Skrämmande flathet mot Peking i Sydafrika

Nyhetsflödet rullar på och jag har inte riktigt haft tid att hänga med den senaste tiden. Den mest uppslagna Kinarelaterade nyheten just nu handlar om Sydafrikas vägran att ge visum till Dalai Lama, så att han skulle kunna närvara vid ett fredskonferens för tidigare fredspristagare. Tydligen har den kinesiska regeringen utsatt Sydafrika för starka påtryckningar att inte släppa in Dalai Lama och som en konsekvens har den norska nobelkommittén valt att hoppa av samarbetet inför mötet, vilket i sin tur lett till att hela konferensen ställts in.

Med tanke på omvärldens flata agerande i Tibetfrågan förra året har den kinesiska regeringen uppenbarligen fått ökat självförtroende att utöva påtryckingar på utländska regeringar och vi kommer med all sannolikhet att se mer av sådana här nyheter i framtiden. Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen har uttryckt förhoppningar att få träffa Dalai Lama under hans besök i Danmark senare i år. Kommer Danmark stå på tur för påtryckingar från Peking eller kommer den kinesiska regeringen se åt ett annat håll? Hur kommer Sveriges ordförandeskap i EU att agera när den ställs inför liknande situationer?

Jag tycker det är ett riktigt beslut att ställa in toppmötet i protest mot de sydafrikanska och kinesiska regeringarnas agerande. På så sätt markerar man att bollen nu är på Pekings planhalva och att det är upp till den kinesiska regeringen att tala om för omvärlden varför man inte ens kan tolerera en diskussion Dalai Lama. Det är möjligt att den kinesiska regeringen kammar hem poäng inför en nationalistisk hemmaopinion, men utanför Kina finns det stor oförståelse mot detta agerande. Är det så här Kina ämnar att utöva globalt ledarskap?

Och det är tragiskt att just den sydafrikanska regeringen visar en sådan flathet mot Peking. Under apartheidregimens mörkaste år hade ANC stor hjälp av stöd från omvärlden och sydafrikanska kämpar fick ofta resa runt i olika länder för att berätta om förtrycket i Sydafrika. Om inte omvärlden hade lagt sig i Sydafrikas "interna angelägenheter" och gett sitt stöd till anti-apartheidrörelsen hade det med all sannoliket tagit betydligt längre tid att avskaffa apartheid. Nu är det Sydafrikas tur att hjälpa andra förtryckta folk.

Den som är intresserade av att läsa mer om Tibet rekommnderas att ta en titt på historikern Tsering Shakyas läsvärda artikel om den kinesiska koloniala propagandan i Tibet och hur den berövar det tibetanska folket sin röst.

Vad hände i Tibet förra året?

När upploppen och demonstrationerna pågick som värst i Tibet förra året var det svårt att få tag på korrekt information om situationen Tibet på grund av de kinesiska myndigheternas nyhetsembargo. När exilregeringen i Dharamsala hävdade att tibetaner utsattes för brutal repression anklagades den av vissa för att sprida lögner och att bedriva historieförfalskning i realtid. Den senaste tiden har dock mer uppgifter blivit tillgängliga och bilden börjar klarna.

En viktig rapport har just publicerats av Human Rights Watch, som har sammanställt information utifrån den kinesiska regeringens egna officiella dokument. Enligt HRW har hundratals tibetaner som arresterades förra året helt enkelt försvunnit.

Samtidigt har den tibetanska exilregeringen släppt videomaterial och ett pressuttalande som ger exempel på vad som skedde förra året. Videoklippet är inte så väl producerat och störs av en högtravande speakerröst och musikklipp, men halvvägs in på klippet får vi se just den typ av misshandel som den kinesiska polisen är känd för. Sista dellen av klippet handlar om en tibetan som förvägrades läkarvård och visar en del läskiga bilder av hans sår. Jag var tvungen att sluta titta, det var för äckligt. Hur som helst lägger jag in klippet här för referens (OBS! Starka bilder!)

Kulturkrockar

Jag har just läst den sista artikeln i Maciej Zarembas tänkvärda serie om den svenska integrationspolitiken. I denna artikeln kritiserar Zaremba en svenska oviljan att diskutera "kulturkrockar", vilken döljer en nedlåtande attityd mot andra kulturer. Eftersom jag inte själv är kines vet jag inte riktigt i vilken grad hans resonemang är tillämpligt på det svenska bemötandet av kinesiska invandrare, men jag misstänker att kineser bemöts mycket olika beroende på utbildning och regionalt ursprung. Vad beträffar kulturkrockar kan jag inte undgå att komma tänka på Fanderdun-skandalen i Kalmar, som i dagarna fått ett nytt kapitel. Som jag sagt i tidigare inlägg tycker jag i just det fallet att det stora problemet inte har varit en kulturkrock, vilket har påståtts, utan en i grunden dålig affärsidé samt en övertro på att den kinesiska motparten skulle lösa alla problem. Kanske Zarembas resonemang kan hjälpa oss att förstå vad som hände och förhindra att Fanerdun-skandalen leder till att ingen vill ha med kinesiska investerare att göra i Sverige? Jag ska ta mig en funderare, om du känner till något om skandalen, skriv gärna en rad.

Autonomibluffen: Vem styr över Tibet?

