som har följt mig hit och hoppas vi ses igen nästa år, för att diskutera, debattera och bevaka Kina. Ett riktigt gott nytt år till er alla!

tisdag 30 december 2008

Tänker du rätt?

Ibland kan två personer iaktta exakt samma verklighet och se helt olika saker. Jag säger att flaskan är halvfull, medan den är halvtom för dig. Eller tvärtom. För mig handlar detta om olika perspektiv, inte att jag har helt rätt och du har helt fel. Dessutom är mötet mellan olika perspektiv berikande och borde välkomnas. Men det finns uppenbarligen insatta personer som tycks hävda att det finns ett korrekt perspektiv på verkligheten och det gäller att hitta just det.

Ta till exempel sinologen och affärsmannen Lars Ellströms inlägg på Utrikesbloggen, "Sken och verklighet hamnar upp och ned". Här lägger Ellström fram det han kallar för den "västerländska paradoxen": trots att Kina är ett mycket mer öppet och ekonomiskt utvecklat samhälle än någonsin, så ökar "kritiken mot Kina" i väst dramatiskt. Detta till skillnad från trettio år sedan, då västerlänningar "höjde Kina till skyarna" och viftade bort kritik mot Kina.

Samtidigt existerar en "kinesisk paradox", som utgör en parallell till den västerländska paradoxen. Enligt Ellströms förmenande kommer kineser som besöker Väst tillbaka med övervägande positiva intryck av Väst, trots att de både utsatts för åratal av kolonialism och propaganda mot den "degenererade" västvärlden, och därför borde bära med sig en hel del fördomar.

Ellström söker förklaringen till denna paradox i att västvärlden känner sig hotad av Kinas frammarsch och att den ensidiga kritiken representerar en strävan att återställa en världsordning Väst var herre på täppan.

Visst ligger det mycket i Ellströms beskrivning och analys av de två paradoxerna. Ändå skruvar jag på mig när jag läser hans inlägg. Till att börja med, stämmer det att kineser i gemen har en förvånande positiv bild av västvärlden? Naturligtvis är det förståeligt att det materiella välståndet i väst är en attraktivare för kineser än vad det kinesiska samhället är för västerlänningar. Men den spirande nynationalismen, som är full av utfall mot både Väst och Japan, kan väl ändå inte undgått Ellström? Kina har aldrig haft ett djupare och bättre förhållande till USA, Europa och Japan, och den som har ögon att se med kan inte undgå att se att de senaste tolv åren så har vi bevittnat allt mer aggressiv retorik mot omvärlden.

Hur kan det komma sig att representanter för den mest välmående och välutbildade generationen i Kinas historia är beredd att ta till gatorna och demonstrera mot omvärlden? Det finns äldre kineser, som själva upplevt kriget mot Japan, som skakar på huvudet när de ser den senaste anti-japanska demonstrationen. Förklaringen till detta kan inte sökas i det förflutna, utan i nuet. En del av förklaringen kan återfinnas i den främlingsfientliga nationalism som tolereras och uppmuntras av kommunistpartiet. Det finns andra förklaringar.

Men det mest obegripliga och oroväckande yttrandet i Ellströms inlägg kommer på slutet, där han frågar:

Hur kan det komma sig att annars begåvade och kritiskt sinnade personer gång på gång trampar fel i den kinesiska rabatten?

Menar verkligen Ellström att det finns ett enda, "rätt", perspektiv på Kina? Att bara man har levt och studerat i Kina, så kommer man fram till "rätt" slutsatser? Naturligtvis har Ellström rätt till sin åsikt, men själv tycker jag att hans inlägg ger smakprov på en totalitär kunskapssyn som inte är ovanlig bland en del Kinakännare.

måndag 29 december 2008

Hatets apostlar

Egentligen hade jag tänkt skriva om något helt annat, men av en slump snubblade jag över nedanstående video. I videon, som heter "Heja Kina 2009", reciterar en småskoleklass en nationalistisk dikt där man frammanar all världens olyckor över Sarkozy och Frankrike på grund av den franske presidentens val att träffa en tibetansk dissident tidigare i höstas. En strof i hatdikten lyder enligt Shanghaiists engelska översättning:

Lead: Earthquakes, shifting back and forth like the positions of Sarkozy, with his dirty tricks, trying to shake the great China
Lead: Did China retreat?
All: No. The Shenzhou-7 launched. We are victorious!
Lead: Pathetic Europe will never stop the insurmountable force of our great dynasty
All: Just the aftershocks from the earthquake would destroy France!




Om någon undrat varför så många kinesiska ungdomar varit beredda att ösa ovett över verkliga och påhittade "fiender" till "Kina" det gångna året så är detta en del av svaret.

lördag 27 december 2008

Blogge Bloggelito: Voffo gör han på detta viset?

Nu börjar detta händelserika år äntligen lida mot sitt slut och ute i bloggosfären kan man beundra långa återblickar, där man kan studera det gångna året ur bloggarens ögon. Jag har inte varit igång så länge så att jag kan göra detta, utan jag har studerat andras bloggar, inte minst Blogge Bloggelitos retrospektiva utställning som han ganska passande kallar Annus horibilis. Jag håller med Blogge Bloggelito om att 2008 inte var ett så kul år och många av hans rappa inlägg kan jag instämma i. Men samtidigt återpublicerar han stolt ett flertal inlägg om Tibetkrisen i våras där Blogge gjorde ett par grova övertramp. Varför inte ta tillfället i akt att ta avstånd från ord som kanske yttrats i tillfälligt vredesmod? Det här är en så pass viktig fråga att jag kommer att ägna dagens inlägg åt detta. Nästa år är det femtio år sedan det tibetanska upproret 1959 och i mars kommer frågan med all säkerhet upp på bordet igen.

I sin återblick gör Blogge Bloggelito stor sak av att västerländska media gav en skev bild av upproret i Tibet och den kinesiska politiken i området. Som exempel på den västerländska konspirationen mot Kina visar Blogge upp ett bild på en SvD-artikel som hade rubriken "Kina påskyndar omskolning i Tibet" och som utrustats med en något missvisande bildtext.



Det är sant att demonstrationer skedde i Katmandu. Och det är sant att många tibetanska demonstranter arresterades av polisen. Det har också förekommit rapporter om att kinesisk polis fanns i Nepal för att "hjälpa" den nepalesiska regeringen att kontrollera demonstranterna. Men just den här bilden föreställer inte kinesisk polis i Katmandu, utan nepalesisk polis i Katmandu. OK, slarvig redigering. Men "antikinapropaganda"? Knappast.

Vad Blogge inte bryr sig om att kommentera är vad själva artikeln handlar om, nämligen att den kinesiska regeringen hade startat en ny "patriotisk" kampanj i Tibet. Inte i Hebei, eller i Jiangsu eller i Jiangxi, utan i den "autonoma regionen Tibet". Tydligen är tibetanerna synnerligen opålitliga "kineser" eftersom de behöver en särskild patriotisk kampanj. Och tydligen är det pajasar som Zhang Qingli som tycker sig veta vad som är bäst för tibetanerna.

Detta är inget som SvD hittat på eller gripit ur tomma luften. När kampanjen rullade på som värst kunde vem som helst gå ut på det kinesiskspråkiga nätet och beskåda hur tibetaner i byar och söcken fick lyssna till föreläsningar om hur primitiv tibetansk kultur är och hur bra tibetanerna fått det under kommunistpartiets styre.



Blogge Bloggelito har ju tidigare reagerat på hur den kinesiska regeringen stigmatiserar sina egna medborgare; vad kallar han det här? Han gör stor sak av hur en del kineser känner sig "förödmjukade" av den västerländska pressens rapportering av Tibet. Vem tror han har det värst? En kinesisk gäststuderande i Malmö eller en tibetan i Lhasa? De kineser som ogillade den västerländska rapporteringen fick faktiskt ge utlopp för sina känslor på plats och ställe i många kinesiska städer. Kunde tibetaner ge utlopp för vad de kände inför Xinhuas rapportering om det tibetanska upproret?

Nåväl. Händelserna i mars är var knappast ett verk av en "separatistisk mobb" i Lhasa, vilket Bloggelito försöker göra gällande. Det var ett uppror som skedde på flera ställen över hela det etniska tibetanska området. Våld mot civila förekom, men det var inte representativt för rörelsen i sin helhet. Större delen av protesterna skedde utanför den "autonoma regionen Tibet". De som tvivlar på detta bör ta en titt på nedanstående karta som sammanställts av Phayül. (Tyvärr syns inte hela kartan i detta gränssnitt, men om du klickar på bilden kommer kartan upp i ett nytt fönster och markeringarna syns tydligare.)

Detta är ett av de största Kinanyheterna 2008. Efter nästan sextio år av kinesisk styre betraktar tibetanerna fortfarande inte det kinesiska styret som legitimt. Det är möjligt att den kinesiska regeringen lyckats övertyga många kineser att Tibet varit en del av "Kina" sedan 1200-talet, men det tycks inte haft någon verkan på miljontals tibetaner. De är beredda att ta stora personliga risker för att visa detta och nu har en ny generation tibetaner fått smaka på den kinesiska statens repression. I skrivande stund går kinesiska poliser omkring i Tibet och trakasserar tibetaner genom att konfiskera tibetansk musik. Hur många tibetaner som fått sätta livet till sedan mars finns det inga säkra uppgifter om. Alla vi som tycker om Kina kan inte blunda för denna verklighet som är precis lika verklig och angelägen som Kinas eget ekonomiska under. Om inte vi talar om det kommer andra fråga oss varför, när den svenska pressen återupptäcker frågan i mars nästa år.

fredag 26 december 2008

Dålig publicitet

Börjar nu åter ägna mig åt nyhetsflödet och som vanligt när det gäller Kina är inga nyheter goda nyheter. Mjölkskandalen i Kina, som fick oss att lära oss skillnaden mellan "melanin" och "melamin", rullar vidare. Nu rapporterar DN att några av de anklagade i skandalen hotas av dödsstraff, något som knappast kan förvåna någon med tanke på rättsläget i Kina just nu.

