Film: Att lämna rädslan bakom sig

Det här är en film jag länge velat visa på Kinabevakning och det är nu dags att skrida till verket. Filmen heter Leaving Fear Behind på engelska (Jigdrel på tibetanska) och spelades in underjordiskt av Dhondup Wangchen och Golog Jigme före det tibetanska upproret i mars förra året. I filmen fick en rad tibetaner med olika bakgrund komma till tals med vad de tyckte om sitt liv under kinesiskt styre och hur de såg på Olympiska spelen.



Båda filmmakarna arresterades kort efter det att filmen spelats in, men filmen lyckades komma ut och cirkulerade bland journalister i Peking inför OS. Jag rekommenderar alla som är intresserade av Kina och Tibet att ta sig tid att titta på filmen, som är knappt en halvtimme lång. Filmen är naturligtvis inte en neutral skildring, men i den får vi höra röster som vi sällan får möta på TV i Sverige och som aldrig får komma till tals på den kinesiska statstelevisionen CCTV. Om jag fick önska mig något just nu så är det att denna dokumentär visades just på CCTV och följdes av en öppen diskussion mellan vanliga kineser och tibetaner. Kanske borde också några svenska bloggare, som stod för de aggressivaste angreppen på tibetanernas sak vid den här tiden förra året, också ta sig en titt för att förkovra sig litet i vad som sägs mellan skål och vägg i Tibet.

Har man rätt att kalla sig vad man vill?

Danwei rapporterar om ett intressant och förbryllande rättsfall i Jiangxi, där en 22-årig man har gått till domstol för rätten att kalla sig "Zhao C" (赵C) i officiella handlingar, något som han påstår sig ha gjort i hela sitt liv. Problemet uppstod då han skulle förnya sitt ID-kort och de lokala myndigheterna hävdade att deras datasystem inte klarar av latinska bokstäver. En lägre domstol i Jiangxi gav mannen rätt, men nu har polisen överklagat beslutet.

Fallet väcker många intressanta frågor. Jag har hört om liknande fall i Japan, där barn med utländskt påbrå tvingats ta namn med kanji för att tillfredsställa lokala bestämmelser.

Har man rätt att kalla sig vad man vill? Om Zhao C har "rätt" att registreras som 赵C i kinesiska databaser, så borde ju jag har "rätt" att byta namn till 张明 i Sverige. Visserligen är kinesiska tecken svårare att behandla i vissa datasystem, men om man ska hårddra - och nu gör vi det - kan man inte ge det latinska alfabetet företräde i Kina om vi inte ger samma privilegier till kinesisk skrift i Europa. Jag är benäget att hävda att man nog får nog ta seden dit man kommer (eller där man är född), något som alla svenskar med å, ä eller ö i namnet fått erfara när man fyllt i formulär utomlands.

Samtidigt pekar fallet på hur datasystem faktiskt begränsar och standardiserar vårt sätt att tänka och skriva. Jag vet inte hur många gånger min grammatikfunktion "rättat" mina konjunktiv när jag för en gångs skull använt detta arkaiska modus.

Mänskliga rättigheter åter på tapeten

Det ser ut som att Obamaadministrationen, trots blandande signaler under Hillary Clintons besök i Kina häromveckan, ändå håller trycket uppe mot Kina när det gäller frågan om mänskliga rättigheter. Enligt DN har det amerikanska utrikesdepartementet lagt fram en rapport som kritiserar Kinas bristande respekt för MR-frågor och innehåller en del välkommen självkritik beträffande USAs egna MR-kränkningar de senaste åtta åren. Den amerikanska rapporten kan man läsa här och det kinesiska genmälet återfinns här.

En fråga mellan USA och Kina som fortfarande inte lösts är vart USA skall skicka de uighurer som sitter oskyldigt fängslade på Guantanamo-basen i Kuba. Uighurerna vill inte återvända till Kina och USA har inte lyckats hitta något land som är villigt att ta emot dem, varför man nu lutar åt att ge dem en fristad i USA. Kina däremot har gjort gällande att uighurerna är "terrorister" som skall lagföras i Kina. Jag undrar vad Blogge Bloggelito, som är en pålitlig tillskyndare av Bushadministrationens samförståndspolitik gentemot Kina, tycker om detta. Jag gissar att han helst ser att uighurerna överlämnas till Kina som ett slags geopolitiskt bondeoffer.

En annan MR-fråga, som jag länge velat skriva om, är att Kina på papperet har många av världens bästa lagar, varför det ibland är svårt att veta vad som verkligen gäller. Vilket värde ska vi till exempel tillmäta officiella uppgifter om antalet fångar eller avrättade när vi vet att den kinesiska staten inte följer sina lagar? Ta till exempel problemet med svarta fängelser, det vill säga fängelser som inte har laga grund men ändå existerar. Är detta centralregeringens ansvar eller är det något vi ska skylla på korrupta lokala politiker? Med tanke på hur den kinesiska staten behandlar medborgare som kommit till Peking för att protestera är jag benägen att lägga ansvaret på Hu Jintao.

Veckans pausfågel: 东北人是活雷锋

Plundring och förstörelse då och nu

De senaste veckan har flera Kina-bloggar och nyhetssajter diskuterat Yves Saint Laurents försäljning av kinesisk konst på , däribland två utsökta bronshuvuden som fördes ur Kina i samband med plundringen och förstörelsen av det gamla sommarpalatset 1860. Den kinesiska regeringen fördömer nu YSL och har gjort gällande att företaget kommer att få svårare att göra affärer i fortsättningen.

Västvärldens plundring av kinesiska konstskatter är ett trauma för Kina som förr eller senare bör få sin lösning. Det är nog svårt för oss svenskar att riktigt begripa hur frustrerande det är för kinesiska forskare att behöva resa till British Museum för att kunna studera unika kinesiska konstskatter. Även Sverige har sin beskärda del av plundringen av de kinesiska konstskatterna, vilket den nyutkomna boken Sinofilerna har mer att berätta om.