Just nu pågår den elfte Folkkongressens andra session för fullt i Peking och en hel del intressanta saker förtjänar att uppmärksammas, men då det nu är ett år sedan upploppen i Lhasa bröt ut tänker jag ägna mitt utrymme åt en ny del min serie om "autonomibluffen" i Tibet. Frågan om hur Tibet styrs är inte bara av intresse för "tibetofiler" utan också för var och en som är intresserad av hur Kina styrs i stort. Mycket av det som följer gäller även för Xinjiang och Inre Mongoliet.

När Tibetfrågan debatteras kan i övrigt ganska insatta Kinakännare ofta hävda att Tibet och andra etniska områden redan åtnjuter "en hög grad av självstyre" och att de lokala språken används i hög utsträckning. Hela problematiken kring Tibet skulle därför vara ett problem som skapats av den exiltibetanska regeringen i Dharamsala som påstås underblåsa "separatistiska stämningar" i Tibet. Detta har, får vi höra, i sin tur tvingat regeringen i den autonoma regionen i Tibet att motvilligt tillgripa repressiva åtgärder för att återställa lugnet. På så sätt reduceras problematiken till en konflikt mellan en reaktionär exiltibetansk elit och en välmenande, men möjligen klumpig, inhemsk regim.

I mitt förra inlägg om autonomibluffen visade jag att även om den autonoma regionen Tibet formellt leds av en etnisk tibetan, så sitter den hankinesiske partisekreteraren på den verkliga makten i Tibet och har en högre ställning i kommunistpartiet. Inte en enda tibetan har någonsin anförtrotts detta ämbete, som istället blivit ett bra sätt för hankinesiska kadrer att avancera i partiet. Den nuvarande partiledaren och presideten Hu Jintao har en gång i tiden innehållit posten.

Men autonomibluffen stannar inte här. Ju längre upp du går i partihierarkin, desto värre blir det. Sedan reformperiodens början på 1980-talet styrs idag regeringens övergripande politik i Tibet av det centrala arbetsutskottet för Tibet, en liten grupp medelålders hankinesiska män som sitter i Peking. Den består av följande personer: Jia Qinglin, Ma Kai, Meng Jianzhu, Du Qinglin, Zhang Qingli, Ye Xiaowen, Xie Xuren och Wu Shuangyan. Gruppen lyder under avdelningen för enhetsfronten i particentret i Peking, som är en enhet som bland annat leder kommunistpartiets samarbete med de tillåtna "demokratiska partierna". Avdelningen är också ansvarig för den kinesiska regeringens så kallade dialog med den tibetanska exilregeringen.

Vad är nu detta för grupp av illustra kadrer? Till att börja med kan vi konstatera att inte en enda av dem är etnisk tibetan och det är nästa hundra procent säkert att ingen av dem kan säga mer än ett eller två ord på tibetanska. Om det nu vore så att tibetanerna hade den verkliga makten i Tibet, så finns det ju faktiskt en del tibetanska medlemmar i kommunistpartiet man skulle kunna utse till ledamöter i utskottet, som till exempel Qiangba Puncog eller varför inte Legqog, som båda gjort uppmärksammade framträdanden under den pågående Folkkongressen. Men inte. Det finns ett glastak i Kina som etniska minoriteter i allmänhet och tibetaner i synnerhet aldrig når över. Till exempel har mig veterligen ingen tibetan någonsin valts in i politbyrån. Just nu finns det för övrigt bara en kvinna och en muslimsk man i politbyrån.

Hur som helst. Utskottets leds formellt av Jia Qinglin, som är talman i Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens och ledamot av Politbyråns ständiga utskott. Han anses stå förre partiledaren Jiang Zemin nära och för alltså den högsta partiledningens talan i arbetsutskottet. Vice ordförande i utskottet är Ma Kai, som är generalsekreterare i Folkrepubliken Kinas stadsråd, det vill säga regeringen. Han har ingen framträdande roll i utskottet men anses sköta förbindelserna mellan kommunistpartiet och centralregeringen.

Sedan börjar det bli intressant. Nummer tre i utskottet, Meng Jianzhu, är minister för offentlig säkerhet. Vad har en sådan filur för specialkunskaper i Tibet annat än möjligen färdigheter i repression? Meng har än så länge inte utmärkt sig särskilt på sin post, men det ingår nog i arbetsbeskrivningen. Det är dock värt att notera att han har efterträtt den erkänt brutale Zhou Yongkang både som minister för offentlig säkerhet och som ledamot i arbetsutskottet. Zhou sitter nu i den högsta partiledningen, vilket är ytterligare ett exempel på hur kadrer kan göra karriär på att bossa över minoriteter. Kolonialism som karriär.

Vi fortsätter. Du Qinglin är chef för avdelningen för enhetsfronten och har inte gjort sig särskilt bemärkt i tibetanska frågor utöver en tid som partikader i Sichuan. Formellt är det han som har ansvar för dialogen med den tibetanska exilregeringen. Sedan har vi vår gamle vän Zhang Qingli som är partisekreterare i Tibet. Han tarvar ingen vidare presentation och jag hänvisar till mitt tidigare inlägg om autonomibluffen.