Det är intressant hur en sådan här skandal på något sätt förvandlas till en anklagelseakt mot den kinesiska regeringen eller det kinesiska systemet. Om en liknande skandal inträffat i USA eller Europa hade man talat om storföretagens girighet, men inte nödvändigtvis om det amerikanska eller europeiska systemets ruttenhet. Men när det kommer ut att kinesiska tillverkare medvetet förgiftat mjölkprodukter, och kanske också fiskprodukter, agerar alla som om det hela i första rummet var en politisk fråga. Som om det var "Kina" som befann sig i den anklagades bås, inte tillverkarna av de undermåliga produkterna.

Inte minst den kinesiska regeringen själv är skyldig till detta. En del rapporter tyder på att melaminskandalen var ett resultat av den nyhetsblockad som rådde inför OS. Och i den hetsiga atmosfär som rådde i våras, då många kinesiska patrioter ville bojkotta västerländska produkter i protest mot den "vinklade" västerländska pressen, var det inte heller opportunt att framställa kinesiska företag i dålig dager. När skandalen till slut var ett faktum i höstas, så såg många kinesiska bloggare situationen i en galghumoristisk dager och skojade att sanna kinesiska patrioter borde stödköpa och konsumera de melaminförgiftade produkterna för att protestera mot den "västerländska konspirationen" mot "Kina".

Men oavsett vilken riktningen debatten tar, så utgår alla från att melaminskandalen är en politisk skandal, inte ett vanligt rättsfall. Det är klart att om brott begåtts i samband med skandalen, så ska de skyldiga straffas. Kanske inte just med dödsstraff, men i alla fall straffas. Men dålig produktkvalitet är i första rummet en konsumenträttsfråga och en civilrättslig fråga. Om pressen kunde rapportera fritt om skandalen och om de kinesiska domstolarna kunde utdöma kompensation till offren, så skulle de kinesiska politikerna kunna sova gott om natten. Men inget tyder på att det kinesiska kommunistpartiet är berett att släppa greppet om rättsväsendet och pressen, så ingen litar på den kinesiska pressen eller de kinesiska domstolarna. Och fler liknande skandaler kommer att följa och åter kommer folk att klaga på den vinklade och negativa publiciteten Kina får i världspressen.

onsdag 24 december 2008

God jul!

Jag tillhör dem som älskar julen, så de närmaste dagarna kommer min aktivitet oundvikligen att glida ned på en lägre nivå. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att tacka alla er som läser denna blogg och som kommenterar och önska er en riktigt god jul, ingen nämnd ingen glömd. I mellandagarna ska jag försöka återkomma med ett inlägg där jag kommenterar det senaste nyhetsflödet. Tills dess: god jul!

måndag 22 december 2008

Den glömda landsbygden

OlaWong rapporterar att den kinesiska regeringen överväger att avskaffa det kinesiska mantalsskrivningsystemet (hukou), som förhindrat landsbygdsbefolkningen från att flytta in i städerna sedan 50-talet. Som vanligt är det Shanghai som leder utvecklingen där bönder kunnat köpa uppehållsstillstånd sedan ett par år tillbaka. På sikt strävar nu den kinesiska regeringen efter att skapa fri rörlighet mellan stad och land, men det är fortfarande oklart när detta kommer att ske.

Det ökända hukou-systemet är en knivig fråga. Om staten inte hade kontrollerat omflyttningen i landet är det inte otroligt att Kina skulle haft de enorma kåkstäder som finns i Brazilien eller Indien, med alla de problem som följer. Å andra sidan kan det i längden inte vara förenligt med ett öppet samhälle att man förhindrar befolkningen från att flytta dit de vill.

Jag tror att grundproblemet i Kina är att den nuvarande politiken gynnat städerna på landsbygdens bekostnad och de senaste tiden har allt fler forskare börjat fokusera sig just på landsbygdens utveckling eller brist på densamma. I en nyutkommen bok av Yasheng Huang, som jag ännu inte hunnit läsa, ges en intressant bild av den senaste tidens ekonomiska mirakel. På 80-talet tittade stadsborna med avund på de ekonomiska utvecklingen på landsbygden (eller delar av landsbygden), där bönderna kunde berika sig genom privata jordbruk och småföretagsamhet. I spetsen för denna politik stod Hu Yaobang och Zhao Ziyang, som själva vuxit upp i bondbyar i det gamla Kina. Efter revolten 1989, som var centrerad i städerna, skedde en omsvängning som satsade just på städerna och nu var det stadsbor från de rika delarna i Kina som Zhu Rongji och Jiang Zeming som tog över rodret.

Sedan dess är det bönderna som fått finansiera den ekonomiska expansionen i städerna. För att Kina ska kunna hålla nere lönerna i industrin och därmed vara konkurrenskraftigt måste matpriserna ligga på en låg nivå, och de som fått betala priset för detta är Kinas bönder, som antingen fått ägna sig åt olönsamt jordbruk eller arbeta som lågavlönade gästarbetare. I längden är detta en ohållbar situation och de stigande matpriserna i Kina kan vara ett tecken på att man nått gränsen för den nuvarande utvecklingsmodellen. Förr eller senare kommer den kinesiska regeringen tvingas ta itu med denna situation. Kanske krisen i världsekonomin kommer att leda till en omorientering i den ekonomiska politiken under 2009?

Peking efter OS

På ett ganska tidigt stadium hade jag på känn att 2008 skulle bli ett jobbigt år och bestämde mig för att inte resa till Kina. Det var min enmansbojkott kan man säga. Av de flesta rapporter att döma visade det sig vara ett riktigt beslut och även om jag hade ändrat mig och velat åka framemot sommaren hade det varit svårt på grund av visumbestämmelserna. Nu är kanske det snart dags att ta sig tillbaka och ta en titt på det "nya Peking" och dagens DN ger oss en bild av hur normaliteten håller på att återvända till Peking.

Jag var i Kina och såg den utbredda besvikelsen när OS 2000 gick till Australien. Jag förstod att det betydde mycket både för vanligt folk och för regeringen, men jag hade och har fortfarande svårt att förstå idén att Kina på något sätt var berättigat till ett OS. De olympiska spelen är ett jippo av episka proportioner och inget land har a priori rätt eller förmåga att organisera det. Jag har alltid betraktat OS som en utpräglad TV-händelse som lika gärna kan utspela sig på månen och var lättad när Sverige inte fick det. Men jag förstod att det var oundvikligt att Kina skulle få OS förr eller senare. När Peking till slut fick spelen var min första tanke "Lycka till, ni anar inte vad ni gett er in på." De förväntningar på nationell storhet och perfektion den kinesiska regeringen lagt upp var helt oförenliga med den olympiska verkligheten, med skandaler och politiskt ståhej , och jag undrade hur den nervösa ledningen i Peking skulle hantera detta. Och det blev ungefär som jag trott, med politisk oro, ökad repression och uppiskad nationalism. Det var inte kul att bevittna från mitt skyddade hörn av världen.

Var det värt det? Jag har fortfarande inget svar på den frågan. Stora delar av det gamla Peking jag en gång lärde mig älska är nu borta. Men det kanske skulle skett ändå. Det var meningen att fler utlänningar skulle besöka Kina, men turistströmmarna uteblev och de utlänningar som var bofasta i Peking ville helst ge sig av när den kinesiska regeringen började genomföra de visumbestämmesler som dittills bara funnits på papperet. Kina skulle visa upp enighet, men i alla solidaritetsdemonstrationer med OS som genomfördes i Kina och utomlands lyste "minoriteterna" med sin frånvaro. Ingen uighur i Ürümqi såg poängen med att bojkotta Carrefour. Och idag har en ny generation tibetaner lärt sig priset att öppet opponera sig mot Peking-styret.

Men när allt kommer omkring var själva OS i Peking en succé och det var kul att se det på TV i alla fall. Jag vet fortfarande inte om det var värt det, men jag är glad att det är över och att vi nu kan gå vidare. Nästa år kommer bli tufft, inte bara för Kina utan för resten av världen. Världsekonomin är inne i en nedgång och det är fortfarande oklart hur Kina kommer att beröras. Mer móm detta senare.

Upppdatering: En anonym läsare har påpekat för mig att den svenska pressen visst rapporterat om Kinas piratjakt. Stort tack!

fredag 19 december 2008

Kinesisk piratbekämpning

International Herald Tribune rapporterar att den kinesiska befrielsearmén har beslutat att sända fartyg till Adenviken för att bekämpa somaliska pirater i området. Detta är första gången i modern tid som Kina skickar krigsfartyg utanför Stillahavsregionen. Den svenska pressen har hittils varit tyst om detta, men inte den danska.

Jag tror att det är i grunden positivt att Kina dras med i internationella fredsbevarande och polisiära åtgärder, på sikt kommer detta förhoppningsvis få Kina att respektera internationella normer och bli en ansvarsfull medspelare i världssamfundet. Den kinesiska regeringen har länge kritiserat USAs roll som världspolis på haven, samtidigt som man åkt snålskjuts på just denna politik och själv vägrat ta ansvar för fredsbevarande åtgärder i någon nämnvärd utsträckning. Detta är en välkommen kursändring. Å andra sidan är Kina nu på väg att bli en stormakt och då får landet också finna sig i att bli hårt kritiserat för verkliga och upplevda snedsteg. Det är en del av jobbet och kritiken kommer att bli värre innan den bli bättre.

Det gångna årets händelser visar att den kinesiska regeringen inte är helt van vid att bemöta hård internationell kritik och det är dags att lära sig detta. I längden kommer omvärlden inte imponeras av svavelosande eder från utrikesministeriets presstalesman, godtyckligt inställda toppmöten eller "spontana" regeringsvänliga massdemonstrationer. Tvärtom. Länge kunde den kinesiska regeringen och dess tillskyndare gömma sig bakom det faktum att USA styrdes av en reaktionär maffia som gladeligen struntade i vad vare sig inhemsk eller utländsk opinion tyckte. Nu tillträder en ny administration som av allt att döma är mer lyhörd och kontrasten mellan USA och Kina kommer än en gång att stå i tydlig dager. Hoppas den kinesiska regeringen tar detta tillfälle och genomför en kursändring.

torsdag 18 december 2008

Det glömda Xinjiang

New York Times rapporterar att två uighuriska män, Abdurahman Azats och Kurbanjan Hemit, dömts till döden för att ha attackerat en polisstation i Kashgar den 4 augusti i år, vilket ledde till att 17 paramilitära polismän dödades. När dådet begicks sågs detta som ett sätt för det uighuriska separatistiska rörelsen att destabilisera Kina inför OS, som skulle öppnas ett par dagar senare.