Men det finns förmodligen ingen regim i världen som har bidragit till mer kulturell förstörelse än det kinesiska kommunistpartiet och den förstörelsen är inget som vare sig började eller slutade med Kulturrevolutionen. Ett otal tempel, konstskatter, stadsmurar, triumfbågar, gravfält och herrgårdar har fallit offer för kommunistpartiets rivnings- och förstörelseraseri. 1949 var Peking en av Asiens vackraste städer, med en fem hundra år gammal stadsmur, full av tempel av allehanda slag och myllrande butiksgator. Redan på 1950-talet började man rensa upp gatorna från alla vackra triumfbågar och stadsmuren började rivas. På 1960-talet var det dags för kulturrevolutionen, då innehållet i många gamla tempel förstördes runt om i landet, som Jokhang-templet i Lhasa här till vänster, medan byggnaderna fick stå kvar. Sedan kom reformperioden, som ännu pågår, då man föresatt sig att riva varenda byggnad som står i vägen för nya projekt. Detta pågår ännu i hela Kina. Därför är det idag möjligt att besöka kinesiska städer med en miljon invånare där du inte kan hitta en enda betydande byggnadsstruktur som är äldre än en generation. Inte ett enda tempel. Inte ett enda historiskt minnesmärke äldre än 30 år. Det är inte framstegsfientlig nostalgi att beklaga sig över detta.

Tibet, som nu är på tapeten är ett kapitel för sig, liksom Inre Mongoliet och Xinjiang. Det hävdas ibland av mindre insatta bloggare att kommunistpartiets framfart under kulturrevolutionen inte var särskilt riktad mot minoritetsfolken, utan något som drabbade alla mer eller mindre lika. Det är ett idé som ingen mindre än Deng Xiaoping framförde i början på 80-talet för att döva många kinesers dåliga samvete och som nu upprepas okritiskt av diverse apologeter som inte har en aning om var påståendet kommer ifrån. Under kommunistpartiets styre har minoritetskulturerna och minoritetsspråken stämplats som efterblivna och hankinesernas kultur och språk som progressiv. Allt kulturrevolutionen gjorde var att accelerera den processen till en massiv rörelse för tvångsassimilering av minoriteterna.

Så det är en tragedi att Sommarpalatset brändes och plundrades av brittiska och franska trupper 1860, men den utländska imperialismen gick aldrig in för att utplåna den kinesiska kulturen som sådan. Den äran tillkommer kommunistpartiet. Och därför är det inget annat än hyckleri av den värsta sorten att den kinesiska regeringen nu hotar att vidta åtgärder mot YSL.

Realism och cynism

Blogge Bloggelito länkar till mitt förra i inlägg och till en artikel Sydsvenskan med anledning av det tibetanska nyåret. Mitt "eländesbloggeri om den tibetanska rörelsen och Kinas hårdföra politik har just inga utsikter att bli framgångsrikt för närvarande," skriver han. Han uttalar sin glädje över att ståhejet kring Tibet förra året har upphört och avslutar iakttagelsen med: "Kvar finns bara ett behagligt lugn i en nalkande vår med stiltje."

Men läste Blogge artikeln han länkade till innan han postade sitt inlägg? Artikeln inleds med en rapport om att tre människor tänt eld på sig själva i centrala Peking i vad som förefaller vara en politisk protest. En av dem skall vara uighur, en annan förtryckt minoritetsgrupp i Kina. Detta har bland annat rapporterats i China Digital Times med bilder, men detaljerna är ännu oklara.

"Ett behagligt lugn." "Nalkande vår med stiltje." Hur cynisk kan man bli?

Sedan fortsätter Blogge med en skildring av Hillary Clintons och Carl Bildts "realistiska" politik gentemot Kina och kontrastrerar detta med de "salivspottande" och "löjeväckande retorik" som gör sig gällande från enskilda riksdagsmän. Och från mig, får man väl anta.

Det verkar som Blogge anser att det endast finns ett korrekt sätt att förhålla sig till den kinesiska regeringen och att vi alla gör bäst i att följa våra ledares exempel. Det är ganska häpnadsväckande att en liberal, som förespråkar ovillkorlig yttrandefrihet i andra sammanhang, inte kan göra skillnad mellan vanlig opinionsbildning och utrikespolitik på regeringsnivå. Det är för övrigt en distinktion som olika dikaturregimer inte heller är speciellt bra på att upprätthålla.

Jag för min del ägnar mig åt opinionsbildning och anser att den kinesiska regeringen är vuxen nog att försvara sin egen politik. Blogge, däremot, vara ute efter att bli Jiang Yus efterträdare som den kinesiska regeringens språkrör. Lycka till.

Tystnaden sänker sig över det tibetanska nyåret

Idag infaller som sagt det tibetanska nyåret i tysthet. Det svenska nyhetsflödet domineras just nu av flygkraschen i Holland, kronprinsessans kommande giftermål och Obamas extrainsatta tal inför kongressen. Vi ska inte vänta oss några rubriker om Tibet, eller Kina heller för den delen.

Rörelsen att bojkotta det tibetanska nyåret, för att högtidlighålla minnet av upproren 1959 och 2008, har av allt att döma spritt sig på den tibetanska högplatån, men eftersom det egentliga Tibet och kringliggande tibetanska områden är stängda för den utländska pressen är det svårt att få någon klarhet i vad som sker just nu. Stora truppförflyttningar in i området har skett och telekommunikationerna har avbrutits på sina håll, allt för att isolera och splittra den tibetanska befolkningen. Spridda protester och sammanstötningar mellan tibetaner och myndigheterna har inträffat, men intrycket man får av till exempel de här bilderna är ett Tibet under militär ockupation.

Samtidigt som detta sker har omvärlden vänt Tibet ryggen av valt att titta åt ett annat håll. Den svenska tibetkommittén och den tibetanska gemenskapen i Sverige uppmärksammar idag bojkotten av det tibetanska nyåret, men annars är Sverige dödstyst. Den enda krusningen på ytan är en kort interpellation i riksdagen förra veckan, men mig veterligen har varken Reinfeldt eller Bildt sagt en stavelse om detta. Till mångas besvikelse valde även Hillary Clinton att hålla en låg profil under sitt första Kinabesök häromveckan. Jag förstår att det finns annat att rapportera om just nu, men tystnaden skrämmer mig.

Uppdatering: DN:s Torbjörn Petterson har just publicerat ett reportage från staden "Shangri-la" i Yunnan-provinsen, en av få tibetanska städer dit journalister kan resa. Mycket läsvärt. Mer om detta senare.

