tisdag 23 mars 2010

På väg mot terra incognita

Den 15 april kommer det amerikanska finansdepartementet göra sin periodiskt återkommande genomgång av länder som anses manipulera sin valuta för att stärka sin exportindustri. Många inom den amerikanska kongressen har länge velat pekat ut Kina som en valutamanipulatör på grund av den undervärderade yuan:en, men än så länge så har president Obama avstått från att provocera Kina - trots att han gick till val på att ta itu med den kinesiska valutan. Nu verkar det dock som att Obama-administrationen kommit till vägs ände med sin samförståndspolitik gentemot Kina och det är mycket sannolikt att finansdepartementet kommer att göra en markering i april. Om så sker åligger det den amerikanska regeringen att försöka förmå Kina att uppvärdera sin valuta och utifall detta misslyckas får man lägga strafftullar på kinesiska importer, vilka kan uppgå till 20-25 procent.

Positionerna är låsta. Den kinesiska regeringen har reagerat mycket aggressivt på spekulationerna att USA kommer att vidta åtgärder mot den kinesiska valutan. Dessutom har Google visat att amerikanska företag inte längre är beredda att betala priset för sin närvaro i Kina.

Med andra ord står Kina och USA inför en kris som kommer att få oss att glömma allt vad klimatkonferenser, möten med Dalai Lama och vapenförsäljning heter. Om det är något som alltid fungerat i USAs och Kinas förhållande så är det just det ekonomiska utbytet, som tickat vidare som ett urverk medan amerikaner och kineser grälat om mänskliga rättigheter, ambassadbombningar, nedskjutna stridsflygplan, spionskandaler och andra trivialiteter i vår kapitalistiska värld. Detta har varit så självklart att man nästan glömt bort varför USA och Kina blev så ekonomiskt beroende av varandra.

En av dem som trappat upp retoriken mot Kina är den Nobelprisbelönade ekonomen Paul Krugman som på sin blogg och i andra forum uppmanat den amerikanska regeringen att vidta åtgärder mot Kina. Krugman är en realistisk ekonom och väl införstådd med att utvecklingsländer ibland behöver kontrollera sin valuta för att gynna sin export, men han anser att Kina inte längre är något vanligt utvecklingsland längre och den undervärderade kinesiska valuta förvärrar obalanserna i världsekonomin. Han menar också att Kina har mer att förlora på ett handelskrig och att det därför är sannolikt att Kina kommer att backa om USA tar till tumskruvarna. Dessutom ligger det i Kina intresse att stärka den egna hemmamarknaden och de egna konsumenterna, som kommer att få mer köpkraft vid en eventuell revalvering. Samtidigt kommer amerikanska konsumenter att förlora i köpkraft när dollarn minskar i värde mot yuan:en, vilket skulle gynna den inhemska tillverkningsindustrin och öka sparandet.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig och i takt med att den 15 april närmar sig har tonläget blivit allt mer högljutt och Krugman har gjort flera genmälen. Litet hårddraget verkar debatten utspelas mellan ekonomer, som är för en hårdare linje mot Kina, och Kinaexperter, som vill vänta och se. Jag har försökt sätta mig in i diskussionen och det ser ut som att Krugman håller på att vinna debatten. Alla är eniga om att Kina måste låta sin valuta stiga i värde, men meningarna går isär huruvida detta kommer att ha någon effekt. Dessutom är många rädda för de politiska konsekvenserna.

En invändning som rests är att det är fel av USA att agera ensidigt mot Kina och det är bättre att ta upp frågan tillsammans med EU, Japan och andra stora ekonomier. Problemet med den invändningen är att Kina har knutit sin valuta just till dollarn och det därför är USA som drabbas värst av den undervärderade valutan. Det går att ifrågasätta i vilken grad USA:s problem beror på Kinas valuta, men det är orealistiskt att förvänta sig återhållsamhet från USA när arbetslösheten ligger på rekordnivåer. Och efter Kinas uppträdande i Köpenhamn är det svårt att tro att förhandlingar och tyst diplomati kommer att leda någon vart. Den kinesiska regeringen är öppet hånfull mot omvärlden just nu.