Det är sant att den uighuriska frihetsrörelsen i Xinjiang ibland tillgriper våldsamma metoder, vilket är en tragedi på alla tänkbara sätt. Det skapar inte sympati för den uighuriska saken utomlands och ger den kinesiska regeringen en förevändning göra sitt förtryck av uighurerna till en del av "kriget mot terrorn". Men det är också sant att det lätt att hemfalla åt ett slags dubbelmoral och bedöma våldsdåd utifrån gärningsmannens etniska härkomst. Vi dömer så att säga syndaren, inte synden. Detta sker även i Kina och det finns många exempel på detta.

Titta till exempel på fallet Yang Jia. Den 1 juli i år stormade han in i en polisstation och högg ihjäl sex polismän. Tämligen omgående blev Yang ett slags antihjälte i den kinesiska cyberrymden, där Yang framställdes som ett offer som drivits till sin gärning på grund av trakasserier från polisen. 2500 namn samlades in från kända profiler som konstnären Ai Weiwei, ekonomen Zhou Yushi och bloggaren Zhou Shugang för att om möjligt rädda Yang från en avrättning. Men de kinesiska myndigheterna lät sig inte bevekas och Yang avrättades senare under hösten.

Jag är emot både dödsstraffet och jag har inget till övers för terrorism heller, men kontrasten mellan den uppmärksamhet de två dåden föranlett är slående. Om folk hade brytt sig om att gräva i Azats och Hemits bakgrund skulle jag inte förvånas om de i likhet med Yang Jia levt ett liv på marginalen och utsatts för polistrakasserier. Men vem bryr sig? Det är som om våld från turkisktalande muslimer inte behöver förklaras ytterligare. Vi "vet" hur de här.

onsdag 17 december 2008

Charta 08 och hotet från nynationalismen

Global Voices Online har idag ett inlägg om hur kinesiska bloggare reagerat på Charta 08. Inte helt oväntat har en del unga arga nationalister (fenqing) fördömt undertecknarna av uppropet som "landsförrädare", medan andra berättar om hur de våndats i dagar innan de slutligen bestämt sig för att underteckna Charta 08. Intressant läsning med många länkar.

Jag tror att de olika reaktionerna har mycket att göra med de stora klyftorna mellan olika generationer och klasser i dagens Kina. De som far ut mot dissidenter är ofta yngre män (och kvinnor) tidigt i karriären som har tjänat på de senaste tidens ekonomiska reformer. Inte sällan befinner de sig utomlands i Europa eller USA. De som tenderar att stödja krav på demokratiska rättigheter däremot är ofta litet äldre och luttrade, ibland har de personlig erfarenhet av regimens förtryck.

Denna klyfta mellan olika generationer har lett till att många äldre intellektuella nu är rädda för att uttrycka sig öppet, då de kan drabbas av repressalier från nationalistiska medborgargarden både på Internet och annorstädes. Ett uppmärksammat fall som debatterats på kinesiska Internet kretsar kring professorn i kinesisk litteratur Yang Shiqun, som polisanmäldes av sina egna studenter för att ha yttrat sig "regeringsfientligt". En del har gått så långt att hävda att den "nya nationalismen" nu är ett hot mot yttrandefriheten som ska tas på lika stort allvar som statlig repression eller påtryckningar från företag. Detta är något som vi ska ta på allvar innan vi, i likhet med vår grannbloggare Blogge Bloggelito, rättar in sig i ledet och solidariserar oss med nynationalismen i tron att denna "representerar Kina".

Uppdatering: The Useless Tree kommer som vanligt med intressanta iakttagelser om motståndet mot Charta 08. Rekommenderas!

tisdag 16 december 2008

Vad betyder USAs nye energiminister för Kina?

DN rapporterar att den tillträdande amerikanske presidenten Barack Obama har utsett Steven Chu till energiminister i sin nya administration. Chu är en fysiker som är verksam vid Berkeley och tilldelades Nobelpriset i fysik 1997 tillsammans med en kollega. Chu har också gjort sig känd som en radikal kritiker av den rådande klimatpolitiken

Chu är inget självklart val på posten som energiminister. Obama hade ju precis lika gärna kunna valt Al Gore, som också är Nobelpristagare och numera känd som miljökämpe. Men med valet av Chu sänder Obama två signaler till den amerikanska allmänheten och till omvärlden. För det första att energi- och miljöpolitiken hädanefter kommer att styras av personer som bygger sina beslut på vetenskapliga meriter. Detta är en välkommen kursändring från den avgående administrationen, minst sagt.

För det andra är Steven Chu kinesisk påbrå och valet av just honom kan tolkas som en fingervisning att Obama vill ha med sig Kina i klimatpolitiken. Även om Kina idag är världens största utsläppare av växthusgaser, så är det ju vi västvärlden, och USA i synnerhet, som stått för större delen av utsläppen historiskt. Det är därför av yttersta vikt att västvärldens främste ledare inte uppfattas som hycklande när han försöker få med sig Kina i att reducera utsläppen av koldioxid. Jag har inte studerat den kinesiska pressreaktionen än, men det är inte omöjligt att den kinesiska allmänheten kommer att reagera positivt på valet av Chu och att det kommer att underlätta miljöarbetet i Kina. Klimatfrågan är vår tids ödesfråga och för att en förändring ska komma till stånd är det av yttersta vikt att både USA och Kina är med.

måndag 15 december 2008

The Dark Visitor

I dagens SvD rapporteras det att Explorer har ett fel som gör läsaren särskilt känslig för attacker. Ett företag som sysslar med datasäkerhet slog larm när felet togs upp på ett kinesiskt forum, vilket lett till ökade attacker på webbläsaren.

Det är knappast någon förvånande att många cyberattacker idag kommer från Kina med tanke på att landet nu gått om USA i antal uppkopplade medborgare. Det som däremot är oroväckande är den hyperpatriotiska trenden bland många kinesiska hackare och att många av dem använder sina kunskaper för att attackera personer eller institutioner som anses vara fientligt inställda till Kina. Enligt The Dark Visitor har franska ambassader nu utsatts för attacker från kinesiska hackare på grund av hans möte med en tibetansk exilledare.

Det kanske mest tragiska exemplet på vad cyberpatrotism kan leda till är Grace Wang, som hängdes ut på Internet efter att ha fräckheten att vädja till dialog mellan pro-kinesiska och pro-tibetanska demonstranter vid Duke University. Cyberpatrioter tog reda på hennes personuppgifter, vilka spreds från den kinesiska studentföreningens hemsida och vidare till Kina, där hennes föräldrahem utsattes för trackaserier. När den kinesiska regeringens mest vältaliga tillskyndare i Sverige påstår att de flesta kineser frivlligt står bakom den officiella kinesiska politiken i t.ex. Tibet, underlåter han att nämna att grupptrycket att falla in i ledet är enormt och många avvikande kinesiska röster har tystats ned i år. Metoderna är mer sofistikerade än under Maos dagar, men syftet är exakt densamma: att skrämma motståndare och skapa politisk konformitet.

söndag 14 december 2008

Landsförräderi?

ESWN rapporterar att Kinas president Hu Jintao personligen skulle ha beordrat arresteringen av Liu Xiaobo, en känd dissident och undertecknare av Charta '08. Enligt uppgifterna skulle det vara artikel 18 i manifestet som föranledde Hus beslut att arrestera Liu, då denna artikel förespråkade bildandet av en kinesisk federation som skulle ta särskild hänsyn de etniska minoriteternas behov. Detta skulle enligt Hus förmenande öppna vägen för "separatism" varför undertecknarna gjort sig skyldiga till "landsförräderi".

Det finns en del frågetecken kring dessa uppgifter, men det är inte helt otroligt Hu haft ett finger med i spelet. Det var ju ingen annan är Deng Xiaoping som beordrade gripandet av Wei Jingsheng 1979 för att denne kallat Deng en "tyrann", så det finns precedensfall. Men det är anmärkningsvärt om det stämmer att det numera är liktydigt med landsförräderi att förespråka federalism i Kina. Det påminner mig om det gamla japanska förbudet att ifrågasätta Japans "statsform" (kokutai) en gång i tiden.

fredag 12 december 2008

"Tänk i fall kineserna blir arga?"

De som följer med i det kinesiska nyhetsflödet kan inte undgå att notera det uppskruvade tonläget mot Frankrike efter Sarkozys möte med Dalai Lama i Polen. Idag lade Folkets Dagblad upp en lång historisk exposé på högsta plats på websidan. Ute i den kinesiskspråkiga cyberrymden förs det diskussioner om bojkott, men av diskussionerna att döma verkar många kineser vara ganska trötta på de rituella fördömandena av Sarkozy. En bloggare roat sig med att föra statistik på hur många gånger olika länder "sårat det kinesiska folkets känslor". Sverige finns med på ett hörn, antagligen på grund av den oförusägbara Nobelkommittén.

Jag har alltid frågat mig hur djupt engagemanget för Tibet egentligen är bland folk i gemen i Kina. Man får ofta höra att en komma tre miljarder kineser står bakom regeringens politik och att de inte tolererar några som helst eftergifter. Men jag har aldrig blivit lynchad när jag fört fram min uppfattning i frågan inför kinesiska vänner och bekanta. Tvärtom har jag ofta mött nyfikenhet. Om den kinesiska regeringen tillät en fri och öppen diskussion där man kunde framföra avvikande åsikter utan repressalier tror jag att det på sikt skulle vara möjligt att hitta en lösning som både kineser och tibetaner kan leva med. Men just nu är detta inte fallet och Tibetfrågan förgiftar den politiska debatten i Kina.