Näste man i utskottet är ingen annan än Ye Xiaowen, som jag haft anledning att tala om tidigare på denna blogg. Denne man har i alla fall vissa högre akademiska meriter och är numera chef för "kinesiska statsförvaltningen för religiösa angelägenheter", vilket är det organ som tagit sig rätten att godkänna olika religiösa ledare i Kina. Ye är den kader som har ansvaret för att manipulera utnämnandet av tibetanska lamor och här kan vi ju i förbigående notera att den kinesiska regeringen visar prov på en förbluffande oförmåga att skilja på politik och religion. Vad jag vet är Ye Xiaowen ingen auktoritet i i just tibetologi, men han är känd för sin flödande svada som lyckats göra ett intryck till och med på svenska Kinabloggare.

Näste ledamot i utskottet är Xie Xuren, Kinas finansminister. En välvillig tolkning av hans närvaro i utskottet är att han representerar regeringens strävan att utveckla Tibet ekonomiskt. Men man frågar sig hur denne mycket upptagne man ska bibringas några insikter om vad tibetanerna själva vill ha när ingen av hans kolleger i utskottet är tibetan eller har några dokumenterade specialkunskaper om Tibet. Bara en fråga.

Sist med inte minst har vi Wu Shuangzhan, som är generalmajor och chef för den Kinesiska folkets beväpnade polis. Betydelsen av att han sitter i utskottet behöver väl knappast förklaras närmare, men det är värt att notera att han som representant för militärpolisen är ett nytt tillskott i utskottet. Detta är alltså en fingervisning hur Hu Jintaos inriktning i Tibetpolitiken kommer att arta sig.

Om någon frågat sig varför Kinas politik i Tibet är så klumpig och okänslig mot tibetanerna så vi har vi svaret i detta arbetsutskott. Och var och en som påstår att tibetanerna åtnjuter en "hög grad av autonomi" måste förklara varför denna etniskt rena grupp styr minoritetspolitiken. Här har vi också svaret på frågan varför dialogen med exilregeringen i Dharamsala går så trögt, så trögt att den kinesiske dissidenten Wang Lixiong flera gånger dömt ut den som ett spel för gallerierna.

Not: I detta inlägg har jag använt mig av rapporten "En vändpunkt i Tibet" som publicerats av den internationella kampanjen för Tibet, men mycket av informationen kan bekräftas på andra håll, även officiella kinesiska websajter.

"Kina är på dåligt humör"

Kinabevakning erfar nu att Song Qiang, som gav ut en ultranationalistisk bästsäljare för tretton år sedan, har kommit ut med uppföljare, Zhongguo bu gaoxing ("Kina är på dåligt humör"). Boken kommer ut för att ingjuta patrotism i det kinesiska folket inför Folkrepubliken Kinas sextioårsjubiliem i oktober. Jag har inte hunnit få tag på mitt eget exemplar ännu, men en sammanfattning på Global Voices Online ger en hyfsad uppfattning om innehållet. Boken hävdar att västvärlden håller på att ringa in Kina och att det kinesiska folket ska bereda sig på att en brytning med väst kan bli en möjlighet. Den franske presidenten Sarkozy pekas ut som en fiende till Kina och naturligtvis får tibetanerna sig en släng av sleven. Vidare hetsar boken mot Kinas intellektuella som beskrivs som femtekolonnare och potentiella landsförrädare. Med andra ord är det en bok i bästa Ann Coulter-stil...

Jag var i Kina när Song Qiangs första bok, Zhongguo keyi shuo bu ("Kina kan säga nej") kom ut och boken tycktes ha en märkbar effekt på klimatet mellan utlänningar och kineser, även om det är svårt att veta vad som är orsak och verkan. Boken fanns överallt, till och med bland vänner, men ingen ville riktigt erkänna att man gillade den: "Det är litet extrem, men..." Samtidigt upplevde jag att öppna förolämpningar mot utlänningar blev vanligare och nästan accepterade i vissa kretsar. Ett tag kunde man se fler gatuslagsmål mellan utlänningar och kineser och stämningen på pubar kunde vara mer hotfull än vanligt. Boken hade också en sexuellt-rasistisk undertext, som likställde förhållanden mellan kinesiska kvinnor och utländska män med sexuella trakasserier, och ett tag var det inte ovanligt att höra folks skrika "hora" efter blandade par. När jag var tillbaka ett par år senare var allt som bortblåst.

Sådana här böcker ska inte tas som uttryck för officiell kinesisk policy, den kinesiska regeringen är alldeles för smart för att ge sig in på något sådant. Men det faktum att sådana här böcker tolereras tyder på att officiella propagandaapparaten nu skickar upp nya försöksballonger för att se hur långt man kan pressa folkopinionen i patriotisk riktning. Det är en farlig utveckling. Jag tror att boken har stora utsikter att bli en ny bästsäljare mot bakgrund av oron i världsekonomin och det kan inte heller uteslutas att boken kan uppmuntra angrepp på utlänningar den närmaste tiden. (Det slumpar sig att Alex i Kina har gjort ett inlägg om detta.) Samtidigt ska vi komma ihåg att det finns ett stort motstånd mot den här typen av nationalism bland många kineser och det är svårt att veta hur represenativ boken är. Som i alla andra länder är det främst unga arga män som går på den här typen av propaganda, medan kvinnor och äldre män bara skakar på huvudet. Global Voices Online ger smakprov på ett par negativa omdömen om boken.

