lördag 30 januari 2010

Skåda det gamla Kina



Läste just att en av de äldsta kommersiellt tillverkade kamerorna (från 1839) kommer att gå på auktion i Österrike snart och vill därför uppmärksamma mina trogna läsare på fransmannen Jules Itiers dagerrotyper från Kina som togs kring 1844, kort efter Opiumkriget. Dessa är förmodligen de äldsta bevarade bilder som finns av det gamla Kina. Själv är jag fascinerad av miljöbilderna från Kanton och Macao. Vad tycker du? Bon voyage!

Spänningen stiger i Taiwan-sundet

I slutet av förra året spådde jag att det är mycket sannolikt att USA kommer att sälja vapen till Taiwan i år, vilket i sin tur kommer att leda till ännu sämre förbindelser mellan de två stormakterna. Obama-administrationen avstod från att provocera Kina i onödan så länge som man fortfarande hyste förhoppningar om att Kina skulle gå USA till mötes i viktiga frågor som global uppvärmning och kinesiska valutakontroller. Sedan årsskiftet finns inga sådana förhoppningar längre och på amerikanskt manér sätter man nu hårt mot hårt och aviserar att man avser att sälja ett första parti vapen till den belägrade ön.

Taiwan-frågan är ett getingbo som blivit kvar sedan Kalla kriget och jag har inte tid eller utrymme att gå in på frågan i detalj. I vilket fall gäller det att träda varsamt, men bestämt, fram för att inte förvärra konflikten. Vi i Europa ska upprätthålla våra förbindelser med Folkrepubliken Kina, men vi ska inte ha någon åsikt om i frågan om taiwanesisk självständighet eller förening med Kina. Det är upp Taiwans folk att avgöra den saken, men vi kan inte acceptera att Folkets befrielsearmé hotar att invadera ön om det taiwanesiska folket skulle bestämma sig för att det inte vill förena sig med Kina. (Jag skriver "förena sig" och inte "återförena sig", eftersom Taiwan aldrig kontrollerats av Folkrepubliken Kina.) Därför är det rätt att EU behåller sitt vapenembargo mot Kina, vi kan inte acceptera att europeiska vapen används för att krossa en demokratiskt vald regering. (Och ja, jag vet att europeiska vapenfabrikanter exporterar till alla möjliga regimer runt om i världen, men det är ingen ursäkt för att exportera till världens största diktatur.)

På samma sätt som amerikanska kalla krigare tappade alla koncepter så snart som Kuba kom på tal för en eller två generationer sedan, så är Taiwan den kinesiska nationalismens blinda fläck och problematiken visar med all önskvärd tydlighet hur tondöv den kinesiska regeringen är gentemot det taiwanesiska folket. Trots att den nye taiwanesiske presidenten Ma Ying-jeou inlett en avspänningspolitik gentemot Kina och avsvurit sig alla planer på självständighet, så har Kina inte upphört med att rusta upp sin militära kapacitet på andra sidan Taiwan-sundet. Detta gör det oerhört svårt för Ma att fortsätta sin töväderspolitik gentemot Kina, då han riskerar få den taiwanesiska folkopinionen mot sig. Redan nu hänger han löst i tawainesiska opinionsmätningar och han kan mycket väl ersättas av en president från det självständighetsivrande partiet DPP i nästa val, något som knappast ligger i Pekings intresse. Skulle man tro.

Så hur vill Peking ha det? undrar man. Antingen rustar man ned på andra sidan Taiwansundet och lyckas förhoppningsvis behålla en fastlandsvänlig administration i Taipei. Eller så fortsätter man upprustningen och riskerar att få en fastlandsfientlig president i nästa val som kommer att backas upp av nya amerikanska vapensändningar. Om vi utgår från att den kinesiska regeringen agerar rationellt och inte som Nordkorea, som satt i system att provocera fram kriser, så borde Peking försöka undvika det senare scenariet. Men tydligen övergår det den kinesiska regeringens föreställningsförmåga att till och med en relativt mild politiker som Ma Ying-jeou inte kan backa hur långt som helst, utan måste ta hänsyn till sina egna intressen. Och det visar hur svårt det är för demokratier att samexistera med en diktatur som Kina, som blivit mer och mer van att få som man vill och mindre van vid att göra eftergifter. På kort sikt är det inte mycket vi kan göra åt detta i Europa annat än att ligga lågt och inte häva vapenembargot.

Uppdatering: Kinas svar på USA:s beslut att sälja vapen till Taiwan lät inte vänta på sig. Enligt DN har Kina förklarat att man tills vidare avbryter allt militärt samarbete med USA och att man kommer att bestraffa de företag som är inblandade i försäljningen. Det sistnämnda kommer nog att svida en del för de företag som berörs av sanktionerna, men beslutet av avbryta det militära utbytet med USA är ett slag i luften som knappast kommer att påverka amerikanerna.

USA har länge försökt att bygga upp förtroende mellan de två länderna genom att visa så stor öppenhet som möjligt och har bjudit in kinesiska militärer på besök till olika amerikanska militära anläggningar. Kinesiska militärer har tackat och tagit emot, men man har aldrig svarat upp med att visa samma öppenhet gentemot USA, något som frustrerat amerikanska militära bedömare. Den centrala militärkommissionen förblir lika sluten som den alltid varit och fram till förra året hade det tandlösa försvarsdepartementet inte ens en egen hemsida.

Så är det tyvärr. Den kinesiska regeringen tar tacksamt emot alla favörer som västvärlden ger den, men man ger aldrig något tillbaka. Och så kommer det att bli om EU häver vapenembargot mot Kina. Den kinesiska regeringen kommer inte att göra några eftergifter mot EU, som att undanröja hinder för europeiska företag i Kina. Istället kommer man att ställa nya krav och hitta på nya konflikter för att utöva påtryckningar mot EU.

måndag 25 januari 2010

"Det handlar inte om ekonomin, dumbom!"

Det ser alltså ut som att Spyker räddar Saab från nedläggning, vilket är ett mycket välkommet besked om det visar sig stämma. Affären hade aldrig varit möjlig om det inte fanns så många Saab-ägare som ställde upp på sin bil och om inte Saabs anställda gick man hur huse för att protestera mot GM:s nedläggningplaner. Ett bilmärke som har så starkt folkligt stöd borde gå att göra lönsamt med rätt ägare. Även om GM helst hade velat likvidera företaget drog man förmodligen slutsatsen att det kunde skada GM:s anseende om man genomförde likvidationen.