Det mest förbjudna

Om det finns något som kan provocera bildade svenskar så är det kungahuset och monarkin. Jag minns hur jag på ett ögonblick blev idiotförklarad när jag på en middag tillsammans med svenska expats förklarade att jag inte hade något emot monarkins fortsatta existens. Hur kunde jag, en bildad människa i det tjugoförsta århundradet, försvara en feodal kvarleva som monarkin? Mitt argument var (och är) att så länge som kungahuset skänker oss litet glädje, glamour och kanske en kul skandal då och då, kan de väl få vara kvar, så länge som det inte har någon farlig politisk makt. Jag har ingen större respekt för vare sig kungens eller tronföljarens personer, men jag tycker faktiskt att det är kul att vi har ett par feodala kvarlevor kvar och det stör mig inte det minsta att vi har en ovald kung på våra enkronor. I övrigt står jag oftast till vänster på den politiska skalan och jag kan se många hot mot demokratin i dagens samhälle. Men monarkin är inte ett av dem. Det är bara en billig symbolfråga som principliberaler gillar att briljera med.

Det lustiga är att min erkänt flummiga monarkism aldrig stött på patrull när jag framfört den för kinesiska vänner, som i övriga fall är ganska politiskt radikala. Bara en gång kan jag erinra mig att mitt försvar för monarkin lett till gräl, den gången var det en flickvän från Peking som tyckte att den svenska vördnaden av Prins Bertil vid hans bortgång var trams. Men hon var så vacker att jag inte kunde argumentera emot. Livet är ju som sagt inte alltid rättvist.

Så jag ser faktiskt fram emot det kommande bröllopet mellan kronprinsessan och hennes tilltänkte. Hoppas det blir en riktigt pampig tillställning som vi kan njuta av i direktsändning.

Spridda iakttagelser

Hillary Clinton är just nu i Asien och genomför just nu sitt första besök i Peking som amerikansk utrikesminister. Hon har träffat sin kinesiske kollega Yang Jiechi och yttrat några klyschor om ekonomiskt samarbete, dialogen om mänskliga rättigheter och vikten att förhindra att Nordkorea får (mer) kärnvapen. Att Nordkorea inte ska ha några massförstörelsevapen är ganska självklart, men jag skruvar alltid besvärat på mig när världens största kärnvapenmakt talar om hur farligt det är med kärnvapen. Trots allt är det bara ett land i världen som använt kärnvapen. Däremot gör Clinton rätt i att fokusera på klimatförändringar i sina samtal med Kina, detta är en välkommen kursändring.

Mitt intryck är att Obama-administratione ligger lågt just nu och vi ska inte förvänta oss några större utspel från vare sig kinesisk eller amerikansk sida. Efter inledande gnissel så fungerade de kinesisk-amerikanska förbindelserna som ett urverk under Bush och nu gäller det för alla inblandade parter att bli vana vid varandra. I det amerikanska systemet byter man som sagt ut alla tjänstemän när en ny president tillträder, så det innebär ett kontinuitetsbrott på den rent personliga nivån. Herr Zhang måste vänja sig vid Mr Smith istället för Mr Miller, och Mr Smith måste lära sig hur man umgås med kinesiska tjänstemän.

Blogge Bloggelito har ett som alltid lika vältaligt inlägg om SvDs svajande principer, där han kommer med en del intressanta iakttagelser om hur tidningen delar in världen i onda och goda nationer samt hur den selektivt förespråkar bojkott av vissa länder och självbestämmande för vissa nationer. Jag reagerade också på hyckleriet i fördömandet av Ryssland i höstas och på hur västvärlden agerat onödigt provokativt genom att knyta allt för starka band till Georgien. Det är något man aldrig skulle göra gentemot Kina, vilket är värt att påpeka.

Vad beträffar bojkotter är huvudfrågan inte vad som är bra för "oss", vilka principer "vi" har eller vad som är "bra för ekonomin", utan vad folk tycker i landet i fråga i den mån detta kan skönjas. Under apartheid förespråkade ANC bojkott av Sydafrika och det var därför vettigt att stödja detta. Omedelbart efter massakern i Peking 1989 förväntade sig många kineser att George Bush d.ä. skulle ta till med hårdhandskarna, men han gjorde tvärtom till mångas besvikelse. En bojkott av Kina 1989-1990 hade mycket väl kunnat haft en verkan. Inför OS sade många dissidenter som Liu Xiaobo däremot att en bojkott skulle vara kontraproduktiv. Och det låg nog en del i det.

Vad beträffar Sydossetiens och Tibets rätt till självbestämmande så har dock Blogge fel när han hävdar att "Tibet är en hundra gånger mer naturlig del av Kina än vad Sydossetien är av Georgien". Vad jag vet har aldrig osseterna haft en egen stat före tsartiden, utan har varit ett folkslag som lytt under ryssar och georgier omväxlande. Det betyder inte att osseterna inte har rätt till självbestämmande, men det komplicerar frågan. Tibet däremot har varit en självstyrande stat i tusentals år fram till 1951 och om de världspolitiska situationen hade varit annorlunda på 40- och 50-talet hade mycket väl Tibet kunnat bli ett självständigt land, som Yttre Mongoliet till slut blev. Det skedde dock inte då västvärlden och Indien vände Tibet ryggen av politiska skäl och sedan dess har frågan vuxit till en varböld. Jag är inte säker på att det bästa för Tibet är just självständighet, men det finns fullt giltiga argument för detta och vi kan inte låstas som om dessa inte existerar.

Kulturkamp på den tibetanska högplatån

Precis som jag förutsåg i ett tidigare inlägg verkar nu det tibetanska nyåret Losar, som infaller på onsdag nästa vecka, ha blivit en skådeplats för en kulturkamp mellan de kinesiska myndigheterna och tibetaner både i Kina och i exil. Istället för att undvika frågan och tona ned betydelsen av en eventuell bojkott av Losar så blåser en officiell kinesisk websajt i Tibet upp frågan i en artikel med braskande rubriker. Oerhört provocerande.

Från ett officiellt kinesiskt perspektiv är detta nog ett av det dummaste man kan göra om de kinesiska myndigheterna inte vill att det ska bli protester. Men de kanske vill att det blir mindre protester som man sedan kan undertrycka för att visa vem som bestämmer var skåpet ska stå? Precis som många kommentatorer påpekat bidrog den officiella kinesiska rapporteringen och den patriotiska omskolningskampanjen till att förvärra och sprida det tibetanska upproret förra året. Jag upphör aldrig att förundras över hur klumpig - men samtidigt effektiv - den officiella kinesiska propagandan är. Å ena sidan kan vem som helst se att det just är grovkornig propaganda av tidig nittonhundratalsmodell. Å andra sidan påverkar den faktiskt människor och polariserar världsopinionen på ett sätt som kommunistpartiet kan utnyttja för att stärka sin ställning på hemmaplan. Någon annan tolkning kan jag inte göra.