Pausmusik: Ghalipjan Ghopur

Här en sång med den uighuriske sångaren Ghalipjan Ghopur, som jag upptäckte under en resa i Xinjiang för många år sedan. Hans sånger spelades överallt och jag begrep inte ett ord av texterna förstås. Men rösten. Rösten gav mig gåshud och jag köpte alla kassetter jag kunde hitta. Jag har försökt ta reda på vad han håller på med nuförtiden och var han befinner sig, men inte lyckats komma någon vart. Alla klipp jag hittat med honom på YouTube verkar vara från postsovjetiska republiker, vilket antingen tyder på att han är i exil eller att han faktiskt kommer därifrån och bara råkade vara populär i Xinjiang. Här kommer i alla fall ett smakprov:

Absolut radiotystnad

När frågan om den kinesiska regeringens brist på respekt för de mänskliga rättigheterna förs på tal brukar utvecklingsoptimister ofta framföra påståendet att Kina redan har gjort stora framsteg och att i takt med att Kina utvecklas ekonomiskt så kommer Kina sinom tid att bli ett mer demokratiskt land. Det påstås att ett land måste uppnå en viss BNP per capita innan man kan utveckla demokratiska institutioner och det finns till och med skribenter som tror sig veta var tröskelvärdet ligger! När jag hör det argumentet får jag alltid lust att fråga exakt hur ett relativt efterlivet land som Sverige kunde frambringa ett av Europas mest inklusiva politiska system under Frihetstiden. Och hur kom det sig att flera av Frihetstidens mest framstående liberaler, som Anders Chydenius och Peter Forsskål, kom från den fattiga östra rikshalvan, Finland?

Visst behövs det ett materiellt välstånd innan man kan orka bry sig om demokrati, men för att komma någon vart måste folk få tillåtas ta det första steget. Ett slags civilsamhälle måste få ta rot. Sker det i Kina idag? Tecknen är motstridiga.

Just nu fästs det stora förhoppningar på att Internet ska frambringa en mer frihetlig utveckling i Kina. Det finns idag fler uppkopplade i Kina än i USA och miljontals kinesiska nätanvändare debatterar allt mellan himmel och jord. Den kinesiska staten censurerar visserligen nätet, men det är ofta häpnadsväckande hur högt i tak det trots allt kan vara på det kinesiskspråkiga Internet. Visst händer det att staten stänger bloggar, blockerar sajter eller sållar bort sökningar, men det finns sätt att komma förbi dessa murar och allt fler vet hur man gör det. Och Kina är för all del inte ensamt om att censurera Internet. Optimistiska Kinakännare menar att det som sker just nu är ett slags konvergens: Kina blir mer som västvärlden, medan västvärlden blir mer som Kina. Det ligger en del i det.

Men det finns tecken som tyder på att allt inte är frid och fröjd och det är inte i första hand de kinesiska närpatrioterna jag tänker på, utan på den del av det kinesiska Internet som inte är på kinesiska. För det finns kinesiska medborgare som inte har kinesiska som modersmål.

Samtidigt som de kinesiska myndigheterna har byggt ut infrastrukturen på det kinesiska Internet och bidragit till att skapa en av världens mest dynamiska sfärer i cyberrymden så har man varit otroligt motvillig med att tillåta utvecklingen av Internet på "minoritetsspråken," som den kinesiska regeringen i andra sammanhang påstår sig omhulda. Man har varit beredd att spendera miljarder yuan på att bygga en järnväg till Tibet som ingen bett om, men det har tagit mycket lång tid för ett tibetanskspråkigt Internet att utvecklas. De kinesiska myndigheterna har varit så misstänksamma mot minoritetspråk att de lyckades tvinga Microsoft att döpa om sin mjukvara på dzongkha-språket till "Tibetan - Bhutan" för ett par år sedan. Dzongkha och tibetanska skrivs med samma skrift och de kinesiska myndigheterna fick för sig att det tibetoburmanska ordet dzong, som betyder fort, hade associationer som kunde föra tankarna till Dalai Lama och tibetansk självständighet. Detta är alltså en regering som påstår sig respektera de egna minoriteternas rättigheter och inte blandar sig i andra länders inre angelägenheter.

Den som surfar runt litet på sajter från Tibet, Inre Mongoliet eller Xinjiang upptäcker inte oväntat att den kinesiskspråkiga dominansen är nästa total. Kashgar är en stad som ska ha en majoritetsbefolkning av uighurer. Men stadens hemsida har ingen uighurisk version över huvud taget, men väl en engelsk och en kinesisk med oförenklade tecken. Man Googlar Lhasa och hittar kommunens hemsida, men letar förgäves efter en tibetansk version av sidan. Så här kan man surfa ett bra tag innan man hittar någon officiell hemsida på ett minoritetspråk. I rättvisans namn ska det ändå nämnas att kommunistpartiet i alla fall har sajter på koreanska, tibetanska och mongoliska. Det var ju snällt. Men man undrar vad uighurerna tycker.