Det finns lärdomar att dra ur detta drama, som hade blivit mycket kortare om staten tagit sitt ansvar. Som jag tidigare sagt på denna blogg är det på tiden att vi får en regering som har en riktigt industripolitik. Alliansen har visat med all önskvärd tydlighet att man inte har några som helst visioner för svensk industri, utan istället upprepat mantrat att staten inte ska äga industrier och spritt uppfattningen att "marknaden" kan lösa alla sysselsättningsproblem. Precis som Robert Collin påpekat på sin blogg finns det exempel på lyckade statliga investeringar i bilindustrin och detta har kunnat ske därför att till exempel de tyska och franska regeringarna inser att det är ett nationellt intresse att behålla kompetensen och arbetstillfällena. Naturligtvis ska staten inte hålla förlustbringande näringar under armarna hur länge som helst, men det är statens uppgift att skydda inhemska arbetstillfällen och viktig kompetens från att försvinna ur landet när ekonomin genomlider en konjunktursvacka. Nu ser det ut som att Saab kommer att kunna räddas från nedläggning utan statligt ägande, vilket naturligtvis är välkommet, men den svenska övertron på att marknaden kan lösa alla problem riskerar att undergräva Sveriges ställning som industrination.

Den svenska interventionen i varvsindustrin brukar tas upp som exempel på varför staten inte ska äga företag, men det är mer ett exempel på en dåligt genomförd statlig satsning. Tydligen finns det andra länder som lyckas klara av konststycket att stötta sin industri och det kanske är på tiden att vi lär av dem. Är det någon som på allvar tror att Sydkorea hade kunnat konkurrera ut den svenska varvindustrin och köpa Kockumskranen om deras varvsindustri inte hade haft staten bakom sig? Det är tydligen bara i Sverige som man tror på den nyliberala dogmen att staten under inga omständigheter ska gå in som ägare. I resten av världen, inte minst i Asien, finns det framsynta regeringar som kan gå in som långsiktiga ägare när så behövs och på annat sätt stötta den inhemska industrin. Om den svenska staten hade visat mer intresse för fordonsindustrin hade man förmodligen gått in för att konsolidera och slå samman Volvo och Saab, något som hade kunnat ge den svenska bilindustrin styrkraft enligt en ekonom.

Och om det finns något land i världen där statlig inblandning lett till ekonomisk expansion på sikt så är det Kina, som aldrig hade varit där det är nu om inte den kinesiska staten spelat ut sina kort rätt. Den kinesiska regeringen är välkänd för att göra strategiska och icke-ekonomiska överväganden när man gör utländska förvärv och det är just ett sådant övervägande - att få tillgång till svenskt teknologiskt kunnande - som kommer att fälla avgörandet om den kinesiska staten väger att stödja Geelys köp av Volvo. Eller som en amerikansk affärsbloggare uttryckte saken: "Det handlar inte om ekonomin, dumbom!"

Det är dags att Alliansen och oppositionen vaknar upp och inser att vi håller på att släppa in en aktör på i den svenska industrin som tänker mycket långsiktigt och politiskt med sina planer att ta över ett svenskt bilmärke. Det är bara det att i de planerna ingår det sannolikt inte att behålla arbetstillfällen i Sverige. Inte för att Geely eller den kinesiska staten är onda i sig, men för att de ser till sina egna intressen. Då ska vi se till våra intressen också. Än är det inte för sent.

torsdag 21 januari 2010

Om att hålla sig till ämnet

Carl Bildt har gjort ett inlägg i SvD om hur friheten på nätet hotas av olika diktaturer som Kina och skisserar sedan vad han själv tänker göra åt på UD det under 2010. Naturligtvis har Sveriges alla "liberala" bloggare utnyttjat detta för att attackera regeringen för FRA- och IPred-lagen, vilka anses begränsa friheten på nätet.

Jag röstade inte på Bildt i valet och jag har full förståelse för att alla engagerade nätmedborgare runt om i landet vill ta tillfället i akt att varna för statens ingrepp i vår personliga integritet, men man behöver inte ha bott i Kina en längre tid eller ha en doktorsexamen i statsvetenskap för att inse att nätcensuren i Kina och Sverige är av fullständigt olika dignitet. Och därför konstaterar jag med stor besvikelse att Kinaintresserade "liberala" bloggare, som är fullt medvetna om vilket förtryck som faktiskt pågår i Kina, väljer att följa med strömmen istället för att ge diskussionen det perspektiv den behöver. Så nu ger jag ett par exempel:

  • I Kina kan man bli dömd till döden för att "sprida statshemligheter", samtidigt som staten kan bestämma retroaktivt vad som är statshemligheter;
  • I Kina kan man bli dömd till 11 års fängelse för att man publicerat essäer som förespråkar demokratiska reformer på Internet;
  • I Kina kan staten stänga av hela Internet i en hel region i ett halvår under förevändningen att bekämpa "separatism".

Jag kan göra listan längre, men det är i princip omöjligt att utmana dessa och andra restriktioner av informationsfriheten på Internet i kinesisk domstol. Kina har fortfarande inget fungerande rättsväsende när det kommer till politiska och sociala rättigheter, oavsett vad som står i lagböckerna. I princip alla viktiga rättsfall i Kina måste bedömas och avgöras av partipampar utan juridisk skolning innan man låter domstolarna fälla formella domar. Och detta är inget som man gör någon hemlighet av, partiet propagerar sin roll som överdomare helt öppet.

Det vore på sin plats att bloggare som åtminstone besitter ett modikum av kunskap om Kina spred de insikterna istället för att ropa på vargen varje gång den svenska staten stiftar lagar om Internet. Vi kan uppröras av det faktum att riksdag, regering och EU stiftar lagar som begränsar friheten på Internet, men finessen med att ha uttryckliga lagar och ett rättssystem som bygger på maktdelning är att vi har möjligheter att utmana de lagar som finns och hur de tillämpas. Just den uppmärksamhet som till exempel FRA-lagen fick visar att systemet fungerar.