De som är intresserade av vidare läsning kan ta en titt på High Peaks Pure Earth, där man kan läsa en översättning av Woesers senaste inlägg om Losar. McClathy Newspapers har också ett intressant reportage om det utbredda missnöjet bland tibetanerna.

Nja till frihandel

En sak som den svenska pressen inte täckt den senaste tiden är det handelskrig som hotar att bryta ut mellan Indien och Kina. Den indiska regeringen har lanserat en rad antidumpningsåtgärder och bland annat förbjudit import av kinesisktillverkade leksaker. Jag känner inte till detaljerna bakom konflikten, men EU och USA har också vidtagit åtgärder mot vad som uppfattas som otillbörlig konkurrens.

Handelskrig är förstås inte bra och 1930-talets depression visar hur lätt en autarkisk ekonomisk politik kan förvärra en ekonomisk kris. Samtidigt får vi inte upphöja frihandeln till ett slags dogm som kan lösa alla ekonomiska problem. Frihandelns evangelium predikas främst av länder och regeringar som lyckats på världsmarknaden och som inte längre behöver handelsrestriktioner för att skydda sin konkurrenskraft. Storbritannien och USA omgav sina ekonomier med skyddsmurar innan deras ekonomier kunde konkurrera fritt på marknaden, då det plötsligt var dags för resten att av världen att följa efter, ofta med förödande resultat i den koloniala världen och senare i tredje världen. Europa har följt samma utvecklingsbana och är knappast något historiskt föredöme vad beträffar frihandel.

Nu är det Kinas tur att tampas med problemet. Kina hade aldrig varit där det är nu om inte USA öppnat sina marknader genom att ge Kina ställning som mest-gynnad-nation efter 1979, samtidigt som man tolererade att Kina skyddade sina egna industrier och öppnade landet gradvis för utländska investeringar med villkor att teknologi överfördes. Anledningen till att USA och sedan Europa gav Kina så gynnsamma villkor var inledningsvis att man behövde Kinas stöd i Kalla kriget, när ekonomin sedan tog fart behövdes Kina som billigt låglöneland dit man kunde utlokalisera industrier. Inget, inte ens undertryckandet av demokratirörelsen för tjugo år sedan, tilläts rubba denna grundbult i Kinas förhållande till väst. Medan Sovjetunionen utsattes för alla former av bojkotter och propaganda, så var västvärlden förvånansvärt mild i sin behandling av Kina. Detta är något vi inte får glömma när vi söker sanningen bakom Kinas framgång.

Kina är idag en vinnare i världsekonomin, men Kina har vunnit genom att - helt klokt - bara lyssna på delar av frihandelns evangelium och den kinesiska regeringen har inte tagit några frihandelsdiktat från världsbanken eller valutafonden, diktat som lett till katastrof i andra delar av världen som Latinamerika och Afrika. Kina klarade sig undan den asiatiska krisen 1997 till stor del på grund av att landet inte var totalt öppet för världsekonomin, medan länder som följt med strömmen sjönk som stenar.

Nu är det Kinas tur att attackeras av krisdrabbade länder för att utnyttja sitt övertag på världsmarknaden. Kritiken kommer inte bara från USA, Europa och Indien. Afrikanska länder översvämmas nu med kinesiska biståndsprojekt som innebär import av billiga kinesiska varor och billig kinesisk arbetskraft. Samtidigt som vi ska akta oss för att stämma in i skrämselpropagandan mot den kinesiska intressesfärens expansion i Afrika, så ska vi fråga oss om det ligger i den afrikanska ländernas intresse att följa en utvecklingsmodell som Kina aldrig tillämpat på sig självt när det var ett fattigt land för inte så länge sedan. Sedan 1949 har Kina aldrig tillåtit att utländska makter exporterat billiga produkter och arbetskraft till Kina i utbyte mot råvaror.

Frihandel är inte alltid lika bra för alla samtidigt. Och samtidigt som vi ska undvika handelskrig, så ska vi akta oss för dogmatiska krav på frihandel.

Hakimjan får asyl i Sverige

Jag brukar inte skriva om flyktingfall, men nu rapporterar DN och SvD att migrationsverket beslutat att uiguren och den före detta Guantánamo-fången Adel Abdul Hakim får stanna i Sverige. Adel Abdul Hakim, även känd som Hakimjan, utsattes för förföljelser av de kinesiska myndigheterna i Xinjiang på grund av sitt politiska engagemang och flydde Kina 1999 för att försöka bege sig till Turkiet. I samband med den amerikanska invasionen av Afghanistan 2001 greps han av misstag som "terrorist" och efter att han suttit oskyldigt fängslad i den ökända amerikanska militärbasen på Kuba släpptes han fri 2006, och tvingades söka asyl i Albanien. Ett år senare sökte han asyl i Sverige under ett besök här, men ansökan avslogs i somras, vilket fick ett stort genomslag i världspressen. Nu får han alltså stanna, men kampen är långt ifrån över då hans familj fortfarande är kvar i Kina.

Varför jag skriver om Tibet

Den som är endast flyktigt bekant med denna blogg kan lätt få intrycket att jag är en gammal Tibetaktivist som vaknat till liv och startat en egen blogg. Min trätobroder Blogge Bloggelito har till och med skojat och kallat min blogg "Tibetbevakning", vilket jag tar som en komplimang. Tyvärr stämmer det inte. Mitt engangemang för Tibetfrågan är av tämligen nytt datum. Jag har aldrig varit medlem i någon Tibet-grupp och jag har aldrig gått i något demonstrationståg för Tibet. Kanske jag borde ha gjort det, men det har aldrig blivit av.

När jag en gång i tiden pluggade kinesiska kände jag mig främmande för den Tibetaktivism jag träffade på och jag höll mig på armlängds avstånd från de protester jag bevittnade. Den relativt sekulära kinesiska kulturen har alltid utövat en större lockelse på mig än buddhismen, som utgör ett fundament i den tibetanska kulturen. Inte så att jag ogillade Tibet eller tibetansk kultur. Genom åren har jag samlat på mig böcker om Tibets språk och kultur som mestadels samlat damm. Jag har visserligen alltid hyst sympati för små och förtryckta folk, men jag har aldrig känt något enormt engangemang för just Tibet. Dessutom retade jag mig på de filmer som Hollywood producerade där Kina alltid framstod som roten till allt ont och som ofta fick de mest elementära fakta om kinesisk kultur fel.

