Kinabevakning

Gott nytt år!

2010-12-31T15:12:00.004+01:00

När jag startade den är bloggen för två år sedan skedde detta i efterdyningarna av OS-yran i Kina, då det knappt fanns några initierade Kinabloggar på svenska och då den svenska pressens intresse för Kina försvann i samma ögonblick som OS-elden slocknade. Då kändes det som ett tvingande behov att skriva ofta om angelägna ämnen och att polemisera med vad jag uppfattade som en okritisk hållning till den kinesiska regimen. Sedan dess har stora förändringar inträffat både ute i världen och i bloggosfären. Pressen skriver oftare och mer nyanserat om Kina i olika sammanhang och en rad nya bloggar har uppstått som täcker kinesiska frågor i olika vinklar. Och de bloggar som jag gått i polemik med har stramat upp retoriken en del. Därför känner jag mig inte lika ensam längre och har inte samma behov av att skriva av mig som förut.

Förra året stack jag ut hakan litet och radade upp en rad förutsägelser inför 2010. Så här med facit i hand är jag ganska förvånad över hur mycket som faktiskt slog in, det enda som inte förvånar mig är faktiskt att Liu Xiaobo fick fredspriset. Det var en lågoddsare redan från början. Värre var det med min spådom att Geelys köp av Volvo skulle spricka eller att de rödgröna skulle vinna valet.

Hur blir 2011 för Kina? I ett historiemedvetet land som Kina är det hundraårsjubileet av den republikanska revolutionen i oktober 1911 som kommer att spöka. Visserligen har den sittande regimen inget att förlora på att fira jubileet, inte minst med tanke på möjligheterna att knyta an till nationalistpartiet på Taiwan, men det finns också en rad obehagliga paralleller mellan Qingdynastins sista år och dagens Kina. Både dåtidens kejsarhus och dagens kommunistparti var historiska reliker som förlorat mycket av sin legitimitet och som verkade oförmögna att reformera det politiska systemet. Då som nu fanns det allehanda dissidenter, reformatörer och revolutionärer som ägnade lika stor energi åt att bekämpa varandra som att förändra Kina.

Samtidigt var båda regimerna förvånansvärt sega och verkade ha kontroll över landet. När revolutionen väl kom så var den en lika stor överraskning för regimen som för alla dissidenter. Detta kan hända igen. Plötsliga förändringar kan komma från ingenstans och stöpa om styrkeförhållandena över en natt. Detta är Kinas ledare fullt medvetna om och det är därför de slår ned varje opposition med stor beslutsamhet, samtidigt som de tycks känna på sig att deras dagar är räknade. Men oavsett när och hur något sker ska vi vara optimistiska. Kina är betydligt bättre förberett för någon form av representativt styrelseskick än det någonsin vart under sin moderna historia.

Bortsett från mystiken kring hundraårsjubileet så tyder de flesta yttre tecken på att 2011 kommer att bli ett mellanår. Enligt planerna ska kommunistpartiet genomgå ett ledarskifte 2012 och därför är manöverutrymmet extremt litet för dagens ledare. Omvärlden har en betydligt mer realistisk syn på den kinesiska regimen än vad som var fallet för två år sedan och mycket av rädslan att sätta sig upp mot Peking har runnit av världens ledare. Vi har vant oss vid den ständiga dramatiken som karaktäriserar vårt förhållande till Kina. Den regering eller ledare som blir utsedd till årets "fiende till Kina" kommer inte att bli förvånad. Under 2008 var det Frankrike som var Kinas fiende nummer ett, tätt åtföljd av Australien och Danmark under 2009, och 2010 tilldelades Norge den rollen. Den utrikespolitiska fråga som kan leda till konflikter på en helt ny nivå är Nordkorea.

Så Gott nytt år till alla läsare och bloggkolleger!

Det öppna samhället och dess fiender

2010-12-13T18:41:00.005+01:00

Aldrig får man känna sig glad och full av tillförsikt utan att det händer något som får en ur balans. Omedelbart efter norska nobelfesten tyckte jag att något stort var på väg att hända i Kina och det tycker jag fortfarande, men glädjen kan inte riktigt infinna sig i efterdyningarna av bombdådet på Drottninggatan. Det var tur att inga andra än den misstänkte gärningsmannen avled, men jag kan inte låta bli att tänka på han också var far till två små barn. Om man satt barn till världen har man också åtagit sig att observera ett moratorium på suicidal politisk extremism i minst arton år. Jag är inte beredd att lyssna på någon som brutit ett av de mest fundamentala sociala kontrakt som finns.

Det är i sådana här ögonblick extremhögern och extremvänstern visar sig från sin värsta sida. Det som skedde på Drottninggatan i lördags är en fråga för rättsväsendet, inte något man ska försöka slå mynt av politiskt. Det är inte svårt att se att bombdådet är genfundenes Fressen för Sverigedemokraterna, som gick till val på att hetsa mot islam. De kommer säkert att gå upp i opinionsmätningarna nu, det är som det är. Men det är lika tragiskt att se hur vänstern och andra politiska grupper också försöker använda terrordådet för att knipa poäng. Ska vi tro dem är självspillingen i lördags en ofrånkomlig konsekvens av "västvärldens krig mot islam" och Sveriges militära insatser i Afghanistan.

Pyttsan. Om det vi nu kan läsa om på olika fora på nätet stämmer så kom den misstänkte gärningsmannen från Mellanöstern och har ingen annan personlig koppling till kriget än att han betraktade sig som muslim. Accepterar vi logiken att varje muslim har rätt att ta hämnd på västvärldens "krig mot islam" genom att ge sig på västerländska civila mål, då har vi också accepterat den logik av kollektiv skuld som brukar vara extremhögerns kännemärke. Och samma människor på vänsterkanten som skrattar åt sverigedemokraternas påstående att islam bekrigat västvärlden i 1300 år, kan i nästa ögonblick hävda att västvärldens islamofobi och krig mot islam går tillbaka till korstågen i en rät linje. Man tar sig för pannan.

Om vänstern verkligen trodde på att Sveriges krig i Afghanistan oundvikligen skulle leda till att svenskar utsätts för risk att dödas i terrorattentat, så hade man gjort det till prioritet nummer ett att avsluta kriget med det nuvarande parlamentariska läget. Men det ansvaret för sina egna idéer är vår vänster inte beredd att ta. Ingenstans är detta mer tydligt än i Jan Guillous senaste krönika där han glömmer bort att vänsterpartiet inte är det enda partiet som är emot Afghanistankriget. Ty kampen mot Sverigedemokraterna är överordnad alla andra politiska mål. Där har vi den svenska vänsterns politiska haveri, man har blivit en spegelbild av de man säger sig bekämpa.

Jag var emot Irakkriget från dag ett och har aldrig gillat Sveriges insatser i Afghanistan. Jag hoppas att verkligen att de svenska krigsinsatserna avvecklas snarast möjligt. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen: västvärldens missgrepp och förbrytelser är inte ett klartecken för andra stater och organisationer att bete sig hur som helst. Muslimer utsätts för betydligt värre förtryck i länder som Kina än vad som är fallet i något av Västeuropas länder och jag har väntat länge på att någon ska få upp ögonen för det, men det är en annan historia.

Demokratins kraft

2010-12-11T16:50:00.007+01:00

I takt med att gårdagens händelser sjunkit in börjar det bli alltmer uppenbart att vi just bevittnat ytterligare en världshistorisk vändpunkt i Kinas förhållande till resten av världen. Om OS 2008 blev den propagandaseger som det kinesiska kommunistpartiet hoppats på, så var Nobelceremonin i Oslo en tydlig demonstration vart gränsen går för omvärldens acceptans av regimen i Peking.

Inför den 10 december sade den kinesiska regeringen att de länder som skickade sina ambassadörer till Nobelceremonin i Oslo skulle få ta konsekvenserna av sitt beteende, men det visar sig nu att kommunistpartiets kampanj misslyckats totalt. Jag påpekade redan igår att mer än två miljarder röstberättigade människor representerades genom sina ambassadörer på Nobelceremonin i Oslo, vilket var en förkastelsedom mot KKP:s anspråk att tala för Kina och världens folkmajoritet. Nu visar det sig också att flera länder som först meddelade att de skulle utebli från ceremonin - Argentina, Colombia, ~~Filippinerna,~~ Serbien och Ukraina - ändrade sig i sista stund. Det verkar alltså som att varken Kinas "hard power" eller "soft power" haft särskilt mycket verkan.

Detta är ett fiasko av sällan skådat slag för kommunistpartiets centrala propagandaavdelning som har det yttersta ansvaret för Kinas mediastrategi (läs mer om detta här). Inte bara har kommunistpartiet lyckats ena världens demokratier mot Kina och tappat ansiktet inför det egna folket, man har också hjälpt omvärlden på traven med att vederlägga en av kommunistpartiets centrala trossatser i utrikespolitiken: att världen är full av själviska länder som inte står för några principer och att de alltid kommer välja det snöda ekonomiska egenintresset framför mänskliga rättigheter.

En amerikansk siffernisse har illustrerat detta genom att kolla hur olika länders närvaro korrelerar mot olika faktorer. Efter att ha jämfört närvarograden med hur olika länder stött Kina i olika frågor internationellt har han kommit fram till att det inte var geopolitiska eller ekonomiska övervägande som styrde beslutet att närvara vid Nobelceremonin, utan graden av pressfrihet i det egna landet. Med andra ord var de olika länderna mer rädda för den egna hemmaopinionen än de var för den kinesiska regeringens hot! Detta visar på demokratins livskraft och är hoppingivande för alla dem som blivit cyniska av den kinesiska diktaturens framgångar.

Som enda blogg i Sverige (och förmodligen också i världen) förutsåg jag för ett år sedan att Liu Xiaobo skulle få Nobels fredspris 2010, men den här utvecklingen har överträffat mina förväntningar. Det har alltid hetat att en demokratisering i Kina bara kan genomföras utifrån landets egna förutsättningar och nu har Kommunistpartiet genom sitt eget beteende sett till att hela världen nu vet vem Liu Xiaobo är och vad Charta 08 står för. Anden har lämnat flaskan. Den kinesiska cyberrymden surrar. Vi har bevittnat något stort.

En stor dag för Kina...och Norge

2010-12-10T15:17:00.008+01:00

Så fick Liu Xiaobo sitt pris till slut, om än representerad av en tom stol i Oslos rådhus. Jag var länge oroad för hur den något tafatte Torbjörn Jagland skulle klara av situationen, men han höll ett alldeles galant och balanserat tal, som fick flera stående ovationer. Betydligt färre länder bojkottade ceremonin än befarat och den indiske ambassadörens närvaro vederlade effektivt Kinas anspråk på att tala för världens folkmajoritet. Räknar man ihop Indiens, USAs, EUs och andra representerade nationers invånare, så företräddes säkert mer än två miljarder röstberättigade människor i Oslo.

Det, om något, sänder ett tydligt budskap till den självutnämnda politbyrån i Kinas kommunistiska parti, som enligt nyligen tillgängliga uppgifter styr sitt land som ett gigantiskt affärsimperium och just därför fruktar de värderingar Liu Xiaobo står för. Och den stora uppslutningen är också ett mycket bra argument mot alla de som hävdar att USAs missgrepp ger den kinesiska regeringen frikort att göra som den vill. Mänskliga rättigheter, demokrati och fred är inget som USA eller västvärlden har monopol på. Och när vi upprörs över hur Wikileaks behandlas av myndigheter världen över får vi inte glömma bort att demokratier oftast tvättar sin byk offentligt och därför drar till sig mer uppmärksamhet än diktaturer, som kan visa upp ett mer disciplinerat yttre.

Talet var helt klart skrivet med det kinesiska folket i åtanke och jag är övertygad om att Nobelkommittén anlitade sinologisk experthjälp för att hitta de rätta orden. Han redogjorde för Lius kamp för mänskliga rättigheter och för hans bidrag till att protesterna i Peking 1989 förblev fredliga. Jagland betonade i positiva ordalag de framsteg som Kina gjort på många områden de senaste trettio åren och lade in flera kritiska kommentarer om västvärldens egna problem på den mänskliga rättigheternas områden. Och gentemot alla dem som anser att Nobelkommittén misstolkat Nobels testamente argumenterade Jagland övertygande om sambandet mellan fred och mänskliga rättigheter. (Om jag fått vara med och ge råd till norrmännen hade jag också tagit med stycket om fred i Charta o8, men man kan inte få allt.)

Detta tal har redan översatts till kinesiska och det kommer att bli intressant att följa olika opinionsyttringar i Kina och bland kineser i förskingringen. Jag är övertygad om att vi kommer att se skarpa reaktioner både för och emot priset, och med tanke på den norska regeringens motvilligt höga profil - både statsministern och kungen närvarade - kan vi inte utesluta att den kinesiska regeringen återkallar sin ambassadör för konsultationer tills vidare. Något motsvarade skedde just faktiskt när vår egen Palme dundrade som mest mot USAs krig i Vietnam. Och precis som en demonstrant i Oslo påpekat ska vi vara försiktiga med att läsa in allt för mycket i tystnaden från det kinesiska folket. Den kinesiska regeringens och dess stödtruppers våldsamma propaganda riktar sig just till det kinesiska folket och har till syfte att skrämma folk till tystnad.

Detta är en stor dag för freden, demokratin och inte minst Kina. Och norrmännen har visat prov på ett stort mod som vi svenskar och våra grannländer borde lära oss av.

En cyberkämpe

2010-12-05T17:59:00.002+01:00

Den amerikanska nyhetskanalen Onion News Network har just kommit ut med en skakande rapport om nätcensuren i förtryckets Kina...

Via Peking Duck.

Kremlologi

2010-12-04T23:49:00.006+01:00

En av de mest upphaussade nyheterna som dykt upp i kölvattnet på den senaste Wikileaks-affären var uppgiften att Kina börjat tröttna på Mordkorea och kunde tänka sig en återförening av den koreanska halvön. Svenska bloggare som Niklas och Jojje slickade i sig nyheten som en liten chokladbit och Dagens Nyheter rapporterade att Kina höll på att omvärdera sin inställning till Mordkorea. Sedan inträdde baksmällan. Olika experter dömde ut uppgifterna som varande vanligt diplomatskvaller och knappast några uttryck för någon officiell policy. Och om någon tvivlade på att Kinas ledning trots allt stöder Mordkorea så smälte de dubierna bort när Wu Bangguo besökte den lilla republiken och försäkrade världen att förhållandet mellan Kina och sin vasallstat aldrig varit bättre.

Det upphör aldrig att förvåna mig att så många människor glömmer bort att Kina styrs av ett Kommunistparti och att alla viktiga beslut fortfarande fattas i politbyrån och dess ständiga utskott. Allt för ofta låter sig västerländska bedömare distraheras av alla de utbildade, världsvana och sofistikerade människor man kan möta både i stat, näringsliv och parti i dagens Kina. Jag vet inte hur många gånger jag har stött på folk som återkommit från en Kinaresa och som med utropet "dom är ju så öppna!" förklarat att en ny reformera är stundande. Problemet är bara att de flesta av dessa "nya kineser" nästan alltid befinner sig på mellannivå och att de med all sannolikhet kommer att befinna sig där så länge det politiska systemet förblir detsamma. Till exempel är Kina idag begåvat med en av de mest välutbildade diplomatkårerna i mannaminne, men de utformar inte Kinas utrikespolitik utan är budbärare för den politik politbyrån redan beslutat om. Kinas nuvarande utrikesminister sitter endast centralkommittén tillsammans med 2o4 andra ledamöter, vilket gör honom till en springpojke i sammanhanget.

Om man ska göra politisk karriär i Kina blir man inte företagare, professor eller diplomat. Nej, man tjänstgör djupt inne i partiapparaten i många par år och får litet blod på händerna, gärna i problemregioner i västra Kina. Fråga Hu Chunhua, en av de personer som identifierats som tillhörande den "sjätte generationen" ledare i KKP. Han är inte någon utlandsutbildad yuppie utan en lojal fotsoldat i partimaskineriet med en biografi som är slående lik Hu Jintaos: flera år i ungdomsförbundet och sedan partisekreterare i olika tuffa regioner som Tibet och Inre Mongoliet.

Det är därför det kinesiska ledarskapet ser ut som det gör - faktum är att Kina inte haft en ledning som är mindre utsatt för intryck utomlands är dagens toppskikt. Om man går igenom biografierna på de dryga tjugotalet ledamöter i politbyrån är det idel pålitliga politruker och militärer. Inga företagare, akademiker eller diplomater. Det finns bara en kvinna och en som tillhör en etnisk minoritet. Och den ende som studerat utomlands gjorde det vid det välrenommerade Kim Il Sung-universitetet. Bara den uppgiften borde räcka för att inse hur osannolikt det är att Kina skulle "fimpa" Pyongyang.

Om bara journalistkåren tog kremlologin på lika stort allvar som de gjorde under Kalla kriget, så skulle de kunna avgöra vilken vikt ett uttalande från en kinesisk politiker har genom att ställa en enkel fråga: var befinner sig han eller hon i partihierarkin? Det finns databaser man kan kolla. Att det ska vara så svårt.

Att födas upp på vargmjölk

2010-11-26T21:50:00.006+01:00

En av de saker som skiljer extremvänstern i Europa från ultravänstern i Kina är att medan den förra ser det som sin uppgift att bekämpa det egna landets nationalism, så ställer den kinesiska vänstern nationen över allt annat och fördömer gärna regimkritiker som landsförrädare. I dagarna har vi fått ytterligare ett exempel på detta med websajten "Häng västvärldens slavar" där en grupp som kallar sig det "Progressiva sällskapet" hänger ut kinesiska intellektuella med en snara runt porträttet. Sajtens slogan lyder "Så länge som allt är väl med Kina, så är de västliga slavarna säkra. Men när Kina får problem, gå hem till dem och gör upp räkningen". I listan på västliga slavar återfinns bland annat fredspristagaren Liu Xiaobo, författaren Yu Jie och advokaten Teng Biao. Det är knappt att man tror sina ögon.

Det finns inga belägg för att gruppen har officiellt stöd och med all sannolikhet är det en server utanför Kina som tillhandahåller sajten. Men den här typen av opinioner kommer inte från tomma intet. För att tala med den kinesiske historikern Yuan Weishi, så har den officiella nationalistiska propagandan lett till att hela generationen "fötts upp på vargmjölk" - de har lärt sig att Kina alltid har rätt och att allt ont som drabbade Kina före 1949 berodde på utländska makter och kinesiska landsförrädare.

Säga vad man vill om Forum för levande historia, men när allt kommer omkring kanske det inte är så dumt att staten upplyser sina medborgare om vart extrema ideologier kan leda, vare sig de är av det vänstra eller högra slaget.

Osannolikhetens retorik

2010-11-23T23:20:00.006+01:00

Kommer ni ihåg den där monologen med Tage Danielsson, när han med utstuderad naivitet förklarar att kärnkraftsolyckan i Harrisburg var så osannolik att den egentligen inte inträffat? Ungefär samma metod använder Niklas på 之乎者也 när han försöker förklara bort det hiskeliga antalet avrättningar i Kina med hänvisning till "avrättningar per capita" och landets stora befolkning. Som jag påpekade för snart ett år sedan kan man förklara bort i stort sett vilket samhällsfenomen som helst i Kina genom att dividera eller multiplicera något med siffran 1.300.000.000.