Trots alla hinder har det ändå uppstått en tibetanskspråkig sfär på Internet, där tibetaner diskuterar, bloggar och utbyter åsikter till synes obehindrat. Kanske en ljuspunkt? En av mina favoritbloggar, High Peaks Pure Earth, ägnar större delen av sitt utrymme åt att översätta dessa tibetanska bloggar. Men de senaste dagarna har något hänt. De kinesiska myndigheterna har nu börjat stänga den ena tibetanska sajten efter den andra och det senare inlägget på High Peaks heter helt lakoniskt "den försvinnade tibetanska cyberrymden". I samma inlägg får vi också reda på att de kinesiska mobiloperatörerna stängt av hela SMS-systemet i den "autonoma regionen" Tibet sedan den 10 mars. Med andra ord har de kinesiska myndigheterna inte bara stängt en fjärdedel av sitt territorium från omvärlden, man har också skapat total radiotystnad. Man undrar vad som händer i denna tystnad.

Liberalismen och Tibet

Den svenska bloggosfären kan du bevittna sitt första rejäla hjärnsläpp i Tibetfrågan. Det som förvånar mig är att attackerna på tibetanerna, för det är vad det handlar om, kommer från liberalt håll. En gång i tiden var det maoister som försvarade Folkrepubliken Kinas politik i Tibet och annorstädes, oavsett vilka krumbukter regimen gjorde. Idag är det ortodoxa marknadsliberaler, som fått för sig att begrepp som "framsteg" och "modernisering" är entydiga begrepp, som ylar med vargarna och uttrycker sitt stöd till Kinas regering. Det är kanske inget konstigt. En gång i tiden stod många liberaler i främsta ledet och försvarade Japans, Frankrikes och Englands civlisationsprojekt i Asien och struntade högaktningsfullt vad de koloniserade folken tyckte. Kanske är cirkeln nu sluten. Det vore tråkigt. För fyrtio år sedan kunde socialdemokrater och liberaler ändå skilja på sin avsmak för kommunismen och sitt stöd för de vietnamesiska folkets rätt till självbestämmande. Men nuförtiden räcker det med att påminna liberaler om att Dalai Lama är buddhist för att få dem att glömma idén om folksuveräniteten.

Blogge Bloggelito ar lagt upp en snygg tidslinje som visar att Tibet är en omistlig del av "Kina" sedan 1200-talet, vilket råkar vara den officiella kinesiska linjen. Jag har redan tagit upp den komplicerade frågan om Tibets historiska bakgrund på andra ställen och tänker inte upprepa mig. Det som är slående i Blogges historiesyn är han inte frågar sig från vems perspektiv historien är skriven. Jag är inte någon nihilist när det kommer till historiska källor, men man frågar sig hur Blogges tidslinje skulle se ut om den var baserad på nepalesiska, mongoliska eller tibetanska källor. Skulle manchuernas (inte "kinesernas") invasioner av Tibet på 1700-talet då tolkas som en befrielse? Varför är "kinesisk" kontroll av Tibet legitim, medan britternas intrång ett uttryck för imperialism? Och vad har fältslag för 250 år sedan för betydelse om det tibetanska folket av allt att döma inte vill vara en del av Kina? Borde det inte vara varje liberals plikt att stödja tibetanernas rätt att uttrycka sina strävanden, även om vi kan känna reservationer inför frågan om hur stort Tibet bör vara eller om självständighet. Jag ställer frågorna i öppen form för jag har inga illusioner om att de kommer att besvaras.

1959: tibetanerna revolterar mot kommunistpartiet

Idag är det femtio år sedan det stora tibetanska upproret bröt i Lhasa 1959 och den svenska pressen har börjat rapportera om spridda protester på det tibetanska höglandet och om de kinesiska myndigheternas försök att stänga Tibet för omvärlden. Den Internationella kampanjen för Tibet har också släppt en viktig rapport om situationen i Tibet.

Upproret 1959 kom inte som en blixt från en klar himmel, utan var en produkt av djupa motsättningar mellan det kinesiska styret och tibetaner från samhällets alla skikt. När Tibet införlivades med Folkrepubliken Kina 1950-51 så lovade Mao Zedong och kommunistpartiet att den gamla tibetanska regeringen skulle få sitta kvar tills vidare och att inga reformer av det tibetanska samhället skulle genomföras med tvång. Detta löfte hölls i allt väsentligt och delar av den tibetanska aristokratin, inklusive Dalai Lama, samarbetade med de kinesiska myndigheterna för att genomföra reformer i Tibet. Den gamla tibetanska flaggan var fortfarande tillåten och hissades fritt vid olika tillfällen. Samarbetet kulminerade när Dalai Lama besökte Peking 1954, där han fick träffa Mao personligen och fick bevittna framgångarna i kommunisternas tidiga reformpolitik. Men under ytan fanns det djup misstänksamhet mellan de kinesiska ledarna och deras tibetanska undersåtar.

Problemet var att majoriteten av tibetanerna inte bodde i det centrala Tibet utan i provinserna Qinghai, Sichuan, Gansu och Yunnan, som inte omfattades av Maos moderata politik i centrala Tibet. Från och med 1956 började kommunistpartiet att genomföra olika sociala reformer, som kollektiviseringen av jordbruket, utan hänsyn till lokala förhållanden och många tibetanska kloster och helgedomar plundrades av de kinesiska myndigheterna. Partisekreteraren i Sichuan, Li Jingquan, som var känd för sin föraktfulla attityd mot tibetaner, gick särskilt hårt fram i sina försök att reformera det tibetanska samhället.