Hur som helst kan man kan fråga sig vad den kinesiska regeringen har att tjäna på att åter föra upp Tibetfrågan på dagordningen just nu. I våras träffade Bush, Merkel och Brown träffade den exiltibetanske ledaren i våras utan att det ledde till repressalier från kinesiskt håll. Ett möjligt skäl till tystnaden i våras kan vara att Peking fruktade en bojkott av invigningsceremonin, medan denna Sarkozy helt enkelt haft dålig tajming och gett den kinesiska regeringen en ursäkt att slippa delta i ett toppmöte där många besvärande frågor som det ojämna handelsutbytet med Europa skulle dryftas. Ett annat besläktat skäl kan vara att Frankrike till skillnad från Tyskland, Storbritannien och USA tidigare visat svaghet inför kinesiska hot och inbjuder till angrepp.

Oavsett det omedelbara skälet till den hårdföra retoriken så är de senaste utspelen i grunden mot Frankrike ett uttryck för svaghet och inte styrka från Kinas sida. Om den kinesiska regeringen var övertygad om riktigheten i sin politik skulle den aldrig vara så känslig för kritik som den är. Och jag tror inte "kineserna kommer bli arga", vilket en del tycks anse, om omvärlden även i fortsättningen för fram saklig kritik av Kinas politik i Tibet. En del kineser kommer bli arga, men andra kommer att lyssna intresserat. Det är ju trots allt inte det kinesiska folket som valt sin regering.

torsdag 11 december 2008

Det här med Shangri-la

Min granne i bloggosfären har ett inlägg under rubriken Shangri-La has changed and the Tibetans know it, där vi får läsa ett inlägg från Ye Xiaowen med samma titel. Ye skriver:

There is no way to separate Tibet from China, and no way for Tibet to return to the feudal serf system. Neither the tide of history, the Tibetan people nor the “holy land” of “Shangri-La” will allow it to happen.

Only if Tibetans have a happy and prosperous life like other ethnic groups, can Tibet become what was described by the American [sic] author James Hilton in his novel, Lost Horizon, as “an everlasting peaceful land”.

I believe the dream of “Shangri-La” will continue to shine only through the process of modernization and common prosperity of Tibetans and other ethnic groups in China.

Innan vi ens ger oss in på en diskussion om Kinas koloniala modernisering av Tibet, kan det vara på sin plats att påpeka att ordet "Shangri-la" uppfanns just av författaren James Hilton och inte existerar i det tibetanska språket. Romanen Lost Horizon har mer att göra med Hiltons egna drömmar, än vad dagens tibetaner drömmer om. Av personlig erfarenhet vet jag att många tibetaner är olidligt trötta på Shangri-la och den idealisering av Tibet som det står för. Detta om detta. Det finns en intressant bok om detta, Prisoners of Shangri-la, som behandlar myten om Shangri-la och hur skadlig den är för en förståelse av Tibet.

Men vem är denne Ye Xiaowen, som skrev inlägget i China Daily? Jo, han är inte bara chef för den "kinesiska statsförvaltningen för religiösa angelägenheter", hans sitter också i den "centrala arbetsgruppen för Tibet". Detta är en arbetsgrupp inom kommunistpartiet som har det direkta ansvaret för styret av Tibet och lyder under avdelningen för enhetsfronten inom partiet. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: i denna arbetsgrupp sitter det inte en enda etnisk tibetan och mig veterligen talar ingen i gruppen ett enda ord tibetanska. De sitter där på sina partimeriter och inte för att de egentligen har någon kunskap över det folk de är satta att förvalta. Med andra ord: det är ett kolonialt organ.

Istället för att tala om Shangri-la borde Ye Xiaowen berätta om Nangpa-la, en verklig plats där högst verkliga saker hände för mer än två år sedan.

onsdag 10 december 2008

"Charta 08"

New York Review of Books publicerar i dagarna en översättning av Charta 08, ett upprop för demokrati,.som ett hundratal kinesiska akademiker, advokater och före detta ämbetsmän just undertecknat. Inlägget på The Useless Tree är nödvändig läsning med tanke på det ganska förutsägbara svaret från den kinesiska regeringen. Time Magazine har en artikel om uppropet som är också är intressant bakgrundsläsning.

De mänskliga rättigheterna fyller 60 år

Läste just en ledare i SvD som jag för en gångs skull stödjer helhjärtat. Ledaren påminner oss om att trots att det är 60 år sedan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna undertecknats, så är respekten för de mänskliga rättigheterna fortfarande mycket låg runt om i världen. Även om Kina inte nämns direkt, så är det uppenbart att skribenten även tänkt på Kina. Är Kinas regelbundna kränkningar av de mänskliga rättigheterna en oundviklig konsekvens av Kinas "kollektivistiska kultur" eller relativt låga ekonomiska utvecklingsnivå? Kanske. Kanske inte.

I vilket fall som helst är det värt att erinra sig att två kinesiska jurister, P.C. Chang (张彭春) och Wu Teh Yao (吴德耀), deltog i utarbetandet av deklarationen. Och ingen av dem hävdade då att kinesisk kultur och mänskliga rättigheter - inklusive de politiska - var oförenliga med kinesisk kultur. Det vore bra om den kinesiska regeringen och dess utländska tillskyndare tog det i beaktande när de spelar ut det kulturella kortet i "Kinas försvar". Mer om Chang och Wu kan du läsa i Chinese Human Rights Reader, som redigerats av en framstående svensk sinolog.

Kinas ende fredspristagare

Idag är det som sagt Nobeldagen och Matti Ahtisaari var idag på plats i Oslo för att ta emot fredspriset. Länge var den kinesiske dissidenten Hu Jia tippad som vinnare, men han fick istället EUs Sacharovpris. Eftersom denna blogga handlar om Kina kanske det är på sin plats att diskutera den ende kinesiske medborgare som har fått fredspriset, Dalai Lama, som föddes i en liten by Qinghai-provinsen 1935.

Ingen som har läst några av mina inlägg kan tvivla på att jag ställer mig helt avvisande till den officiella kinesiska politiken gentemot Tibet. Men det betyder inte att jag förnekar att det är problematiskt att just en religiös ledare får representera tibetanernas sak, även om Dalai Lama på många sätt är en mycket sympatisk sådan. Därför vill jag uppmärksamma en artikel av tibetologen Elliott Sperling, som länge ställt sig kritisk till Dalai Lamas ställningstaganden. Men det är inte en kritik som du ofta får höra i Tibetdebatten i media, där man tvingas ta ställning antingen "för Kina" eller "för Tibet".


I ett nötskal argumenterar professor Sperling att Dalai Lama har lett den exiltibetanska rörelsen till en återvändsgränd på grund av sin naivitet och att hans ställning som andlig ledare är ett hinder för en öppen debatt bland tibetaner, som är rädda för att uttrycka sig kritiskt gentemot honom. Långt ifrån att vara den farliga separatist som kineserna anklagar honom för, så är Dalai Lama istället ett offer för den kinesiska regeringens manipulationer, som har fått honom att först avstå från kravet på självständighet och sedan från kulturell autonomi, och nu endast kräver de minimirättigheter som kinesiska lagar påstås garantera tibetanerna. Han hävdar också att Dalai Lama missade ett viktigt tillfälle att skapa sympati för Tibet i samband med det tibetanska upproret i våras.

De som vill se Sperling in action kan ta en titt på följande klipp från YouTube, där han deltar i en paneldiskussion tillsammans med bland annat den stridbare författaren och bloggaren Jamyang Norbu (Jag har inte lärt mig att bädda in klipp än, så om någon kan hjälpa mig hör av gärna av er.)


Detta är en kritik av den exiltibetanska rörelsen som vi bör väga in när vi diskuterar Tibets ställning. Jag är inte säker på om Sperling är rättvis, det finns många frihetsrörelser som haft problem liknande den tibetanska. Och i det stora hela ligger huvudansvaret för den existerande situation hos ledarna i Peking, precis som den kinesiske författaren Wang Lixiong flera gånger påpekat.

tisdag 9 december 2008

Fanerdun: Ska Kalmar göra samma misstag igen?

Nu rapporterar Barometern att nya investerare är på väg till Kalmar för att återuppliva det utdömda Fanerdunprojektet. "Men det är bråttom," får vi veta, som vanligt. Hade det inte varit så bråttom till att börja med hade inte Kalmar haft alla dessa bekymmer. Hela projektet har haft alla varningstecken på en dålig affär redan från dag ett, men det ser ut som att Kalmar kommer att försöka sig på ett da capo innan butiken stängs för gott.

Mitt råd till Kalmar kommunfullmäktige är att gå igenom "China Negotiations" lista på tio varningstecken på att du hålla på att sluta en dålig överenskommelse innan de fattar några beslut. Varning nummer sju handlar om nya mystiska aktörer som plötsligt ger sig in i spelet. Då är det dags att sakta ned och tänka efter, kanske till och med lägga ned.

Och det är helt förbluffande att ISA fortsätter att introducera Kalmar till uppenbart opålitliga "investerare" från Zhejiang (för det är väl därifrån de kommer?). Om en investerare börjar prata om uppehållstillstånd innan man ens börjat förhandla ett avtal ska man fråga sig vad det är för affärer man ger sig in på. Det talar mot allt bättre vetande, inte bara när det handlar om affärer med Kina, utan affärer över huvud taget.

måndag 8 december 2008

Dubbeltänk

SvDs Kinakorrespondent Ola Wong kommer med träffande iakttagelser om kinesiska media i en kolumn i dagens svenskan och om hur folk i gemen vant sig vid halvsanningarna i kinesiska media. Just dubbeltänk och styrning av det som påstås vara den kinesiska folkopinionen är något som jag funderat mycket på det senaste året.