Men egentligen behöver man inte trolla med siffror för att se hur orimlig denna statistiska nihilism är, ty Niklas själv förser läsaren med de bästa motargumenten. Han börjar med att konstatera att det är inte så konstigt att världens folkrikaste länder - Kina, USA, Indien och Indonesien - alla tillämpar dödsstraffet, eftersom det är svårare att styra stora länder. Jaha, det ligger väl en del i det, men det är i så fall ganska anmärkningsvärt att både Indonesien och Indien avrättar så få människor att de inte ens hamnar i den lista över "avrättningar per capita" som Niklas anför som bevis på Kinas "beskedlighet" i tillämpningen av det yttersta straffet.

Det räcker med att kasta en hastig blick på DN:s statistik för att se vilken avgrund som skiljer Kina från majoriteten av världens länder. Medan miljardnationen Indien avrättat enstaka personer det senaste årtiondet, så avrättar miljardnationen Kina drygt 1000 personer om året - detta enligt relativt konservativa uppskattningar. Faktum är att Kina avrättade mer personer åren 2004 och 2005 än vad Indien avrättat sedan självständigheten 1947, om man räknar med den mest pessimistiska siffran som indiska människorättsaktivister kommit fram till. Så visst, Indien har många problem som Kina inte har, men dödsstraffet är inte ett av dem.

Liang Congjie (1932-2010)

2010-11-06T15:27:00.003+01:00

Förra veckan gick historikern och miljökämpen Liang Congjie (梁从诫) ur tiden. Han stod länge i främsta ledet för att rädda hotade djurarter och olika miljöer som hotas av Kinas industrialisering, men är mest känd för att ha registrerat den första icke-statliga miljöorganisationen i Folkrepubliken Kina år 1994, "Naturens vänner". Idag finns det inte mindre än 3000 registrerade miljöorganisationer i Kina, som ofta jobbar under svåra förhållanden, men ändå visar att en hel del hänt på sexton år. Till skillnad från många andra miljöaktivister som Dai Qing lyckades han manövrera systemet och undgick därför svårare förföljelser. Kanske är det därför denne lågmälde kämpe inte var så känd utanför Kina. Längre dödsrunor kan läsas i The Atlantic och New York Times.

Liang kom från en ryktbar familj med rötter i Guangdong-provinsen. Hans far var den namnkunnige arkitekten Liang Sicheng, som restaurerade många gamla byggnader och som på 1950-talet kämpade för att bevara Pekings stadskärna och stadsmur. Som vi alla vet förlorade han den kampen och han utsattes för hård kritik under kulturrevolutionen, men den senaste tiden har Liang Sicheng fått alltmer uppmärksamhet och har nyligen förärats med en egen TV-serie i Kina. Hans far och Liang Congjies farfar var ingen annan än reformivraren och journalisten Liang Qichao, som är mest känd för sitt försök att reformera Qingdynastin under en kort tid 1898. Även han fick lida förföljelse, men han lade grunden till en familj som spelat en betydelsefull roll i Kina.

När vi kämpar för att Liu Xiaobo ska släppas ur fängelset så får vi inte glömma alla andra aktivister i Kina som inte får lika mycket uppmärksamhet alla gånger. Det, vågar jag säga, skulle nog även Liu instämma i.

Festförstörarna

2010-11-05T13:06:00.012+01:00

"Vilka är våra fiender? Vilka är våra vänner? Detta är en fråga av synnerlig vikt för revolutionen."

Citat ur ordförande Maos verk.

Den kinesiska regeringen gör allt den kan för att hålla kvar Liu Xiaobos fredspris i nyhetsflödet. Nu har den kinesiska ambassaden skickat ut brev till de europeiska ambassaderna i staden där man framhåller att de länder som skickar sina ambassadörer till prisutdelningen i Oslo också får vara beredda "att ta konsekvenserna".

Det står helt klart att den kinesiska regeringen känner sig hotad av Lius fredspris och av blotta tanken att detta pris skulle ge Kinas oppositionella råg i ryggen. Men har Peking "alldeles tappat koncepterna och mer eller mindre förlorat fattningsförmågan"? vilket en del bloggare anser. Jag delar inte den bedömningen. Vi ska utgå ifrån att kommunistpartiet vet vad det gör.

Kina vet att man inte kan vinna ett propagandakrig med västvärlden och att man inte kommer att kunna förmå Nobelkommittén att dra tillbaka priset. Men det är inte Norge, EU:s ledande länder eller USA som är målgruppen för Kinas propagandaoffensiv mot fredspriset, utan de länder som är mest sårbara för Kinas vrede. Den kinesiska regeringen vet att EU inte har en gemensam utrikespolitik och de senaste åren har man gjort det till en konst att spela ut olika EU-länder mot varandra, eftersom man lärt sig att andra EU-länder gärna drar fördel av att ett land attackeras av Kina. Inget EU-land gav sitt stöd till EU:s ordförande president Sarkozy när han hamnat i blåsväder för att han träffat Dalai Lama. Och Danmark stod ensamt av samma skäl förra året. Det land som är mest sårbart för kinesiska påtryckningar just nu är Grekland, eftersom landet fått kinesiskt stöd i sin finanskris.

Och om vi höjer blicken inser vi också att många utomeuropeiska länder som är beroende av kinesiska investeringar med all sannolikhet får kalla fötter av Kinas utspel gentemot Nobelfesten. Därför ska vi inte bli förvånade om en rad ambassadörer både från EU och andra länder plötsligt får förhinder den 10 december.

Så visst är gör den kinesiska regeringen ett gigantiskt självmål när man hotar EU-ländernas ambassadörer på detta vis, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att tvinga länder att ta ställning för eller emot Kina. Om att skilja vän från fiende.

Uppdatering: Den brittiske historikern Timothy Garton Ash bekräftar min analys av det kinesiska kravet att EU-länderna bojkottar Nobelprisutdelningen i Oslo (och nu inkluderar det kravet även Japan och Sydkorea) . Det är dags att vi börjar betrakta Kinas ledare som vuxna människor och att vi tar våra egna ideal på allvar.

Kina och fascismen

2010-11-03T12:46:00.010+01:00

Det är en stark upplevelse när man inser att andra läser och berörs av det man skriver. När jag författare mitt inlägg om kinesisk propaganda tänkte jag inte endast på Niklas på 之乎者也 utan på en rad inlägg jag läst i den svenska bloggosfären de senaste två åren, men han tog åt sig rejält och skrev ett långt genmäle som jag undrar om det är någon mening att bemöta. Jag har skrivit om Kina och Tibet fram och tillbaka och den som vill ta del av detta kan klicka på etiketterna nedan för att se var jag står. Jag vill inte trötta ut mina läsare med mer polemik om detta. Vill ni ha det så säg till, men jag tvivlar. I vilket fall sköt min besökarstatistik i höjden och det är alltid kul, även om sådana siffror kan vara svåra att tolka i bristen på kommentarer.

Faktum är att jag har grunnat ganska länge på den politiska utvecklingen i Kina och varför så få vågar tala om det många faktiskt tänker just nu: är Folkrepubliken Kina en fascistisk diktatur? I västvärlden slänger vi gärna ur oss anklagelser om nazism, fascism och rasism mot personer, regeringar och politiska partier som vi inte gillar. Niklas - som tycker mina liknelser mellan kinesisk och tysk propaganda är osmakliga - har syndat på den punkten åtskilliga gånger.

Samtidigt finns det enorm ovilja att ens tänka tanken att Kinas kommunistiska parti har fascistiska drag. Jag undrar varför det är så och jag har grunnat på det ända sedan jag läste en kolumn av den norske statsvetaren Bernt Hagtvet för sex år sedan, där han drog paralleller mellan fascismen i Europa på 30-talet och regimen i dagens Kina, och ställde frågan om vår begreppsapparat förhindrar oss från att se vad som faktiskt sker inför våra ögon. Visst kan en pedantisk Kinaexpert leta enskilda sakfel i hans framställning, men enligt mitt förmenande träffade Hagtvet betydligt mer rätt än många sinologer, som reagerade ursinnigt mot varje antydan att det fanns paralleller mellan OS 1936 och OS 2008.

Hagtvets kolumn har förföljt mig ända sedan jag läste den första gången. Blotta tanken att Kina styrs av en fascistisk regim är smärtsam. Men jag tror inte att en sådan insikt om den politiska utvecklingen på den europeiska kontinenten var ett dugg lättare att bära för sjuttiofem år sedan. Så mitt inlägg om kinesiska propagandamästerverk är mer ett uttryck för dessa grubblerier än något annat.

Ett propagandamästerverk

2010-11-03T04:20:00.005+01:00

Med anledning av en artikel i DN om det nazistiska propagandafilmen Jud Süss skrev Hans Engnell på Motpol nyligen ett insiktsfullt inlägg om hur viktigt det är att förstå propagandans kraft, snarare än att skratta åt Nazityskland som något som "aldrig kan hända här". Nazisterna var oerhört skickliga propagandister och de var på många sätt pionjärer i hur man använder propaganda. Än idag kan man ana ekon av Leni Riefenstahls Viljans triumf när man ser Hollywood-filmer som Stjärnornas krig.

Eftersom detta är en blogg som handlar om Kina skulle jag vilja uppmärksamma en av den kinesiska kommunistpropagandans mästerverk, Trälar (Nongnu), som producerades av Folkets befrielsearmé 1963 för att rättfärdiga det kinesiska styret i Tibet.

Filmen spelades in i efterdyningarna av det tibetanska upproret 1959 som var en stor prestigeförlust för Kina, både internationellt och på hemmaplan. När Folkets befrielsearmé intog bergslandet Tibet 1950 gjorde man det för att säkerställa Kinas "territoriella integritet" och man försökte skapa en enhetsfront med de tibetanska eliterna genom att utlova gradvisa reformer av det tibetanska samhället. Efter upproret "upptäckte" däremot kommunistpartiet plötsligt att Tibet varit ett medeltida samhälle med livegenskap där folket fått lida all världens kval. Och sin vana trogen startade man en storstilad propagandaoffensiv för att visa att de kinesiska kommunisterna stod på rätt sida om historien. Trälar tillkom i denna atmosfär.

Själva filmen handlar om Jampa, en tibetansk träl som hamnar i onåd med det gamla teokratiska och aristokratiska styret i Tibet och som blir stum i protest mot förtrycket. Han får lida världens alla pinor innan Befrielsearmén befriar honom, och det tibetanska folket, från det "gamla samhället" (jiu shehui). Under det tibetanska upproret - som felaktigt skildras som en reaktionär revolt utan folkligt stöd - hjälper Jampa Befrielsearmén att avslöja en komplott, men skadas på kuppen. Filmen slutar med att den sargade Jampa på sjuksängen plötsligt bryter sin tystnad och utbrister "Ordförande Mao! Ordförande Mao!" Filmen är kraftfull och är på många sätt unik, inte minst på grund av att den förmodligen var den första spelfilmen som utspelas i det verkliga Tibet och det har bidragit till att ge filmen en aura av autenticitet.

Även om Trälar utspelar sig i en helt annan tid och miljö än Jud Süss, så finns den rasistiska och exotiserande propagandans alla element närvarande. Jud Süss inleds med en rabbin som mässar i en synagoga, medan Trälar börjar med brölande basuner som ackompanjeras av trälarnas vaggande arbetssånger. Den bärande handlingen i båda filmerna är hur den lilla människan kämpar mot den absoluta ondskan, alternativt förkroppsligad av judenheten eller den tibetanska överklassen. Båda filmerna avlutas med att de "rättfärdiga" håller har räfst och rättarting med de "onda" och lägger grunden för ett nytt, rent, samhälle.

Parallellerna kan naturligtvis inte dras för långt. Trälar dömer inte tibetanerna till fördrivning (och implicit utrotning) som judarna, men de det tibetanska folket framställs helt klart som undermänniskor vars kultur har få eller inga kvaliteter. Tibetanernas enda räddning står att finna i Folkets befrielsearmé som är fylld av äppelkäcka övermänniskor redo att tjäna folket.

Även om Trälar, precis som all skickligt producerad propaganda, innehåller element som har en saklig grund, så framstår absurditeten i skildringen om vi ställer den i ett historiskt sammanhang. 1963 hade kommunistpartiet redan övertrasserat sitt förtroendekonto med tiotals miljoner människoliv i svält och olika förföljelsekampanjer. Rättsystemet hade avskaffats till förmån för ett ordning som styrdes per dekret. I stort sett hela den kinesiska befolkningen var knutna till sina Folkkommuner och arbetsplatser i förhållanden som gjorde dem till livegna i allt utom namnet. Och systemet vidmakthölls med moderna kontrolltekniker som vida överträffande de forna herrarnas våtaste maktdrömmar. (Detta kan jämföras med att när Jud Süss producerades 1940 så stod nazisterna på höjden av sin makt och Tysklands offer hade sina största katastrofer framför sig.)

Trälar är en riktig propagandaklassiker som haft en mer varaktig påverkan än många andra propagandaalster. Till skillnad från de flesta andra propagandafilmer från Mao-epoken - som nästan alla idag kan genomskåda för vad de är - så betraktas Trälar fortfarande av många som en i det närmaste autentisk skildring av det gamla tibetanska samhället, där gränsen mellan fakta och fiktion suddats ut nästan helt. I Kina visas fortfarande filmen fortfarande nästan som en dokumentär, vilket har haft fullkomligt förödande konsekvenser för tibetanernas möjligheter att hävda sin kulturella särart i Kina. Och inte nog med det. Som vi alla vet finns det många västerlänningar som gått på den här propagandan. Man behöver inte klicka långt i den svenska bloggosfären för att se exempel på det.

Så om du har tid och tålamod, sätt dig ned och titta igenom filmen på YouTube. Det är värt besväret och man behöver inte kunna kinesiska för att förstå vad filmen går ut på.

Pechino ha sempre ragione!

2010-10-31T15:31:00.007+01:00

Med anledning av sommartiden nu slutar har Krister i Peking har ett liten utbrott mot denna företeelse. Jag har inget emot vare sig sommartid eller tidszoner, utan anpassar mig därefter. Däremot har jag litet svårt att acceptera hans argument varför tidszoner är av ondo:

Vi har även en del länder, t ex Kina som geaografiskt sträcker sig över 5 tidzoner och ändå har en gemensam tid - och det fungerar.

Jojo. Smaka på den. Fungerar för vem? Hade han velat förklara varför en enda tidszon är bra kunde han ju nämnt Indien, där hela landet följer en slags genomsnittstid för centrala Indien. Så är det ju inte riktigt i Kina, som är betydligt större. Där följer hela landet Pekingtiden, alltså en tidszon som ligger i landets östligaste delar. När klockan egentligen är 5.30 i Kashgar, så visar klockorna 8.00. Folk blir alltså påminda varje dag om att det är Peking som bestämmer. Centralism när den är som värst. Men det är klart, under fascismen går ju tågen i alla fall i tid.

(Så här hade Kina sett ut om man följt tidszonerna:)

Välkommen Ma Ying-jeou!

2010-10-28T05:13:00.004+02:00

Den senaste tiden har jag och mina bloggrannar debatterat betydelsen av att Liu Xiaobo tilldelades fredspriset. Jag, och många med mig, vill hävda att fredpriset är en viktig signal till den kinesiska regeringen att inleda reformer och en viktig uppmuntran till den lilla minoritet kineser som vågar stå upp för mänskliga fri- och rättigheter. Mot detta anförs invändningen att fredspriset tvärtom kan leda till mer repression och att många kineser - som är "nöjda med systemet" - gärna sluter upp bakom sin regering. Denna grupp kineser, som tros tillhöra folkmajoriteten, anser att det faktiskt finns "saker som värderas betydligt högre än västerländsk demokrati". Så länge som den kinesiska regeringen ser till att folk har jobb och att det finns en kyckling i varje gryta, lyder resonemanget, så ligger folket lågt med att framföra krav om politiska rättigheter. Detta enligt ett "osynligt kontrakt" mellan regering och folk. Kinesisk pragmatism mot västerländsk idealism.

Men vänta ett ögonblick. De som följt med i nyhetsflödet vet att Kina och Japan varit indragna i en trasslig konflikt som rör överhögheten över ett par obebodda kobbar i Stilla Havet, de så kallade Senkaku-öarna, alternativt Diaoyu-öarna. Och i kölvattnet på denna konflikt har ungdomar i en rad mellanstora städer tagit till gatorna och demonstrerat mot Japan i mer eller mindre organiserade former.

Det är något som inte stämmer i bilden av det pragmatiska Kina. Om det är sant att de flesta kineser inte bryr sig om demokrati och mänskliga rättigheter, för att de inte tycker att dessa saker berör deras vardag, hur kan man då uppröras så till den milda grad av att ett grannland har tagit besittning av ett par obebodda öar som det egna landets regering gör anspråk på? En eventuell lösning på den konflikten till kinesisk fördel skulle knappast höja tillväxten eller konsumtionen i det föregivet materialistiska Kina. Och visst har Kina en och annan gås oplockad med Japan, men de som demonstrerar på landets gator har inget personligt minne av Japans nedriga krigsförbrytelser. Faktum är att det förmodligen finns fler kineser som minns Mao-erans misstag och förbrytelser än det finns människor som kommer ihåg Japans illdåd!

Men om det finns något område man kan utmana den kinesiska regeringen på så är det i frågan om nationalismen, där vanliga medborgare kan kritisera den egna ledningen utan att riskera repressalier. Och mitt ibland alla paroller om att bojkotta japanska varor, om att återerövra Okinawa och att förinta Japan, så har det enligt Asahi Shimbun också dykt upp banderoller som kritiserat det kinesiska enpartisystemet och korruptionen. En banderoll skall ha sagt "Välkommen till fastlandet Ma Ying-jeou", vilket är ett tydlig utmaning mot den kinesiska regeringens demokratiska legitimitet.

Det är varken första eller sista gången en nationalistisk protest skapar en plattform för rent politiska krav. Vid slutet av 80-talet utbröt rad antijapanska demonstrationer och även en del rasistiska manifestationer mot svarta utbytesstudenter. Men innan man visste ordet av byttes banderollerna ut mot krav på politiska reformer. Det har hänt förut och det kommer hända igen. Och därför ska vi vara försiktiga med att komma med tvärsäkra omdömen om det kinesiska folkets politiska passivitet.

Kung Leopold byggde också skolor

2010-10-23T17:29:00.003+02:00

Efter en period av relativt skarpa iakttagelser av det politiska läget i Kina har Niklas på 之乎者也 fått ett återfall i sin beundran av KKP. Det gäller förstås hans senaste provokation, där Niklas hävdar att tibetanerna ska vara glada över att de kinesiska myndigheterna vill tränga ut det tibetanska språket. Nu har han fått mothugg i kommentarsfältet och det blir bara värre och värre.