Det finns tid och plats att diskutera integritetsfrågor på det svenska nätet och hälsan i det svenska rättsväsendet, men om en debattör, som råkar vara utrikesministern, vill debattera restriktioner på Internet i den icke-demokratiska världen kan det vara en poäng att hålla sig till ämnet. Man kan inte sätta upp en regel som säger att Sverige måste vara perfekt i alla avseenden innan man överhuvudtaget kan säga något om bristen på medborgerliga fri- och rättigheter i Kina. Vi har faktiskt sopat tillräckligt rent framför vår egen dörr för att kunna kritisera det kinesiska systemet. Och om den kinesiska regeringen gjorde som vi gjorde och inte som vi sade, så skulle det vara ett otroligt framsteg.

onsdag 20 januari 2010

Den kinesiska regeringen är en papperstiger

Efter flera veckor av nästan total nyhetstorka kring Volvo-affären håll uppger nu regeringens fordonssamordnare Jöran Hägglund att det fortfarande är "långt kvar" till en uppgörelse mellan Ford och Geely om Volvo. Enligt Hägglund står parterna inte så nära varandra som de försökt ge intryck av.

Med tanke på att regeringen tidigare haft en mycket låg profil i Volvo-affären är detta ett mycket uppseendeväckande uttalande. Om det vore så att man verkligen ville att affären ska igenom så skulle man akta sig för att uttala sig så öppenhjärtigt inför pressen. Men förmodligen är det så att regeringen föredrar en annan köpare och vill nu ge signaler att det fortfarande är möjligt att köpa Volvo.

Varför detta nya tonläge? För bara ett par veckor sedan kändes det nästan som om regeringen var rädd för att stöta sig med Kina. ("Tänk om kineserna blir arga!") Och jag tvivlar på att det egentligen skett några genombrott i förhandlingarna, om så vore fallet hade det inte varit så tyst från Ford och Geely den senaste tiden. Nästan allt vi får höra från Geely nu är samma gamla rökridåer om att man ska bevara varumärket Volvo och öppna nya marknader.

Det som jag tror förändrats är attityden mot den kinesiska regeringen. Som jag redan påpekat sker en omvärdering av politiken mot Kina i kölvattnet på Klimatkonferensen och den rädsla och underdånighet inför Kina som man sett både från regerings- och affärskretsar sedan början på 2000-talet håller på att släppa. Nu börjar fler och fler se att den kinesiska regeringen är en papperstiger. De går faktiskt att "säga nej" till Kina. Solen går upp i morgon och Kina kommer att stå kvar.

tisdag 19 januari 2010

Vinden vänder: en genomgång

Ett år innan de Olympiska spelen hölls i Peking gav den amerikanske journalisten ut boken The China Fantasy, där han skarpt kritiserade den gängse uppfattningen att Kinas ekonomiska öppnande betydde att landet obevekligen rörde sig mot ett politiskt öppnande. Han menade att denna uppfattning byggde på felaktiga antagangen om den kinesiska regimens natur och varnade för att den amerikanska politiken gentemot Kina stred mot USAs och Europas långsiktiga politiska intressen. (För en genomgång på svenska, se Blå Lotus.) När boken kom ut uppfattades hans ställningstaganden som ganska extrema och många av de Kinaexperter som pekades ut av Mann reagerade inte helt oväntat mycket negativt på hans bok.

Nu, bara tre år senare, sker en vindkantring i opinionen beträffande Kina och James Manns bok ligger ganska nära det nya konsensus som håller på att växa fram. Nästan varje dag kan man studera hur olika tyckare, som tidigare gjort sig kända för sin balanserade hållning gentemot Kina, yttrar mycket skarpa ord om den politiska utvecklingen i Kina. Jag har redan nämnt den amerikanske journalisten James Fallows. För ett knappt halvår sedan hade han ett mycket animerat åsiktsutbyte med den kände skotske historikern Niall Ferguson om Kinas och USAs ömsesidiga beroende var på väg mot ett sammanbrott, där Fallows menade att relationen var alldeles för stark och uthållig för att något sådant skulle kunna inträffa. Nu, i mitten på januari 2010, jämför samme Fallows den kinesiska ledningen med Bush-Cheney-administrationen. Dra era egna slutsatser.

Sedan har vi den affärsjuridiska bloggen China Law Blog, som gjort sig känd för att vara nyktert opolitisk i sin syn på affärsklimatet i Kina. För ett par dagar sedan lade de upp ett inlägg där de beskriver hur den kinesiska regeringens tycks ha drabbats av stormaktshybris i sitt förhållande till omvärlden och hur detta märkbart försämrat möjligheterna att göra affärer i Kina de senaste månaderna. Och som om detta inte var nedslående nog stödjer bloggen sitt resonemang på en annan blogg, som hävdar att Kina nu lämnat Deng Xiaopings lågmälda utrikespolitik gång för alla. Även de svenska pressen har börjat haka på trenden och i dagarna publicerade Aftonbladet en svensk översättning av Mark Lynas ögonvittnesskildring av Kinas agerande i Köpenhamn.

Häromdagen publicerade den respekterade politiske kommentatorn Gideon Rachman en mycket pessimistisk kolumn om USAs (och omvärldens) förhållande till Kina. Han menar att en öppen brytning mellan USA och Kina är oundviklig av både handelspolitiska och inrikespolitiska skäl. De senaste veckornas händelser visar enligt Rachman att USAs mer än trettioåriga politik att engagera Kina i världssamfundet har misslyckats och istället lett till att USA främjat utvecklingen av en stark leninistisk rival som hotar amerikanska intressen. Om inte Kina justerar sin utrikespolitik riskerar de att en stark "anti-kinesisk" opinion utvecklas i USA som kommer det göra politiskt omöjligt för den amerikanske presidenten att upprätthålla den nuvarande politiken. Det finns tyvärr mycket som tyder på att Rachman har rätt.

Den dåliga nyheten är att det kinesiska politiska systemet inte är utformat för att klara av sådana här omställningar. I andra länder leder utrikespolitiska motgångar förr eller senare till att andra delar av det politiska systemet fångar upp kritiken och antingen fäller den sittande regeringen eller tvingar den att ändra inriktning. Men den kinesiska staten tillåter inte alternativa maktcentra och den kinesiska regeringen är inte känd för att ta till sig av kritik, vare sig den kommer innifrån eller utifrån. Om USA skulle införa strafftullar på kinesiska varor eller framtvinga revalvering av den kinesiska valutan är det sannolikt att den kinesiska regeringen sätter igång ytterligare en hatkampanj som syftar till att övertyga det egna folket att Kina är omgivet av fiender. Vi har sett det förut och vi kommer att se det igen.