Den utveckling som skrämmer mig mest är den kinesiska regeringens förmåga att mobilisera kinesiska medborgare utomlands för att protestera mot media och utöva politiska påtryckningar. I våras hölls flera demonstrationer i Sverige mot västerländska medias påstådda vrångbild av Kina och till stöd för OS och den officiella kinesiska hållningen i Tibetfrågan. Arrangörerna hävdade bestämt att händelsen inte hade något att göra med den kinesiska ambassaden i Sverige och det finns inte heller några belägg för detta, även om det finns rapporter om att kinesiska ambassader i andra länder har uppmanat kinesiska studenter att delta i liknande protester.

Det vi däremot kan säga med säkerhet är att utbildningsavdelningen på Kinas ambassad i Stockholm har en lista på vad som förefaller vara godkända kinesiska studentorganisationer i Sverige och om om man klickar på de länkar som erbjuds kan man lätt hitta artiklar som entusiastiskt skildrar demonstrationerna. Det finns också rapporter om att den kinesiska ambassaden tidigare försökt styra kinesiska studenters aktiviteter i Sverige. Är detta en utveckling vi kommer att se mer av i Sverige? Kommer även vi behöva ägna oss åt dubbeltänk när vi befattar oss med den kinesiska ambassaden?

Är du en Kinavän?

Tim Johnson på "China Rises" har lagt upp ett intressant inlägg om problematiken med att vara en "Kinavän". Med jämna mellanrum brukar den kinesiska staten och dess medieapparat framhålla särskilt framstående "Kinavänner" som föredömen för andra utlänningar. En gång i tiden var det Jan Myrdal och Rewi Alley. Nu i dagarna har den officiella nyhetsbyrån Xinhua lagt upp en lista på de femton mest inflytelserika utländska experterna under de senaste tre decennierna. Bland dessa finns bland annat det nyzeeländska nyhetsuppläsaren Edwin Maher på CCTV9, som varit i blåsväder för att vara för "regimvänlig".

Det är en intressant fråga vad det innebär att vara en Kinavän. Måste vara en vän av Kina för att platsa som Kinakännare och vilket pris har denna vänskap? Och vad är en fiende till Kina? Är Nicolas Sarkozy en fiende till Kina för att han - likhet med många andra statsmän - träffat Dalai Lama? Och mer allvarligt: håller akademiker, affärsmän och politiker inne med kritik av Kina av rädsla för att förlora möjligheten att besöka Kina och "påverka utvecklingen"? Förra året ställde Carsten A. Holz frågan rent ut om alla Kinanalytiker blivit uppköpta av rädsla för att förlora inflytande.

Jag tror att det finns en risk att de som verkligen har djupa kunskaper om Kina tonar ned kritiken. När stormvindarna gick som högst tidigare i år klagade allas vår Blogge på att mycket av medias täckning av Kina var okunnig och ytlig och visst ligger det en hel del i det. Många av de riksdagsmän, amnestyaktivister och demonstranter som framförde kritik mot Kina använde ofta klumpiga argument, även om de ofta hade rätt i sak. Samtidigt kunde vi observera en öronbedövande tystnad från stora delar av det svenska etablissmenaget, där mycket mer välunderbyggd kritik av Kina skulle kunna komma ifrån. Istället publicerades en del ganska aggressiva inlägg som varnade för konsekvenserna av att kritisera Kina "för hårt". Frågan är dock: hur kan man kritisera den kinesiska regeringen och behålla sin integritet utan att bli utpekad som Kinahatare?

söndag 7 december 2008

Blogge Bloggelito i Tibet

Det har alltid förvånat mig att vi Kinakännare ibland får för oss att vi kan uttala oss med särskild auktoritet på områden där vi ofta inte har någon sakkunskap alls, som till exempel Xinjiang, Mongoliet eller Tibet. På samma sätt som amerikanska statsvetare kan uttala sig vitt och brett om Mellanöstern utan att kunna ett ord arabiska, tycks sinologer tycka att det är helt OK att uttala sig om Tibet utan några nämnvärda kunskaper i Tibets språk, kultur eller och historia.

Det tibetanska upproret i våras ledde till en hel del ståhej litet varstans i världen. Upproret gav också upphov till en rad intellektuella bottennapp från ganska respekterade Kinakännare som Barry Sautman, som nu har den tveksamma äran att citeras av kinesiska myndigheter som en expert som ”stödjer Kina”. I Sverige tappade delar av den gamla vänstern koncepterna helt och lade sitt ärevördiga motstånd mot kolonialismen på hyllan för att ”försvara Kina”. Här i bloggosfären stod Blogge Blogelitos "frihetliga" blogg för ett ganska allvarligt övertramp med inlägget ”Kinas indianer”, som han lade upp när Tibetfrågan var som hetast i våras.

Även om jag är tveksam till värdet av att debattera Tibetfrågan på Internet, så känner jag mig tvingad att lägga in ett något senkommet genmäle till Bloggelitos inlägg, dels av det skälet att hans blogg lär höra till en av de mer kända i den svenska bloggosfären och dels av det skälet att hans försvar av den kinesiska politiken i Tibet verkar vara baserat på den kinesiska regeringens argument varför Kina "äger Tibet" (!). I det som följer har jag till stor del hämtat mina argument från den nyutkomna boken Authenticating Tibet: Answers to China's 100 Questions.

Blogge skriver:

"Kina återtog 1950 det område man haft de jure- och de facto-kontroll över sedan
1200-talet, efter en skakande period av republikansk revolution, världskrig och inbördeskrig sedan Qing-dynastins fall 1911."


Vilket Kina talar vi om här? Och vad menar han med de jure och de facto? Menar Bloggelito verkligen att Tibet var en kinesisk provins under 1200-talet ända fram till 1911? Det är i så fall ett påstående som måste underbyggas. Det är sant är att Tibet erövrades av mongolerna och löd under den mongoliska Yuan-dynastin (1271-1368), men vad har det med dagens Kina att göra? Mongolerna betraktade aldrig Tibet som en del av Kina och tillät aldrig att kineser fick ett avgörande inflytande över vare sig Tibet eller någon annan del av sitt välde.

När det gäller Mingdynastin (1368-1644) så får Bloggelito vara så snäll och förklara för oss exakt hur den kinesiska kontrollen utövades. Bortsett från det faktum att flera Mingkejsare delade ut olika titlar till olika tibetanska dignitärer, så finns det mycket få belägg för att Kina utövade någon som helst överhöghet av betydelse över Tibet.

Det är däremot sant att Tibet blev en lydstat under Qingdynastin, men inte 1644 som Blogge påstått, utan först i början på 1700-talet. För att hålla ett öga på den tibetanska regeringen sände Qingkejsaren en ståthållare, som nästan alltid var manchu, och stationerade en garnison på ett par tusen soldater i Lhasa. Syftet med ståthållaren var att se till att Tibet inte allierade sig med främmande makter som kunde hota dynastin, men i övrigt skall ståthållarna inte ha lagt sig i den dagliga administrationen av Tibet i någon nämnvärd omfattning.

Det ”kinesiska” inflytandet över Tibet kan diskuteras, men en sak är säker: inte vid ett enda tillfälle före 1950 har någon kinesisk regim förvaltat Tibet som en kinesisk provins. Tibet löd inte under kinesiska lagar och det kinesiska språket hade ingen som helst officiell eller inofficiell funktion i landet. Stockholm hade mer kontroll över Finland under det nästan sex hundra år långa svenskväldet än någon kinesisk regim haft inflytande över Tibet före 1950. Svenska var det officiella språket i Finland, svenska lagar gällde i Finland och den svenska kyrkan rådde över allmogen i Finland. Gustav III:s gamla regeringsform från 1772 ägde fortfarande laga kraft i vårt östra grannland så sent som 1917. Men ingen skulle idag komma på tanken att Sverige har någon som helst rätt till Finland. Och det är väl tur det!

"Exempelvis var Tibet ungefär lika befolkningsrikt som dagens Sverige under
Qing-dynastins höjdpunkt på 1700-talet, men räknade blott 1.5 miljoner invånare vid tiden för Kinas återtagande. I dag är befolkningen åter åtta miljoner, med etniska tibetaner i majoritet."


Åtta miljoner är en ganska häpnadsväckande siffra och det vore intressant att se var den kommer ifrån. Historikern Joseph Fletcher uppskattade att år 1800 rådde Dalai Lamas regering över cirka fyra miljoner invånare medan den sammanlagda tibetanska befolkningen i hela Qingväldet låg på omkring sex miljoner. Det är något mindre än antalet tibetaner som den officiella kinesiska folkräkningen idag anger, 5,4 miljoner, vilket inkluderar den autonoma regionen Tibet samt alla tibetaner i Sichuan, Qinghai Gansu och Yunnan. Samma officiella statistik anger befolkningen i den autonoma regionen Tibet till två och en halv miljon, och då räknas förstås inte de kinesiska trupperna i Tibet. Det Bloggelito har gjort är förväxla det totala antalet tibetaner i Kina med befolkningen i Tibet och så har han kryddat med ett par miljoner. (För de som är intresserade av en mer ingående studie av tibetansk befolkingsstatistik rekommenderar jag forskaren Andrew M. Fischers artikel i Authenticating Tibet.)

Det som jag tycker är intressant i detta sammanhang är att det förefaller som att antalet tibetaner inte har ökat mer de senaste två hundra åren, trots att den kinesiska befolkningen nästan fyrdubblats mellan 1800 och 2000. Det finns inga starka belägg för att den gamla regimen skulle lett till en drastisk folkminskning. Men om kontinuerligt kinesiskt styre och en resulterande folkökning skulle vara en odelad välsignelse för tibetanerna så borde det idag finnas uppemot 22 miljoner tibetaner om Tibet följt med Kinas folkökningstakt. Men det så är inte fallet. Detta trots att den kinesiska regeringen avskaffade klosterväsendet efter 1959 och idag påstår att tibetaner inte är underkastade ettbarnspolitiken.

"Medellivslängden var 1950 35 år, men är idag nästan den dubbla.
Bruttonationalprodukten är trettiofem gånger högre än under dalai lamans tid vid makten."