Åter kommer han dragandes med Bloggelito-påståendet att Tibet varit en del av Kina sedan 1200-talet. Ett ganska lustigt påstående med tanke på att tibetanerna inte verkar ha vetat om det själva! Alla som kan en stavelse tibetanska vet att det inte ens finns något inhemskt ord för "Kina" på tibetanska, där både "Kina" och "Tibet" ingår. Det tibetanska ordet Rgya-nag syftar bara på det egentliga Kina, medan det ord för "Kina" som man nu lär ut i skolorna (Krung-go) är ett låneord från kinesiska (Zhongguo). Tydligen har tibetanerna varit del av ett land i åtta hundra år som de inte haft en ord för. Men vem bryr sig om det när det inte spelar någon roll vad tibetanerna själva tycker? Men det spelar ingen roll för Niklas som menar att kinesiskaundervisningen hjälper tibetanerna att lära sig "förstå den kinesiska kultur de är en del av".

Jo tack. Det får mig att tänka på den gamla versionen av Tintin i Kongo där den välmenande Tintin vänder sig till de kongolesiska infödingarna med orden: "Mina kära vänner, idag ska jag tala om ert fosterland: Belgien."

Endast hankineser, tack...

2010-10-22T20:51:00.006+02:00

De senaste dagarna har vi nåtts av rapporter om att tibetanska studenter i Qinghai demonstrerat mot de lokala myndigheternas försök att göra kinesiska till huvudspråk i skolorna. Det är främst studenter i Rebkong, där tibetanerna utgör 75 procent av befolkningen, som deltagit protesterna.

För inte så många år sedan var det främst centrala Tibet ("TAR") som var i fokus för folkliga protester mot det kinesiska styret, medan andra tibetanska regioner i Folkrepubliken, som Qinghai och västra Sichuan, var mer lågmälda. Detta berodde främst på att den officiella politiken var mer liberal i dessa regioner än den var i den "autonoma regionen" Tibet och det gjorde i sin tur att Qinghai - eller Amdo som området ibland kallas på tibetanska - framträdde som en av de mer dynamiska scenerna i det tibetanska kulturlivet.

Mycket av detta förändrades med de tibetanska protesterna 2008, då just Qinghai stod för en stor del av protesterna mot det kinesiska styret, och som en konsekvens av myndigheternas hårda repression bytte många tidigare regeringsvänliga tibetanska intellektuella sida. Den senaste tiden har de kinesiska myndigheterna bedrivit en lågintensiv krigföring mot tibetanernas kultur i Qinghai och i somras arresterades en prominent tibetansk författare som bara för ett par år sedan var mycket regeringsvänlig. Protesterna i Rebkong bör ses mot bakgrund av denna utveckling.

Detta om den rent faktamässiga bakgrunden. Naturligtvis finns det alltid de som vill vara motvalls och inte helt oväntat går Niklas på 之乎者也 ut med en av sina sedvanliga provokationer. Denna gång hävdar han det är helt i sin ordning att de kinesiska myndigheterna prioriterar kinesiskan i undervisningen, då detta är ett led i att integrera tibetanerna i det kinesiska samhället och ge dem tillgång till arbetsmarknaden. Han tycker det är hyckleri att samma personer som vill prioritera svenskundervisningen för invandrare i Sverige kritiserar Kina för att tränga ut det tibetanska språket.

Till att börja med är parallellen helt upp och ned. Tibetanska är inget invandrarspråk i Qinghai eller centrala Tibet. Det är ett ursprungsspråk, ett språk som med sina 1300 år som skriftspråk är bättre dokumenterat än vårt eget modersmål och har en enorm litteratur. Att försöka tränga ut det tibetanska språket är jämförbart med att tvinga flamländare att tala franska eller franskkanadensare att tala engelska. Språkfrågan ledde en gång i tiden till upplopp i både Kanada och Belgien och det leder nu till oroligheter i Kina. Det är faktiskt ganska underligt att Kina med sina 1,3 miljarder invånare inte kan ha en mer flexibel språkpolitik.

Det är ju kinesiska som är "invandrarspråket" i Tibet och om vi skulle följa Niklas parallell om integrering så är det de hankinesiska bosättarna som borde lära sig tibetanska, på samma sätt som en vallon måste kunna nederländska för att få jobb i Flandern eller en tibetansk invandare i Peking bör kunna kinesiska för att jobba.

En gång i tiden var det faktiskt meningen att man skulle undervisa hankineser i majoritetsspråket tibetanska och grundlagen ger fortfarande alla tibetaner rätt till sitt eget språk. Men allt sedan slutet på 50-talet har ”minoritetspolitiken” i Kina har kapats av ett gäng galna maoister som fortfarande har makten. För så är det, det kinesiska språket har upphöjts till huvudspråk i områden där det aldrig talats historiskt. Ingen som besökt Lhasa kan få för sig att det är tibetanerna som bestämmer där eller att det är den tibetanska kulturen som råder. Det finns inga tibetanska TV-program eller dagstidningar värda namnet, nästan allt är översättningar som publiceras dagen efter. I stort sett alla information av betydelse är på kinesiska. Inte ens bankomaterna har menyer på tibetanska!

Den officiella kinesiska politiken är ingen naturlig konsekvens av Tibets "inneboende efterblivenhet", utan en medveten politik som syftar till att knyta Tibet hårdare till det egentliga Kina och utplåna varje spår av tibetansk särart. Den tibetanska ekonomin är helt beroende av staten och det kinesiska språket har bara kunnat få sin ställning på grund av konstgjorda åtgärder, inte på grund av någon oundviklig marknadsprocess.

Att hankinesesiska byråkrater och bosättare och tagit över ekonomin i Tibet är en konsekvens av att staten brutit ned i stort sett all ekonomisk verksamhet som tibetanerna själva bedrivit, med undantag för småskaligt jordbruk på landsbygden. De förkättrade klostren var inte bara religiösa inrättningar utan ekonomiska centra och marknadsplatser. Besökare till det gamla Tibet lade märke till att tibetanerna tycktes ha ett "naturligt sinne" för affärer och Barkhor-gatan i Lhasa blomstrade av affärer före 1959. Tibet bedrev också en livlig gränshandel med Nepal och Indien som var betydligt viktigare än handeln med Kina.

Precis som på andra håll i Folkrepubliken förstördes ödelades allt detta i slutet på 50-talet, men till skillnad från i det egentliga Kina tillät man aldrig tibetanerna att återhämta sig genom att låta dem återgå till sina forna näringar. Istället höll man dem i ett järngrepp som varade en bra bit in på 80-talet. Och samtidigt som kommunisterna välkomnade sina fiender från Taiwan och Hongkong att investera i Kina, så höll man de relativt välmående exiltibetanerna på armlängds avstånd.

Tibets relativt efterblivna och statsdominerade ekonomi är till stor del en konsekvens av officiellt förd politik och språkfrågan är bara ett symptom på detta. Niklas hävdar att kunskaper i kinesiska är nyckeln till framgång, men vem som helst som har kunskap om hur det går till i Tibet och andra "minoritetsområden" vet att så inte är fallet. De flesta uighurer och tibetaner i storstäderna är tvåspråkiga, men det spelar ingen roll hur bra kinesiska en uighur eller tibetan lär sig, de kommer aldrig tillåtas att nå samma positioner som hankineser. För många jobb är helt enkelt reserverade för hankineser, som nedanstående restaurangjobb i Kashgar där arbetsgivaren öppet skyltar med att endast hankineser (仅限汉族) kan komma på tal.

Detta är verkligheten i dagens Kina.

Propagandaministeriet dundrar mot Norge

2010-10-19T15:41:00.005+02:00

Efter att ha begränsat kampanjen mot Liu Xiaobos fredspris till engelskspråkiga media trappar nu den kinesiska regeringen upp retoriken. Kinesiskspråkiga China Youth Daily gick nyligen ut med en artikel som kritiserade fredspriset. Igår gick Global Times ut med en ledare där man krävde att Nobelkommittén skulle be de kinesiska folket om ursäkt. Försök med den.

Inte helt oväntat har propagandaministeriets skribenter också fastnat för Fredrik Heffermehls kritiska genomgång av Nobelpriset och Folkets Dagblads engelska utgåva fördömer nu Norska Nobelkommittén för att ha låtit politiska hänsyn influera valet av pristagare. Det främsta exemplet på detta efter Liu Xiaobo är - hör och häpna - den fjortonde Dalai Lama som fick priset 1989. De har bara glömt en sak. Just det priset var ett av de få fredspris sedan 1945 som Heffermehl faktiskt ansåg var i enlighet med Nobels testamente. (Se sid 59 och 63 i norska utgåvan.) Det är ju alltid bra om man läser på litet innan man skjuter i väg de senaste kolumnen. Annars kan ju folk få för sig att kejsaren inte har några kläder.

Och som jag sagt tidigare skulle det inte förvåna mig om Heffermehl ändrar sitt omdöme om Liu Xiaobo. Det skulle i så fall bli intressant att se vad Folkets Dagblad skulle säga då...

Den som gräver en grop...

2010-10-19T03:42:00.004+02:00

Det finns förmodligen ingen forskningsområde inom humanvetenskaperna som är mer politiserat än arkeologin. De flesta av oss har lärt oss att förhålla oss skeptiskt till officiell historieskrivning, eftersom vi tror oss veta att det är segrarna som skriver historien, men när en entusiastisk arkeolog kan vifta med ett sällsynt föremål framför världspressen är det lätt hänt att även kritiska sinnen faller pladask. Kina är naturligtvis inget undantag.

Nu rapporterar alltså olika media om ett kenyansk-kinesiskt forskarlag hittat kinesiska mynt och vaser, som de hävdar bevisar att Kina haft kontakter med Östafrika långt före Vasco da Gama kom dit i slutet på 1400-talet. Som bevis för detta anför man kopparmynt som kan dateras till Yongle-perioden (1402-1424), skärvor från en ovanlig typ av kinesisk celadon och att man ska ha hittat "kinesiskt DNA" bland innevånarna i en kenyansk by. En av arkeologerna går så långt att fynden visar att kinesiska besökare var mycket fredligare än de europeiska sjöfararna och att de behandlade afrikanerna "som jämlikar".

Det här luktar dålig arkeologi på långt håll, helt i stil med Dag Stålsjös associativa hembygdsforskning på 80-talet. Att Kina under lång tid var världsledande inom många områden, inklusive sjöfarten, är allom bekant, men spridda fynd av kinesiska artefakter i Östafrika kan ha kommit dit på en rad olika sätt långt efter Yongle-perioden, utan att ha den minsta koppling till den berömde Zheng Hes armada på 1400-talet. Att man kan hitta horder med arabiska silvermynt i det som idag är Sverige bevisar inte att arabiska handlare nådde Skandinavien redan under vikingatiden, det visar bara att arabiska silvermynt var populära betalningsmedel. Samma sak gäller eventuella fyndigheter av Longquan-celadon och DNA. Med tanke på hur omfattande de kinesiska handelsnätverken en gång var skulle det vara konstigt om man inte lämnade spår efter sig på olika håll i Afrika. Men det säger ingenting om hur krigiska eller fredliga kontakterna var. Om vi däremot skulle hitta arkeologiska rester efter kinesiska boplatser med många olika typer av fynd, ja, då är det nog dags att skriva om historien.

Att Zheng Hes flotta skulle ha varit särskilt fredlig är också en vanföreställning som säger mer om vår benägenhet att försöka drömma oss bort till en idealiserad forntid, än om de realiteter som rådde i Indiska Oceanen före den europeiska sjöfartsimperialismens ankomst. Zheng Hes flotta handlade i hög grad om att kungöra den relativt unga Mingdynastins makttillträde och för att propagera usurpatorn Yongle-kejsarens legitimitet som "himlens son". Seriösa forskare har kunnat visa på att Zheng Hes flotta var så massiv att ingen som kom i dess väg vågade annat än att underkasta sig Ming som vasallstater (inte helt olikt det sätt amerikanska kanonbåtar "öppnade" Japan på 1800-talet). Och de som spjärnade emot fick sig en rejäl omgång, vilket kungen av Sri Lanka fick erfara. Inte heller finns det några bevis för att Zheng He nådde Amerika före Columbus.

Det gör inte Zheng Hes flotta mindre intressant. Vi vet på tok för litet om detta, inte minst på grund av att Zheng Hes fiender i hovet såg till att göra sig av med stora delar av källmaterialet. Och jag är övertygad om att just arkeologin kommer att kunna ge svar på många frågor som historiker inte lyckats få bukt med. Men för att det ska ske måste arkeologer kunna verka fritt, utan politiskt framförda förväntningar om att hitta bevis för "Kinas fredliga uppstigande" eller annat mumbo-jumbo. För det är vad denna nyhet handlar om.

Den så kallade försörjningsbördan

2010-10-16T22:02:00.009+02:00

Idag den 16 oktober är det FN:s världslivsmedelsdag och DN rapporterar att närmare en miljard människor i världen fortfarande hungrar. Det finns dock strimmor av hopp i detta mörker, och det är i synnerhet två länder som lyckats få bukt med sina försörjningsproblem: Brasilien och Kina. Enligt en rapport har antalet hungrande människor i Kina minskat med 58 miljoner människor på tio år, vilket kan jämföras med att Indien fortfarande ha stora problem med hunger. Men vi får inte glömma att Indien är betydligt mer tättbefolkat än Kina och landet har inte haft någon massvält sedan den stora bengaliska hungersnöden under brittiskt styre 1943.

Innan vi tar av oss hatten och utropar ett fyrfaldigt leve för Kinas kommunistiska parti, så bör vi erinra oss att dagens framgångar i livsmedelsförsörjning på många sätt är en direkt följd av att kommunistpartiet tvingades tänka om efter trettio år av experiment som kostat tiotals miljoner människor livet. Kina låg på många sätt mycket risigare till efter Stora Språnget än vad Sovjetunionen gjorde efter sina katastrofala jordbruksreformer, och staten hade inget annat alternativ än att tillåta experiment med privat jordbruk. Den som vill bekanta sig med denna problematik kan läsa Frank Dikötters nyutkomna bok Mao's Great Famine, som jag själv just avslutat och jag väntar fortfarande på att något svensk tidnings ska våga sig på att recensera. Hittills har jag bara läst Berlingske Tidendes recension.

En vanlig faktoid som brukar komma upp när man talar om Kinas "försörjningsbörda" är att Kina har 20 procent av världens befolkning, men endast har 10 procent av världens odlingsbara mark. Det är dock viktigt att inte förlora sig i siffror. Att Kina klarat av att försörja sin befolkning och till och med kunnat växa till sin nuvarande storlek har att göra med att man har tillgång till mycket bördig mark av hög kvalitet, som Sichuan-bäckenet och slätterna i Manchuriet. Det rika Japan har mindre odlingsbar mark än Kina och klarar sig fint. Och i Sverige har vi trots vårt nordliga läge ett så pass produktivt jordbruk att endast en minoritet av Sverige yrkesverksamma behöver ägna sig åt jordbruk

Men det går inte att vifta bort försörjningsfrågan i Kina och det sätt Kina väljer att handskas med problemet kommer att ha stora återverkningar på världsekonomin. Om Kina behåller sin ställning som en av världens centra för tillverkningsindustri och öppnar sin egen marknad för import av livsmedel, så tror jag inte att det finns några skäl till oro. Kina kan producera TV-apparater och Barbiedockor till Kanada och Ryssland, medan man importerar mat från kanadensiska och ryska bönder. Och om livsmedelspriserna stiger som en följd av detta så kommer fler länder att ge sig in i livsmedelsproduktion. Det stora problemet kommer då att vara hur vi ser till att mindre köpstarka länder kommer att kunna hävda sig, men kanske kommer lönerna ha stigit så pass i Kina att andra regioner kommer att ge sig in på Kinas gamla exportnäringar.

Det ser dock ut som att den kinesiska regeringen inte tror på att samma världsmarknad och samma världsordning som välkomnat Kina som en ekonomisk stormakt kommer att hjälpa Kina med sin livsmedelsförsörjning i framtiden. Det finns många tecken på att Kina håller på att gå i en merkantilistiskt riktning och där är den undervärderade valutan bara ett varningstecken bland många. Just nu experimenterar man med jordbruk och "modern" boskapsuppfödning i områden som aldrig varit lämpade för dylika företag. Som en uppenbarligen insatt kommentator i denna intressanta diskussion menar ["Tom", som börjar på kommentar #26] är detta en direkt konsekvens av man vägra ta till sig av de etniska "minoriteternas" erfarenheter. Samtidigt har Kina hyrt mark i Kazachstan för att odla livsmedel med kinesiska gästarbetare, vilket med tanke på Kinas övertag ser ut som ett illa dolt försök att kolonisera en svag granne.

Vi får se. Kina har klarat sig bra hittills och vi får hoppas att de krafter som verkar för öppenhet kommer att vinna i längden. Alternativen är skrämmande och de historiska erfarenheterna avskräckande. För drygt sjuttio år sedan rättfärdigade Japan sin expansionspolitik i Manchuriet med att landet hade mer folk än det kunde försörja. Nu är det landet betydligt mindre geografiskt och har en större befolkning än för sjuttio år sedan och klarar sig finfint, då man är numera är ett fredligt land som är välintegrerat i världssamfundet. Kanske något som den kinesiska regeringen skulle kunna lära sig ifrån.

Jaha, du Jojje. Det här var en analys som du fick alldeles gratis av mig. När får vi läsa en analys av Kina på din blogg, istället för pressreferat i skala 1:1? Du befinner ju dig i alla fall i Kina och borde ha ett övertag över oss andra.

Krille, Jojje och cynismen

2010-10-15T14:06:00.011+02:00

Nu, när det gått en vecka sedan Nobelkommittén tillkännagivit att Liu Xiaobo tilldelas Nobels fredspris, blir det allt tydligare att priset uppmuntrat kinesiska människorättsaktivister att göra sig gällande. Häromveckan blev det känt att en rad partitoppar författat ett upprop strax innan Liu fick priset och idag kommer ytterligare en rapport. Detta är en mycket glädjande utveckling som är väl värd att följa.

Men det är inte detta jag kommer att tala om, utan den obehagliga cynism man kan möta på olika håll i Kinakrestar. Ta till exempel den i övrigt sympatiska bloggen Krister i Peking, som är ganska representativ för ett skikt välmående expats som bloggar i Kina. Krister gör stor sak av att "INGEN" i hans bekantskapskrets i Peking vet vem Liu Xiaobo är. Han fortsätter:

"Jag kan inte nog många gånger upprepa att den absolut dominerande massan av Kineser inte förstår vad vi i Väst menar när vi hävdar att Kina bryter mot de mänskliga rättigheterna. De är även överlag tämligen ointresserade av politik, och nöjda med systemet som det är. Det finns naturligtvis en liten revolutionär klick, och de får mycket utrymme i den västerländska pressen som tror att de är representativa för invånarna."

För det första är det helt omöjligt att veta vad den "absolut dominerande massan av Kineser" anser om något, eftersom det inte råder fri opinionsbildning i Kina. Med tanke på konsekvenserna för politisk aktivitet är det inte det minsta underligt att folk utåt visar litet intresse för politik och säger sig vara nöjda med systemet - inte minst i de kretsar Krister rör sig i. Om man sätter sig ned och talar med uighurer i Ürümqi, akademiker i Peking eller säsongsarbetare i Guangdong kan det dock bli annat ljud i skällan. Och det är just för att skydda dessa "minoriteter" från övergrepp, både från staten och tillfälliga folkmajoriteter, som vi har mänskliga rättigheter. Har man inte begripit det är det svårt att föra en diskussion om de mänskliga rättigheternas betydelse över huvud taget.