När tibetaner satte sig emot den hårdhänta politiken slogs protesterna ned med våld, vilket ledde till att ett gerillakrig så småningom uppstod i Kham (västra Sichuan) och Amdo (Qinghai). I takt med att striderna eskalerade under 1956-57 strömmade tibetanska flyktingar in i centrala Tibet och 1958 bildades den sedermera legendariska rörelsen Chushi Gangdruk i ett område nära den indiska gränsen. Kollektiviseringen av jordbruket skulle sinom tid leda till stor hungersnöd, men tibetanerna var de enda folkgruppen i Kina som faktiskt revolterade mot politiken. Det är sant att den tibetanska gerillan och den tibetanska exilrörelsen fick ett visst stöd av CIA, men hjälpen var förhållandevis liten och det var inte USA som startade upproret i sig. Dalai Lama och hans närmaste rådgivare vägrade att befatta sig med gerillan eller med CIA av rädsla för att de kinesiska myndigheterna skulle få en förevändning att gå in i centrala Tibet med våld.

I början på 1959 var Lhasa fullt med flyktingar och stämningen i staden började närma sig kokpunkten. När Folkets befrielsearmé bjöd Dalai Lama att delta i ett evenemang för att fira den tibetanska bönefestivalen Mönlam spreds ett rykte att de kinesiska myndigheterna skulle kidnappa honom. Av allt att döma hade de kinesiska myndigheterna inga sådana planer, men den 10 mars omringade hundratusentals tibetaner Dalai Lamas sommarpalats Norbulingka för att förhindra honom från att resa till Befrielsearmén förläggning. I anslutning till belägringen utbröt öppna protester där tibetaner började ropa slagord för ett "självständigt Tibet" (Bod rangzen). För att kväsa upproret började Befrielsearmén att bombardera flera viktiga tibetanska tempel och andra helgedomar. Även Norbulingka, där Dalai Lama befann sig, träffades. När det stod klart att det rådde fullt krig i Lhasa beslutade Dalai Lama och hans närmaste rådgivare att lämna Lhasa och efter flera veckor på flykt korsade de den indiska gränsen i slutet på månaden, åtföljd av en liten tibetansk gerillastyrka. Allt sedan dess har Dalai Lama befunnit sig i landsflykt och den 10 mars har varit symbolen för tibetanernas frihetskamp. Det var den 10 mars förra året som till större delen fredliga protester började hållas i centrala Tibet, Qinghai, Sichuan, Gansu och Yunnan. Precis som SvD påpekar i sin nätupplaga förekom våld emot etniska kineser i Lhasa, men mycket tyder på att de kinesiska myndigheterna lät detta ske för att få en förevändning att ta till med hårdhandskarna.

De som vill förkovra sig i tibetansk historia kan med fördel läsa Tsering Shakyas nu klassiska bok The Dragon in the Land of Snows, som vunnit uppskattning från flera läger. En mer vinklad, men ändå läsvärd, skildring av upproret 1956-59 kan återfinnas på Shadow Tibet, som just nu är otillänglig på grund av hög trafik, men som säkert kommer tillbaka. De som vill läsa mer om vad tibetanska bloggare har att säga i dessa spända tider rekommenderar jag ett besök på High Peaks Pure Earth.

Slavoj Žižek är ute och cyklar som vanligt

Inför femtioårsminnet av det tibetanska upproret har DN Debatt dammat av ett gammalt inlägg av den slovenske caféfilosofen Slavoj Žižek, där han försvarar den kinesiska regimens politik i Tibet. Här får vi höra att Tibet före det kinesiska styret var en feodal mardröm vilken kineserna befriade dem ifrån, något som jag bemött tidigare på denna blogg. Vi får också höra att Tibet alltid varit en del av Kina, vilket också bemötts på annat ställe. Žižek påstår också - helt utan belägg - att kulturrevolutionen i Tibet inte var något som påtvingades tibetanerna. Detta är ett fullkomligt barockt påstående som vittnar om en fullständig okunnighet om både Tibets och Kinas historia sedan 1949. Jag har inte tid att bemöta detta påstående, men hänvisar till historikern Tsering Shakyas vältaliga inlägg i New Left Review.

Det som äcklar mig mest i Žižeks inlägg är att han inte förnekar förtrycket i Tibet, tvärtom verkar han fullt medveten om att tibetanernas kultur och språk antagligen kommer att utplånas inom en eller två generationer om nuvarande politik får fortsätta. Men han vänder på steken och säger cyniskt att det är något som "vad västerlandet gjort hela tiden" och han menar att västerlänningar vill "att tibetanerna ska vara genuint andliga åt oss, så att vi stället kan fortsätta med våra bisarra konsumistupptåg".

Som om något av detta skulle ha med tibetanerna själva att göra. Som det vore rätt att straffa tibetanerna för västerlandets försyndelser. Slavoj Žižek anser sig komma från "vänstern". Men här gör han sig till talesman för samma typ av "civiliserande kolonialism" som Japan påtvingade koreanerna och taiwaneserna. Samma kolonialism då som nu.

Uppdatering: Motpol har just uppmärksammat mig på att inlägget var från förra året, varför jag gjort vissa ändringar.

Pausmusik

Som litet avkoppling vill jag bjuda på litet genuin tibetansk musik...