En annan invändning är att vi inte vet hur den kinesiska regeringen kommer att reagera på tuffa åtgärder från USA. Kommer ett handelskrig att bryta ut? Kommer Kina drabbas av en politisk kris? Tänk i fall kineserna blir arga och gör något galet? Frågan på vem som kommer att förlora på ett handelskrig är mer eller mindre given oavsett vad den kinesiska regeringen hävdar just nu. Det är producentländerna som förlorar, på samma sätt som USA förlorade stort under depressionen.

Vad beträffar frågan om "kineserna" kommer att göra något galet är det svårt att tycka något egentligen. Om det är så att den kinesiska regeringen är så pass tokig att den skulle vedergälla mot USA genom att förklara krig mot Taiwan, vilket en debattör antyder, då kanske vi borde fråga oss varför vi handlar med det landet till att börja med. Det ögonblick seriösa bedömare börjar betrakta vårt ekonomiska utbyte med Kina som ett slags självmordspakt bör vi ta ett steg tillbaka och fundera vad vi egentligen håller på med. Själv tycker jag att en sansad politik mot Kina måste utgå ifrån att den kinesiska regeringen är kapabel att agera rationellt och proportionerligt. Vi kan inte ha en politik mot Kina som bygger på skräck.

Därmed är inte sagt att situationen inte är allvarlig. Vi vet inte vad som kommer att hända om och när amerikanerna kastar handsken. I bästa fall blir det en smärtsam och långsam balansering av världsekonomin, med beskyllningar som utslungas åt båda hållen. I värsta fall stannar återhämtningen upp och världsekonomin hamnar i en ny nedåtgående spiral. Det är omöjligt att säga och som lekman hoppas jag att alla ekonomer väl förberedda på alla eventualiteter. En sak är dock säker, och det är att vi är på väg mot okänt territorium. Det ekonomiska samarbetet mellan USA och Kina har varit en grundbult i världsordningen sedan 1979 och vi kan inte föreställa oss en värld utan denna relation. Jag är optimist och tror att allt kommer att ordna sig till slut. Men det kommer att bli tuffa tider framöver.

tisdag 9 mars 2010

Personkult och annan politisk underhållning

Som min bloggranne Blå Lotus konstaterat pågår just nu den årliga plenarsessionen för Kinas nationella folkkongress och politiskt rådgivande konferens, vilka kan liknas vid de båda kamrarna i Kinas "riksdag". De årliga sessionerna är välregisserade tillställningar, där de flesta beslut redan fattats av partiorgan och då allmänheten bjuds på mycket litet politiskt skådespel. Det finns dock undantag.

En av de mer festliga inslagen i Kinas politiska liv är alla barn och barnbarn till gamla partipampar som dräller omkring på olika poster i riket. Vissa av dem har gjort hyfsat bra ifrån sig, och jag kommer snart till en av dem, medan andra är mer underhållande inslag i den politiska djungeln. En sådan är den store rorgängarens sonson Mao Xinyu, som är generalmajor och ledamot i den i stort sett maktlösa politiskt rådgivande församlingen. Han har gjort sig känd som en ivrig maoist och gör med jämna mellanrum pompösa uttalanden om sin kände farfar. Enligt en pressrapport ska han ha lekt katt och råtta med presskåren på folkkongressen för att undvika det stora uppbådet.