Men jag har förändrats med åren. Min första upplevelse att något stod fel var för många år sedan, när kinesiska vänner och bekanta, som jag i övrigt uppfattade som belästa och insatta i allt mellan himmel och jord, uttalade sig om tibetaner som ett slags vildar som var otacksamma för de gåvor Kina givit dem. Ibland argumenterade jag emot, ibland inte. Men jag tog notis om den nedlåtande attityden.

Jag besökte också en del minoritetsområden i Kina (dock ej Tibet) och slogs av hur marginaliserade minoritetsfolken och deras språk var. En gång var jag på besök i en stad i Xinjiang då en av de kinesiska gruppledarna klappade en uighurisk pojke nedlåtande på huvudet och frågade "Talar du kineeeesiska?" Jag höll på att sjunka genom jorden av skam, men höll god min i elakt spel. Flera liknande incidenter skakade om mig och fick mig att känna mig medskyldig till ett slags kolonialism.

Senare har jag lärt känna exiltibetaner på olika håll i världen som varken kan beskrivas som Kinahatare eller devota buddhister, och de har hjälpt mig att få upp ögonen för vidden av Tibetfrågan. Jag började läsa på och fick upp ögonen för en civilisation som levt parallellt med den kinesiska och som fram till för femtio år sedan dominerade den tibetanska högplatån. Till skillnad från Xinjiang och Mongoliet, som i varierande grad haft kinesiska minoriteter och kinesiska härskare vid olika tidpunkter, så har den kinesiska kontrollen över Tibet varit tämligen ytlig. Jag menar inte att Xinjiang eller andra minoritetsområden har mindre rätt till självbestämmande eller autonomi, men om det finns något territorium i Kina som kan göra anspråk på en helt väsensskild historia så är det Tibet.

Det som slutligen fick det att slå slint i mitt inre och fundera på att börja skriva var just händelserna förra året. Jag kan förstå att många kineser känner sig ansatta av den västerländska pressen, som ibland förvränger bilden av Kina. Jag kan förstå att många kineser inte ville att de olympiska spelen skulle politiseras. Men jag kan inte till mitt liv förstå varför man, i bästa fall, känner sig tvungen att nästan ordagrant upprepa den kinesiska regeringens propaganda eller, i värsta fall, förespråkar tvångsassimilering eller fördriving av tibetanerna, vilket var åsikter som helt öppet vädrats bland folk och söcken.

Inte heller kunde jag förstå varför så många målade upp bilden av Tibetfrågan som ett problem som "Väst" skapat. När demonstrationerna dundrade på som värst i Sverige och resten av världen förra våren kunde man se plakat på kinesiska, svenska, engelska eller all världens språk. Utom just tibetanska. På sin höjd kunde man se någon uppklädd i tibetanska kläder. Det var som om tibetanerna inte existerade. Och när någon exiltibetan till äventyrs dök upp vid något evenemang, så kunde du slå vad om att någon hypernationalist ställde tibetanen till svars för dennes födelseort: "Du är väl inte född i Indien?" (Jag kom att tänka på Stig Dagermans dagssedel: Vi valde inte flykten, flykten valde oss.)

Jag började inse att nationalismen förgiftar allt. Hatpropagandan som emanerar från Peking har haft verkan. Det spelar ingen roll att Tibet bara är ett av Kinas många problem. Ta en titt på Folkets dagblads nätupplaga och du blir ständigt påmind av hatkampanjerna mot Dalai Lama. Något är fel. Mycket fel.

Så när det värsta ståhejet var över bestämde jag mig att skapa en blogg inför detta år och skriva om det som råkar hamna i min väg. Eftersom det tibetanska upproret skedde för snart exakt femtio år sedan kommer en del av utrymmet här ägnas åt just Tibet. I takt med att andra minnesdagar dyker upp kommer dessa att ta upp min uppmärksamhet.

Nå. Om du har orkat läsa ända hit vill jag att du klickar på denna länk, som handlar om olika tibetaner som satte livet till sedan 1959. Jag stöder inte allt som sägs om Tibet eller Kina på den sajten, men vi kan läsa och lära. Det är viktigt att vi som är intresserade av Kina bekantar oss med tibetanernas berättelser och att vi inte bara tänker på Dalai Lama när vi hör ordet "Tibet". Det finns andra ansikten.

Kinesisk bloggare nedstucken

För ett par dagar sedan kunde den kände bloggaktivisten Zola rapportera på sin Twitter-sajt att hans bloggarkollega Xu Lai (till höger) stuckits ned på öppen plats. Xu Lai har länge varit känd för sin uppkäftiga blogg ProState in Flames (钱烈宪要发言), som periodvis varit stängd av myndigheterna.

Jag har väntat med att ta upp detta på Kinabevakning, då många detaljer länge varit oklara. Hur som helst erfar vi nu via The Guardian att attentatsförsöket skedde på en bokhandel i Peking, där Xu Lai höll ett föredrag under helgen. Efter föredraget skall två män tagit tag i Xu Lai och tvingat in honom på en toalett där de angrep honom med knivar. Några vittnen ska ha uppfattat att männen anklagat Xu Lai för att "kränka människor". Männen försvann snabbt från platsen, medan Xu Lai klarade sig med livhanken i behåll. Han befinner sig just nu under observation på ett sjukhus i Peking.

Det kinesiska nätet surrar just nu av rykten kring detta. Det är allt för tidigt att spekulera i motiven bakom dådet, men till skillnad från till exempel Japan är det mycket ovanligt med individuella attacker och mordförsök av det här slaget. Under det senaste halvseklet kännetecknats har politiskt våld i Kina främst haft masskaraktär och man får gå tillbaka till Kuomintangs lönnmördare på 1940-talet för att hitta något jämförbart. Förhoppningsvis är detta en isolerad händelse, men jag kommer att följa utvecklingen.

Kinas kronprins vädjar till fördomar

I samband med ett besök i Mexiko gjorde Hu Jintaos tilltänkte efterträdare, vicepresident Xi Jinping, ett ganska vasst uttalande riktat mot dem som kritiserar den kinesiska regeringens brist på respekt för mänskliga rättigheter:

Det finns en del utlänningar som har ätit sig mätta och inte har något annat för sig än peka finger åt oss. För det första så exporterar Kina inte revolutioner, för det andra exporterar Kina inte fattigdom och svält. Och för det tredje så bråkar vi inte med er. Så vad med finns det att säga?

