torsdag 22 april 2010

Sammanfattning kring jordbävningen

Trots att förra veckans jordbävning inträffade i ett av Kinas mest glesbebyggda områden har dödssiffran stigit brant och ligger nu på drygt 2000 döda. Igår höll därför de kinesiska myndigheterna en officiell minnesdag, vars officiella uttryck kan begrundas på Danwei. I takt med att jordbävningens magnitud framstått med all tydlighet har även täckningen i pressen blivit bredare, men uppmärksamheten kan ändå inte mätas med jordbävningen i Wenchuan för två år sedan, vilket kanske inte är så konstigt.

Men de två jordbävningarna har en sak gemensamt. De inträffade båda i etniska tibetanska områden, i den seismiskt aktiva tibetanska högplatån. Den autonoma prefekturen Ngawa är befolkat mer än till hälften av tibetaner, men eftersom jordbävningen 2008 slog hårdast mot staden Wenchuan tycks de mer urbaniserade hankineser dödats i större utsträckning därav den höga dödssiffran. Förra veckans jordbävning drabbade prefekturen Yushu som ligger på gränsen till den autonoma regionen och är nästan uteslutande tibetansk, vilket har lett till andra typer av diskussioner och möjligen mindre uppmärksamhet.

Enligt experter ska Yushu vara ett av de få tibetanska områden i Kina som är relativt välskötta och som inte drabbats av konflikter. De kinesiska myndigheterna har låtit den tibetanska befolkningen sköta sina egna angelägenheter utan alltför mycket inblandning, vilket ska ha varit ett skäl till varför Yushu inte drabbades av alltför stora oroligheter 2008. Å andra sidan kan den kinesiska regeringens urbaniseringsprogram, där man gjort nomadiska tibetaner bofasta, lett till en högre dödssiffra än annars skulle ha varit fallet eftersom den typ av hus de flyttat in i var relativt osäkra.

I vilket fall som helst finns det tecken på att ömsesidig misstänksamhet mellan tibetaner och kineser har påverkat räddningsarbetet. Dalai Lama har också bett om tillstånd att besöka det jordbävningsdrabbade området, men de kinesiska myndigheterna har varit vänligt avvisande. Det finns all anledning att hålla ett öga på Yushu och Phayül erbjuder ganska bra bevakning som är värd att följa.

fredag 16 april 2010

Det här med sekter

För första gången på länge skriver den svenska pressen om den kinesiska sekten Falungong, som turnernar Skandinavien med sin "craptacular" Shen Yun Performing Arts - en sötsliskig hyllning till den kinesiska kulturen och Falungongrörelsen.

Jag har absolut inget till övers för Falungong och håller rörelsen på armslängds avstånd. Samtidigt måste jag medge att rörelsen väcker ett slags äckelblandad fascination hos mig. Precis som Niklas på 之乎者也 påpekar så hämtar Falungong sin märkliga kraft ur det kinesiska förtrycket, det är svårt att föreställa sig att rörelsen skulle få ett så stort genomslag om Kina var en demokrati eller en mjukare diktatur. Och naturligtvis är det så att förföljelserna av Falungong och dess anhängare väcker delvis missriktad sympati bland många mjukliberaler.

Men jag tror att man missar poängen med Falungong om man som Niklas tycks mena att så kan det gå om man utmanar kommunistpartiet eller allierar sig med främmande makt. Det finns fortfarande underjordiska kyrkor och religiösa rörelser med utländska kopplingar i Kina som tolereras av myndigheterna. Och folk demonstrerar varje dag i Kina utan att det leder till förföljelser av det slag som drabbat Falungong. Och före 1999 var Falungong en relativt politisk meditationsrörelse som hämtade sin näring i den mylla av olika qigong-sekter som uppstått under 80-talet. Sedan gick något snett och partiet gick från motvillig tolerans till brutal förföljelse, vilket i sin tur gjorde att Falungong blev en öppet regeringsfientlig organisation. Precis som andra avvikare i den kinesiska historien tvingades de bli rebeller - likt hjältarna i träskmarkerna "tvingades de fly upp på berget Liang" (逼上梁山).

Poängen är att det går inte att objektivt fastställa vad som är en utmaning mot partiet. Partiet hade mycket väl kunnat agera på ett annat sätt när Falungong demonstrerade utanför Zhongnanhai den där ödesdigra dagen för elva år sedan. Men partiet valde att låta sig provoceras och satte igång en av de saker man är expert på - en masskampanj. Det är just så här partiet styrt Kina sedan 1949, genom periodiskt återkommande kampanjer som åsidosätter lagarna, bryter rutinen och får folk att rätta in sig i ledet. Precis som många statsvetare börjat argumentera så är det mycket tack vare mördande effektiv propaganda och masskampanjer (som gjort ett djupt intryck på den annars så kritiske Niklas) som kommunistpartier lyckades hålla sig kvar vid makten efter 1989. Ena året är det en "slå hårt"-kampanj mot brott, andra året är det en olympiad, sedan är det en epidemi man ska utrota och därefter ger man sig på verkliga och inbillade separatister, och så vidare. Händer det inget så ser man till att man sätter upp en målsättning som folk måste uppfylla. Har man inga fiender så skapar man dem. The show must go on. Och resten av världen lallar med, för vem vill provocera kineserna? Tänk om de blir arga? Jag tror vi börjar kunna refrängen.