En annan sak som lurar under ytan i Kristers blogg är föreställningen att de mänskliga rättigheterna är ett västerländskt påfund som omvärlden försöker pådyvla Kina. Inget kan vara mer verklighetsfrämmande. Kineser har debatterat mänskliga rättigheter i mer än hundra år och variationen av åsikter är precis lika stor som i västvärlden. En av huvudförfattarna till deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948 var kinesen P C Chang som spelade en nyckelroll i att förhandla fram skrivningar som människor från olika kulturer kunde acceptera. Ingenstans i dessa förhandlingar hävdade Chang att politiska mänskliga rättigheter var oförenliga med kinesisk kultur. Tvärtom.

Sedan har vi en nykomling i bloggosfären, Jojje Olsson, som uttalat sig emot att Liu Xiaobo ska få fredspriset, då han menar att det strider mot Nobels testamente. I likhet med Krille hävdar Jojje att de flesta kineser inte vet vem Liu Xiaobo är och inte bryr sig, och som bevis för detta anför han en konversation med ett tiotal Pekingbor i kvällen innan. (Vänta nu, Jojje. Glömde du inte taxichauffören du talade med på väg till sammankomsten? Han visste ju inte heller vem Liu var.)

Nå. Jag bemött frågan om Liu förtjänar Nobelpriset på andra ställen på denna blogg. Själv tycker jag att Lius insatser 1989 skulle räckt för ett fredspris redan då, och de som haft orken att läsa Charta 08 vet också att fred och försoning är en kärnfråga för Liu, på samma sätt som det är för fredspristagarna Dalai Lama och Nelson Mandela. Men Jojje är mer intresserad av vad China Daily och brittisk journalist har att säga om Charta 08 än vad som faktiskt står i dokumentet, ett dokument som skrivits under av tiotusentals människor.

Jojje menar att mänskliga rättigheter och demokrati bara kan komma till stånd i Kina "genom en process, inte genom en händelse" och det är bara att hålla med. Liu Xiaobo skulle också hålla med och ingen är mer på det klara med att lanseringen av Charta 08 bara var början på en process än Liu själv. Det är istället de kinesiska myndigheterna som ställt sig i vägen för denna "process" genom att iscensätta en rad "händelser" - som fängelsedomen mot Liu Xiaobo.

Det är inte Liu Xiaobo som är extrem, utan de kinesiska myndigheterna. Liu Xiaobo är precis lika inriktad på gradvis förändring genom fredliga metoder som Mahatma Gandhi eller Martin Luther King. Men Gandhis och Kings metoder fungerar bara i ett rättssamhälle med visst mått av yttrandefrihet. Gandhi drog inte på sig riktigt långa fängelsedomar förrän han lyckats bygga upp sin ställning som ledare i början på 1920-talet. Det är inte möjligt för Liu eller någon annan att bygga upp en sådan ställning i det i materiellt hänseende betydligt mer utvecklade Kina anno 2010. Det räcker med att man är huvudförfattare till ett politisk manifest för att bli dömd till elva års fängelse. Jag skulle till och med våga mig på att hävda att en kinesisk Gandhi var mer möjlig i Kina på 1920-talet än han är idag! Det är inget annat än den mest billiga cynism att påpeka att ingen kines vet vem Liu Xiaobo är eller att han inte kan jämföras med Gandhi.

Ett av Jojjes mer försåtliga argument är att priset faktiskt försämrar den politiska utvecklingen i Kina och indirekt bidrar till myndigheternas förtryck. Han avslutar:

"Meningen med Nobels fredspris är att belöna fredsinsatser samt verka för fred. Kommittén har inte gjort någotdera, och i stället bromsat Kinas utveckling mot yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, samt förvärrat det politiska läget i landet som på senare år har sett tydliga förbättringar i och med Peking-OS, Kinas inträde i WTO samt allmän globalisering."

Jag vet inte var Jojje hämtar sin information, men jag vågar säga att mycket få bedömare skulle hålla med om att politiska läget i Kina förbättrats sedan OS. Tvärtom är ett av de stora samtalsämnena i Kina att den politiska utvecklingen tycks gå baklänges sedan den senaste partikongressen 2007.

Mer allvarligt är anklagelsen att priset "bromsar utvecklingen" och bidragit till att många människor arresterats de senaste veckan. Jag måste säga att det är ganska magstarkt att kasta skulden för de kinesiska myndigheternas repression på den norska Nobelkommittén. Det är omöjligt att förutse hur de kinesiska myndigheterna kommer att reagera på olika nyheter och i människorättskretsar råder tämligen stor enighet om att påtryckningar från omvärlden ofta gör att dissidenter behandlas bättre av de kinesiska myndigheterna. Lius fru hävdar själv att han fått det bättre i fängelset sedan han fick priset.

Detta blev längre än jag tänkt mig, men det finns få saker som gör mig mer upprörd än cynism.

Nya turer mellan Norge och Kina

2010-10-15T04:32:00.005+02:00

Det ansträngda förhållandet mellan Norge och Kina har tagit en ny bisarr, vändning. Den norska pressen rapporterar nu att de kinesiska myndigheterna släppt fri en kinesisk man misstänkt för mord på en norsk medborgare. Den 28 augusti mördades en norskan Pernille Marie Thomsen i Budapest och en bara ett par timmar senare lämnade hennes kinesiske pojkvän Zhao Fei landet för att återvända till Kina. Väl hemma överlämnade han sig så småningom till myndigheterna och erkände sig skyldig till mordet, varefter han hölls i kinesiskt häkte i väntan på den tröga utredningen i Ungern.

Nu framgår det att de kinesiska myndigheterna förra torsdagen uppgav att man försatt Zhao Fei på fri fot under anmälningsplikt, på grund av att man inte fått några nya uppgifter från den ungerska myndigheterna inom utsatt tid. Det finns ingen direkt koppling till Kinas missnöje över Liu Xiaobos fredspris, då frisläppandet skedde innan det blev känt att Liu skulle tilldelas priset. Men givet det spända förhållandet mellan de båda länderna är det oundvikligt att de båda händelserna sammankopplas på olika sätt.

Medan de kinesiska myndigheterna höll den fredlige Liu Xiaobo inspärrad i nästan ett år i väntan på rättegång, så släpper de alltså en mordmisstänkt man på fri fot för att myndigheterna enligt gällande lag inte anser sig kunna hålla honom i häkte längre en 30 dagar i brist på mer bevis från Ungern. Det här är alltså en man som enligt de kinesiska myndigheterna själv erkänt dådet! Och samtidigt med detta har den kinesiska regeringen mage att fortsätta sin kampanj mot Norge för att Nobelkommittén belönat en "kriminell" dissident, som dömts till fängelse i "laga ordning", med Nobels fredspris.

Detta ser ut att bli början på en härva som kan att bli mycket komplicerad och synnerligen kostsam för det genompolitiserade kinesiska rättsväsendets skamfilade rykte i omvärlden. Saken kompliceras också av att både Ungern och Norge insisterar på att mannen inte döms till dödsstraff, något som kinesiska myndigheter inte tycker sig kunna utlova.

En bild säger mer än tusen ord...

2010-10-10T16:34:00.004+02:00

En säkerhetsvakt utanför Liu Xiaobos hem gestikulerar inför världspressen. Här har vi sinnebilden av det nya, självsäkra, Kina: kvartersligisten.

Är vi otacksamma mot Kina?

2010-10-09T16:50:00.007+02:00

Trots sitt skamfilade rykte är Folkrepubliken Kina en av världens mest framgångsrika propagandamaskiner. Inte så att vi egentligen tror på allt det vi hör från Peking, men vare sig vi vill det eller ej så anpassar vi vårt språkbruk till det som som kommunistpartiet godkänt i förväg. Till och med den norska nobelkommittén har fallit offer för detta när den i sin motivering säger att "hundrevis av millioner mennesker er blitt løftet ut av fattigdom" i Kina, nästan som en ursäkt för att man har mage att ge fredspriset till Liu Xiaobo.

Stämmer det att Kina lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom och att det kinesiska folket egentligen borde vara tacksamt för sin nuvarande regim, istället för att kräva yttrandefrihet? Och är det därför fel av oss i västvärlden att vara så hårda i vår kritik av den kinesiska diktaturregimen? Detta är vad en rad kritiker av gårdagens pris tycks mena i alla fall, bland annat en för mig helt okänd Kina-expert i Norge.

Visst är det så att Kina har genomgått en historisk period av tillväxt sedan 1979, något som skapat förutsättningar för höjd levnadsstandard och i förlängningen också ett mer representativt styrelseskick. Men det är knappast första gången i världshistorien som något sådant sker. Och vi får aldrig, aldrig, glömma att samma parti som nu slår sig för bröstet som "fattigdomsbekämpare" inte bara fördröjde Kinas ekonomiska utveckling med trettio år, det presiderade också över flera av de värsta katastroferna i modern tid. Ska vi tacka en regering som gör sitt jobb och har den goda smaken att inte anställa en ny Kulturrevolution?

Medan historiska katastrofer som Förintelsen, Världskrigen och Gulag hålls upp som avskräckande exempel på hur illa det kan gå här i Västvärlden, så används istället kommunismens katastrofer i Kina som bevis på hur förträfflig den nuvarande regimen är.

Smaka på det en stund och låt det sjunka in, så förstår du hur groteskt detta resonemang är. Ska vi tacka ryssarna för att de stängde Gulag och amerikanerna för att de avskaffade segregationen i sydstaterna? Och när vi ser hur högerextrema krafter åter gör sig gällande i det stora landet söderut, bör vi då tacka Angela Merkel och den tyska regeringen för att de faktiskt har den goda smaken att inte vara nazister? När jag ser småpåvarna i Peking brösta sig för sina framsteg samtidigt som man läxar upp omvärlden för sina verkliga och inbillade försyndelser mot Kina undrar jag ibland vad preskriptionstiden är för brott mot det egna folket.

Och inte heller är det så att Kinas Wirtschaftswunder var ett resultat av en fullfjädrad plan som kejsar Deng i sin stora nåd tänkte ut för att hålla oss dödliga på gott humör. Reformpolitiken 1979 var ett direkt resultat av nödåtgärder som myndigheterna tvingats vidta för att över huvud taget få igång ekonomin. Många sedermera prisade reformer som jordreformen var faktiskt en konsekvens av lokala initiativ, vilka skett i direkt strid med centrala påbud. Det var först när de visade sig att dessa nödåtgärder funkade som centralregeringen gav sitt samtycke. Precis som den kinesisk-amerikanska företagsekonomen Yasheng Huang visat i en nyutkommen bok var de ekonomiska "underverken" inte främst ett resultat av statlig politik, utan att staten trädde tillbaka och gav lokala entreprenörer mer svängrum. Och en stor del av den så kallade "fattigdomsbekämpningen" skedde också under det mer liberala 1980-talet, inte under de konservativa 1990- och 2000-talen, då de sociala klyftorna ökat och privata initiativ kvävts av klumpiga statsägda företag.

På 1980-talet hade dessutom Kina turen att befinna sig i en informell allians med det förhatliga USA, just när amerikanerna var ivriga att hitta en allierad mot skurkstaten Sovjetunionen. Det var USA som lotsade in Kina i världssamfundet och olika internationella organisationer. Det var USA som gick i spetsen för att öppna västvärldens marknader. Det var USA som såg åt andra hållet när Kina invaderade Vietnam, samtidigt som man gick i bräschen för att straffa Sovjet för att man gick in i Afghanistan samma år. (Naturligtvis försåg både USA och Kina talibanernas föregångare med vapen.) Och det var länge USA som såg åt andra hållet när Kina kränkte de mänskliga rättigheterna, samtidigt som man inte missade en chans att läxa upp ryssarna för hur de behandlade sina medborgare och sina etniska minoriteter. Det finns många länder i världen som lidit skada av den "amerikanska hegemonin", men Kina är inte ett av dem. Och inte sitter Kina och tackar USA för något.

Så nej, jag tycker inte någon har den kinesiska regeringen att tacka för något och att vi fortfarande talar om "fattigdomsbekämpning" säger en hel del om hur långt kryperiet mot en av världens starkaste diktaturer har gått. Men nu verkar det vara slut på det och det som sker nu är en normalisering av Kinabilden i väst - inget annat.

Liu Xiaobo förtjänar visst fredspriset

2010-10-08T21:34:00.005+02:00

Nyheten om att Liu Xiaobo tilldelats fredspriset har väckt stort uppseende i världen och det är inte bara den kinesiska regeringen och dess tillskyndare som är kritiska till Liu Xiaobo fick utmärkelsen. Som DN:s läsare känner till så ligger den norska advokaten och fredsaktivisten Fredrik Heffermehl i en rättstvist med den norska nobelkommittén, som han anser kapat priset och frångått Nobels vilja om att det skall tilldelas "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser". Han har även skrivit en bok om detta som just kommit ut på engelska.

Jag har läst Heffermehls bok och jag tycker att han har en poäng i att den norska nobelkommittén vidgat fredsbegreppet betänkligt och delat ut priser till en del personer som har litet eller inget med Nobels testamente att göra. Men just i fallet Liu Xiaobo misstar han sig och jag tror att han kommer att tona ned kritiken när han sätter sig in i Lius arbete och vilken tradition han representerar. Som jag redan påpekat har Liu alltid förespråkat fredliga metoder och spelade en viktig roll under demokratirörelsen 1989. Men jag skulle vilja höja blicken något.

Det finns få länder i världen som har en så blodig nutidshistoria som just Folkrepubliken Kina. Regimen grundandes av en extremnationalistisk och kommunistisk gerillarörelse som var mer inställda på att bekämpa den sittande regeringen under Guomindang än att föra det krig mot Japan som utkämpats sedan 30-talet. Samtidigt som man byggde upp en image av att vara mer patriotiska än Guomindang-regeringen höll man sig undan från verkliga strider. Man lät Guomindang och amerikanerna sköta grovjobbet med att besegra japanerna och under tiden byggde man ett eget imperium bakom frontlinjerna och bidade sin tid. När amerikanerna besegrat Japan åt Kina kunde man fylla maktvakuumet med sovjetisk hjälp och i ett tre år långt inbördeskrig lyckades man besegra Guomindang, som var utmattat efter decennier av krig och som ruttnat inifrån av korruption. Folkrepubliken Kina grundades 1949 och många som inte bevittnat kommunisternas framfart där de haft makten, trodde att en ny era skulle komma.

Därefter följde ett skräckvälde som varade i trettio år, med flera krig mot landets grannar och oupphörliga kampanjer som ödelade det kinesiska samhället. Miljontals människor fick sätta livet till. Efter Maos död var landet utblottat och utmattat, och Kinas ledare var tvungna att väja en ny väg för att behålla makten. En hel del har blivit bättre i Kina sedan 1979, mycket tack vare det faktum att Kina lotsats in i världssamfundet med amerikansk hjälp, men också tack vare hårt arbete från det kinesiska folket. Men diktaturen finns kvar och alla förhoppningar om att Kina ska ta en mer demokratisk utveckling har gått om intet. Man undertrycker och förvärrar sociala och etniska konflikter inom det egna landets gränser genom att fängsla oliktänkande och piska upp nationalistiska och främlingsfientliga stämningar. Samtidigt genomgår Kina en enorm upprustning och man hotar den demokratiska grannen Taiwan med väpnad konflikt, om ön skulle gå sin egen väg. Det här är ett land som kokar under ytan och som kan bli ett hot mot världsfreden, om utvecklingen inte vänds snart. Det finns historiska exempel på detta.

Liu Xiaobo och de andra som står bakom Charta 08 är väl medvetna om detta och de avslutar sitt manifest på följande sätt:

18. A Federated Republic. A democratic China should seek to act as a responsible major power contributing toward peace and development in the Asian Pacific region by approaching others in a spirit of equality and fairness. In Hong Kong and Macao, we should support the freedoms that already exist. With respect to Taiwan, we should declare our commitment to the principles of freedom and democracy and then, negotiating as equals and ready to compromise, seek a formula for peaceful unification. We should approach disputes in the national-minority areas of China with an open mind, seeking ways to find a workable framework within which all ethnic and religious groups can flourish. We should aim ultimately at a federation of democratic communities of China.

19. Truth in Reconciliation. We should restore the reputations of all people, including their family members, who suffered political stigma in the political campaigns of the past or who have been labeled as criminals because of their thought, speech, or faith. The state should pay reparations to these people. All political prisoners and prisoners of conscience must be released. There should be a Truth Investigation Commission charged with finding the facts about past injustices and atrocities, determining responsibility for them, upholding justice, and, on these bases, seeking social reconciliation.

China, as a major nation of the world, as one of five permanent members of the United Nations Security Council, and as a member of the UN Council on Human Rights, should be contributing to peace for humankind and progress toward human rights. Unfortunately, we stand today as the only country among the major nations that remains mired in authoritarian politics. Our political system continues to produce human rights disasters and social crises, thereby not only constricting China's own development but also limiting the progress of all of human civilization. This must change, truly it must. The democratization of Chinese politics can be put off no longer.

Detta är ett fredsbudskap så gott som något, som inte bara berör 1,3 miljarder kineser, utan hela mänskligheten. Det hade varit bra om Nobelkommittén citerat manifestet i sin motivering, men jag tror att ju fler som läser det kommer att inse hur viktiga Liu Xiaobos idéer är. Dessutom är jag övertygad om att Heffermehl kommer att ändra sitt ställningstagande när han lär känna Liu. När allt kommer omkring står Liu Xiaobo för ett budskap som är mycket nära Dalai Lamas fredssträvanden, som vunnit Heffernehls gillande.

Norska Nobelkommittén gjorde rätt val i år

2010-10-08T15:19:00.006+02:00

Så fick äntligen Liu Xiaobo Nobels fredspris. Det här är en historisk dag och även om jag förutsåg detta för nästan ett år sedan så har nyheten ännu inte riktigt sjunkit in. Det här är stort, mycket stort.

Han är en av mycket få som tilldelats priset samtidigt som han suttit i fängelse. Den fredspristagare vars situation mest liknar Liu Xiaobos är den tyske pacifisten Carl von Ossietzky som fick priset när han satt i koncentrationsläger 1935. Nelson Mandela satt visserligen i fängelse i flera decennier, men han fick inte priset förrän 1993, då han återfått friheten och fortfarande var en symbol snarare än den realpolitiker han blev som president. Aung San Suu Kyi satt i husarrest när hon tilldelades priset 1991, men hennes söner och make var i frihet och kunde ta emot priset i hennes ställe. Samma sak gäller Andrej Sakharov vars hustru kunde närvara vid ceremonin 1975.

Mig veterligen har Liu Xiaobo inga anförvanter utomlands och hans hustru Liu Xia kommer med all sannolikhet inte att få resa till Oslo. Faktum är att hon knappt får tala med journalister och det är osäkert om Liu Xiaobo själv vet att han fått priset. Frånvaron av Liu Xiaobo eller någon nära anhörig vid ceremonin kommer med all sannolikhet att förvandla ceremonin till en lågmäld, men kraftfull, protest mot hur den kinesiska diktaturen behandlar oliktänkande. Naturligtvis måste den norska Nobelkommittén ha tänkt över detta och andra möjliga konsekvenser för Norges förhållande till Kina, men ändå valt att ge honom priset. Det är mycket modigt.