Noterat

Just nu har Kina parlament, den Nationella folkkongressen, och det Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens gemensamt möte i Folkets stora hall i Peking. Ett av de stora problemen för Kina just nu är förstås den ständigt förfallande världsekonomin och premiärminister Wen Jiabao ägnade stor uppmärksamhet åt detta i sin rapport till Folkkongressen. Ett av regeringens viktigaste mål just nu är att hålla tillväxten kring åtta procent, vilket anses garantera social stabilitet och det finns tecken på att den kinesiska regeringens stimulanspaket har haft en verkan. I vilket fall framstår Kina just nu som en ö av stabilitet i en världsekonomin stadd i kaos. Detta kan dock ändras snabbt. Just nu har miljontals arbetare friställts på flera industriorter i Kina och rapporter om oroligheter i Dongguan har rapporterats.

I morgon arrangerar Svenska Tibetkommittén ett möte med Dalai Lamas specielle sändebud Kelsang Gyaltsen i Stockholm. De som är intresserade av att delta kan klicka här för mera information. Kelsang Gyaltsen har deltagit i samtalen med den kinesiska regeringen och kommer att ge ett föredrag om utsikterna för Dalai Lamas dialog med Kina.

På förekommen anledning

Jag antar att ju närmare vi kommer den 14 mars, desto mer kommer händelserna i Lhasa förra året att debatteras både på denna blogg och annorstädes. I en tydlig vink till denna blogg hyllar Texplorer The Economists rapportering av upproret i Tibet förra året, vars saklighet påstås stå i kontrast till Aftonbladet som skulle talat om "slakt på tibetaner". Som sagt, det är ju alltid bra om man läser den text man angriper för att fara med osanning. Den länkade texten beskriver möjligheten av en massaker som en mardröm för den kinesiska regeringen. Viss skillnad.

Hur som helst tvivlar jag inte på att The Economists rapportering var sanningsenlig. Vad jag förstått har inte ens Dalai Lama förnekat det faktum att en grupp tibetaner angrep hankineser, muslimer och kinesiska butiker under ett upplopp i Lhasa den 14 mars. Detta var en tragedi av stora mått, en tragedi som har flera motsvarigheter i främlingsfientliga upplopp under avkoloniseringen av tredje världen efter andra världskriget. Men att kalla upploppen för "pogromer" är missvisande och trivialiserar tragedin i Lhasa. Och att låta upploppen i Lhasa överskugga det faktum att inte mindre än 125 protester - de flesta fredliga - inträffade på olika håll i det tibetanska området i Kina i mars förra året är inte särskilt konstruktivt eller särskilt ärligt om sanningsenlig rapportering är det som eftersträvas.

Vad beträffar antalet tibetanska dödsoffer har den internationella kampanjen för Tibet sammanställt uppgifter på hur många tibetaner som saknas och/eller befaras ha omkommit. Foton på personer som uppges ha misshandlats till döds av kinesisk polis har också framkommit. Naturligtvis kan vi avfärda dessa uppgifter som partsinlagor från exiltibetanska aktivister. Men med tanke på vad vi vet om hur kinesiska myndigheter hanterat tibetanska protester tidigare är det långt ifrån otroligt att många tibetaner fick sätta livet till under protesterna förra året.

Kolonial propaganda: Träldom, livegenskap och slaveri i Tibet

Inför femtioårsminnet av den tibetanska upproret i mars 1959 har Folkrepubliken Kinas regering åter givit ut en "vitbok" om hur femtio år av kinesiskt styre fört Tibet från ett "feodalt" till ett "modernt" samhälle där det tibetanska folket bibringats civilisationens alla välsignelser under kommunistpartiets upplysta ledning. Med tanke på de lidanden den kinesiska regeringen utsatt sitt eget folk för sedan 1949 – massavrättningar (1950-51), massvält (1959-61) och massförföljelser (1957, 1966-76) - borde man inte behöva fästa någon som helst vikt vid dylika propagandaalster. Hur kan ett politiskt parti, som en gång experimenterade med kollektivt tvångsarbete kallat ”folkkommuner” på ett trovärdigt sätt kritisera ett grannland för "feodalism"?

Den kinesiska propagandan är dock lika grov som den är effektiv och många svenskar – som i övrigt företer tecken på självständigt tänkande – har svalt denna propaganda i varierande grad. En del kommentatorer ser det kinesiska styret som ett "nödvändigt ont". Andra ser det som en okvalificerad välsignelse, som dessutom försett oss med söta tibetanska sångfåglar vi kan beundra på YouTube. Därför är det tyvärr nödvändigt att bemöta dessa argument.

Innan vi går in på frågan om det tibetanska samhället så ska vi har helt klart för oss att det kinesiska kommunistpartiet inte enligt egen utsago gick in i Tibet för att avskaffa "livegenskapen" 1950. Då handlade det tvärtom om att återställa det gamla imperiets gränser och att befria Tibet från utländsk imperialism – trots att den tibetanska regeringen förgäves bedyrade Kina att Tibet inte hyste några utländska trupper. Efter erövringen av Tibet försökte Mao Zedong vinna över den tibetanska eliten genom att övertyga dem att man inte skulle förändra den tibetanska sociala strukturen med våld. Det var först efter upproret 1959 som kommunisterna började göra träldomen som en del av sin propaganda. Det var då den amerikanska författarinnan Anna Louise Strong gav ut sitt bok When Serfs Stood Up in Tibet och den kinesiska propagandafilmen Serf （Nongnu） producerades.