Men vad betyder Falungong egentligen? Vad säger rörelsen om dagens Kina? När vi skakar på huvudet åt avsaknaden av någon organiserad opposition mot kommunistpartiet i stil med den polska fackföreningsrörelsen Soldaritet så bortser vi från att Falungong är så nära en sådan rörelse man kan komma. Efter det att Taiwan slutat göra anspråk på Fastlandet och förlikat sig med status quo har Falungong tagit över rollen som motpol mot kommunistpartiet. Det kan mycket väl vara så att rörelsen tar emot pengar från främmande makter, men det är inte konstigare än att det kinesiska kommunistpartiet självt tog emot stöd från utländska makter när man var i opposition. Inte heller kan det förklara varför så många kineser både i och utanför Kina dras till sekten. Många människor lockas till Falungong för att de till skillnad från alla andra i alla fall "gör något". Och den extrema verklighetsfrämmande läran ger sympatisörerna kraft att stå emot bruset från omvärlden och kommunistpartiets diaboliska magnetism.

Det råder inget tvivel om att Falungong har en obehaglig ideologi och att de på många sätt är en spegelbild av den regim man säger sig bekämpa. Och visst, vi ska inte stödja Falungong i något slags missriktad motvilja mot kommunistpartiet. Men vi måste ta rörelsen på allvar och inte bara betrakta dem som knäppgökar i sektdjungeln. Det är just sådana här rörelser som kan få en enorm betydelse i framtiden. Så jag hoppas att Aftonbladet och andra tidningar fortsätter att skriva om Falungong.

torsdag 15 april 2010

En intressant artikel

Just nu domineras Kinarapporteringen, som sig bör, av jordbävningen i Yushu. Samtidigt täcks Sverige och delar av Europa av ett vulkaniskt dammtäcke som släckt ned flyget. Är det bara jag som tycker att vi haft litet mycket seismiska fenomen i år?

Men det är i det jag tänkte tala om. Alla som kan sitt Kina vet att den 15 april är dagen då Hu Yaobang avled, i sviterna efter en hjärtattack, en händelse som utlöste studentprotesterna i Peking våren 1989. Med andra ord är det ett av alla dessa datum som det kinesiska kommunistpartiet är på sin vakt.

Gissa vilken tidning som just idag har publicerat en artikel som talar om minnet efter Hu Yaobang i sentimentala och sympatiska ordalag? Och gissa vem som har skrivit artikeln?

Det är Folkets Dagblad som publicerat artikeln och författaren är Wen Jiabao, Kinas premiärminister. Han är också känd för att ha arbetat under både Hu Yaobang och Zhao Ziyang, och för att han följde med Zhao ut på Himmelska fridens torg för att tala med studenterna. Detta är alltså en artikel som är öppen för alla typer av tolkningar. Vad Folkets dagblad försöker säga med detta övergår mitt förstånd, men det måste betyda någonting. Frågan är vad. Någon?

tisdag 13 april 2010

Spridda kommentarer

När jag skrev mitt förra inlägg såg det ut som att USA skulle öka trycket på Kina genom att peka ut landet som en valutamanipulatör nu på torsdag. Sedan dess har en hel del hänt. Paul Krugman har fortsatt sin enmanskampanj för strafftullar mot Kina, medan det Vita huset trappat ned retoriken betydligt. När jag veta att Hu Jintao skulle besöka USA för att genomföra samtal om kärnvapenspridningen bara ett par dagar före den 15 april insåg jag att en dramatisk kursändring knappast var i sikte. Vi vet redan att den kinesiska regeringen är fullkomligt kapabel att förolämpa utländska gäster i nära anslutning till ett toppmöte, men tanken att Obama skulle peka ut Kina som valutamanipulatör bara ett par dagar efter Hu Jintaos besök är mycket långsökt.

Vad tror sig Obama vinna på detta? Uppenbarligen handlar det om att övertyga Kina att mjuka upp sitt motstånd mot Iransanktioner, vilket amerikanerna tror sig kunna uppnå genom att lätta på retoriken i valutafrågan. Min magkänsla är att Obama kommer att bli grundlurad och förödmjukad igen. Hu Jintao kommer att gå med på en urvattnad resolution mot Iran och hålla fast vid yuan-kursen. Den kinesiska regeringen föraktar motståndare som inte kan stå upp för sin sak. Den bästa analysen jag läst av Obamas felbedömning av Kina kan ni läsa på Chinese Negotiation blog.

Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis håller med om att USA måste inta en tuff hållning i valutafrågan eller att sanktioner mot Iran är nödvändiga. Det finns goda argument för och emot. Men Obama-administrationen bygger sin Kinapolitik på felaktiga premisser och den kommer att försvagas när den inser att man inte kommer någon vart med den kinesiska regeringen genom eftergiftspolitik. Det är synd. För Obama är på många sätt en av de bästa saker som hänt USA, vilket inte minst hans sjukvårdsreform är ett bevis på.

Sedan har vi det här med Volvo-Geely-affären, som trots allt tycks gå igenom. Det finns en del hoppfulla tecken som tyder på att Geely kommer att ge Volvo personvagnar mer frihet än vad Ford gav företaget, till exempel kommer Volvo vara ett självständigt systerbolag till Geely och produktionen kommer att vara kvar i Sverige. Men när det gäller affärer i Kina kan precis allt ändras över en natt och det har inget att göra med vad Geelys VD Li Shufu tycker och tänker. Så det är bara att spänna fast säkerhetsbältet och njuta av utsikten medan det går.