Den goda nyheten är att det finns tecken som tyder på att det sker en omsvängning även i den kinesiska folkopinionen, vilket sätter gränser för hur långt den kinesiska regeringen kan gå i att skylla sina misslyckanden på omvärlden. När Google hotade med att dra sig ut ur Kina började många kinesiska ungdomar ställa fram begravningsblommor utanför Googles huvudkontor i Peking. Detta är förmodligen samma ungdomar som demonstrerade till stöd för den egna regeringen inför OS 2008, vilket visar hur snabbt vinden kan vända även i Kina. Det är omöjligt att veta i vilken grad de kinesiska protestyttringarna reflekterar en allmän opinion, men det är inte det som är poängen. Den kinesiska regeringen är beroende av att ingen ifrågasätter dess auktoritet öppet och Googles utspel har blottat en svaghet i regimens grepp om det egna folket. Därför är jag både pessimist och optimist. Jag tvivlar på att kommunistpartiet kommer att förmå sig att göra några större politiska eftergifter. Men jag tror inte att man kan räkna ut det kinesiska folket som passivt och opolitiskt längre.

söndag 17 januari 2010

En kinesisk vinkling på jordbävningen i Haiti...och ytterligare en Google-kommentar

Det har verkligen inte saknats Kina-relaterade saker att blogga om de senaste dagarna, men jag har inte riktigt haft lust att stjäla uppmärksamhet från jordbävningskatastrofen i Haiti. Jag tror inte att jag är den enda som skakats om av de mycket otäcka bilder som Aftonbladet publicerade idag och av de rapporter om att det haitiska samhället mer eller mindre har kollapsat. Det är i sådana här situationer man ser vilka enorma framsteg som skett i Kina de senaste trettio åren. Jordbävningen i Sichuan 2008 skördade också enorma dödsoffer på grund av fuskbyggen och det statliga hjälparbetet var inte heller helt fläckfritt. Men det kinesiska samhället var tillräckligt starkt för att klara av en händelse av detta slag och åtminstone ett tag lade man den politiska retoriken åt sidan och fokuserade på räddningsarbetet.

Det ser även ut som att den kinesiska regeringen visat en viss moralisk resning i hjälparbetet gentemot Haiti. Den lilla karibiska önationen är ett av de få länder som har diplomatiska förbindelser med Taiwan och om Peking var på sitt sämsta humör hade man mycket väl kunnat hålla tillbaka sina hjälpinsatser på grund av Haitis hållning i Taiwanfrågan. Det har skett förut och kan ske igen. Enligt preliminära rapporter verkar det dock som att både Peking och Taipei lagt sina meningsskiljaktigheter åt sidan och fokuserat sig på att skicka bistånd till Haiti. Detta beror helt säkert på det politiska tövädret i Taiwansundet den senaste tiden, men Kina har inte visat prov på statsmannaskap den senaste månaden och alla tecken som visar på en motsatt tendens förtjänar att uppmärksammas.

De som fortfarande törstar efter nyheter om Google i Kina bör läsa Rebecca McKinnons reflektioner över incidenten. Hon börjar sin analys med att kritisera dem som inte tycker att Googles motiv att dra sig ur den kinesiska marknaden är tillräckligt ädla och fortsätter sedan med en mycket intressant analys om Googles ställning på Internet. Hennes inlägg är väl värt den tid det tar att läsa.

torsdag 14 januari 2010

Olika vinklar på Google-affären

När en massiv jordbävningskatastrof inträffar känns det mesta annat i världspolitiken trivialt. Så innan du fortsätter att läsa detta inlägg, fundera på om du kan donera en slant till förmån för jordbävningsoffren. Jag brukar donera till Unicef.

Som sagt. Det kan knappast undgått någon att det som sysselsatt alla Kinaintresserade de senaste 48 timmarna är Googles varsel att företaget kommer att dra sig ur den kinesiska marknaden på grund av att de kinesiska myndigheterna ägnat sig åt dataintrång mot människorättsaktivister. För andra gången på mindre än en månad tar DN:s huvudledare upp frågan om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina. Man kan invända mycket mot den politiska inriktningen på DN:s ledarsida, men jag välkomnar det faktum att den svenska pressen börjar diskutera kinesisk politik på allvar. Nu håller vinden på att vända och fler och fler kommentatorer börjar få upp ögonen för att Kina tycks vara på väg in i sin egen Bush-Cheney-era, där Kina kommer att agera alltmer demonstrativt mot omvärlden. Ola Wong har helt säkert rätt i att Googles utspel inte kommer att bidra till att censuren avskaffas på kort sikt, men jag vidhåller att symboliska markeringar är viktiga och bidrar till en positiv utveckling i Kina.

Det finns en rad intressanta vinklingar på hela historien och det är svårt att hänga med i alla svängar ute i cyberrymden. Som många kommentatorer påpekat kan man i princip inte klandra Google för att anpassa sig till den lagar som faktiskt finns i Kina, hur repressiva de än kan vara. Ett företags uppgift är att tjäna in pengar till sina aktieägare och de har att rätta sig efter de lagar som finns - i hela världen. Men det som tycks ha skett nu (inga bevis har ännu förts fram) är att den kinesiska staten ägnat sig åt rent dataintrång på Googles servar runt om i världen. Detta agerande förändrar hela spelplanen, eftersom en av Googles affärsidéer är just att de ger ett särskilt bra skydd för användarnas integritet genom tjänsten Gmail. Med andra ord äventyrar de kinesiska intrången själva varumärket och Google måste slå tillbaka av rent affärsmässiga skäl. Till detta bidrar att en av Googles grundare själv är politisk flykting från Ryssland som inte ser med blida ögon på åsiktsförtyck och han ska ha varit en av de drivande krafterna bakom Googles utspel. Så det vi ser nu är ett sällsamt fall där affärsmässiga och människorättsliga hänsyn för en gångs skull sammanfaller. Google kan förstås inte ensamt få Kina att backa, men den kinesiska staten har gjort ytterligare ett självmål rent PR-mässigt. Fler kommer, jag lovar.

En annan vinkel på frågan om den kinesiska censuren är att man kan uppfatta den som ett handelshinder. Världshandelsorganisationen har nyligen kungjort att de kinesiska restriktionerna på import av utländska media strider mot organisationens regler och man har gett Kina ett år att anpassa sina regler till internationella normer. Om Kina inte efterkommer Världshandelsorganisationens krav har andra länder rätt att genomföra sanktioner mot Kina. Med andra ord är de kinesiska censurlagarna olagliga enligt folkrätten och om Världshandelsorganisationens utlåtande står fast så öppnar ger detta en möjlighet för företag som Google att inte följa kinesiska restriktioner till punkt och pricka.