Här är uttalandet på YouTube:



Nå. I egenskap av son till partiveteranen Xi Zhongxun tillhör han den välgödda röda aristokratin och han ser ju knappast ut att svälta själv, för att uttrycka det milt.

Det som är anmärkningsvärt är hur en nationell ledare kan tillåtas att öppet spela på främlingsfientlighet för att undvika en viktig debatt. Det är ju knappast så att det endast är utlänningar som kritiserar kommunistpartiets maktmonopol. Och ingen har tvingat Kina att skriva på olika konventioner som underställer landet granskning av världssamfundet.

Uppdatering: Danwei påpekar att Xi Jinping användet uttrycket bu zheteng (不折腾) när han hänvisade till Kinas påstådda fredlighet och ovilja att bråka. Detta är ett uttryck som ordförande Hu nyligen gjort känt i ett uttalande och som gett upphov till diskussioner om vad bu zheteng egentligen betyder.

Kina i FN: Uppföljning

Human Rights in China har just publicerat en sammanfattning av Kinas svar på den periodiska granskningen av hur de mänsliga rättigheterna efterlevs i Kina. Mycket nedslående läsning. Den kinesiska representanten avvisade i stort sett all kritik som framförts från länder som Tjeckien, EU:s nuvarande ordförandeland, samtidigt som Kina fick stöd av Kuba, Pakistan och andra mer auktoritära stater. Phayül har också en bra sammanfatting.

Bloggpresentation: Det osynliga Tibet

Idag har The Times Online en intressant artikel om den tibetanska författaren Woeser (uttalas "Öser"), som driver den kinesiskspråkiga bloggen Det osynliga Tibet som jag lagt in bland min egna blogglänkar. Woeser föddes 1966 och växte upp i den siniserade tibetanska eliten. Hennes far arbetade i befrielsearmén och var hälften tibetan och hankines, medan Woesers mor härstammade från en av de gamla aristokratiska familjerna i Tibet.

Även om hennes föräldrar talade tibetanska med varandra, så gav de Woeser en kinesisk uppfostran och lät henne studera i flera av landets elitskolor. Woeser inledde sedan en karriär som kinesiskspråkig författare och var ett tag redaktör för en officiell litterär tidskrift som publicerade olika minoritetsförfattare. Efter hand började Woeser dock intressera sig mer och mer för sitt tibetanska ursprung och började skriva om svåra episoder i den tibetanska historien, som kulturrevolutionen, vilket har gjort att hon blivit en nagel i ögat på de kinesiska myndigheterna och renderat henne kortare perioder i husarrest.

Så småningom startade hon bloggen Det osynliga Tibet, vilket ledde till att hon kom i rampljuset i samband med det tibetanska upproret förra året. Under flera veckor publicerade hon rapporter från det stängda Tibet och hennes blogg registrerade miljontals träffar. Hennes blogg är förstås blockerad i Kina och alla hennes böcker är förbjudna, men än så länge har hon lyckats undgå längre fängelsestraff.

Woeser är ett exempel på hur oerhört svårt det är att skapa "lojala" eliter i ett kolonialt system. På samma sätt som flera av ledarna för den indiska självständighetsrörelsen utbildades vid de bästa engelska skolorna och tillhörde den anglifierade indiska eliten, så är det just i den siniserade tibetanska eliten som vi finner frispråkiga företrädare för den tibetanska saken som Woeser. Inget nytt under solen alltså.

Finns det förresten bloggar på tibetanska? Jo, det gör det faktiskt och de som är nyfikna på detta kan ta en titt på High Peaks Pure Earth, som nyligen behandlat svårigheterna med att driva bloggar på ett språk som är allt mer marginaliserat.

Fanerdun och lästips

Egentligen borde jag inte skriva något mer om Fanerdun-härvan längre, för allt som kan sägas om detta projekt har redan sagts. Hur som helst skrev jag häromdagen att nya investerare var på väg för att ta över Fanderuns skulder och blåsa nytt liv i grosshandlarmarknaden i Kalmar. Men nu rapporterar Barometern att de nya investerarna som skulle kommit till Kalmar i tisdags uteblev av oklara skäl. Det är knappast något att förvåna sig över, men det är trist att Barometern ständigt bygger upp falska förhoppningar genom att publicera ständigt nya rapporter om nya investerare.

När jag ändå skriver om affärer och affärsetik så skulle jag vilja rekommendera den framlidne statsvetaren Lucian Pyes klassiska Chinese Commercial Negotiating Style, som trots att den skrevs mitt under Kalla kriget för nästan trettio år sedan fortfarande står sig som en träffande analys av många beteenden som man ofta stöter på i Fastlandskina. Om det är någon skrift man ska läsa innan man sätter sig vid förhandlingsbordet med kinesiska affärsmän och byråkrater så är det denna pamflett (som kan laddas ned gratis här).

Idag granskas Kina av FN

Detta är tyvärr inte förstasidestoff, men det är värt att uppmärksamma att idag sker den periodiskt återkommande granskningen av hur Kinas lever upp till sina åtaganden att respektera de mänskliga rättigheterna. Jag har tidigare lagt upp länkar till de dokument som kommer att tas upp för granskning. De som vill ha mer information med hänvisar jag till Forgotten Archipelagoes, där det finns länkar till fler viktiga dokument.

Höghusbrand i Peking

Nu rapporterar både DN, SvD och New York Times att en viktig skyskrapa står i full brand. Av allt att döma är brandorsaken fyrverkerier, men det är svårt att få grepp om läget just nu. Byggnaden är en del av CCTV:s kontroversiella komplex som började byggas för ett par år sedan och om jag inte missminner mig passerade jag denna skrapa ett par gånger när jag var i Peking senast. Jag ska följa utvecklingen noga...

Uppdatering: Det verkar som sagt bara vara slarv som låg bakom branden och den officiella dödssiffran ligger än så länge bara en död brandman, då byggnaden skall ha varit tom då branden bröt ut. På Shanghaiist finns det en samling bilder att beskåda för alla oss som inte befann sig i Peking vid tillfället. En skypskrapebrand av det här storleksordningen har både något olycksbådande och något filmiskt över sig. Man undrar vad det skedda kommer att få för konsekvenser för skyskrapehysterin i Kina, något som vår bloggranne Alex i Kina nyligen förtjusat sig över.