Jag vill understryka att Liu inte blev en hjälte bara för att han blev dömd till fängelse, även om domen och påtryckningarna från den kinesiska regimen sannolikt hjälpte honom över tröskeln i år. Med tanke på Lius konsekventa kamp för mänskliga rättigheter, fredlig förändring och försoning hade han kunnat få priset tidigare, men det var inte en dag för tidigt eller en dag för sent. Det var alldeles rätt ögonblick. Det hade sett mycket underligt ut om Nobelkommittén förbigått Liu Xiaobo i år.

Liu Xiaobo är en väletablerad skribent som besitter en magnetisk personlighet, och jag är glad att fler nu får lära känna honom. Jag har själv träffat honom flyktigt en gång i tiden och han gjorde ett djupt intryck på mig. Jag har också talat med folk som tog hans föreläsningar i litteratur på Pekings lärarhögskola (Beishida) en gång i tiden, som vittnar om vilken populär lärare han var. Han fick möjlighet att forska utomlands och hade säkert kunnat gå hur långt som helst, men han valde att återvända till Kina 1989 för att kämpa för mänskliga rättigheter. Vad jag kan bedöma är många kineser glada över att han fick priset och enligt en kinesisk twittrare smällde folk smällare på Pekings universitet för att fira priset. Andra tänker supa sig fulla för fulla muggar. Tydligen är inte kineserna så opolitiska som diverse cyniker vill få oss att tro. Och tack vare priset kommer miljontals kineser nu att försöka hitta Charta o8 och läsa på vad Liu egentligen står för.

I den svenska bloggosfären är reaktionerna inte lika översvallande, men alltjämt positiva. Niklas på 之乎者也 välkomnar visserligen priset och prisar Nobelkommitténs nyanserade motivering, som han tycks mena ligger i linje med den eftergiftspolitik mot den kinesiska diktaturen som han själv förespråkat på sina bloggar de senaste tre åren. Nej, Niklas, priset och motiveringen är en förkastelsedom över just den appeasement-politiken. Kommunistpartiet överväger noga allt den gör och när man beslutade sig för att döma Liu till elva års fängelse trodde man att man skulle kunna komma undan med det, mot bakgrund av att omvärlden tonat ned sin kritik av Kina under 2000-talet. Och vi har rättat oss i ledet när Kina rutit till.

Priset är en tydlig signal från omvärlden att det kommer att bli mer och inte mindre "slagordsretorik" mot den kinesiska regimen framöver, av det enkla skälet att samförståndspolitiken havererat på i stort sett alla plan. Och därför är det rätt att Liu Xiaobo fick priset just i år, även om han kunde fått det för flera år sedan.

Tankar om valet

2010-10-05T02:31:00.006+02:00

Ibland kan man bli så arg att man inte kan hitta orden och så kände jag mig när jag fick syn på en nyhet i morse. Det handlar förstås om valet. Inte det svenska riksdagsvalet och efterföljande politiska turbulens. Nej, jag tänker istället på det femtonde valet av en exiltibetansk regering som just nu pågår på olika håll i världen. 79.000 tibetaner har registrerat sig för att välja Kalön tripa (premiärminister) och 44 andra förtroendevalda i den tibetanska exilregeringen. Men nu visar det sig att den kinesiska diktaturen förmått myndigheterna i Nepal att förhindra exiltibetaner från att rösta där. Nepalesisk militärpolis har stoppat röstandet på tre olika ställen i Nepal och konfiskerat valurnorna, detta stick i stäv med en tidigare policy att låta exiltibetanerna genomföra sin omröstning med låg profil för grannsämjans skull.

Det som förändrats är förstås den kinesiska regeringens ökade makt och ambitioner att få sina grannar att bete sig som lydiga vasallstater. Och det blir bara värre för varje år som går. För varje eftergift som Nepal och andra stater ger den kinesiska diktaturen, desto fler krav kommer man med.

Och detta gör mig ursinnig. Inte nog med att den kinesiska regeringen först fullkomligt förstört det gamla tibetanska samhället - både det goda och det onda - och därmed berövat tibetanerna en möjlighet att hitta sin egen väg till det moderna samhället. Inte nog med att man marginaliserat tibetanerna i sitt eget land och i praktiken kriminaliserat alla uttryck för en tibetansk identitet som inte förhandsgranskats av småpåvarna i Peking. Och inte nog med att Kina nu försöker fjärrstyra vad flyktingar får göra i exil och förneka dem en möjlighet att skapa ett civilsamhälle som kan hävda sig, både mot partipampar i Lhasa och lamorna i Dharamsala.

Inte nog med det. Nu är man på god väg att få med sig resten av världen i detta smutsiga värv. Den nepalesiska militärpolisen står förstås i första ledet. Men i resten av världen är vi inte så mycket bättre. För varje löfte den ständigt leende Wen Jiabao ger olika länder om bistånd och stöd i den ekonomiska krisen så kan man räkna med det finns finstilta klausuler eller muntliga löften om att inte trampa på Kinas ständigt växande lista på "kärnintressen". Håll därför ett öga på Grekland nästa gång mänskliga rättigheter i Kina kommer på tal i EU. Bli inte förvånad om vi får se fler knäfall inför Peking i Tibetfrågan, i stil med Danmarks villkorslösa kapitulation förra året.

Vad är det som händer egentligen? Var är debatten? Vi kan ju nagelfara i stort sett varenda övergrepp som USA och andra länder begår inför öppen ridå. Varför vågar vi inte ens fundera på vad som sker i lönndom i Kina? Jag grubblar på detta i stort sett varje dag men bloggandet hänger inte riktigt med och jag är i stort behov av några goda nyheter. Låt oss därför hoppas att Liu Xiaobo får fredspriset på fredag. Han förtjänar det. Kina behöver det.

Nog talat. Jag behöver en öl för att lugna ned mig.

Varför Liu Xiaobo kan få Nobels fredspris

2010-10-02T20:41:00.009+02:00

För snart ett år sedan förutsåg jag på denna blogg att den kinesiske dissidenten kommer att få Nobels fredspris 2010. När han dömdes till elva års fängelse den 25 december förra året var detta ett av många tecken på att den kinesiska regimen blivit alltmer arrogant och stöddig i takt med sin ökande ekonomiska och politiska makt. Veckorna före Lius fängelsedom hade Kinas manövrar bidragit till att Klimatkonferensen i Köpenhamn slutade i kaos. Sedan genomförde Kina avrättningen av en uppenbarligen psykiskt störd brittisk medborgare som hade dömts till döden för narkotikasmuggling, trots att det fanns lagrum för att döma honom till ett mildare straff. Omvärlden var chockad.

Jag förstod där och då att Nobelkommittén kommer att utsättas för hårda påtryckningar att tilldela Liu Xiaobo fredspriset. Ingen person med anknytning till Kina har fått Nobelpriset sedan 1989 och ingen regimkritisk kines som fortfarande befinner sig i Kina har någonsin fått något Nobelpris överhuvudtaget: detta till skillnad från den strida ström av Nobelpris som tilldelades allehanda dissidenter i Östblocket under Kalla kriget och som utsatte Sovjetunionen och dess allierade för offentliga förödmjukelser när man förvägrade pristagarna utresa för att ta emot priset.

Ju längre den norska Nobelkommittén förbigår Kina desto underligare ser det ut med tanke på Kinas framstigande som en ny stormakt och om det någonsin har varit rätt läge att ge en regimkritisk kines fredspriset så är det nu. Jag står fast vid den bedömningen och det senaste årets händelser har stärkt min övertygelse.

Under de tio månader som förflutit sedan Liu dömdes till fängelse har den kinesiska regeringen på område efter område visat att den tänker bli en ny aggressiv världsmakt som inte tänker tolerera vare sig inhemsk eller utländsk kritik. Västvärldens politik att göra Kina till en ansvarstagande samarbetspartner genom "konstruktivt engagemang" har misslyckats fullständigt. Den har inte bara misslyckats med att få Kina att gå i en mer demokratisk riktning, den har också bidragit till att stärka världens nu mäktigaste diktaturregim.

Nu har trycket mot den norska Nobelkommittén trappats upp den senaste tiden. Liu Xiaobo har nominerats till fredspriset av flera tidigare pristagare och olika upprop till stöd för Liu cirkulerar på nätet. Liu Xiaobo har seglat fram som tydlig favorit till fredspriset. Dessutom har företrädare för den norska Nobelkommittén själv uppgivit att man utsatts för påtryckningar från den kinesiska regeringen att inte ge priset till kinesiska dissidenter.

Det finns en hel del som talar emot att Liu Xiaobo får priset. Nobelkommittén har utsatts för hård kritik för att man inte respekterar Nobels testamente och det finns tecken som tyder på att man tagit intryck av den kritiken och nu tolkar testamentet striktare. Kommitténs motivering av Obama som fredspristagare är en tydlig indikation på detta. De gäster som hittills bjudits in till fredspriskonserten - Denzel Washington, Elvis Costello och Herbie Hancock - har inte heller någon direkt koppling till Kina, vilket kan tyda på att man valt någon annan. Slutligen får man utgå ifrån att den kinesiska regeringen kommer att straffa Norge för ett fredspris till Liu Xiaobo, vilket borde stämma till eftertanke i Oslo. Det är ju trots allt Stortinget som delar ut priset.

Det finns dock lika mycket som talar för att Liu belönas med fredspriset. Vad beträffar Nobels testamente går det säkert att sy ihop en passande motivering för Liu Xiaobo, vilket jag talat om tidigare. Jag har dessutom svårt att se hur man skulle kunna ordna en bra konsert för Liu Xiaobo med tanke på att han inte har några försänkningar i musikvärlden och att han hur som helst inte kommer att kunna njuta av konserten live. Och om det är något land i världen som är mindre känsligt för påtryckningar från Kina så är det just Norge som har en av de råvaror Kina åtrår mest av allt, nämligen olja.

Men det mest avgörande skälet är helt enkelt att det är Kinas tur. Den norska Nobelkommittén har inte dragit sig för att provocera både demokratier och diktaturer med sina val och det kommer att bli allt svårare att förbigå kvalificerade kinesiska kandidater. Om man kunde ge priset till Karl Ossietzky för hans avslöjande att Tyskland rustade upp i strid med gällande fördrag år 1936, så kan man ge priset till Liu Xiaobo för hans insatser för mänskliga rättigheter och förbrödrande mellan folken genom hans arbete i Charta 08. Det är dags nu. På fredag nästa vecka vet vi svaret.

Roliga timmen: Röda armén sjunger Michael Jacksom

2010-07-12T08:54:00.005+02:00

Stoppa pressarna! Kom just över ett roligt klipp på Tudou, där sångare ur Befrielsearmén framför en sång av The King of Pop. Tyvärr har jag inte lyckats bädda in den i bloggen så om du är nyfiken på klippet kan du klicka här. Absolut obligatorisk underhållning för alla som inte hunnit gå på semester denna måndagmorgon. (Jag tar gärna emot hjälp hur man bäddar in klipp från Tudou på bloggen....)

Två viktiga datum

2010-07-07T09:11:00.003+02:00

I dagarna inträffar två viktiga datum i Kinas nutidshistoria. I måndags var det ett år sedan upploppen i Ürümqi bröt ut och igår fyllde den fjortonde Dalai Lama sjuttiofem år. I takt med Kinas ökade inflytande i världen har också den officiella kinesiska versionen av Xinjiang och Tibets historia också fått ökad spridning och popularitet i Sverige, om vilket många bloggar och kommentarer ute på Internet kan vittna. Det blir alltmer angeläget att bemöta den koloniala kinesiska propagandan och för de som vill fördjupa sig i debatten om Kinas styre i Tibet kan mitt tidigare inlägg om det gamla tibetanska samhället samt mina två inlägg om "autonomibluffen" i Tibet.

Det finns en hel del nytt att tillägga om både Xinjiang och Tibet, men jag har inte tid att göra några längre inlägg just nu och jag hoppas kunna återvända till ämnena senare. Tills vidare rekommenderar jag Forum Eurasien, som har lagt upp bra inlägg om både oroligheterna i Ürümqi och Dalai Lama. Jag vill också uppmärksamma detta inlägg om vänsterns förvridna syn på Tibet. Trevlig läsning!

"They are shooting them like dogs"

2010-07-04T22:31:00.013+02:00

Just nu håller jag på att läsa ut Jonathan Greens nyutkomna bok Murder in the High Himalaya, som handlar om dödsskjutningarna av tibetanska flyktingar i Nangpa La för snart fyra år sedan.

På morgonen den 30 september 2006 försöker omkring 70 tibetaner passera bergspasset Nangpa La som är beläget 5806 m.ö.h.på gränsen mellan Nepal och Folkrepubliken Kina. Deras flykt från Kina bevittnas av en grupp utländska bergsbestigare som hämtar kraft inför bestigningen av det legendariska berget Cho Oyu. Plötsligt bryts lugnet av skottsalvor från en bergskam över passet, där den fruktade Folkets beväpnade polis (Wujing) skjuter med automatgevär mot flyktingarna. Ungefär hälften av flyktingarna lyckas ta sig till Nepal, medan resten antingen grips av militärpolisen eller försvinner under oklara omständigheter. Idag vet vi att en av dem, den unga nunnan Kelsang Namtso, dog i sviterna efter skotten och ödet för minst 18 av flyktingarna är fortfarande höljt i dunkel.

Detta var vare sig första eller sista gången som kinesiska myndigheter dödat sina egna medborgare i fullt dagsljus, men det som förändrade allt var att flera av bergsbestigarna lyckades dokumentera skeendet, som så småningom gav eko i världspressen. Till en början försökte de kinesiska myndigheterna påskina att militärpolisen tvingades agera i självförsvar, men denna lögn vederlades totalt när den rumänske filmaren Sergiu Mateis offentliggjorde ett drygt två minuter långt videoklipp, vilket visade hur kinesiska militärpoliser skjuter på helt obeväpnade flyktingar. I videosekvensen kan man tydligt höra hur Matei flämtar "They are shooting them like dogs."

Händelsen skapade en hel del oväsen i världspressen och bland diplomatiska kretsar. Om det var någon gång det fanns ett tillfälle att utöva påtryckningar mot den kinesiska regimen inför OS så var det nu. Men Kina är inte Israel. Allt återgick till sin vanliga lunk efter ett tag. Västvärlden ville inte störa sina delikata förbindelser med Kina. Den tibetanska exilregeringen oroade sig för att deras evighetsdialog med den kinesiska regimen skulle avbrytas och förde fram ganska milda protester. Och i brist på tryck utifrån behövde den kinesiska regimen inte vika en tum från sin ståndpunkt och inte ett ord av beklagan eller ruelse inför det skedda undslapp dem. Men dödsskjutningarna i Nangpa La har inte glömts bort helt och de står fortfarande som en vittnesbörd av den kinesiska statens förföljelser av etniska minoriteter och oliktänkande.

Jonathan Green bevittnade inte skeendet personligen, men han lyckades intervjua ögonvittnet Luis Benitez i ett av de större undersökande reportagen om händelsen 2007. Murder in the High Himalaya är en fortsättning på Greens grävande journalistik och de som inte kan eller vill köpa boken kan läsa Greens nyutkomna reportage i Daily Mail.

Det finns en hel del att invända mot slutresultatet av Greens fyra år långa arbete. Hans texter om Nangpa La är fulla av smärre faktafel och felstavade namn. Vurmen inför Dalai Lama och billig orientalisk mystik känns litet passé. Green har också en förkärlek för en ganska klyschig och melodramatisk prosa som ibland stör läsningen. Och bilden av den fagre författaren på bokomslaget vittnar om en manlig fåfänga som inte brukar gå hem hos akademiker eller sinologer. Så om man vill hitta skäl att för att slänga boken i väggen och yttra svavelosande eder över "Tibetlobbyn" så finns det många ursäkter. Vi lever ju i en värld där kunniga människor, som borde veta bättre, hellre slösar bort sin tid med att irritera sig på Dalai Lama än att försöka sätta sig in i den verklighet många tibetaner faktiskt lever i.

Men trots alla brister håller faktiskt boken av det enkla skälet att själva storyn är betvingande. Green har intervjuat två av flyktingarna, flera ögonvittnen till skotten, flyktingsmugglare och många andra intressanta figurer. Han har till och med fått tala med en tibetansk militärpolis som vittnar om sina kluvna lojaliteter. Green har framgångsrikt lyckats fånga den skräck som uppstår i ett samhälle där vem som helst kan vara en betald informatör eller maskerad polisagent. Ett samhälle där statens brutala makt griper in i vardagslivet på alla tänkbara och otänkbara nivåer. Läsaren får en bild av den paranoida atmosfär som skapade grogrunden till de blodiga kravallerna i Lhasa våren 2008.

Och efter att ha läst boken är det svårt att framhärda att Kina inte längre är ett totalitärt samhälle eller att tibetanerna inte är mer förtryckta än hankineserna. Tibet är för Kina det Algeriet var för Frankrike. Förtrycket i Tibet är inte bara en tragedi för tibetanerna, det förstärker de auktoritära tendenserna i Kina i sin helhet.

Green ger också intressanta inblickar i den slutna skråanda som råder i bergsbestigarkretsar och den korrumperande effekt den västerländska lyxturismen till Himalaya har på det lokala samhället. Den första sak som bekymrade många av ögonvittnena till skotten var hur det skedda skulle påverka de lukrativa expeditionerna till området. De som ville ge vittnesbörd om skotten utsattes för tuffa påtryckningar om att hålla tyst och när den professionelle bestigaren Luis Benitez till slut talade till pressen blev han mer eller mindre utfryst av sina kolleger. Det vi ser är en miniatyr av västvärldens förhållande till Kina, där många västerlänningar tagit på sig rollen att tvinga kritiker att rätta in sig i ledet, allt för att hålla den kinesiska regimen på gott humör och säkra framtida profiter. Det är inte Kina som blivit mer som västvärlden, det är i stället våra samhällen som börjar bli mer som Kina.

Jag tvivlar på att boken kommer att få något större genomslag i Sverige, där både högern och vänstern fortsätter att vara besatta av Israel och Mellanöstern. Men jag vill ändå rekommendera boken till alla dem som vill hålla sig à jour med det som sker i Kinas bakgård. Det angår oss alla.

Sammanfattning kring jordbävningen

2010-04-22T15:51:00.004+02:00

Trots att förra veckans jordbävning inträffade i ett av Kinas mest glesbebyggda områden har dödssiffran stigit brant och ligger nu på drygt 2000 döda. Igår höll därför de kinesiska myndigheterna en officiell minnesdag, vars officiella uttryck kan begrundas på Danwei. I takt med att jordbävningens magnitud framstått med all tydlighet har även täckningen i pressen blivit bredare, men uppmärksamheten kan ändå inte mätas med jordbävningen i Wenchuan för två år sedan, vilket kanske inte är så konstigt.

Men de två jordbävningarna har en sak gemensamt. De inträffade båda i etniska tibetanska områden, i den seismiskt aktiva tibetanska högplatån. Den autonoma prefekturen Ngawa är befolkat mer än till hälften av tibetaner, men eftersom jordbävningen 2008 slog hårdast mot staden Wenchuan tycks de mer urbaniserade hankineser dödats i större utsträckning därav den höga dödssiffran. Förra veckans jordbävning drabbade prefekturen Yushu som ligger på gränsen till den autonoma regionen och är nästan uteslutande tibetansk, vilket har lett till andra typer av diskussioner och möjligen mindre uppmärksamhet.