Det finns inga tillförlitliga uppgifter om medellivsslängden i Tibet före 1950, men det är förvisso troligt att medellivslängden i Tibet har ökat de senaste femtio åren. Samtidigt ska vi erinra oss att medellivslängden har ökat i hela världen under efterkrigstiden, särskilt i den ”tredje världen”, och det är omöjligt att svara på frågan om hur hög medellivslängden idag skulle varit om Tibet varit självstyrande.

Det är också sant att Tibets ”bruttonationalprodukt” (jag trodde inte att Bloggelito betraktade Tibet som en nation) har ökat sedan 1950, men då ska vi komma ihåg två saker. För det första förstörde det kinesiska styret efter 1959 den traditionella tibetanska ekonomin i grunden. Klostren var inte bara religiösa centra utan också viktiga samlingsplatser för det ekonomiska utbytet. Gränshandeln med Indien och Nepal, som varit en viktig livlina för den tibetanska ekonomin, skars av i början på 60-talet. För det andra så har Tibet åtnjutit hög tillväxt liksom övriga Kina, men det är inte uppenbart att den tibetanska befolkningen fått del i denna. Tvärtom finns det indikationer på att de som fått del av den ökade tillväxten i Tibet är inflyttade hankineser, inte tibetaner.

"Som en autonom provins under Kina har Tibet långtgående beslutanderätt över sina egna angelägenheter, och det tibetanska språket har en särställning i både undervisning och myndighetsutövning."

Inte ens den kinesiska regeringen skulle våga säga att Tibet är en ”provins” även om detta är naturligtvis fallet i verkligheten. Tibet är, för första gången i sin historia, inte längre lydrike med långtgående inre självstyrelse, utan just en provins bland många andra i Kina, där alla viktiga beslut fattas av hankineser. Hela autonomibluffen går ut på att man utser etniska tibetaner till nominella poster i den civila förvaltningen, som ordföranden över den tibetanska autonoma regionen, borgmästare i de större städerna och så vidare, medan alla viktiga partiposter överlåts åt hankineser som ofta tillförskaffat sig meriter genom att visa hårda nypor mot etniska ”minoriteter”. Jag använder ordet ”minoritet” inom citattecken därför att det är helt obegripligt varför tibetanerna, som faktiskt fortfarande är den officiella befolkningsmajoriteten i Tibet, ska kallas för minoritet. (Skulle någon få för sig att kalla franskkanadensarna för ”minoritet” i Québec? Det skulle just se ut det!)

Sedan Kina tog över har inte en enda Tibetan anförtrotts det högsta ämbetet i Tibet, det vill säga posten som kommunistpartiets partisekreterare i regionen. Med ett enda undantag har alla varit hankineser, som i regel inte talat ett ord tibetanska och ofta har en låg uppfattning om det folk de har tillsatts att förvalta. Kinas nuvarande ledare Hu Jintao var i slutet på åttiotalet partisekreterare i Tibet och han lyckades skapa sig ett namn genom att utlysa undantagstillstånd i Tibet 1989 och kallblodigt undertrycka protesterna samma år. Den nuvarande partisekreteraren Zhang Qingli tjänstgjordre tidigare i Xinjiangs produktion- och konstruktionskår, vilket är ett halvmilitärt organ under ”Folkets befrielsearmé” som har som uppdrag att kolonisera Xinjiang och fungerar som en liten stat i staten. Som bekant är uighurerna ej längre en säker majoritet i sin egen hemregion, så det kan knappast båda väl att ha Zhang som herre över Tibet. Helt stilenligt har också pajasen Zhang Qingli gjort sig känd för att ha gjort en rad mycket klumpiga uttalanden som vittnar om en person som inte har någon som helst inlevelseförmåga med det folk vars öde han råder över.

Bloggelito påstår att tibetanska fortfarande används i Tibet, som om det skulle vara någon överraskning, men han underlåter att säga att kinesiska, för första gången i Tibets mångtusenåriga historia, nu är det förhärskande språket i Tibet. Tibetanska undervisas i skolorna, men för att kunna göra karriär i Tibet måste man tala nästintill perfekt kinesiska. Om en tibetan går till domstol måste han använda kinesiska, även om både han, motparten och domaren alla råkar vara tibetaner. Klarar han inte det måste han ha tolk. Det finns uppgifter om att det tibetanska språket håller på att trängas ut som ett medium för intellektuellt utbyte mellan tibetaner i Tibet.

Om Bloggelito tvivlar på att det kinesiska språket härskar i Tibet kan han ta en titt på Lhasas hemsida, eller Shigatses, eller Chamdos, ...om han har lust. Det är överhuvudtaget svårt att hitta en enda officiell hemsida i Tibet som har en version på tibetanska. Något annat kanske inte är att vänta för ”Kinas indianer”, även om de råkar tala ett språk som har haft en levande litteratur i sjuttonhundra år. Det är just så här man dödar ett språk.

"Politiskt finns det inte en enda nation som erkänner eller någonsin har erkänt Tibet
som självständigt, utan samtliga nationer erkänner och har tidigare erkänt Kinas överhöghet över området – även mellan 1912 och 1950."


Ja, det stämmer. Men inget land i världen erkände heller Finland som en självständig nation före 1917 eller något annat av de länder som uppstod som en konsekvens av första världskriget. Men saker förändras och idag är Finland självständigt. Och om Québec hade röstat för självständighet för tio år sedan hade nog även Kina erkänt det som en självständig stat.

"Tenzin Gyatsos blygsamma krav är inget mindre än autonomi (alltjämt under Kinas
överhöghet, n.b.) men över ett betydligt större område än dagens Stortibet,"


När Bloggelito ville haussa upp antalet tibetaner till åtta miljoner så gick det bra att förväxla den autonoma regionen Tibet med ”Stortibet”. Men när tibetaner för fram krav på att alla tibetaner ska förenas i en autonom så går det inte längre. Dalai Lamas krav på en autonom region som omfattar alla tibetaner är inte något som han uppfunnit, utan en strävan som länge företrätts av sekulära tibetaner som betraktat sig själva som lojala kinesiska medborgare. Tibetanerna är idag den enda etniska grupp i Kina vars befolkningsmajoritet inte är bosatt i den egna autonoma regionen, utan i intilliggande provinser, som Qinghai, Sichuan och Gansu. Det var alltså inte konstigt att majoriteten av protesterna i mars i år skedde utanför det "egentliga Tibet".

"Men alla ni som tror er hjälpa det stackars tibetanska folket genom
era aktioner och slagord har en förbannad skyldighet att fråga er om det är detta tibetanerna vill ha. Har ni verkligen frågat dem, och jag menar då inte de få i exilgrupperna eller västerländska aktivister, utan vanligt folk i Tibet?"


Hårda ord. Har Blogge besökt någon ”minoritetsregion” i Kina och känner han någon tibetan personligen? Eller anser han det räcker med att kunna kinesiska och ha bott i Kina i två år för att kunna uttala sig om situationen i Tibet eller andra ”minoritetsregioner” i Kina?

"Tibet har just inga demokratiska ambitioner och heller inga särskilt gångbara meriter i att förvalta territoriet."

Idag utformas Tibetpolitiken i Kina av den centrala arbetskommittén för Tibet, vilken består av följande personer. Jia Qinglin, Ma Kai, Meng Jianzhu, Du Qinglin, Zhang Qingli, Ye Xiaowen, Xie Xuren och Wu Shuangyan. Inte en enda av dessa är etnisk tibetan och jag vågar nästa slå vad om att ingen av dem kan säga mer än en eller två meningar på tibetanska.

Jag upprepar: sedan 1959 har ingen tibetan anförtrotts styret över Tibet, vare sig det handlar om ”reaktionären” Lukhangwa eller den lojale kommunisten Phünwang. De som förstod vart utvecklingen barkade hän redan 1951 försvann i exil. De flesta tibetanska ledare som stannade kvar hamnade i fängelse och fick uppbära högst dekorativa postioner när de släppts ut. En av de få som kommunisterna lät överleva, Ngabö Ngawang Jigme, har hållit inne med sina åsikter i större delen av sitt liv. Så länge som tibetaner inte kan organisera sig fritt i Kina är det cyniskt, jag upprepar cyniskt, att anklaga ”Tibet” för att inte ha några ”demokratiska ambitioner”.

"Denna externa sympati för munkarnas ambitioner att återupprätta ett teokratiskt styre är för mig helt obegriplig, och därför ställer jag mig resolut och övertygat på Kinas sida, av legalitetsskäl, av praktiska skäl, av förnuftsskäl och inte minst av barmhärtighetsskäl – luften är nog fin på världens tak, men man kan inte leva av luft allena."

Man måste vara helt blind om man påstår att det bara är munkar som kräver ett fritt Tibet, vare sig det betyder självständighet eller verklig autonomi. Men det är sant att munkar har hög social status bland tibetaner, vilket bland annat beror på att de kan stå för vad de tror på utan att riskera sin familj. Fråga vilken tibetan som helst, ateist eller inte.

Kan Blogge förklara varifrån kraven på ett återupprättade av det gamla ”teokratiska” styret kommer? Inte från Dalai Lama i alla fall. Om Blogge hade det minsta intresse skulle han kunna titta på alla websajter som förespråkar högst olika lösningar på Tibetfrågan. Anledningen till att denna debatt förs utanför Tibet är just att...den inte går att föra i Tibet.

Det gamla ”feodala” tibetanska samhället höll på att falla sönder innan Kina invaderade 1950 och kommer aldrig att kunna återupprättas. Och tur är väl det. Men det kan ju vara relevant att också framhålla att inte heller det egentliga Kina var en speciellt trevlig plats att leva i vare sig före eller efter 1950. Det kinesiska kommunistpartiet presiderade över en av världens värsta svältkatastrofer 1959-62, för att inte tala om kulturrevolutionen. Det är först de senaste tjugo åren som Kina börjat återta sin plats som en ekonomisk stormakt. Att med hänvisning till Kinas ekonomiska mirakel peka finger åt de ”efterblivna” tibetanerna påminner om Mencius gamla liknelse, där de soldater som retiretat femtio steg i strid hånade de som retirerat hundra steg.