Sedan har vi de roliga vinklingarna, vilka Niklas på 之乎者也 brukar stå för, i alltid lika välskrivna inlägg. På något sätt lyckas han alltid få alla stora politiska frågor till att handla om rätten till porr. I sitt senaste inlägg om Google-affären hävdar han att vägen till politisk frihet i Kina går genom respekten för de "sociala rättigheterna", framförallt rätten att sprida och konsumera porr och andra sexuella tjänster. Han illustrerar sitt resonemang med en distraherande mjukpornografisk bild av en yppig kvinna. Sedan sammanfattar han:

Därför är det också på dessa sociala friheter vi i första hand ska inrikta våra ansträngningar istället för att tjôta om Himmelsfrids torg och annat gammalt gunk. Google och andra företag bör uppmuntras att inte censurera sina tjänster från socialt känsligt innehåll, som nakenbilder, erotik, porr och annat som kan räknas som anstötligt – kunde man nå en sådan kompromiss med den kinesiska regimen, samtidigt som man tills vidare respekterar regimens politiska käpphästar, vore mycket vunnet.

För att social frihet är en precursor till politisk frihet. För att social frihet angår befolkningen i större utsträckning än politisk. För att yttrande- och informationsfrihet inte bara kan begränsas till att gälla politiska uttryck (så som i praktiken är fallet i Sverige.

Snärtigt och välformulerat som vanligt. Det är sådana här resonemang som ger det gamla goda svenska ordet "bestickande" en pirrande kvalitet. Men det empiriska stödet för denna historiematerialistiska teori är...vadå? Ta en titt på vår egen historia. I Sverige fick vi vår första Tryckfrihetsförordning 1766, ståndsriksdagen avskaffades 1866, parlamentarismen infördes 1905 och införandet av den allmänna rösträtten fullbordades 1921. Men homosexualitet blev inte lagligt förrän 1944 och det dröjde till 1979 innan man slutade betrakta det som en sjukdom. Och porren, denna fallos - förlåt, spjutspets - för politisk frihet, släpptes inte fri förrän på 1960-talet. Det ser ut som vi först fick yttrandefrihet och politisk liberalisering, sedan kom de politiska rättigheterna i Sverige, och sist började man respektera de sociala och sexuella rättigheterna. Om det nu är så att alla länder går exakt samma utvecklingsväg mot ständigt mera frihet, varför minskar den i Kina?

onsdag 13 januari 2010

"Det är inte Google som lämnar Kina, det är Kina som lämnar världen."

Just nu bubblar media och hela cyberrymden av kommentarer kring Googles hot att dra sig ut ur Kina på grund av att företaget utsatts för en rad avancerade cyberattacker den senaste tiden. Bland annat ska hackare försökt att kapa elpostkonton som tillhörde olika människorättsaktivister. När Google gav sig in på den kinesiska marknaden 2006 gick man med på att samarbeta med den kinesiska censuren, vilket ledde till att företaget blev föremål för våldsam kritik från människorättsaktivister. Nu ska det alltså vara slut med detta och Google har nu tagit det mycket ovanliga steget att kritisera den kinesiska staten på sin blogg och hävdar nu att man inte längre kommer att samarbeta med censuren.

Trots den hårda retoriken så ligger det nog tuffa affärsmässiga kalkyleringar bakom hotet att dra sig ur. Precis som en mer insatt bloggare påpekat har Google länge haft problem på den kinesiska marknaden och företaget skulle aldrig bränna sina broar på det här sättet om man inte hade affärsmässiga skäl att göra det. Den kinesiska staten har konsekvent gynnat lokala företag som Baidu på Googles bekostnad och skamlöst stulit immateriella tillgångar. Genom att anföra den kinesiska Internetregirmen som anledning för att dra sig ur kan Google hålla huvudet högt och kamma hem några poäng i opinionen i USA och Europa. En PR-kupp med andra ord.

Jag vill dock inte vara helt cynisk. Det finns många olika sätt att avbryta affärssamarbeten på och om det går att samordna med ett ädlare syfte, varför inte? Om Google gör verklighet av sitt hot kan man visserligen anklaga dem för hyckleri om de inte är superkonsekventa och drar sig ur andra censurprojekt i Väst, men varför ska man låta det bästa vara det godas fiende? Om Google skulle lyckas tillfoga den kinesiska staten en prestigeförlust i censurfrågan kommer detta leda till en debatt om andra staters spionage på sina medborgare, vilket knappast kan vara till nackdel för yttrandefriheten.

På kort sikt vore det dock tråkigt för många kinesiska nätanvändare om Google lämnade Kina, det blir bara ytterligare ett steg i den kinesiska statens strävan att göra det kinesiska Internet till världens största Intranet. Eller som en kinesisk twittrare ironiskt uttryckte saken: "Det är inte Google som lämnar Kina, det är Kina som lämnar världen."

Uppdatering: Läs James Fallows reflektioner kring Google-affären. Fallows har gjort sig känd som en mycket balanserad röst om Kina i amerikanska media. I inlägget artikulerar han något som jag själv framfört på denna blogg den senaste tiden, nämligen att Kina nu är på väg in i sin egen Bush-Cheney-era.

måndag 11 januari 2010

Statistik och annan poesi

Nu rapporterar den svenska pressen för n:te gången att Kina blivit världens största bilmarknad. Samtidigt har resten av världen diskuterat varför bilförsäljningen i Kina ökat medan bensinkonsumtionen inte följt efter. Det finns en rad förklaringar till detta, en av de mest trovärdiga är att lokala myndigheter använt pengar från statens stimulanspaket för att köpa bilar som man sedan låter stå på parkeringsplatser. Syftet är just att man skulle nå det centrala tillväxtmålet på 8 procent för förra året. Oavsett hur det förhåller sig med den saken är det dags att den svenska pressen börjar granskar statistiska uppgifter från Kina mer kritiskt. För ingen i Kina tror på officiella siffror längre.

söndag 10 januari 2010

Lär av Kina!

Bortsett från en del motstridiga rykten om Geelys planer för Volvo har det varit märkligt tyst kring Geelys förmodade köp av Volvo den senaste tiden, en affär som precis före jul ansågs vara klar. Nu uppger Rapport att den kinesiska staten ännu inte har bestämt sig för om den ska stödja köpet och företrädare för den svenska regeringen betonar i samma inslag att garantier för att jobben stannar i Sverige krävs för att man ska ge klartecken för ett lån från Europeiska investeringsbanken.