Två kinesiska affärsnyheter

Två kinesiska affärsnyheter har flutit upp i det svenska nyhetsflödet. Den dåliga nyheten är att Barometern nu rapporterar att Kalmar kommun har hittat en ny investerare som ska ta över Fanerduns skandalomsusade projekt i staden. Av artikeln framgår det att affärsmannen i fråga inte ens har besökt Kalmar än. Samtidigt rapporterar Östran att farhågor som den svenska generalkonsuln i Shanghai uttryckte om om Fanerdun-projektet tystades ner av kommunen redan 2007 . Man frågar sig om Kalmar kommun har lärt sig någonting av de senaste två årens skandaler. Och hur många fler kineser ska luras till att tro att man kan få uppehållstillstånd bara man köper egendom i Sverige eller andra västländer? Detta är en föreställning som är mycket utbredd i Kina och som lett till skandaler tidigare.

Den goda nyheten - eller i alla fall potentiellt goda nyheten - är att ett kinesisk företag nu förhandlar med Ford om att köpa Volvo. Jag har tidigare uttryckt min skepsis över detta, men rapporterna återkommer med jämna mellanrum. Om kinesiskt ägande är det som krävs för att Volvo ska överleva som företag och om de nya ägarna är beredda att visa en långsiktighet som kinesiska investerare inte alltid är kända för, så är det kanske det kanske bra om Volvo köps upp av ett kinesiskt företag. Jag är skeptisk, men det skulle vara kul om en kinesisk deal av det här slaget lyckades för en gångs skull.

Noterat i nyhetsflödet

Den stora Kinanyheten just nu är att stora delar av Kina just nu lider av en svår torka, en av de värsta torkorna på 50 år. Detta kommer med all sannolikhet att pressa upp matpriserna när skördarna börjar så fel senare i år. Växthuseffekten är förstås en viktig förklaring till katastrofen, men de låga vattenpriserna i Kina har också bidragit till dålig hushållning. På längre sikt kan försörjningskriser som denna holka ur Kinas fördelar som låglöneland eftersom högre matpriser och dyrare naturresurser kommer att pressa upp prisläget.

En annan potentiellt viktig nyhet är att den tibetanska exilregeringen nu beslutat sig för att haka på bojkotten av det tibetanska nyåret Losar för att högtidlighålla minnet av de tibetaner som dog under upproret 1959. Detta kommer att bidra till att öka spänningen i regionen i slutet av denna månad. För de som är intresserade av Tibet rekommenderar jag Jamyang Norbus betraktelser över det speciella mötet om Tibets framtid som hölls i Dharamsala förra året. Norbu är en kontroversiell förespråkare av rangzen (självständighet) som gjort sig känd för sin fräna kritik av exilregeringen.

Ett smörgåsbord av fördomar

Mitt förra inlägg om den kinesiska maten i Sverige verkar ha slagit an en sträng bland Kinaintresserade i bloggosfären och det kan inte bara berott på att jag länkade till Ola Wongs populära kolumn. Tänka sig att just mat väcker så starka känslor!

Hur som helst tror jag inte att det finns en enda förklaring till att det svenska Kinaköket har ett så skamfilat rykte, utan flera. Till att börja med misstänker jag att många Kinarestauranger sällan drivs av folk som hyser en genuin kärlek till det kinesiska köket och är beredda att ta de risker det innebär att lansera nya produkter på den svenska marknaden. Istället verkar syftet med många restauranger vara att förse nyanlända kineser med arbete innan de jobbar upp sig. Det är inget typiskt kinesiskt, utan ganska vanligt bland "etniska" restauranger.

Ett annat skäl kan vara att när de första Kinarestaurangerna startades i Sverige fanns inte de rätta råvarorna, utan man fick helt enkelt improvisera med det som fanns och sedan har man fortsatt på slentrian. Detta hävdar i alla fall YuSie Rundkvist Chou i en intressant artikel i DN, som speglar många intressanta aspekter av det kinesiska köket i Sverige utifrån sin personliga erfarenhet.

Men sedan kan jag inte komma ifrån misstanken att många kinesiska krögare föraktar de svenska kunderna i allmänhet och det svenska köket i synnerhet. Som exempel kan vi ta en artikel från Upsala Nya Tidning, där en kinesiska från Guangxi intervjuas om det kinesiska köket inför OS. . Så här beskriver hon sitt möte med den svenska maten:

- Min första kontakt med svenska mattraditioner var negativ. Jag blev bjuden på halvrått kött och sås. Det gick inte att äta. Jag är van vid stekt kött och stekta grönsaker, inte råa!

Och hon verkar ha gett upp vid det första mötet och inte vågat smaka på olika rätter, vilket ligger i linje med vad många kommentarer till mitt förra inlägg pekat på. Men hon stannar inte där utan fortsätter, helt oemotsagt, att döma ut det svenska köket utifrån ett till synes obefintligt empiriskt underlag.

- Vi gör ofta soppa på sjögräs, ägg och mynta. Det är bra med soppa i värmen. Men svenskar verkar inte tycka om soppa, tror Haiying.

Svenskar gillar inte soppa? Ska man ens behöva bemöta ett sådant påstående? Sedan fortsätter hon:

- Jag tror att man försökt anpassa vår mat efter svenskarnas smak lite för mycket, säger Haiying. Man har märkt att svenskarna gillar en viss sorts mat och så har man glömt bort vad riktig kinamat är. I Kina äter vi nästan allt på ett djur; skinn, ben, vingar och det är svårt att anpassa till svensk smak.

Åter är det de svenska kunderna det är fel på. Men vänta! Man måste verkligen ha beskärmat sig från sin omgivning om man fått för sig att svenskar bara äter kött och slänger bort resten. Vad är korv om inte ett sätt att ta vara på restprodukter? Jag skulle inte heller beskriva gammal hederlig husmanskost som grisfötter, blodpudding eller pölsa som uttryck för svenskars ovilja att äta nästan allt på ett djur. Faktum är att det gamla svenska köket gick ut på att just ta vara på hela djuret och man behöver bara ta en titt i en gammal kokbok för att se recept på den ena inälvsrätten efter den andra. Kanske är en äkta eldgryta med riktigt mycket chili ett läckrare sätt att trycka i sig gristarmar, men det är mer än smakfråga. Det finns många kineser som har svårare att äta stark mat än en del svenskar!

En annat lustigt exempel på hur en del kinesiska krögare nöjer sig med ytliga intryck av den främmande omgivningen är följande uttalade från ovannämnda artikel i DN:

Jingjun Xia driver Bamboo Palace på Kungsgatan. En orsak till skillnaden mellan svensk och kinesisk kinamat är att svenskar vill att maten ska vara lätt att äta, tror han.