Enligt experter ska Yushu vara ett av de få tibetanska områden i Kina som är relativt välskötta och som inte drabbats av konflikter. De kinesiska myndigheterna har låtit den tibetanska befolkningen sköta sina egna angelägenheter utan alltför mycket inblandning, vilket ska ha varit ett skäl till varför Yushu inte drabbades av alltför stora oroligheter 2008. Å andra sidan kan den kinesiska regeringens urbaniseringsprogram, där man gjort nomadiska tibetaner bofasta, lett till en högre dödssiffra än annars skulle ha varit fallet eftersom den typ av hus de flyttat in i var relativt osäkra.

I vilket fall som helst finns det tecken på att ömsesidig misstänksamhet mellan tibetaner och kineser har påverkat räddningsarbetet. Dalai Lama har också bett om tillstånd att besöka det jordbävningsdrabbade området, men de kinesiska myndigheterna har varit vänligt avvisande. Det finns all anledning att hålla ett öga på Yushu och Phayül erbjuder ganska bra bevakning som är värd att följa.

Det här med sekter

2010-04-16T16:37:00.005+02:00

För första gången på länge skriver den svenska pressen om den kinesiska sekten Falungong, som turnernar Skandinavien med sin "craptacular" Shen Yun Performing Arts - en sötsliskig hyllning till den kinesiska kulturen och Falungongrörelsen.

Jag har absolut inget till övers för Falungong och håller rörelsen på armslängds avstånd. Samtidigt måste jag medge att rörelsen väcker ett slags äckelblandad fascination hos mig. Precis som Niklas på 之乎者也 påpekar så hämtar Falungong sin märkliga kraft ur det kinesiska förtrycket, det är svårt att föreställa sig att rörelsen skulle få ett så stort genomslag om Kina var en demokrati eller en mjukare diktatur. Och naturligtvis är det så att förföljelserna av Falungong och dess anhängare väcker delvis missriktad sympati bland många mjukliberaler.

Men jag tror att man missar poängen med Falungong om man som Niklas tycks mena att så kan det gå om man utmanar kommunistpartiet eller allierar sig med främmande makt. Det finns fortfarande underjordiska kyrkor och religiösa rörelser med utländska kopplingar i Kina som tolereras av myndigheterna. Och folk demonstrerar varje dag i Kina utan att det leder till förföljelser av det slag som drabbat Falungong. Och före 1999 var Falungong en relativt politisk meditationsrörelse som hämtade sin näring i den mylla av olika qigong-sekter som uppstått under 80-talet. Sedan gick något snett och partiet gick från motvillig tolerans till brutal förföljelse, vilket i sin tur gjorde att Falungong blev en öppet regeringsfientlig organisation. Precis som andra avvikare i den kinesiska historien tvingades de bli rebeller - likt hjältarna i träskmarkerna "tvingades de fly upp på berget Liang" (逼上梁山).

Poängen är att det går inte att objektivt fastställa vad som är en utmaning mot partiet. Partiet hade mycket väl kunnat agera på ett annat sätt när Falungong demonstrerade utanför Zhongnanhai den där ödesdigra dagen för elva år sedan. Men partiet valde att låta sig provoceras och satte igång en av de saker man är expert på - en masskampanj. Det är just så här partiet styrt Kina sedan 1949, genom periodiskt återkommande kampanjer som åsidosätter lagarna, bryter rutinen och får folk att rätta in sig i ledet. Precis som många statsvetare börjat argumentera så är det mycket tack vare mördande effektiv propaganda och masskampanjer (som gjort ett djupt intryck på den annars så kritiske Niklas) som kommunistpartier lyckades hålla sig kvar vid makten efter 1989. Ena året är det en "slå hårt"-kampanj mot brott, andra året är det en olympiad, sedan är det en epidemi man ska utrota och därefter ger man sig på verkliga och inbillade separatister, och så vidare. Händer det inget så ser man till att man sätter upp en målsättning som folk måste uppfylla. Har man inga fiender så skapar man dem. The show must go on. Och resten av världen lallar med, för vem vill provocera kineserna? Tänk om de blir arga? Jag tror vi börjar kunna refrängen.

Men vad betyder Falungong egentligen? Vad säger rörelsen om dagens Kina? När vi skakar på huvudet åt avsaknaden av någon organiserad opposition mot kommunistpartiet i stil med den polska fackföreningsrörelsen Soldaritet så bortser vi från att Falungong är så nära en sådan rörelse man kan komma. Efter det att Taiwan slutat göra anspråk på Fastlandet och förlikat sig med status quo har Falungong tagit över rollen som motpol mot kommunistpartiet. Det kan mycket väl vara så att rörelsen tar emot pengar från främmande makter, men det är inte konstigare än att det kinesiska kommunistpartiet självt tog emot stöd från utländska makter när man var i opposition. Inte heller kan det förklara varför så många kineser både i och utanför Kina dras till sekten. Många människor lockas till Falungong för att de till skillnad från alla andra i alla fall "gör något". Och den extrema verklighetsfrämmande läran ger sympatisörerna kraft att stå emot bruset från omvärlden och kommunistpartiets diaboliska magnetism.

Det råder inget tvivel om att Falungong har en obehaglig ideologi och att de på många sätt är en spegelbild av den regim man säger sig bekämpa. Och visst, vi ska inte stödja Falungong i något slags missriktad motvilja mot kommunistpartiet. Men vi måste ta rörelsen på allvar och inte bara betrakta dem som knäppgökar i sektdjungeln. Det är just sådana här rörelser som kan få en enorm betydelse i framtiden. Så jag hoppas att Aftonbladet och andra tidningar fortsätter att skriva om Falungong.

En intressant artikel

2010-04-15T16:35:00.005+02:00

Just nu domineras Kinarapporteringen, som sig bör, av jordbävningen i Yushu. Samtidigt täcks Sverige och delar av Europa av ett vulkaniskt dammtäcke som släckt ned flyget. Är det bara jag som tycker att vi haft litet mycket seismiska fenomen i år?

Men det är i det jag tänkte tala om. Alla som kan sitt Kina vet att den 15 april är dagen då Hu Yaobang avled, i sviterna efter en hjärtattack, en händelse som utlöste studentprotesterna i Peking våren 1989. Med andra ord är det ett av alla dessa datum som det kinesiska kommunistpartiet är på sin vakt.

Gissa vilken tidning som just idag har publicerat en artikel som talar om minnet efter Hu Yaobang i sentimentala och sympatiska ordalag? Och gissa vem som har skrivit artikeln?

Det är Folkets Dagblad som publicerat artikeln och författaren är Wen Jiabao, Kinas premiärminister. Han är också känd för att ha arbetat under både Hu Yaobang och Zhao Ziyang, och för att han följde med Zhao ut på Himmelska fridens torg för att tala med studenterna. Detta är alltså en artikel som är öppen för alla typer av tolkningar. Vad Folkets dagblad försöker säga med detta övergår mitt förstånd, men det måste betyda någonting. Frågan är vad. Någon?

Spridda kommentarer

2010-04-13T15:31:00.003+02:00

När jag skrev mitt förra inlägg såg det ut som att USA skulle öka trycket på Kina genom att peka ut landet som en valutamanipulatör nu på torsdag. Sedan dess har en hel del hänt. Paul Krugman har fortsatt sin enmanskampanj för strafftullar mot Kina, medan det Vita huset trappat ned retoriken betydligt. När jag veta att Hu Jintao skulle besöka USA för att genomföra samtal om kärnvapenspridningen bara ett par dagar före den 15 april insåg jag att en dramatisk kursändring knappast var i sikte. Vi vet redan att den kinesiska regeringen är fullkomligt kapabel att förolämpa utländska gäster i nära anslutning till ett toppmöte, men tanken att Obama skulle peka ut Kina som valutamanipulatör bara ett par dagar efter Hu Jintaos besök är mycket långsökt.

Vad tror sig Obama vinna på detta? Uppenbarligen handlar det om att övertyga Kina att mjuka upp sitt motstånd mot Iransanktioner, vilket amerikanerna tror sig kunna uppnå genom att lätta på retoriken i valutafrågan. Min magkänsla är att Obama kommer att bli grundlurad och förödmjukad igen. Hu Jintao kommer att gå med på en urvattnad resolution mot Iran och hålla fast vid yuan-kursen. Den kinesiska regeringen föraktar motståndare som inte kan stå upp för sin sak. Den bästa analysen jag läst av Obamas felbedömning av Kina kan ni läsa på Chinese Negotiation blog.

Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis håller med om att USA måste inta en tuff hållning i valutafrågan eller att sanktioner mot Iran är nödvändiga. Det finns goda argument för och emot. Men Obama-administrationen bygger sin Kinapolitik på felaktiga premisser och den kommer att försvagas när den inser att man inte kommer någon vart med den kinesiska regeringen genom eftergiftspolitik. Det är synd. För Obama är på många sätt en av de bästa saker som hänt USA, vilket inte minst hans sjukvårdsreform är ett bevis på.

Sedan har vi det här med Volvo-Geely-affären, som trots allt tycks gå igenom. Det finns en del hoppfulla tecken som tyder på att Geely kommer att ge Volvo personvagnar mer frihet än vad Ford gav företaget, till exempel kommer Volvo vara ett självständigt systerbolag till Geely och produktionen kommer att vara kvar i Sverige. Men när det gäller affärer i Kina kan precis allt ändras över en natt och det har inget att göra med vad Geelys VD Li Shufu tycker och tänker. Så det är bara att spänna fast säkerhetsbältet och njuta av utsikten medan det går.

På väg mot terra incognita

2010-03-23T14:44:00.005+01:00

Den 15 april kommer det amerikanska finansdepartementet göra sin periodiskt återkommande genomgång av länder som anses manipulera sin valuta för att stärka sin exportindustri. Många inom den amerikanska kongressen har länge velat pekat ut Kina som en valutamanipulatör på grund av den undervärderade yuan:en, men än så länge så har president Obama avstått från att provocera Kina - trots att han gick till val på att ta itu med den kinesiska valutan. Nu verkar det dock som att Obama-administrationen kommit till vägs ände med sin samförståndspolitik gentemot Kina och det är mycket sannolikt att finansdepartementet kommer att göra en markering i april. Om så sker åligger det den amerikanska regeringen att försöka förmå Kina att uppvärdera sin valuta och utifall detta misslyckas får man lägga strafftullar på kinesiska importer, vilka kan uppgå till 20-25 procent.

Positionerna är låsta. Den kinesiska regeringen har reagerat mycket aggressivt på spekulationerna att USA kommer att vidta åtgärder mot den kinesiska valutan. Dessutom har Google visat att amerikanska företag inte längre är beredda att betala priset för sin närvaro i Kina.

Med andra ord står Kina och USA inför en kris som kommer att få oss att glömma allt vad klimatkonferenser, möten med Dalai Lama och vapenförsäljning heter. Om det är något som alltid fungerat i USAs och Kinas förhållande så är det just det ekonomiska utbytet, som tickat vidare som ett urverk medan amerikaner och kineser grälat om mänskliga rättigheter, ambassadbombningar, nedskjutna stridsflygplan, spionskandaler och andra trivialiteter i vår kapitalistiska värld. Detta har varit så självklart att man nästan glömt bort varför USA och Kina blev så ekonomiskt beroende av varandra.

En av dem som trappat upp retoriken mot Kina är den Nobelprisbelönade ekonomen Paul Krugman som på sin blogg och i andra forum uppmanat den amerikanska regeringen att vidta åtgärder mot Kina. Krugman är en realistisk ekonom och väl införstådd med att utvecklingsländer ibland behöver kontrollera sin valuta för att gynna sin export, men han anser att Kina inte längre är något vanligt utvecklingsland längre och den undervärderade kinesiska valuta förvärrar obalanserna i världsekonomin. Han menar också att Kina har mer att förlora på ett handelskrig och att det därför är sannolikt att Kina kommer att backa om USA tar till tumskruvarna. Dessutom ligger det i Kina intresse att stärka den egna hemmamarknaden och de egna konsumenterna, som kommer att få mer köpkraft vid en eventuell revalvering. Samtidigt kommer amerikanska konsumenter att förlora i köpkraft när dollarn minskar i värde mot yuan:en, vilket skulle gynna den inhemska tillverkningsindustrin och öka sparandet.

Reaktionerna har inte låtit vänta på sig och i takt med att den 15 april närmar sig har tonläget blivit allt mer högljutt och Krugman har gjort flera genmälen. Litet hårddraget verkar debatten utspelas mellan ekonomer, som är för en hårdare linje mot Kina, och Kinaexperter, som vill vänta och se. Jag har försökt sätta mig in i diskussionen och det ser ut som att Krugman håller på att vinna debatten. Alla är eniga om att Kina måste låta sin valuta stiga i värde, men meningarna går isär huruvida detta kommer att ha någon effekt. Dessutom är många rädda för de politiska konsekvenserna.

En invändning som rests är att det är fel av USA att agera ensidigt mot Kina och det är bättre att ta upp frågan tillsammans med EU, Japan och andra stora ekonomier. Problemet med den invändningen är att Kina har knutit sin valuta just till dollarn och det därför är USA som drabbas värst av den undervärderade valutan. Det går att ifrågasätta i vilken grad USA:s problem beror på Kinas valuta, men det är orealistiskt att förvänta sig återhållsamhet från USA när arbetslösheten ligger på rekordnivåer. Och efter Kinas uppträdande i Köpenhamn är det svårt att tro att förhandlingar och tyst diplomati kommer att leda någon vart. Den kinesiska regeringen är öppet hånfull mot omvärlden just nu.

En annan invändning är att vi inte vet hur den kinesiska regeringen kommer att reagera på tuffa åtgärder från USA. Kommer ett handelskrig att bryta ut? Kommer Kina drabbas av en politisk kris? Tänk i fall kineserna blir arga och gör något galet? Frågan på vem som kommer att förlora på ett handelskrig är mer eller mindre given oavsett vad den kinesiska regeringen hävdar just nu. Det är producentländerna som förlorar, på samma sätt som USA förlorade stort under depressionen.

Vad beträffar frågan om "kineserna" kommer att göra något galet är det svårt att tycka något egentligen. Om det är så att den kinesiska regeringen är så pass tokig att den skulle vedergälla mot USA genom att förklara krig mot Taiwan, vilket en debattör antyder, då kanske vi borde fråga oss varför vi handlar med det landet till att börja med. Det ögonblick seriösa bedömare börjar betrakta vårt ekonomiska utbyte med Kina som ett slags självmordspakt bör vi ta ett steg tillbaka och fundera vad vi egentligen håller på med. Själv tycker jag att en sansad politik mot Kina måste utgå ifrån att den kinesiska regeringen är kapabel att agera rationellt och proportionerligt. Vi kan inte ha en politik mot Kina som bygger på skräck.

Därmed är inte sagt att situationen inte är allvarlig. Vi vet inte vad som kommer att hända om och när amerikanerna kastar handsken. I bästa fall blir det en smärtsam och långsam balansering av världsekonomin, med beskyllningar som utslungas åt båda hållen. I värsta fall stannar återhämtningen upp och världsekonomin hamnar i en ny nedåtgående spiral. Det är omöjligt att säga och som lekman hoppas jag att alla ekonomer väl förberedda på alla eventualiteter. En sak är dock säker, och det är att vi är på väg mot okänt territorium. Det ekonomiska samarbetet mellan USA och Kina har varit en grundbult i världsordningen sedan 1979 och vi kan inte föreställa oss en värld utan denna relation. Jag är optimist och tror att allt kommer att ordna sig till slut. Men det kommer att bli tuffa tider framöver.

Personkult och annan politisk underhållning

2010-03-09T01:52:00.006+01:00

Som min bloggranne Blå Lotus konstaterat pågår just nu den årliga plenarsessionen för Kinas nationella folkkongress och politiskt rådgivande konferens, vilka kan liknas vid de båda kamrarna i Kinas "riksdag". De årliga sessionerna är välregisserade tillställningar, där de flesta beslut redan fattats av partiorgan och då allmänheten bjuds på mycket litet politiskt skådespel. Det finns dock undantag.

En av de mer festliga inslagen i Kinas politiska liv är alla barn och barnbarn till gamla partipampar som dräller omkring på olika poster i riket. Vissa av dem har gjort hyfsat bra ifrån sig, och jag kommer snart till en av dem, medan andra är mer underhållande inslag i den politiska djungeln. En sådan är den store rorgängarens sonson Mao Xinyu, som är generalmajor och ledamot i den i stort sett maktlösa politiskt rådgivande församlingen. Han har gjort sig känd som en ivrig maoist och gör med jämna mellanrum pompösa uttalanden om sin kände farfar. Enligt en pressrapport ska han ha lekt katt och råtta med presskåren på folkkongressen för att undvika det stora uppbådet.

Mer världsvant har Chongqings partichef och kronprinsen Bo Xilai uppträtt. Enligt pressuppgifter fick han ett bejublat mottagande när han framträdde på Folkkongressen i lördags och lovade fortsatta krafttag mot korruptionen i den sydvästkinesiska metropolen. Bos kampanj mot korruptionen anses av bedömare vara hans sätt att positionera sig inför partikongressen 2012, då han hoppas bli invald i Kinas egentliga regering, politbyråns ständiga utskott. För att bereda vägen för detta har en liten personkult i miniatyr uppstått kring Bo Xilai och de senaste dagarna har nedanstående lovsång cirkulerat på kinesiska intranet, något som en rodnande Bo naturligtvis distanserat sig från. Ni kan ta del av sången nedan och en engelsk översättning av sången finns på Danwei.

Henning Mankells Kina

2010-03-08T16:00:00.005+01:00

Jag måste medge att jag är litet less på den svenska deckarvågen. Visst har jag läst och uppskattat Liza Marklund, Jan Guillou, Leif GW och Stieg Larsson, men någon gång förra hösten fick jag nog av den provinsiella kombination av diskbänksrealism och storpolitik som gjort den svenska deckaren världsberömd. Därför tvekade jag i det längsta att läsa Henning Mankells Kinesen, dels för att jag alltid haft svårt för Kurt Wallander-rollen och dels för att boken kändes som ytterligare ett försök att slå mynt av OS-febern häromåret. Men så fick jag höra att boken innehåller en intressant samtidskritik av Kinas verksamhet i Afrika och jag fick för mig att Afrikakännaren Mankell kanske hade något intressant att säga. Och så har boken just kommit ut i engelsk översättning, vilket uppmärksammats runt om i världen.

Ack så fel jag hade. Boken var förbluffande dålig. Till att börja med var intrigen extremt långsökt. Genom ett bestialiskt massmord försöker Mankell knyta samman Sverige, Kina, USA och Östafrika i ett slags intrig som spänner över 140 år och som inbegriper kolonialism, exploatering och svikna ideal på flera kontinenter. Visserligen lyckades Mankell behålla spänningsmomenten genom boken, något som han lärt sig genom åren, men boken verkar vara hastigt skriven och researchen är undermålig.