Mer världsvant har Chongqings partichef och kronprinsen Bo Xilai uppträtt. Enligt pressuppgifter fick han ett bejublat mottagande när han framträdde på Folkkongressen i lördags och lovade fortsatta krafttag mot korruptionen i den sydvästkinesiska metropolen. Bos kampanj mot korruptionen anses av bedömare vara hans sätt att positionera sig inför partikongressen 2012, då han hoppas bli invald i Kinas egentliga regering, politbyråns ständiga utskott. För att bereda vägen för detta har en liten personkult i miniatyr uppstått kring Bo Xilai och de senaste dagarna har nedanstående lovsång cirkulerat på kinesiska intranet, något som en rodnande Bo naturligtvis distanserat sig från. Ni kan ta del av sången nedan och en engelsk översättning av sången finns på Danwei.

måndag 8 mars 2010

Henning Mankells Kina

Jag måste medge att jag är litet less på den svenska deckarvågen. Visst har jag läst och uppskattat Liza Marklund, Jan Guillou, Leif GW och Stieg Larsson, men någon gång förra hösten fick jag nog av den provinsiella kombination av diskbänksrealism och storpolitik som gjort den svenska deckaren världsberömd. Därför tvekade jag i det längsta att läsa Henning Mankells Kinesen, dels för att jag alltid haft svårt för Kurt Wallander-rollen och dels för att boken kändes som ytterligare ett försök att slå mynt av OS-febern häromåret. Men så fick jag höra att boken innehåller en intressant samtidskritik av Kinas verksamhet i Afrika och jag fick för mig att Afrikakännaren Mankell kanske hade något intressant att säga. Och så har boken just kommit ut i engelsk översättning, vilket uppmärksammats runt om i världen.

Ack så fel jag hade. Boken var förbluffande dålig. Till att börja med var intrigen extremt långsökt. Genom ett bestialiskt massmord försöker Mankell knyta samman Sverige, Kina, USA och Östafrika i ett slags intrig som spänner över 140 år och som inbegriper kolonialism, exploatering och svikna ideal på flera kontinenter. Visserligen lyckades Mankell behålla spänningsmomenten genom boken, något som han lärt sig genom åren, men boken verkar vara hastigt skriven och researchen är undermålig.

De kinesiska karaktärerna finns bara där för att illustrera en idé om Kina, ingen utav dem klarar av att stå på egna ben.
I återblicken på 1860-talet får vi lära känna en förtryckt kuli-arbetare som verkar hämtad från någon propagandafilm från Mao-eran. Naturligtvis är hjälten ateist som genomskådat de ”falska gudarna” hans föräldrar tror på och hans möte med onda vita män gör honom till en stålhård kinesisk patriot. I nutidsdelen möter vi den hänsynslöse och korrupte partipampen som vill kolonisera Afrika och ta hämnd på västvärlden för dess imperialistiska förflutna. Sedan har vi hans nemesis, hans rättrådiga syster som behållit sina socialistiska övertygelser från ungdomen och som kämpar bakom kulisserna för att rädda arvet från Mao. Naturligtvis är alla kinesiska roller outgrundliga, de uttrycker sig med vaga klassiska referenser (som alltid faller platt) och bugar sig ideligen vördnadsfullt.

Med andra ord försöker Mankell sälja en Kinasyn som inte förändrats sedan Vietnamkriget kryddad med litet klyschor från Hollywood. Alla kineser tillhör ett folkhav, där alla ser likadana ut och där gränsen går mellan "de fattiga" och "de rika", mellan "städerna" och "landsbygden" och mellan de "progressiva" och de "reaktionära". Som om det inte fanns några andra skiljelinjer. Inga andra aspekter av verkligheten tillåts konkurrera med Mankells världsbild. Ett centralt tema i boken är Mankells besatthet av kolonialismen. Visst är det så att kolonialismen formade 1800-talet och de verklighet vi lever i idag, men det förvånar mig att Mankell glömmer bort att det hände både det ena och det andra i Kina under den tid han skildrar. Till exempel pågick fortfarande det blodiga Taipingurpproret i under just i den tid som Mankell skildrar och med tanke på att flera av bokens huvudpersoner ska komma från Guangxi-provinsen - där upproret började - är det underligt att han missar detta tillfälle att ge sin berättelse en djupare verklighetsförankring. Mankell verkar ha haft så bråttom att bli klar med boken före 2008 att han inte ens kan få namnet rätt när han nämner en av de få svenska missionärer som faktiskt lämnat några spår efter sig. Om han hade saktat ned litet och gjort sin research rätt hade han upptäckt att just denne missionär var upphovsman till en av de få källor vi har om Taiping-upprorets ledare.