Det finns ett utbrett motstånd mot Geelys planerade köp av Volvo här i Sverige, men varför skulle den kinesiska staten hysa några som helst betänkligheter mot affären? På kort sikt skulle ett kinesiskt ägande av Volvo vara en propagandaseger för den kinesiska staten och ytterligare ett bevis på Kinas politiska och ekonomiska styrka. Men det en finns högst rationell förklaring till varför den kinesiska staten skulle sätta stopp för affären. Medan Geely förvaltar varumärket Geely och nu även vill förvärva varumärket Volvo, så är det den kinesiska statens skyldighet att försvara varumärket Kina. Just nu är Kina inte känt för att på egen hand kunna framställa kvalitetsprodukter, utan snarare för att vara ett låglöneland som ibland tillverkar farliga produkter och där det finns ett mycket dåligt skydd för upphovsrätten. Ett köp av Volvo skulle vara en del av den kinesiska statens strävan att förvärva tillgångar utomlands och var tänkt att symbolisera att Kina gjort ett nytt steg upp i näringskedjan.

Men den kinesiska staten kan varken garantera att jobben stannar kvar i Sverige eller att varumärket Volvo bibehåller sitt värde under kinesiskt ägande. Tvärtom finns det mycket goda skäl att misstänka att Geely skulle flytta större delen av produktionen till Kina, trots alla löften om motsatsen. Att Geelys grundare gjorde sin första affär genom att utvinna silver ur framkallningsvätska ger knappast intryck av att vara den typ av långsiktig ägare Volvo behöver!

Ett flytt av Volvo till Kina skulle försämra tilltron till kinesiska utlandsinvesteringar och innebära ett hårt slag för varumärket Kina, som riskerar att förknippas med ren kapitalförstöring. I det här läget är det fullt rimligt att slå till en taktisk reträtt och istället satsa på att konsolidera biltillverkningen på hemmaplan, med målsättningen att Kina kommer att kunna utveckla egna konkurrenskraftiga bilmärken. Därför är det sannolikt att affären inte går igenom, och det är bra både för Sverige och för Kina. Dessutom behöver Volvo PV en bättre ägare än Ford och Sverige behöver en regering som har en riktig industripolitik. Där kan vi faktiskt lära oss av Kina.

lördag 9 januari 2010

Kommer den kinesiska ekonomin bryta samman i år?

Jag är inte särskilt förtjust i katastrofscenarier, så när jag skrev mina förutsägelser inför det nya året inriktade jag mig på vad som är mest sannolikt just nu. Det betyder naturligtvis inte att jag utesluter större, mer svårförutsägbara händelser under året, så nu tänkte bjuda på en mer pessimistisk förutsägelse som ni kan grunna på över helgen.

Ett av de scenarier som diskuteras allra hetast just nu är investeraren James S. Chanos' förutsägelse att Kina står inför ett finansiellt sammanbrott. Chanos är en investerare som går emot strömmen och försöker tjäna pengar genom att satsa på ohållbara finansiella bubblor. Han är mest känd för att ha förutsett den amerikanska energikoncernen Enrons sammanbrott och tjänade en hacka på besväret. Nu har han gått igenom alla tillgängliga data för Kina och menar att den kinesiska ekonomin är överstimulerad och nu är på väg mot en krasch som kommer att bli "1000 gånger värre än den i Dubai". Den underliggande svagheten i den kinesiska ekonomin är att man producerar mer än de inhemska och utländska marknaderna kan suga upp och detta är ett problem som den kinesiska statens stimulanspaket bara förvärrat. Det handlar med andra ord om en klassisk marxistisk överproduktionskris.

Alla som varit med i Kina-svängen ett tag vet att Chanos inte är den förste att förutse en finansiell kris. I slutet på 90-talet gav den amerikanske advokaten Gordon G. Chang ut en bok som hävdade att Kina stod inför ett finansiellt sammanbrott inom den närmaste framtiden. Till skillnad från Chang, som byggde sin bok på sin mångåriga erfarenhet i näringslivet i Kina, har Chanos ingen större erfarenhet av Kina och det är först det senaste året han börjat studera landet närmare. Chanos' förutsägelser har därför avfärdats av en rad bedömare som anser sig vara mer insatta i den kinesiska ekonomin.

Det finns emellertid skäl att ta honom på allvar. Visserligen är det så att Chanos är en riskkapitalist som profiterar på andras finansiella problem. Det är helt enkelt hans jobb att komma med katastrofscenarier. Men vi får inte glömma bort att många av de som idag anses vara experter på den kinesiska ekonomin har lika stora trovärdighetsproblem. Nästan alla experter som idag uttalar sig om Kina i världsmedia har personliga intressen i den bestående ordningen. De kan ha släkt och familj i landet, de kanske äger en lägenhet eller så har de stora investeringar i Kina. Andra har stora kontaktnät inom stat och parti som de är angelägna att skydda. Ju större intressen du har i Kina desto mindre benägen blir du att ta till dig motstridiga uppgifter och det faktum att den kinesiska staten noga bevakar vad folk säger offentligt, och ibland straffar dem, förvärrar den tendensen. Det är just i sådana situationer som finansiella bubblor uppstår. I det läget är det viktigt att vi lyssnar på röster som går mot strömmen. Om det är så att kejsaren inte har några kläder så är det de som kommer att se det först. Jag återkommer med mina egna iakttagelser inom kort.

onsdag 6 januari 2010

Har Kina blivit en syndabock?

I kölvattnet på det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn har det utväxlats hårda ord mellan olika länder, som nu vill kasta skulden på varandra. Storbritannien tog täten i debatten pekade ut Kina som en av de stora stötestenarna och en engelsk miljöaktivist gav en ögonvittnesskildring som målade Kina i en minst sagt dålig dager. Trycket på Kina gjorde att Xinhua kände sig föranlett att publicera sin version av händelseförloppet

Nu när dammet lagt sig och ersatts av ett tjock snötäcke, som tycks beljuga alla förutsägelser om global uppvärmning, så finns det skäl att fundera på om Kina inte fått bli syndabock för ett alldeles för komplex beslutsfattande. Nyligen har två journalister i en analys visat hur Indien och Kina betraktade mötet ur ett strikt geopolitiskt perspektiv och lyckades skapa en tillfällig allians för att främja det man uppfattade som sina intressen. Enligt denna analys var USA och EU så inställda på att vinna över Kina att man glömde bort att ta Indien på allvar, som istället allierade sig med Kina för att signalera att man inte gick i västländernas ledband.