"Tibetanerna är Kinas indianer, och de har inga egna strukturer eller traditioner som är starka nog för att upprätthålla en egen stat på tvåtusentalet – det krävdes kinesiska ambitioner för att ens nedteckna i skrift Gesarsagan, världens mest omfattande litterära verk."

Detta är det koloniala argumentet i sitt nötskal. Jag överlåter åt någon som är bättre insatt i den amerikanska urbefolkningens historia att tillbakavisa Bloggelitos nedlåtande omdöme om indianerna. Men det Bloggelito säger är att tibetanerna är inte förmögna att sköta sina egna angelägenheter. För bara ett par generationer sedan var Kinas inre stridigheter och efterblivenhet Japans huvudargument för att invadera det kinesiska fastlandet, upprätta marionettregimer och bekämpa kinesisk främlingfientlighet och ”terrorism”.

Vad beträffar de tibetanska traditionerna kan det ju vara på sin plats att påpeka att Tibet har ett språk som finns dokumenterat ända tillbaka till 600-talet. En stor del av det vi vet om buddhismen är tack vare de översättningar som skett via tibetanskan. Detta hade Blogge kunnat ta reda på genom att besöka ett folkbibliotek.

Tibets nationalepos, Gesarsagan finns upptecknad i olika versioner på flera språk, som tibetanska, mongoliska och turkiska, den äldsta existerande utgåvan är på mongoliska och utgavs helt riktigt i Peking i början på 1700-talet. Att sedan påstå att tibetanerna behöver ”kinesiska ambitoner” för att nedteckna sitt främsta litterära verk är hårddra för att säga det minsta. Men det är klart. Med tanke på den omfattade förstörelse det tibetanska kulturarvet drabbades av mellan 1959 och 1979 är det inte otroligt att många omistliga texter förfors på bokbålen. Kanhända fanns en av de sista manuskripten av sagan där.

"Ge mig en (uppenbarligen hemlig) folkomröstning där det klart och fullt framgår att
tibetanerna är beredda att offra utveckling och välstånd mot friheten att störta sig in i en
teokrati under dalai lama, och jag är beredd att delta i kampen – inte förr. Tills dess att en sådan kan presenteras betackar jag mig för dryga folkpartister och andra som på ytterligt vaga grunder tror sig ha rätt att tala i tibetanernas intresse, över tibetanernas huvuden."


Detta är intressant. Om Bloggelito vill att en folkomröstning ska hållas ska han inte vända sig till ”Tibetlobbyn”, som inte har jurisdiktion över Tibet, utan till det kinesiska kommunistpartiets arbetskommitté för Tibet. Och skulle han göra det löper han stor risk att stämplas som ”fiende till Kina” för att underblåsa tibetansk separatism.

Tibet befinner sig under kinesiskt styre och Kinas skulle aldrig tillåta någo som helst folkomröstning i Tibet. Det enkla skälet till detta är att det kinesiska kommunistpartiet vet att det skulle få spö. När en exiltibetansk delegation besökte Lhasa 1979 överraskades Peking av att de mottogs av jublande folkmassor som ville se Dalai Lama åter. Trots tjugo år av kinesisk vanstyre hade tibetanerna inte glömt drömmen om ett fritt, eller åtminstone ett friare Tibet. Det är just därför Peking inte låter Dalai Lama besöka Tibet, regeringen fruktar med rätta att detta skulle provocera fram ett uppror mot det kinesiska styret, oavsett vad Dalai Lama själv tycker om saken.

Detta har mer med tibetansk självkänsla att göra än med religion. Dalai Lama har varit på upp- och nedgång genom Tibets historia, men tack vare det kinesiska vanstyret har han nu blivit den samlande symbolen. Om det är sant att tibetanerna var splittrade och hade en svag nationalkänsla år 1950, så är det också sant att det kinesiska styret har skapat en enad tibetansk nation. Och äran att ha skapat en nation ur en splittrad etnisk grupp delar Kina med de flesta andra kolonialmakter. Grattis!

Detta om detta. Jag har aldrig förstått varför så många ”Kinavänner” känner sig tvungna att försvara Kinas politik i Tibet. Varför måste man vara ”mot Tibet” bara för att man är ”för Kina”? Min beundran för Frankrike minskas inte av det faktum att Frankrike haft och fortfarande har kolonier. Tyskland förblir trots sitt solkiga förflutna under andra världskriget en stor kulturnation. Ryssland har både frambringat några av världslitteraturens största författare och en av världens värsta tyranner. Och min kärlek till Kina och dess kultur gör inte att jag känner mig tvungen att försvara Kinas kolonialism i Tibet. Så enkelt är det.

Slutligen vill jag säga att jag varken har något emot ett självständigt Tibet eller ett Tibet som är en del av Kina. Men jag tänker inte tala om för Tibets folk vad som är bäst för dem, som en god liberal stödjer jag deras rätt till fri opinionsbildning. Om Tibet bara kan behållas som en del av Kina – det land jag valt att studera och lärt mig uppskatta – till priset av brutalt förtryck och allt mer aggressiv kinesisk nationalism, då kanske det är lika bra att Tibet får gå sin egen väg. Men det är inte min eller Bloggelito sak att göra. Det är tibetaneras interna angeläghet.

onsdag 3 december 2008

Fanerdun närmar sig slutet

I Barometern rapporteras det att Kalmar kommun kommer att bryta det skandalomsusade samarbetet med det kinesiska företaget Fanerdun. Det har tidigare rapporterats att NCC överväger att begära Fanerdun i konkurs.

Med tanke på de skandaler som kantat projektet ända sedan det lanserades för två år sedan är inget av detta någon överraskning. Det som däremot överraskat mig är den naivitet projektets tillskyndare visat från dag ett. I hoppet om att en krisort skulle få en ny chans åsidosatte kommunen och ett flertal lokala företag alla normala rutiner och lät Fanerdun komma undan med saker de aldrig skulle tillåta vare sig svenska eller andra utländska företag. Det är nästan som om de ville bli bedragna. Det är också förvånande att Kalmar kommun inte lyssnat mer på internationell expertis som är tämligen enig om att när man gör affärer med Kina är det vanligt bondförnuft som gäller. Jag återkommer med mer utförliga kommentarer senare.

Uppdatering

Som sagt, när jag först fick höra talas om Fanerdun-projektet var jag minst sagt förbluffad över hur naiv affärsidén föreföll. Det var inte bara tanken att öppna en varumarknad i Kalmar som slog mig som ogenomtänkt, att överhuvudtaget starta en kinesisk varumarknad i Sverige verkade helt uppåt väggarna. Redan nu importerar Sverige mer från Kina än vi exporterar och det finns nog med kanaler mellan köpare och säljare; varför öppna ytterligare en kinesisk grossistmarknad där flödet av varor går åt bara ett håll och flödet av pengar åt det andra? Hur kan Invest i Sweden Agency (ISA) has sponsrat en sådan affärsidé från början? Det föreföll mig helt obegripligt.

Men Luo Jinnxing och Johan Persson framhöll att nya arbetstillfällen skulle skapas just i Kalmar och det var det som var huvudsaken. Men var, frågar man sig då, låg poängen i att flyga in kinesiska byggjobbare och kinesiskt byggmaterial? På vilket sätt skulle detta skapa arbetstillfällen i Kalmar? Kalmar fick försäkringar om att svenska lagar och bestämmelser skulle följas, men för en utomstående såg det mer ut som att Luo flög in billig arbetskraft från Kina och gynnade sina egna underleverantörer. Sedan har det dessutom framkommit att det är oklart huruvida de kinesiska byggarbetarna överhuvudtaget fick de svenska löner som utlovats.

Den första riktigt stora skandalen kom relativt tidigt, när Sydsvenskan avslöjade att Fanerdun mot bättre vetande utlovat uppehållstillstånd. För var och en som har sett hur detta fungerar i Kina kan det knappast kommit som en överraskning, men Kalmar kommun föreföll vara tagna på sängen. Sedan följde skandal på skandal och nu handlar det inte längre om Fanerduns framtid i Kalmar, det handlar om hur Fanerduns skulder överhuvudtaget ska kunna drivas in.

En uppmaning som affärsfolk i Kina brukar få innan de sluter överenskommelser är att se upp för ”asymmetriska arrangemang”, där du gör oproportionerliga uppoffringar i nuläget med löften om återbäring i framtiden, medan din kinesiske motpart inte tar samma risker. Det handlar inte bara om att kinesiska affärsmän skulle vara särskilt luriga, det handlar helt enkelt om att låta sig luras. På China Law Blog finns en lista på tio varningstecken att det är något fel på din kinesiska deal och det verkar som att Kalmar kommun brutit mot varenda ett.

Nu ska vi inte dra slutsatsen att det är i princip fel att låta kinesiska entreprenörer investera i Sverige eller att anlita kinesisk arbetskraft i Sverige. Men det måste ske under former där båda parter uppnår tydliga fördelar. Det vore oerhört tråkigt om Fanerdun-skandalen ledde till minskat handelsutbyte mellan Sverige och Kina, särskilt nu när anti-kinesiska och protektionistiska vindar blåser hårt ute i världen.

Det finns en del lärdomar från det land som tidigare ansågs stå för "hotet från öst". När Japan stod inför anti-japanska stämningar på den amerikanska bilmarknaden på 80-talet beslöt Toyota och andra biltillverkare att starta tillverkning i USA och skapa arbetstillfällen. Detta har visat sig vara en stor succé och Toyota är nästan en amerikansk bil idag, och verkar stå sig bra i konkurrensen mot de stora tre i Detroit.

Kanske är den kinesiska ekonomin inte tillräckligt avancerad för liknande satsningar, men om vi ska tänka stort kanske det är i den här riktningen vi ska tänka. IBM har redan sålt sin persondatortillverkning till kinesiska Lenovo (känd som i Kina). Kanske borde ISA verka för att kinesiska entreprenörer köper Volvo eller Saab från sina problemtyngda amerikanska ägare? Om ett bra avtal kunde ros i hamn skulle svenska arbetstillfällen räddas samtidigt som kinesiska företag kan dra nytta av kvalificerad svensk arbetskraft och svenskt know-how.