De kinesiska karaktärerna finns bara där för att illustrera en idé om Kina, ingen utav dem klarar av att stå på egna ben. I återblicken på 1860-talet får vi lära känna en förtryckt kuli-arbetare som verkar hämtad från någon propagandafilm från Mao-eran. Naturligtvis är hjälten ateist som genomskådat de ”falska gudarna” hans föräldrar tror på och hans möte med onda vita män gör honom till en stålhård kinesisk patriot. I nutidsdelen möter vi den hänsynslöse och korrupte partipampen som vill kolonisera Afrika och ta hämnd på västvärlden för dess imperialistiska förflutna. Sedan har vi hans nemesis, hans rättrådiga syster som behållit sina socialistiska övertygelser från ungdomen och som kämpar bakom kulisserna för att rädda arvet från Mao. Naturligtvis är alla kinesiska roller outgrundliga, de uttrycker sig med vaga klassiska referenser (som alltid faller platt) och bugar sig ideligen vördnadsfullt.

Med andra ord försöker Mankell sälja en Kinasyn som inte förändrats sedan Vietnamkriget kryddad med litet klyschor från Hollywood. Alla kineser tillhör ett folkhav, där alla ser likadana ut och där gränsen går mellan "de fattiga" och "de rika", mellan "städerna" och "landsbygden" och mellan de "progressiva" och de "reaktionära". Som om det inte fanns några andra skiljelinjer. Inga andra aspekter av verkligheten tillåts konkurrera med Mankells världsbild. Ett centralt tema i boken är Mankells besatthet av kolonialismen. Visst är det så att kolonialismen formade 1800-talet och de verklighet vi lever i idag, men det förvånar mig att Mankell glömmer bort att det hände både det ena och det andra i Kina under den tid han skildrar. Till exempel pågick fortfarande det blodiga Taipingurpproret i under just i den tid som Mankell skildrar och med tanke på att flera av bokens huvudpersoner ska komma från Guangxi-provinsen - där upproret började - är det underligt att han missar detta tillfälle att ge sin berättelse en djupare verklighetsförankring. Mankell verkar ha haft så bråttom att bli klar med boken före 2008 att han inte ens kan få namnet rätt när han nämner en av de få svenska missionärer som faktiskt lämnat några spår efter sig. Om han hade saktat ned litet och gjort sin research rätt hade han upptäckt att just denne missionär var upphovsman till en av de få källor vi har om Taiping-upprorets ledare.

Kanske begär jag för mycket. Naturligtvis kan man inte anklaga Mankell för att inte vara sinolog, men en författare måste visa att han i alla fall gjort någon slags research, även om inte alla detaljer måste stämma. Hade Mankell haft tålamodet att läsa igenom Jonathan Spences eller Immanuel Hsüs läroböcker hade han kunnat undvika de flesta faktamissar och ett par veckor i Peking och Kanton hade också gett litet nyanser i vardagsskildringarna. Om han hade varit riktigt nyfiken på hur Kinas så kallade "feodalherrar" tänkte och levde, så hade han kunnat läsa Henrietta Harrisons underbart inkännande bok om Liu Dapeng. Ingen kräver att Mankell ska älska Kina eller bli expert på det, men han måste hitta ett förhållande till Kina som inte skorrar falskt. Om Mankell verkligen besökt Kina för att skriva boken känns det mest som han satt på ett hotellrum chockad av den kinesiska verkligheten utanför. Tänk er. Den resskygge och konservative Hergé kunde skapa ett mer trovärdigt Kina på sitt kontor i Bryssel på 30-talet än den bereste och progressive Mankell kan skapa idag med alla de resurser som står till hans förfogande.

Med tanke på Mankells antikoloniala engagemang är det ganska pikant att han själv hemfaller åt ett slags kolonial syn på den utomeuropeiska världen, ty det enda som definierar de kinesiska och afrikanska karaktärerna är deras förhållande till "oss" i västvärlden och våra drömmar. Det finns inga lukter eller smaker i Mankells bild av Kina. Kinarestaurangerna kränger inte sichuanesisk eller katonesisk mat, utan "Kinamat" kort och gott. De enda byggnader som skildras är gränder i London eller skyskrapor i Peking. Den gamla kinesiska arkitekturens skönhet flimrar bara förbi. De enda färger som finns är rött (Kina) och vitt (den onda västvärlden). Inte ens i Afrika, som han ska vara expert på, blir det bättre. Allt geggar ihop till ett slags Afrika som befolkas av "afrikaner".

Nej, Mankell har gjort det alldeles för lätt för sig i denna bok och de flesta recensenter utanför Sverige är ganska hårda i sitt omdöme. Vi vill ha Kurt tillbaka, säger en av dem.

En partsinlaga om Tibet före 1951

2010-03-05T03:28:00.005+01:00

Det har varit mycket tal om Tibet ute på bloggosfären och jag har ägnat (slösat?) en del av min tid med att debattera frågan borta på 之乎者也. Nu har även den stridbare tibetanske författaren Jamyang Norbu lagt upp en uppdaterad version av sin essä om det "självständiga Tibet" på sin blogg, där han med hjälp av olika föremål försöker illustrera att Tibet var en självständig stat en gång i tiden. Han använder bland annat:

Tibetanska sigill, frimärken, pass och mynt;
Avtal mellan Tibet och främmande länder;
Tibets flagga och nationalsång;
Samtida vittnesbörd om det gamla Tibet.

Jag tror inte att inlägget kommer att få någon av mina trogna läsare och belackare att ändra ståndpunkt, men Jamyang Norbu är en mycket durkdriven skribent som man kan ha nöje av att läsa även om man inte delar hans ståndpunkter. Och mycket av det visuella materialet är tankeväckande. Mycket nöje!

Dalai Lama i Vita Huset

2010-02-20T16:00:00.006+01:00

Efter viss tvekan har nu USA:s president träffat den exiltibetanske ledaren Dalai Lama i Vita huset, något som alla amerikanska presidenter gjort de senaste tjugo åren. Precis som jag förutsåg förra året har detta lett till en diplomatisk kris mellan USA och Kina, som trappat upp sin kampanj mot Tibet. Mina bloggrannar 之乎者也 och Motpol uttrycker förståelse för den kinesiska hållningen, som de tolkar som ett försvar av Kinas territoriella integritet. Jag ser inte riktigt saken på det sättet. Kinas kontroll över Tibet har förmodligen aldrig varit starkare än nu, i synnerhet efter det att kolonin försetts med en järnvägsförbindelse till moderlandet. Ett möte mellan Obama och Dalai Lama är inget direkt hot mot det kinesiska styret utan högst ett irritationsmoment som för tio år sedan hade lett till artiga protester och sedan business as usual.

Nu är de kinesiska ledarna berusade av sina framgångar och man kan misstänka att de välkomnar mötet, eftersom det ger dem ett tillfälle att trappa upp sin propaganda mot USA och Dalai Lama. Det kinesiska politiska systemet är beroende av att småkriser och incidenter uppstår, vilka gör det möjligt för regeringen att starta olika kampanjer för att banka in sitt budskap i den egna folkopinionen och utrikes. Det är själva kärnan i den moderna kinesiska statskonsten. Om inga kriser uppstår, så provocerar man fram dem. Och om Kinas motparter ger efter för det kinesiska trycket registrerar man framgången och flyttar fram sina positioner. Det spelar ingen roll vad Obama eller andra västliga ledare gör, den kinesiska regeringen kommer aldrig att bli nöjd med vad de gör och vad de säger. Man kommer alltid att hitta fel som ger kinesiska diplomater tillfälle att skicka ut kommunikéer de haft färdigskrivna sedan flera år tillbaka.

Därför har Obama inget annat val än att träffa Dalai Lama. Stödet för den tibetanske exilledaren är massivt bland tibetaner och har är extremt populär i västvärlden. Att inte träffa Dalai Lama, som traditionen påbjuder, skulle mycket riktigt tolkas som kryperi inför den kinesiska diktaturen och skulle provocera fram nya krav från den kinesiska sidan.

Sedan har vi det här med Niklas senaste inlägg i Tibetfrågan, där han översätter det kinesiska kommunistpartiets Tibetpolitik till den nysvenska dialekt som attraherar nätliberaler. Jag redan bemött i stort sett allt Niklas skrivit om Tibet när han kallade sig för Blogge Bloggelito och har varken tid eller lust att upprepa mig, så jag nöjer mig med att länka till min gamla inlägg:

Blogge Bloggelito i Tibet. Här bemöter jag Niklas' historiesyn på punkt efter punkt.
Autonomibluffen I och II. Här förklarar jag hur det politiska systemet ser ut i Tibet och på vilket sätt det diskriminerar mot tibetaner.
Kolonial propaganda: Träldom, livegenskap och slaveri i Tibet Här behandlar jag den eviga frågan om den så kallade liveegenskapen i Tibet.
1959: tibetanerna revolterar mot kommunistpartiet Här gör jag en snabb genmomgång av händelserna i Tibet 1959.

Trevlig läsning!

Gott nytt år...

2010-02-14T19:12:00.001+01:00

...önskar Kinabevakning!

Storebror ser dig...och hur du kan stoppa honom (den här gången i alla fall)

2010-02-05T19:58:00.005+01:00

Jag vet inte hur nytt detta är för alla dem som följer Kinabevakning regelbundet, men det var nytt för mig i alla fall. Enligt bloggen Lost Laowai har den kinesiska staten planterat säkerhetscertifikat på alla datorer i Kina, vilket gör det möjligt för Storebror att tjuvkika på vad du gör på förment säkra webplatser, som mejl och bankärenden. Här kan du läsa mer om detta och hur du kan ta bort certifikatet.

Jag utgår ifrån att det fortfarande finns andra sätt för den kinesiska storebror och hans kusiner i västvärlden att smygkika på vad vi har för oss på nätet, men jag tyckte att detta var värt att uppmärksamma. Kände någon annan mer datakunnig läsare till detta och hur pass allvarligt är hotet? Niklas?

Bilderna som kan ge Liu Xiaobo fredspriset

2010-02-03T17:31:00.005+01:00

I takt med att alltfler kritiska röster höjs mot den kinesiska regeringens stormaktsfasoner kommer även trycket att öka på den norska nobelkommittén att ge Liu Xiaobo Nobels fredspris 2010. Nu har den första tunga nomineringen kommit in från Pen-klubben, med stöd från ett antal framstående författare och skribenter. Även en norsk stortingspolitiker har uttalat sitt stöd för en nominering. Fler nomineringar kommer, var så säkra, vilket kommer att försätta den norska nobelkommittén i en brydsam situation.

Precis som jag sade förra året, när jag förutspådde att Liu får fredspriset, så har varken sig den norska eller svenska nobelkommittéen vågat ge priset till en kinesisk dissident som fortfarande befinner sig på hemmaplan. Detta var en markering man bara vågade göra mot Sovjetunionen under det Kalla kriget. Men i takt med att den förre pristagaren fortsätter att göra saker som ingår i hans jobb som amerikansk president - som att sälja vapen till Taiwan - kommer det bli svårt för norrmännen att stå emot trycket.

Förtjänar Liu Xiaobo fredspriset? Han är knappast någon skrattade Buddha-figur som den förre kinesiske fredspristagaren, Dalai Lama. Han är snarare en bråkmakare som gillar att gå emot strömmen och säga chockerande saker för att se hur folk reagerar, inte helt olikt vår vän Niklas på 之乎者也.

Men Liu är också en seriös tänkare som hyser starka demokratiska övertygelser och med tanke på hans roll i utarbetandet av Charta 08 går det att påstå att han i enlighet med Nobels testamentet "har verkat mest eller best för folkens förbrödrande".

Dessutom spelade han en nyckelroll under demokratirörelsen 1989, där han ofta i skarp polemik med flera av de något romantiska studentledarna tog avstånd från varje form av politiskt våld. Särskilt en incident har fastnat i historien. Samtidigt som de första ryktena om att Befrielsearmén börjat skjuta skarpt i utkanten på Peking spred sig, så dök ett halvautomatiskt gevär upp bland studentdemonstranterna på torget. När Liu Xiaobo fick reda på detta insåg han att varje misstanke om att studenterna var beväpnade skulle kunna leda till en katastrof och han såg personligen till att vapnet förstördes inför TV-kamerorna. Strax därefter var han med om förhandla fram en fredlig evakuering av torget, vilket med sannolikhet innebar att dödssiffran den 4 juni blev betydligt lägre än den annars kunnat bli. Så om någon verkat för förbrödring är det han.

Om Liu Xiaobo får Fredspriset så kommer bilderna när han slår sänder maskingeväret bli ikoniska i media och den som vill se bilderna ska titta på Youtube-klippet ovan, som kommer från den kinesiska versionen av dokumentären Gate of Heavenly Peace. Liu Xiaobo dyker upp i slutet på klippet och börjar på 9.57. En del av det övriga materialet är mycket skakande, så var beredd på att titta bort om du är känslig.

Kinasvenskarna och den totalitära smittan

2010-02-02T16:15:00.007+01:00

För ett par veckor sedan satt jag på tåget och talade kritiskt om Kina med en god vän på mobilen. Jag sa inget om Kina som var särskilt uppseendeväckande eller som man inte kunde läsa någon annanstans, men det var just utvecklingen i Kina som var samtalsämnet och den som ansträngde sig kunde säkert följa konversationen. När jag gått av tåget blir jag snabbt omsprungen av en man som hastigt vänder sig om och noga studerar mitt ansikte innan han springer vidare. "Den här mannen vill mig inte väl" hinner jag tänka. Sedan är allt som vanligt igen.

Ett par dagar senare småpratar jag med en ung man som ofta reser på Kina i affärer och tidigare bott där ett tag. Samtalet glider in på den kinesiska propagandan och min samtalspartner gör snabbt en vänlig men bestämd markering att han vare sig gillar ordet "propaganda" i detta sammanhang eller mitt sätt att beskriva den kinesiska statens utåtriktade PR-verksamhet. Alla länder sprider "propaganda" i någon form menar han. Jag genmäler med att understryka det jag anser vara en väsentlig skillnad mellan propaganda i ett land som tillåter fri åsiktsbildning och i ett land som inte gör det. Jag möter total oförståelse.

En gång i tiden var det människor som var aktiva i vänstern eller olika alternativrörelser som brukade försvara den rådande ordningen i Kina i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Sedan kom 1989 som lade en sordin över alla diskussioner om Kina, vilket sedan följdes av ett ironiskt 90-tal där ingen trodde på något, allra minst det kinesiska kommunistpartiet. Det var bara kinesiska utbytesstudenter som försvarade den kinesiska regeringen i olika forum. Millennieskiftet inträder, George W blir vald till president i USA, det s.k. kriget mot terrorn inleds och nästan samtidigt går Kina med i Världshandelsorganisationen (WTO) och tilldelas OS 2008. Affärerna med Kina går spikrakt uppåt i alla diagram och i takt med detta inträder en intressant förändring i Kina-opinionen.

Nu är det inte längre utlandskineser eller vänsterflummande akademiker som står längst fram i ledet och "försvarar Kina", det är människor som är aktiva i näringslivet. Den kinesiska regeringen behöver inte bedriva så intensiv lobbyverksamhet i Bryssel och Washington längre, det jobbat klarar exportföretagen av mycket bättre, exportföretag som under de nya WTO-reglerna nu kan utlokalisera en stor del av sin produktion till Kina.

Nu finns det tecken på att pendeln håller på att svänga igen, men i grova drag är det så här jag har upplevt hur opinionen förskjutits i svenska Kinakretsar de senaste två decennierna. Jag vet att det finns många svenskar i näringslivet som är minst lika kritiska till den kinesiska regeringen som jag är, men trendbrottet mot 90-talet är iögonfallande: den typiske "Kinavännen" är idag en yrkesverksam man mellan 25 och 40 år som jobbar eller har jobbat i Kina.

Jag stöter på dessa Kinasvenskar i många olika sammanhang, men det är här i cyberrymden som den "Kinavänliga" opinionen kommer till starkast uttryck. Man kan se prov på detta i stort sett varje gång som det publiceras en negativ nyhet om Kina i den svenska pressen, då kommentarsfältet ofta fylls av bitska påpekanden från Kinasvenskar som kan intyga av egen erfarenhet att det minsann inte är så illa ställt i Kina som den svenska pressen påstår:

"Ingen som bott i Shanghai kan påstå att Kina är en totalitär diktatur." "Sverige var inte heller en demokrati för så länge sedan och vi hade också dödsstraff." "Tibetanerna är inte mer förtryckta än samerna var för en generation sedan." "Kina är ett mycket mer välorganiserat land än vad Sverige är, kolla bara hur de bygger ut vägnätet." "Sverige och Kina är lika goda kålsupare när det handlar om censur på nätet." "Och USA, då?"

Jag skulle kunna skriva inlägg där jag tillbakavisar dessa vanliga argument med empiriskt material ett efter ett, men det är inte det som är poängen. Många av de saker jag idag hör en del Kinasvenskar säga är inte så annorlunda från de åsikter som torgförs på Global Times.

Det finns ett problem här. Jag kan förstå att ett känslomässigt band kan uppstå för varje person som reser mycket till ett land och kanske till och med bosätter sig där. Men i fallet Kina tycks detta känslomässiga band, denna förståelse övergå i en identifikation som är så starkt att man är beredd att filtrera bort nästan vilken kritisk information som helst och relativisera bort begrepp som demokrati eller mänskliga rättigheter. Jag påstår inte att dessa Kinasvenskar medvetet är anhängare till diktatur, men i sin strävan att "försvara Kina" har de en tendens att rationalisera nästan vad som helst. Det är det här jag kallar för den "totalitära smittan".

Skåda det gamla Kina

2010-01-30T03:09:00.012+01:00

Läste just att en av de äldsta kommersiellt tillverkade kamerorna (från 1839) kommer att gå på auktion i Österrike snart och vill därför uppmärksamma mina trogna läsare på fransmannen Jules Itiers dagerrotyper från Kina som togs kring 1844, kort efter Opiumkriget. Dessa är förmodligen de äldsta bevarade bilder som finns av det gamla Kina. Själv är jag fascinerad av miljöbilderna från Kanton och Macao. Vad tycker du? Bon voyage!

Spänningen stiger i Taiwan-sundet

2010-01-30T00:33:00.008+01:00

I slutet av förra året spådde jag att det är mycket sannolikt att USA kommer att sälja vapen till Taiwan i år, vilket i sin tur kommer att leda till ännu sämre förbindelser mellan de två stormakterna. Obama-administrationen avstod från att provocera Kina i onödan så länge som man fortfarande hyste förhoppningar om att Kina skulle gå USA till mötes i viktiga frågor som global uppvärmning och kinesiska valutakontroller. Sedan årsskiftet finns inga sådana förhoppningar längre och på amerikanskt manér sätter man nu hårt mot hårt och aviserar att man avser att sälja ett första parti vapen till den belägrade ön.

Taiwan-frågan är ett getingbo som blivit kvar sedan Kalla kriget och jag har inte tid eller utrymme att gå in på frågan i detalj. I vilket fall gäller det att träda varsamt, men bestämt, fram för att inte förvärra konflikten. Vi i Europa ska upprätthålla våra förbindelser med Folkrepubliken Kina, men vi ska inte ha någon åsikt om i frågan om taiwanesisk självständighet eller förening med Kina. Det är upp Taiwans folk att avgöra den saken, men vi kan inte acceptera att Folkets befrielsearmé hotar att invadera ön om det taiwanesiska folket skulle bestämma sig för att det inte vill förena sig med Kina. (Jag skriver "förena sig" och inte "återförena sig", eftersom Taiwan aldrig kontrollerats av Folkrepubliken Kina.) Därför är det rätt att EU behåller sitt vapenembargo mot Kina, vi kan inte acceptera att europeiska vapen används för att krossa en demokratiskt vald regering. (Och ja, jag vet att europeiska vapenfabrikanter exporterar till alla möjliga regimer runt om i världen, men det är ingen ursäkt för att exportera till världens största diktatur.)