Kanske begär jag för mycket. Naturligtvis kan man inte anklaga Mankell för att inte vara sinolog, men en författare måste visa att han i alla fall gjort någon slags research, även om inte alla detaljer måste stämma.
Hade Mankell haft tålamodet att läsa igenom Jonathan Spences eller Immanuel Hsüs läroböcker hade han kunnat undvika de flesta faktamissar och ett par veckor i Peking och Kanton hade också gett litet nyanser i vardagsskildringarna. Om han hade varit riktigt nyfiken på hur Kinas så kallade "feodalherrar" tänkte och levde, så hade han kunnat läsa Henrietta Harrisons underbart inkännande bok om Liu Dapeng. Ingen kräver att Mankell ska älska Kina eller bli expert på det, men han måste hitta ett förhållande till Kina som inte skorrar falskt. Om Mankell verkligen besökt Kina för att skriva boken känns det mest som han satt på ett hotellrum chockad av den kinesiska verkligheten utanför. Tänk er. Den resskygge och konservative Hergé kunde skapa ett mer trovärdigt Kina på sitt kontor i Bryssel på 30-talet än den bereste och progressive Mankell kan skapa idag med alla de resurser som står till hans förfogande.

Med tanke på Mankells antikoloniala engagemang är det ganska pikant att han själv hemfaller åt ett slags kolonial syn på den utomeuropeiska världen, ty det enda som definierar de kinesiska och afrikanska karaktärerna är deras förhållande till "oss" i västvärlden och våra drömmar. Det finns inga lukter eller smaker i Mankells bild av Kina. Kinarestaurangerna kränger inte sichuanesisk eller katonesisk mat, utan "Kinamat" kort och gott. De enda byggnader som skildras är gränder i London eller skyskrapor i Peking. Den gamla kinesiska arkitekturens skönhet flimrar bara förbi. De enda färger som finns är rött (Kina) och vitt (den onda västvärlden). Inte ens i Afrika, som han ska vara expert på, blir det bättre. Allt geggar ihop till ett slags Afrika som befolkas av "afrikaner".

Nej, Mankell har gjort det alldeles för lätt för sig i denna bok och de flesta recensenter utanför Sverige är ganska hårda i sitt omdöme.
Vi vill ha Kurt tillbaka, säger en av dem.

fredag 5 mars 2010

En partsinlaga om Tibet före 1951



Det har varit mycket tal om Tibet ute på bloggosfären och jag har ägnat (slösat?) en del av min tid med att debattera frågan borta på 之乎者也. Nu har även den stridbare tibetanske författaren Jamyang Norbu lagt upp en uppdaterad version av sin essä om det "självständiga Tibet" på sin blogg, där han med hjälp av olika föremål försöker illustrera att Tibet var en självständig stat en gång i tiden. Han använder bland annat:

  • Tibetanska sigill, frimärken, pass och mynt;
  • Avtal mellan Tibet och främmande länder;
  • Tibets flagga och nationalsång;
  • Samtida vittnesbörd om det gamla Tibet.
Jag tror inte att inlägget kommer att få någon av mina trogna läsare och belackare att ändra ståndpunkt, men Jamyang Norbu är en mycket durkdriven skribent som man kan ha nöje av att läsa även om man inte delar hans ståndpunkter. Och mycket av det visuella materialet är tankeväckande. Mycket nöje!