Den brittiske Kina-experten Jonathan Fenby har i en kolumn hävdat att västerländska politiker har en dålig förståelse för hur beslutsfattandet egentligen går till i Kina. Enligt honom kan inte kinesiska ledare på hög nivå längre fatta beslut på egen hand som på Maos och Dengs tid, istället fattas alla viktiga beslut genom konsensus i politbyrån och dess ständiga utskott. Detta innebar att Wen Jiabao inte hade något mandat att förhandla i Köpenhamn utan helt enkelt var där för att meddela väst Kinas ståndpunkt och sedan resa hem. Med andra ord har den ökade mångfalden inom kommunistpartet gjort partiet mindre flexibelt i sitt beslutsfattande! På den akademiska bloggen ChinaBeat gör Zhou Yu en rad intressanta iakttagelser i sin analys av publiciteten kring Köpenhamnsmötet. Bland annat hävdar Zhou helt riktigt att Kinas vägran att ställa upp på konkreta mål i avtalet inte på något sätt förhindrade västländerna från att sätta upp egna mål. Slutligen spekulerar The Guardian att en av Kinas chefsförhandlare He Yafei fått sparken på grund av sitt klumpiga agerande i Köpenhamn.

Jag har redan tidigare framhållit att man inte kan lasta Kina ensamt för mötets magra resultat. USAs konsekventa vägran att ens erkänna problematiken kring koldioxidutsläppen och strävan att underminera Kyotoavtalet har skapat en dåligt exempel och lett till mycket upprörda känslor. Det finns också en delvis befogad rädsla för att gå ut allt för hårt mot den kinesiska regeringen, inte minst med tanke på hur litet vi egentligen vet om hur beslut fattas i kommunistpartiet. Kinesiska politiker är kända för att inta kompromisslösa ställningar och många befarar att en alltför hård hållning gentemot den kinesiska ledningen försvagar de "reformvänliga" krafterna i partiet (vilka de nu skulle vara).

Det går dock inte att bortse ifrån att Kina idag - med benägen hjälp från västvärlden - kunnat bli världens tredje största ekonomi och nu är det land som släpper ut mest växthusgaser i absoluta termer. Indien agerade verkligen inte särskilt föredömligt på klimatmötet, men jag tycker inte att vi kan vara lika hårda mot Indien som vi borde vara mot Kina. Till skillnad från Indien är Kina en politisk och ekonomisk stormakt som sitter i FN:s säkerhetsråd och vars regionala ställning är mer eller mindre ohotad. Omvärlden har väntat i årtionden på att Kina ska börja delta i ett globalt ledarskap och mycket av ilskan bottnar i att dessa förhoppningar åter har svikits. Massor av tjänstemän och akademiker har vigt sina karriärer åt att lotsa in Kina i världssamfundet och bereda väg för Kina i Världshandelsorganisationen och Olympiska spelen. Eftergifter som västländer aldrig hade varit beredda att ge till det gamla Sovjetunionen gavs till Kina i tron att kineserna skulle återgälda detta med ett ökat ansvarstagande och mer öppenhet. Man kan diskutera vilka felberäkningar olika västerländska regeringar har gjort och hur det politiska systemet hämmar kinesiska beslutsfattare, men det anstår inte en ansvarstagande stormakt att förvandla en så pass viktig fråga som klimatfrågan till en geopolitisk spelbricka.

Det alltså råder en förtroendekris och det är därför inte ett dugg konstigt att skarpa röster höjs mot Kina just nu. USA har länge fått stå för allt som är gott eller ont i världen och i takt med USAs minskande roll i världen är det naturligt att andra länder som Kina nu granskas med en annan måttstock. Kritiken är ett tecken på att vi tar Kina på allvar, därför att Kina inverkar i våra liv. Kanske är det så att Kina har blivit en syndabock, men det ingår i arbetsbeskrivningen för en stormakt. Det är bara att gilla läget eller tagga ned.

söndag 3 januari 2010

Kina: Din dröm, deras verklighet

Min lista på förutsägelser inför det nya året har fått min granne Niklas på bloggen 之乎者也 att skriva ett mycket välformulerat genmäle. Jag känner mig smickrad av uppmärksamheten och ber att få tacka Niklas för detta tillfälle att utveckla några av mina resonemang.

För att börja med mina förutsägelser så ligger de flesta helt i linje med nuvarande trender och åtminstone två av dem är redan på god väg att slå in. Bara en dag efter jag lagt upp mitt inlägg publicerade den amerikanske nobelpristagaren och opinionsbildaren Paul Krugman en ny kolumn i New York Times där han uppmanar den amerikanska regeringen att vidta hårda åtgärder mot Kinas valutamanipulation. Och i dagens Washington Post hävdar John Pomfret i att de amerikansk-kinesiska relationerna kommer att utsättas för svåra påfrestningar då Barack Obama planerar att sälja mer vapen till Taiwan och träffa Dalai Lama inom kort.

På en punkt är jag och Niklas i alla fall eniga och det är att Kina på sikt kommer att utveckla någon form av demokratiskt styre. Av erfarenhet vet vi att diktaturer är instabila och tenderar att ersättas av mer eller mindre representativa styrelseskick. Ibland går utvecklingen först framåt och sedan litet bakåt, vilket exemplet Ryssland visar. Men samtidigt är Ryssland ett betydligt mer demokratiskt samhälle än under Sovjettiden. Och det finns fler demokratiska länder i världen idag än det gjorde för ett halvsekel sedan.

Men vi är oeniga om vägen dit. Niklas tror att Kina kommer att utvecklas till en demokrati av sig självt och att vår främsta uppgift för att främja denna utveckling är att fortsätta handla med Kina, vilket på sikt kommer att främja utvecklingen - helt oavsett hur mörkt det kan verka just nu. Även om han i princip inte har något emot att vi kritiserar den kinesiska regeringen för kränkningar av mänskliga rättigheter eller att västvärlden bedriver tuffa förhandlingar med Kina, så ställer han sig i praktiken avvisande till nästan all konkret kritik av Kina. Niklas talar gärna om att hans synsätt har empiriskt stöd, men hans inlägg är mycket fattiga med uppdaterade och specifika faktauppgifter om det rådande politiska systemet i Kina.