"Tror han." Här har vi en krögare som bott i Sverige i flera år och undgått att bevittna en svensk kräftskiva, som i regel efterlämnar högar med skräp! Och är populära läckerheter som hummer, krabba eller grönlandsräkor exempel på att svenskar gör det lätt för sig vid matbordet?

Som sagt, det verkar vara just gammal god kulturell chauvinism som förhindrar att riktigt bra kinesisk mat når den svenska marknaden. Kinakrögare: Dörren till de svenska kundernas smaklökar står vidöppen. Det bara att kliva in! Och nästa gång du har vägarna förbi det lokala folkbiblioteket, sätt dig med och läs ett par gamla kokböcker. Kanske kommer ni att hitta inspiration till det tjugoförsta århundradets nya svensk-kinesiska kök?

Smaken är som baken

För en gångs skull har jag stött på en kolumn av Ola Wong som jag inte gillar. Wong klagar på det tråkiga matutbudet i Sverige och citerar en kinesisk operasångerska och vän som hävdar att hon skulle svälta ihjäl i väst efter att hon utsatts för det västerländska köket under en resa i USA och Europa. Man undrar just hur man kan avfärda maten i två stora och varierade kontinenter på det här sättet, men det är ett annat problem. Efter att ha citerat ett antal liknande röster och utgjutit sig över den usla Kinamaten i Sverige utbrister Wong:

Det är just det som får mig att tveka varje gång jag funderar på att flytta hem till Sverige. Om man inte vill laga maten själv och inte vill bli ruinerad är man utlämnad åt pizza, hamburgare och kebab, varvat med thaicurry och andra klassens ris.

Det känns litet som Ola jämför äpplen med päron här. Om man bor i en världsmetropol som Shanghai eller Peking kan man för en blygsam summa pengar få smaka på det bästa ur Kinas olika regionala kök samt många olika utländska matkulturer. Jag har själv njutit av både äkta italiensk mat och superb sichuanesisk eldgryta i Peking. Något annat ska man inte vänta sig av en dynamisk ekonomi som skapar allt mer avancerade konsumtionsmönster.

Ola Wong skådar ut över dimsum-bordets alla läckerheter och sammanfattar: "En helt vanlig kinesisk söndagslunch med andra ord." Vanlig för vem? frågar man sig. Det är en livsstil som bygger på de höga inkomster som många utlänningar och den allt rikare kinesiska medelklassen nu kan tjäna in, och på den billiga arbetskraft som är beredd att ställa sig i köken. Ja, vill man äta lika gott i Stockholm varje dag som man gjorde i Peking kan man bli "ruinerad", men vem är det som ska stå för notan?

Och all mat i Kina är inte så fruktansvärt god heller. När massturismen till Kina kom igång på 80-talet var det inte alltid god mat som lämnade de starkaste intrycken. Och än idag finns det stora regionala skillnader. Varje gång jag besökt Shanxi-provinsen har jag haft stora problem att hitta mat som är njutbar eller ens ätbar. Mina kinesiska vänner har framfört liknande klagomål. Men så är ju Shanxi en betydligt fattigare region än det sprudlande Yangtze-deltat och det finns andra saker att njuta av i Shanxi.

Sedan misstänker jag att ett annat problem som gör sig gällande här är ett visst mått av kulturell chauvinism, om än av ett mildare slag. En kulturell chauvinism som även välbeställda utlänningar lägger sig till med efter ett par år i Kina, inte helt olikt svenskar som lyckats i det stora landet i väster.

När jag gjorde kinesiska tolkjobb en gång i tiden slog det mig hur fördomsfulla många inresande kineser var mot utländsk mat i allmänhet. Utan att ens våga pröva på den mat som erbjöds så "visste" de att svensk eller europeisk mat inte var vatten värld. Okokta grönsaker kan man inte äta. Ost smakar peck. Inlagd fisk är inte att tänka på. Och så vidare. Det var inte så mycket kvar att välja på efter ett tag än just "stekar och pasta" som operasångerskan blivit så trött på. Jag vet inte hur många gånger jag åtföljde delegationer som petade tveksamt i den svenska lyxmaten och sprang till närmaste Kinakrog vid första bästa tillfälle. Man tar seden dit man kommer, jojo.

Säkert har ett och annat ändrat sig sedan dess, men jag blir än idag förbluffad när jag träffar kineser som besökt länder som Frankrike eller Italien och fortfarande klagar på maten. Kanske är det brist på nyfikenhet som är problemet? Och varför måste man jämföra allt hela tiden? Kan man inte njuta av både kinesisk och icke-kinesisk mat för vad den är.

Skokastning mot Wen Jiabao

Sedan förre amerikanske presidenten Bush fick ducka för två skor under en presskonferens i Baghdad förra året tycks trenden sprida sig. SvD rapporterar att en man kastade en sko mot Kinas premiärminister Wen Jiabao, när denne talade vid Cambridge University tidigare idag. En stor del av mötesdeltagarna var studenter från det kinesiska fastlandet och många av dem skrek "skäms" åt bråkmakaren. Här ett klipp från YouTube som täcker en del av händelseförloppet:



En bagatell på många sätt, liksom skokastningen mot Bush var en bagatell. Men när allt kommer omkring så är ju faktiskt Wen Jiabao en representant för en diktatur. Han kanske inte är den mest osympatiske representanten, men ändå. Jag hade hellre sett att den före detta säkerhetsministern och nuvarande politbyråmedlemmen Zhou Yongkang fått smaka på en känga, men han skulle nog aldrig våga sig ut och tala inför världen som Wen gör.

Vi ska också grunna på det faktum att den kinesiska regeringen tolererar och sprider hatpropaganda mot verkliga och inbillade fiender i sina egna etermedia. Det talas ofta om hur västmedia "sårar det kinesiska folkets känslor" genom sin rapportering och med all sannolikhet kommer skokastningen mot Wen Jiabao ses som uttryck för "Kinahat". Men tänk på alla förolämpningar och glåpord som högt uppsatta regeringstjänstmän öst över personer som Chris Patten, Lee Tenghui eller Dalai Lama genom åren. Vem tänkte på deras känslor? Härommånaden satte Folkets dagblad upp en specialsida där president Sarkozy framställdes i den mest löjliga dager och artikel efter artikel öste ovett över hans möte med Dalai Lama.

Ska vi gissa att några nationalistiska brushuvuden sätter igång en kampanj mot skokastaren eller något annat bekvämt mål i Storbritannien?