Nå. Till saken. Det är helt klart att det traditionella tibetanska samhället var hierarkiskt, där den landägande aristokratin och den buddhistiska kyrkan hade monopol på den ekonomiska och politiska makten. Detta är i sig inget uppseendeväckande vare sig i Central- eller Östasien. De tibetanska bönderna var bundna till jorden och var tvungna att förse sina godsherrar med dagsverken med jämna mellanrum. Om detta tillstånd ska betecknas som ”livegenskap” är omstritt bland forskare. Melvyn Goldstein, som är en av de mest ansedda tibetologerna, anser att "livegenskap" (serfdom) är en korrekt term, medan andra forskare anser att denna terminologi är missledande och för tankarna till medeltidens Europa på ett felaktigt sätt. Slaveri existerade i en viss utsträckning i det gamla Tibet, men det var inte fråga om det aggressiva varuslaveriet (chattel slavery) som fanns i den amerikanska södern. Slaveri existerade för övrigt i det gamla Kina och det finns fortfarande människor i dagens Kina som arbetar under slavliknande förhållanden. (De som är intresserade av frågan om livegenskapens natur kan läsa mer på Goldsteins hemsida ovan. För en annan bild, läs den stridbare Jamyang Norbus polemik mot Goldstein och en annan debattartikel i ämnet.)

De flesta forskare är dock ense om att det tibetanska samhället inte var det "helvete på jorden" som dagens kinesiska myndigheter vill påskina. Den tibetanska verkligheten var betydligt mer nyanserad än så och, som Goldstein påpekat i en nyutkommen bok, var tekniskt sett "livegna" bönder inte nödvändigtvis fattiga, utan kunde ibland besitta betydande tillgångar. Aristokratin och klostren var mest intresserade av tillgången på billig arbetskraft och så länge som bönderna levererade dagsverken till godsen, hade de stor frihet att utforma sina egna liv.

Godsägarna hade viss rätt att utdöma straff mot bönder som inte utförde sina dagsverken eller som rymde från sin gårdar. Men många av de grymma kroppsbestraffningar som dagens kinesiska propagandister älskar att skildra sina skräckhistorier existerade mest på papperet och det är omstritt i vilken grad de verkligen tillämpades vid tiden för den kinesiska invasionen 1950. Det är också anmärkningsvärt att 1913 – två år efter det att kinesiska trupper jagats ut – så avskaffade den trettonde Dalai Lama dödsstraffet i Tibet. Och när den tibetanske statsmannen Lungshar dömdes till att få ögonen utstuckna för förräderi på 1930-talet var straffet så ovanligt att regeringen inte kunde hitta någon som hade någon kunskap i hur straffet egentligen skulle utföras. (Mer om detta i del ett av Goldsteins History of Modern Tibet.)

När grymma bestraffningar ändå är på tal kan det vara värt att erinra sig att i början på 1900-talet var det inte Tibet, utan Kina, som framställdes som "helvetet på jorden" i europeiska media. Favoritexemplet på den "typiskt kinesiska" grymheten var det traditionella straffet ”långsam styckning” (lingchi), vilket var en form av dödsstraff genom stympning som utdömdes för särskilt allvarliga brott som fadermord och högförräderi. Till skillnad från flera av de tibetanska grymheterna som vi får läsa om i vitboken är detta straff mycket väldokumenterat (OBS! Starka bilder!). Precis på samma sätt som den kinesiska regeringen och dess tillskyndare idag pekar finger åt det "grymma" och "efterblivna" tibetanska samhället, så ondgjorde sig kolonialtidens européer över Kinas straffsystem och använde det som en förevändning för sin koloniala politik i det "barbariska" Kina.

Summan av kardemumman är att Tibet varken var något paradis eller helvete, utan ett ganska typiskt förmodernt jordbrukarsamhälle. Att som dagens kinesiska propagandister hävda att det tibetanska samhället låg på en "medeltida nivå" är inte bara felaktigt, utan väcker också frågan i vilken mån Kinas egen överhöghet över Tibet någonsin kan sägas haft något existensberättigande, om det nu är så att Kina "ägt" Tibet sedan 1200-talet. Och om förtrycket i Tibet hade varit så brutalt som kineserna påstår, så framstår det dessutom som oförklarligt varför så få människor flydde därifrån – trots öppna gränser mot Indien och Nepal – eller varför samhället framstod som så stabilt för utomstående. Före 1950 fanns det ingen exiltibetansk rörelse - det fanns knappt en enda tibetan vare sig i Europa eller Nordamerika - samtidigt som västvärlden formligen kryllade av olika exilrörelser från tredje världen. Idag däremot flyr folk ur alla samhällsgrupper från Tibet. Varje tänkande människa borde fråga sig varför.

Propagandakupp kan inte dölja hyckleriet

Hela historien kring YSLs försäljning av de två kinesiska tog just en ny vändning, när det visade sig att köparen i själva verket var Cai Minghao, en kinesisk konsthandlare som nu vägrar att betala "av patriotiska skäl". Snygg propagandakupp, men det förändrar inget i min kritik av kommunistpartiets hyckleri. Om kinesiska konstskatter ska återbördas någonstans så är det till Palatsmuséet i Taipei. Den omfattande förstörelse av Kinas kulturarv som Folkrepubliken Kinas regering uppmuntrat till alltsedan 1949 gör att den har förverkat all rätt att företräda den kinesiska kulturen.