Kanske låter detta lika naivt som Fanerdun-idén eller som ytterligare ett sätt för Kina att överföra utländsk teknik. Men det beror helt på vilken inställning en möjlig kinesisk samarbetspart har. Utländska företag som investerar i Kina brukar ofta uppmanas att visa "commitment" till Kina och att se långsiktigt på sina investeringar. Kanske ska vi vända på steken och be kinesiska investerare om samma sak? Det sägs att kinesisk affärskultur är kortsiktig och föredrar snabba klipp, men varför ska svenska företag och kommuner ta alla risker för kinesiska företag som vill investera här? Sverige är ju trots allt en gammal innovativ industrination och Kina borde kunna ha en del att lära från oss. Bara en tanke.

tisdag 2 december 2008

Jubileumsraseri

Som vi alla vet är Kina inte som andra länder och den kinesiska regeringen inte som andra regeringar. Ett sätt som detta kommer till uttryck är besattheten av siffermystik och årsdagar. Nästa varje år är det någon känsloladdad årsdag som ger regeringen en intäkt för att mana till lugn och stabilitet. Och finns inget naturligt jubileum att tillgå kan man alltid rafsa ihop en partikongress eller arrangera ett internationellt evenemang av något slag. Syftet är alltid detsamma: ”Visst har Kina en massa problem som vi kan diskutera vid lämpligt tillfälle, men just i år är inte något sådant tillfälle. Just i år är den oändligt goda kinesiska regeringen oavlåtligt sysselsatt med den outsägligt meningsfulla 'parallellhändelsen' och det kinesiska folket är extra känsligt för yttre och inre provokationer. Så träd varligt fram, utländske vän och inhemske bråkmakare.”

De senaste tio och tjugo åren har inte saknat olika årsdagar att uppmärksamma på olika mer eller mindre spektakulära sätt. 1997 var den Dengs vacklande hälsa och bortgång, samt Hongkongs införlivande med fosterlandet som spökade. 1999 var helst ett år regeringen ville glömma, men den portugisiska lilleputtkolonin Macao skulle ju absorberas och lyckligtvis för kommunistpartiet lyckades USA (av ännu oklara skäl) bomba Kinas ambassad i Belgrad, så nu kunde man ju släppa fram litet rasande universitetsungdomar att kasta stenar på USAs ambassad (och sedan hemförlova dem så de kunde skriva färdigt sina ansökningar till Berkeley). År 2000 var förstås ett speciellt år av alla upptänkliga skäl, det var ju det första året (eller var det det?) på det nya årtusendet som Kina skulle sätta sin prägel på. Och så var ju många surmulna över att Australien skulle ha OS. (Ingen ställde givetvis frågan varför ett så anrikt kulturland som Kina skulle bekymra sig över att arrangera en antik grekisk sportfestival tvåtusen år efter Jesu födelse.) 2001 måste åter allt vara tiptopp för att Kina skulle förbereda sin ansökan till OS – som lyckades, kanske på grund av KKPs djupa försänkningar i IOK. Och så vidare.

Det var ganska tydligt att kommunistpartiet ville göra 2008 till ett så perfekt Olympiskt år att lyckoruset skulle göra att ingen riktigt kunde komma på varför nästa år var så otroligt viktigt. ”Rätt parti” vann visserligen presidentvalet i Taiwan, men den mänskliga faktorn och moder naturs outgrundliga nycker såg till att 2008 blev ett mycket jobbigt år. När vi tänker tillbaka på det snart gångna året finns det en rik flora av mer eller mindre tragiska händelser i Kina som vi kan tänka tillbaka på. Och den internationella finanskrisen – som man inte kan skylla på Kina – lägger dock en hotande skugga över Kinas Wirtschaftswunder. Och för en gång skull så är det Kinas ärkekonkurrent USA som kan stoltsera något: att ha valt en helt otippad grabb till världens mäktigaste ämbete.

Och nu kommer åter ett år som slutar på 9 och det finns inget vi kan göra åt det. År 2009 kan förstås firas av många skäl. Den fjärde maj 1919 demonstrerade tusentals studenter i Peking för att protesterna mot Versaillesfördraget, som utvecklats till en imperialistisk huggsexa. Och den 1 oktober 1949 utropade Mao Zedong grundandet av Folkrepubliken Kina vid Himmelska fridens port och Chiang Kai-shek lämnade fastlandet kort därefter med svansen mellan benen för att aldrig återvända. Och i september 1979 hölls en plenarsession med kommunistpartiets centralkommitté som slutgiltigt förde Deng Xiaoping till makten och beredde vägen för en ny ekonomisk politik. Så visst finns det skäl att öppna en dyr flaska maotai ett par gånger under det kommande året och smutta på styrkan av historiens lärdomar.

Men. Den 10 mars 1959 utbröt ett uppror mot det kinesiska styret i Tibet, vilket krossades brutalt och beredde vägen för en tjugo år lång mardröm som det tibetanska folket ännu inte hämtat sig ifrån. Och den 4 juni 1989 krossades studentrörelsen i Peking och annorstädes med brutala metoder och den politiska reformprocessen frystes på obestämd tid. Bara en av dessa årsdagar ger komministpartiet mer än nog bekymmer att föregripa oroligheter utan att provocera det kinesiska folket och väcka omvärldens fördömande. Och med tanke på det gångna årets händelser och upptornande ekonomiska orosmoln, så finns det goda skäl att misstänka att kommunistpartiet bävar inför det kommande året. Kinabevakning tänker inte göra några förutsägelser för ett land där inte ens det förflutna är förutsägbart (för att citera en gammal klyscha) med det finns all anledning att hålla Kina under uppsikt under 2009.

Fotnot: Jag har naturligtvis lånat ordet parallellhändelse från Robert Musils vidunderliga roman om den österrikisk-ungerska monarkins sista glansår, Mannen utan egenskaper.

måndag 1 december 2008

Boktipset: en tibetansk revolutionär


Det senaste året har jag läst på en del om Tibet och en av de bästa böckerna jag hittat är Phüntso Wangyes (även känd som Phünwang) memoarer A Tibetan Revolutionary, som redigerats av ett team tibetologer under Melvyn Goldstein.

Boken, som dikterats för Goldstein, berättar om Phüwangs uppväxt i en tibetansk region i västra Sichuan på 20-talet, där han snabbt hamnar på kant med den lokale kinesiske krigsherren och börjar fundera på hur han kan hjälpa det det tibetanska folket att befrias. Phünwang beger sig till den kinesiska huvudstaden Nanking, där han börjar studera på en jordbruksakademi för mongoler och tibetaner. Där blir han introducerad till marxistiska skrifter och imponeras särskilt av Lenins pamflett om nationernas självbestämmanderätt. Vid slutet av 30-talet kallar han sig kommunist och under kriget försöker han skapa kontakt med både Sovjetunionen och det kinesiska kommunistpartiet för att få hjälp att starta en tibetansk kommunistisk gerilla. Han får snart pengar från Sovjet och beger sig till västra Tibet för att starta sin rörelse.

För att göra en lång historia kort misslyckas Phünwang och hans anhängare med sitt företag. De utvisas från Tibet av reaktionära element i den tibetanska regeringen och vistas en tid i Indien i exil. När Folkrepubliken Kina grundas går han med i det kinesiska kommunistpartiet 1949 och arbetar som tolk när 17-punktsavtalet förhandlas fram mellan den kinesiska regeringen och Dalai Lamas representanter 1951, vilket ledde till Tibets införlivande med Kina. Efter det att han har lett Folkets befrielsearmé in i Lhasa blir han den ledande tibetanska kommunisten på orten och jobbar hårt för att skapa samförstånd mellan den lokala tibetanska regeringen, som fortfarande får verka enligt 17-punktsavtalet, och representanterna för kinesiska kommunistpartiet, som stationerats i Lhasa.

Allt eftersom börjar han bli kritisk mot vad han uppfattar som hankinesisk chauvinism bland de kinesiska kadrerna, vilket han fruktar kan underminera kinesiskt styre i Tibet. 1958 blir han därför anklagad för att vara separatist och får sitta i isoleringscell i Qinchengfängelset i arton år. I fängelset missar han både det tibetanska upproret 1959 och kulturrevolutionen 1966-76, men räddas kanske på grund av detta för svårare förföljelser. Värre går det för hans muslimska tibetanska hustru, som tar livet av sig under oklara omständigheter. 1978 släpps den brutne Phünwang fri från fängelset, utan vare sig ursäkt eller kompensation, men börjar snart få uppdrag i att försöka förhandla fram en lösning mellan den kinesiska regeringen och den exiltibetanska regeringen. Phünwang lägger dock märke till att mycket litet av den hankinesiska chauvinism han stötte på tidigare har försvunnit och han bestämmer sig för att i stället ägna sig åt att studera marxistisk filosofi. Phünwang lever idag en ganska undanskymd tillvaro i Peking.

Phünwang är en fascinerade historisk person som trotsar många stereotyper och tvingar oss att se på Tibetfrågan med nya ögon. Han är en tibetansk patriot, men också en internationalist som vill samarbeta med Kina. Han ogillar det gamla feodala samhället i Tibet, men kommer bra överens med Dalai Lama och vill att tibetanerna själva ska reformera sitt samhälle. Han är inte särskilt religiös, men han är inte någon fanatisk ateist heller. Kort sagt, han är inte den person Hollywood skulle göra en film om.

Precis som Goldstein påpekar i förordet handlar Tibet-frågan mindre om en strid mellan tradition och modernitet, eller mellan buddhism och ateism, utan snarare om vilket typ av stat Folkrepubliken Kina ska vara. Skall Kina vara en multinationell stat, där hankineser och tibetaner har samma rättigheter, eller skall Kina var ett land där hankineser dominerar de övriga etniska minoriteterna. Phünwang antyder att dagens Kina alltför mycket har blivit en hankinesisk stat som svikit sina löften till det tibetanska folket.

Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som vill lära sig mer om både Kinas och Tibets historia.