Vad som är mer allvarligt för en till synes ortodox liberal som Niklas är att han stödjer den officiella nationalistiska kinesiska självbilden till hundra procent och inte drar sig för att göra långa utläggningar om kinesisk historia som är lika chauvinistiska och mossiga som den gamla oskarianska historiesynen. Här har Niklas' förståelse för Kina övergått i personlig identifikation och inte helt olikt kinesiska extremnationalister så tar han kritik av Kina nästan personligt. För mig är Kina ett mycket intressant land jag gärna diskuterar, men för Niklas är det ett substitut för en religion.

I likhet med Niklas anser jag att det är helt rätt att bedriva handel med Kina på lika villkor utan att ställa upp onödiga politiska krav. Kina är en viktig handelspartner för svenska och europeiska företag och det gynnar alla parter att verka för en expansion av frihandel i världen. Så där är vi eniga. Men vi får inte glömma bort att Kina inte är ett vanligt utvecklingsland längre, utan snart världens andra eller tredje största ekonomi, och vi kan inte se mellan fingrarna när Kina bedriver en protektionistisk och merkantilistisk politik som hotar sysselsättningen i andra länder, inte minst riktiga utvecklingsländer. Om Kina subventionerar sin export med en undervärderad valuta eller dumpar produkter på utländska marknader, så har våra regeringar enligt gällande regler rätt att svara med tullar eller andra sanktioner. Så enkelt är det tyvärr.

Jag har inget emot att kinesiska företag köper företag och tillgångar i Sverige eller Europa så länge som den kinesiska regeringen tillåter att utländska intressenter gör motsvarande förvärv i Kina. Tyvärr är detta inte fallet och det är tvärtom så att Kina utnyttjar sin politiska styrka för att genomdriva företagsköp i EU och USA. Detta är fel och därför ska vi till exempel inte tillåta att Volvo köps upp av Geely.

Med andra ord så ska vårt engagemang med Kina inte vara kravlöst utan behäftat med villkor. Endast på det sättet kan vi få Kina till förhandlingsbordet för att lösa stora globala frågor som miljö, frihandel och den globala säkerheten.

Inte heller ska vi tveka att uttala oss om de omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna som sker i Kina i de forum som finns. Kina ska utsättas för lika hård granskning som andra länder och det finns ingen anledning att göra särskilda undantag för Kina. Naturligtvis ska vi inte provocera Kina för sakens egen skull och vår kritik ska vara sakligt underbyggd och hålla en neutral ton, men vi får aldrig glömma bort att "tyst diplomati" inte längre biter på den kinesiska regeringen. Om den kinesiska regeringen bemöter kritik med teatraliska raseriutbrott och oproportionerlig vedergällning mot enskilda länder bör EU stå enat och inte tillåta att den kinesiska regeringen söndrar bland oss. EU är Kinas största exportmarknad och den kinesiska regeringen har goda skäl att inte provocera oss. All så kallad empiri visar att den kinesiska regeringen tar till sig av kritik och faktiskt gör en del eftergifter när trycket ligger på. Det visar bland annat Duihua-stiftelsens arbete.

Kina är en del av världssamfundet och mänskliga rättigheter är inte en intern kinesisk angelägenhet, vilket avrättningen av Akmal Shaikh förra året visar med all önskvärd tydlighet. Han dömdes till döden efter en trettio minuter lång rättegång och den kinesiska regeringen satte sig emot att han utsattes för en psykiatrisk undersökning, vilket kunde ha gett skäl till en strafflättnad enligt gällande kinesisk lag. Vi kan inte tvinga Kina att avskaffa dödsstraffet, men vi kan kräva att den kinesiska regeringen följer sina egna lagar när europeiska medborgare hotas av straff i Kina. Det är helt i enlighet med folkrätten.

Vi ska inte ha några illusioner om att vår kritik av Kinas kräkningar av de mänskliga rättigheterna kommer att ge avgörande resultat på kort sikt. Inte heller ska vi ha en åsikt om exakt vilket politiskt system Kina ska ha. Det är kinesernas - alla kinesers - egen angelägenhet. Men det är oerhört viktigt för folkopinionen i Kina att västvärlden skickar tydliga signaler, om än symboliska. Varje gång den kinesiska regeringen får ett land att skriva på en deklaration som stödjer Kinas hållning i en fråga av betydelse för de mänskliga rättigheterna, så använder man detta för att demoralisera och isolera människorättsförespråkare på hemmaplan. Om det är något som skapat grogrund för antiamerikanska och antivästliga stämningar i länder som Iran, så är det just det faktum att man uppfattat västvärldens stöd till diktatorer som shahen av Iran eller det saudiska kungahuset som uttryck för hyckleri. Det är bland annat detta som berett vägen för den s.k. islamiska fundamentalismen i Mellanöstern. Om vi vill stå på god fot med framtida generationer i Kina så är det av yttersta vikt att vi står för våra ideal här och nu.

Det är också viktigt av inrikespolitiska skäl att vi håller trycket uppe mot den kinesiska regeringen. Niklas talar om hur betydelsefullt det är för kineser att inte tappa ansiktet, men det gäller i högsta grad även västerlänningar. Varje gång den kinesiska regeringen förödmjukar västerländska politiker i människorättsfrågan skapar det demoralisering i folkopinionen, vilket bereder väg för främlingsfientliga och antidemokratiska krafter i våra egna länder. Kinas politiska och ekonomiska styrka i kombination med det faktum att den kinesiska staten kommer undan med omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna har en avtrubbande verkan på det politiska klimatet i väst. Under åren har jag talat med mången svensk som imponerats av den ordning och reda som tycks råda i Kina och som uttryckt förhoppningar om att få slut på det "politiska käbblet" här hemma. Inte helt oväntat har Niklas på sin blogg uttryckt sitt stöd för Pinochets militärkupp i Chile

Så var det här med det så kallade "Kinahatet". Jag måste medge att det är ganska pikant att bli anklagad för hat av en bloggare som gjort sig känd för att hata i stort sett allt utom Kina. Jag har aldrig dolt mina åsikter för mina kinesiska vänner och bekanta som ytterst sällan har förebrått mig för att vara en "Kinahatare". Däremot har jag fått frågan varför jag bryr mig så mycket. Om det är någon kinesisk läsare av denna blogg därute som ställt sig denna fråga hoppas jag att detta inlägg åtminstone förklarar en del av mitt engagemang. Diskussionen går vidare.