På samma sätt som amerikanska kalla krigare tappade alla koncepter så snart som Kuba kom på tal för en eller två generationer sedan, så är Taiwan den kinesiska nationalismens blinda fläck och problematiken visar med all önskvärd tydlighet hur tondöv den kinesiska regeringen är gentemot det taiwanesiska folket. Trots att den nye taiwanesiske presidenten Ma Ying-jeou inlett en avspänningspolitik gentemot Kina och avsvurit sig alla planer på självständighet, så har Kina inte upphört med att rusta upp sin militära kapacitet på andra sidan Taiwan-sundet. Detta gör det oerhört svårt för Ma att fortsätta sin töväderspolitik gentemot Kina, då han riskerar få den taiwanesiska folkopinionen mot sig. Redan nu hänger han löst i tawainesiska opinionsmätningar och han kan mycket väl ersättas av en president från det självständighetsivrande partiet DPP i nästa val, något som knappast ligger i Pekings intresse. Skulle man tro.

Så hur vill Peking ha det? undrar man. Antingen rustar man ned på andra sidan Taiwansundet och lyckas förhoppningsvis behålla en fastlandsvänlig administration i Taipei. Eller så fortsätter man upprustningen och riskerar att få en fastlandsfientlig president i nästa val som kommer att backas upp av nya amerikanska vapensändningar. Om vi utgår från att den kinesiska regeringen agerar rationellt och inte som Nordkorea, som satt i system att provocera fram kriser, så borde Peking försöka undvika det senare scenariet. Men tydligen övergår det den kinesiska regeringens föreställningsförmåga att till och med en relativt mild politiker som Ma Ying-jeou inte kan backa hur långt som helst, utan måste ta hänsyn till sina egna intressen. Och det visar hur svårt det är för demokratier att samexistera med en diktatur som Kina, som blivit mer och mer van att få som man vill och mindre van vid att göra eftergifter. På kort sikt är det inte mycket vi kan göra åt detta i Europa annat än att ligga lågt och inte häva vapenembargot.

Uppdatering: Kinas svar på USA:s beslut att sälja vapen till Taiwan lät inte vänta på sig. Enligt DN har Kina förklarat att man tills vidare avbryter allt militärt samarbete med USA och att man kommer att bestraffa de företag som är inblandade i försäljningen. Det sistnämnda kommer nog att svida en del för de företag som berörs av sanktionerna, men beslutet av avbryta det militära utbytet med USA är ett slag i luften som knappast kommer att påverka amerikanerna.

USA har länge försökt att bygga upp förtroende mellan de två länderna genom att visa så stor öppenhet som möjligt och har bjudit in kinesiska militärer på besök till olika amerikanska militära anläggningar. Kinesiska militärer har tackat och tagit emot, men man har aldrig svarat upp med att visa samma öppenhet gentemot USA, något som frustrerat amerikanska militära bedömare. Den centrala militärkommissionen förblir lika sluten som den alltid varit och fram till förra året hade det tandlösa försvarsdepartementet inte ens en egen hemsida.

Så är det tyvärr. Den kinesiska regeringen tar tacksamt emot alla favörer som västvärlden ger den, men man ger aldrig något tillbaka. Och så kommer det att bli om EU häver vapenembargot mot Kina. Den kinesiska regeringen kommer inte att göra några eftergifter mot EU, som att undanröja hinder för europeiska företag i Kina. Istället kommer man att ställa nya krav och hitta på nya konflikter för att utöva påtryckningar mot EU.

"Det handlar inte om ekonomin, dumbom!"

2010-01-25T14:41:00.006+01:00

Det ser alltså ut som att Spyker räddar Saab från nedläggning, vilket är ett mycket välkommet besked om det visar sig stämma. Affären hade aldrig varit möjlig om det inte fanns så många Saab-ägare som ställde upp på sin bil och om inte Saabs anställda gick man hur huse för att protestera mot GM:s nedläggningplaner. Ett bilmärke som har så starkt folkligt stöd borde gå att göra lönsamt med rätt ägare. Även om GM helst hade velat likvidera företaget drog man förmodligen slutsatsen att det kunde skada GM:s anseende om man genomförde likvidationen.

Det finns lärdomar att dra ur detta drama, som hade blivit mycket kortare om staten tagit sitt ansvar. Som jag tidigare sagt på denna blogg är det på tiden att vi får en regering som har en riktigt industripolitik. Alliansen har visat med all önskvärd tydlighet att man inte har några som helst visioner för svensk industri, utan istället upprepat mantrat att staten inte ska äga industrier och spritt uppfattningen att "marknaden" kan lösa alla sysselsättningsproblem. Precis som Robert Collin påpekat på sin blogg finns det exempel på lyckade statliga investeringar i bilindustrin och detta har kunnat ske därför att till exempel de tyska och franska regeringarna inser att det är ett nationellt intresse att behålla kompetensen och arbetstillfällena. Naturligtvis ska staten inte hålla förlustbringande näringar under armarna hur länge som helst, men det är statens uppgift att skydda inhemska arbetstillfällen och viktig kompetens från att försvinna ur landet när ekonomin genomlider en konjunktursvacka. Nu ser det ut som att Saab kommer att kunna räddas från nedläggning utan statligt ägande, vilket naturligtvis är välkommet, men den svenska övertron på att marknaden kan lösa alla problem riskerar att undergräva Sveriges ställning som industrination.

Den svenska interventionen i varvsindustrin brukar tas upp som exempel på varför staten inte ska äga företag, men det är mer ett exempel på en dåligt genomförd statlig satsning. Tydligen finns det andra länder som lyckas klara av konststycket att stötta sin industri och det kanske är på tiden att vi lär av dem. Är det någon som på allvar tror att Sydkorea hade kunnat konkurrera ut den svenska varvindustrin och köpa Kockumskranen om deras varvsindustri inte hade haft staten bakom sig? Det är tydligen bara i Sverige som man tror på den nyliberala dogmen att staten under inga omständigheter ska gå in som ägare. I resten av världen, inte minst i Asien, finns det framsynta regeringar som kan gå in som långsiktiga ägare när så behövs och på annat sätt stötta den inhemska industrin. Om den svenska staten hade visat mer intresse för fordonsindustrin hade man förmodligen gått in för att konsolidera och slå samman Volvo och Saab, något som hade kunnat ge den svenska bilindustrin styrkraft enligt en ekonom.

Och om det finns något land i världen där statlig inblandning lett till ekonomisk expansion på sikt så är det Kina, som aldrig hade varit där det är nu om inte den kinesiska staten spelat ut sina kort rätt. Den kinesiska regeringen är välkänd för att göra strategiska och icke-ekonomiska överväganden när man gör utländska förvärv och det är just ett sådant övervägande - att få tillgång till svenskt teknologiskt kunnande - som kommer att fälla avgörandet om den kinesiska staten väger att stödja Geelys köp av Volvo. Eller som en amerikansk affärsbloggare uttryckte saken: "Det handlar inte om ekonomin, dumbom!"

Det är dags att Alliansen och oppositionen vaknar upp och inser att vi håller på att släppa in en aktör på i den svenska industrin som tänker mycket långsiktigt och politiskt med sina planer att ta över ett svenskt bilmärke. Det är bara det att i de planerna ingår det sannolikt inte att behålla arbetstillfällen i Sverige. Inte för att Geely eller den kinesiska staten är onda i sig, men för att de ser till sina egna intressen. Då ska vi se till våra intressen också. Än är det inte för sent.

Om att hålla sig till ämnet

2010-01-21T14:29:00.006+01:00

Carl Bildt har gjort ett inlägg i SvD om hur friheten på nätet hotas av olika diktaturer som Kina och skisserar sedan vad han själv tänker göra åt på UD det under 2010. Naturligtvis har Sveriges alla "liberala" bloggare utnyttjat detta för att attackera regeringen för FRA- och IPred-lagen, vilka anses begränsa friheten på nätet.

Jag röstade inte på Bildt i valet och jag har full förståelse för att alla engagerade nätmedborgare runt om i landet vill ta tillfället i akt att varna för statens ingrepp i vår personliga integritet, men man behöver inte ha bott i Kina en längre tid eller ha en doktorsexamen i statsvetenskap för att inse att nätcensuren i Kina och Sverige är av fullständigt olika dignitet. Och därför konstaterar jag med stor besvikelse att Kinaintresserade "liberala" bloggare, som är fullt medvetna om vilket förtryck som faktiskt pågår i Kina, väljer att följa med strömmen istället för att ge diskussionen det perspektiv den behöver. Så nu ger jag ett par exempel:

I Kina kan man bli dömd till döden för att "sprida statshemligheter", samtidigt som staten kan bestämma retroaktivt vad som är statshemligheter;
I Kina kan man bli dömd till 11 års fängelse för att man publicerat essäer som förespråkar demokratiska reformer på Internet;
I Kina kan staten stänga av hela Internet i en hel region i ett halvår under förevändningen att bekämpa "separatism".

Jag kan göra listan längre, men det är i princip omöjligt att utmana dessa och andra restriktioner av informationsfriheten på Internet i kinesisk domstol. Kina har fortfarande inget fungerande rättsväsende när det kommer till politiska och sociala rättigheter, oavsett vad som står i lagböckerna. I princip alla viktiga rättsfall i Kina måste bedömas och avgöras av partipampar utan juridisk skolning innan man låter domstolarna fälla formella domar. Och detta är inget som man gör någon hemlighet av, partiet propagerar sin roll som överdomare helt öppet.

Det vore på sin plats att bloggare som åtminstone besitter ett modikum av kunskap om Kina spred de insikterna istället för att ropa på vargen varje gång den svenska staten stiftar lagar om Internet. Vi kan uppröras av det faktum att riksdag, regering och EU stiftar lagar som begränsar friheten på Internet, men finessen med att ha uttryckliga lagar och ett rättssystem som bygger på maktdelning är att vi har möjligheter att utmana de lagar som finns och hur de tillämpas. Just den uppmärksamhet som till exempel FRA-lagen fick visar att systemet fungerar.

Det finns tid och plats att diskutera integritetsfrågor på det svenska nätet och hälsan i det svenska rättsväsendet, men om en debattör, som råkar vara utrikesministern, vill debattera restriktioner på Internet i den icke-demokratiska världen kan det vara en poäng att hålla sig till ämnet. Man kan inte sätta upp en regel som säger att Sverige måste vara perfekt i alla avseenden innan man överhuvudtaget kan säga något om bristen på medborgerliga fri- och rättigheter i Kina. Vi har faktiskt sopat tillräckligt rent framför vår egen dörr för att kunna kritisera det kinesiska systemet. Och om den kinesiska regeringen gjorde som vi gjorde och inte som vi sade, så skulle det vara ett otroligt framsteg.

Den kinesiska regeringen är en papperstiger

2010-01-20T14:38:00.006+01:00

Efter flera veckor av nästan total nyhetstorka kring Volvo-affären håll uppger nu regeringens fordonssamordnare Jöran Hägglund att det fortfarande är "långt kvar" till en uppgörelse mellan Ford och Geely om Volvo. Enligt Hägglund står parterna inte så nära varandra som de försökt ge intryck av.

Med tanke på att regeringen tidigare haft en mycket låg profil i Volvo-affären är detta ett mycket uppseendeväckande uttalande. Om det vore så att man verkligen ville att affären ska igenom så skulle man akta sig för att uttala sig så öppenhjärtigt inför pressen. Men förmodligen är det så att regeringen föredrar en annan köpare och vill nu ge signaler att det fortfarande är möjligt att köpa Volvo.

Varför detta nya tonläge? För bara ett par veckor sedan kändes det nästan som om regeringen var rädd för att stöta sig med Kina. ("Tänk om kineserna blir arga!") Och jag tvivlar på att det egentligen skett några genombrott i förhandlingarna, om så vore fallet hade det inte varit så tyst från Ford och Geely den senaste tiden. Nästan allt vi får höra från Geely nu är samma gamla rökridåer om att man ska bevara varumärket Volvo och öppna nya marknader.

Det som jag tror förändrats är attityden mot den kinesiska regeringen. Som jag redan påpekat sker en omvärdering av politiken mot Kina i kölvattnet på Klimatkonferensen och den rädsla och underdånighet inför Kina som man sett både från regerings- och affärskretsar sedan början på 2000-talet håller på att släppa. Nu börjar fler och fler se att den kinesiska regeringen är en papperstiger. De går faktiskt att "säga nej" till Kina. Solen går upp i morgon och Kina kommer att stå kvar.

Vinden vänder: en genomgång

2010-01-19T16:13:00.007+01:00

Ett år innan de Olympiska spelen hölls i Peking gav den amerikanske journalisten ut boken The China Fantasy, där han skarpt kritiserade den gängse uppfattningen att Kinas ekonomiska öppnande betydde att landet obevekligen rörde sig mot ett politiskt öppnande. Han menade att denna uppfattning byggde på felaktiga antagangen om den kinesiska regimens natur och varnade för att den amerikanska politiken gentemot Kina stred mot USAs och Europas långsiktiga politiska intressen. (För en genomgång på svenska, se Blå Lotus.) När boken kom ut uppfattades hans ställningstaganden som ganska extrema och många av de Kinaexperter som pekades ut av Mann reagerade inte helt oväntat mycket negativt på hans bok.

Nu, bara tre år senare, sker en vindkantring i opinionen beträffande Kina och James Manns bok ligger ganska nära det nya konsensus som håller på att växa fram. Nästan varje dag kan man studera hur olika tyckare, som tidigare gjort sig kända för sin balanserade hållning gentemot Kina, yttrar mycket skarpa ord om den politiska utvecklingen i Kina. Jag har redan nämnt den amerikanske journalisten James Fallows. För ett knappt halvår sedan hade han ett mycket animerat åsiktsutbyte med den kände skotske historikern Niall Ferguson om Kinas och USAs ömsesidiga beroende var på väg mot ett sammanbrott, där Fallows menade att relationen var alldeles för stark och uthållig för att något sådant skulle kunna inträffa. Nu, i mitten på januari 2010, jämför samme Fallows den kinesiska ledningen med Bush-Cheney-administrationen. Dra era egna slutsatser.

Sedan har vi den affärsjuridiska bloggen China Law Blog, som gjort sig känd för att vara nyktert opolitisk i sin syn på affärsklimatet i Kina. För ett par dagar sedan lade de upp ett inlägg där de beskriver hur den kinesiska regeringens tycks ha drabbats av stormaktshybris i sitt förhållande till omvärlden och hur detta märkbart försämrat möjligheterna att göra affärer i Kina de senaste månaderna. Och som om detta inte var nedslående nog stödjer bloggen sitt resonemang på en annan blogg, som hävdar att Kina nu lämnat Deng Xiaopings lågmälda utrikespolitik gång för alla. Även de svenska pressen har börjat haka på trenden och i dagarna publicerade Aftonbladet en svensk översättning av Mark Lynas ögonvittnesskildring av Kinas agerande i Köpenhamn.

Häromdagen publicerade den respekterade politiske kommentatorn Gideon Rachman en mycket pessimistisk kolumn om USAs (och omvärldens) förhållande till Kina. Han menar att en öppen brytning mellan USA och Kina är oundviklig av både handelspolitiska och inrikespolitiska skäl. De senaste veckornas händelser visar enligt Rachman att USAs mer än trettioåriga politik att engagera Kina i världssamfundet har misslyckats och istället lett till att USA främjat utvecklingen av en stark leninistisk rival som hotar amerikanska intressen. Om inte Kina justerar sin utrikespolitik riskerar de att en stark "anti-kinesisk" opinion utvecklas i USA som kommer det göra politiskt omöjligt för den amerikanske presidenten att upprätthålla den nuvarande politiken. Det finns tyvärr mycket som tyder på att Rachman har rätt.

Den dåliga nyheten är att det kinesiska politiska systemet inte är utformat för att klara av sådana här omställningar. I andra länder leder utrikespolitiska motgångar förr eller senare till att andra delar av det politiska systemet fångar upp kritiken och antingen fäller den sittande regeringen eller tvingar den att ändra inriktning. Men den kinesiska staten tillåter inte alternativa maktcentra och den kinesiska regeringen är inte känd för att ta till sig av kritik, vare sig den kommer innifrån eller utifrån. Om USA skulle införa strafftullar på kinesiska varor eller framtvinga revalvering av den kinesiska valutan är det sannolikt att den kinesiska regeringen sätter igång ytterligare en hatkampanj som syftar till att övertyga det egna folket att Kina är omgivet av fiender. Vi har sett det förut och vi kommer att se det igen.

Den goda nyheten är att det finns tecken som tyder på att det sker en omsvängning även i den kinesiska folkopinionen, vilket sätter gränser för hur långt den kinesiska regeringen kan gå i att skylla sina misslyckanden på omvärlden. När Google hotade med att dra sig ut ur Kina började många kinesiska ungdomar ställa fram begravningsblommor utanför Googles huvudkontor i Peking. Detta är förmodligen samma ungdomar som demonstrerade till stöd för den egna regeringen inför OS 2008, vilket visar hur snabbt vinden kan vända även i Kina. Det är omöjligt att veta i vilken grad de kinesiska protestyttringarna reflekterar en allmän opinion, men det är inte det som är poängen. Den kinesiska regeringen är beroende av att ingen ifrågasätter dess auktoritet öppet och Googles utspel har blottat en svaghet i regimens grepp om det egna folket. Därför är jag både pessimist och optimist. Jag tvivlar på att kommunistpartiet kommer att förmå sig att göra några större politiska eftergifter. Men jag tror inte att man kan räkna ut det kinesiska folket som passivt och opolitiskt längre.

En kinesisk vinkling på jordbävningen i Haiti...och ytterligare en Google-kommentar

2010-01-17T23:19:00.005+01:00

Det har verkligen inte saknats Kina-relaterade saker att blogga om de senaste dagarna, men jag har inte riktigt haft lust att stjäla uppmärksamhet från jordbävningskatastrofen i Haiti. Jag tror inte att jag är den enda som skakats om av de mycket otäcka bilder som Aftonbladet publicerade idag och av de rapporter om att det haitiska samhället mer eller mindre har kollapsat. Det är i sådana här situationer man ser vilka enorma framsteg som skett i Kina de senaste trettio åren. Jordbävningen i Sichuan 2008 skördade också enorma dödsoffer på grund av fuskbyggen och det statliga hjälparbetet var inte heller helt fläckfritt. Men det kinesiska samhället var tillräckligt starkt för att klara av en händelse av detta slag och åtminstone ett tag lade man den politiska retoriken åt sidan och fokuserade på räddningsarbetet.

Det ser även ut som att den kinesiska regeringen visat en viss moralisk resning i hjälparbetet gentemot Haiti. Den lilla karibiska önationen är ett av de få länder som har diplomatiska förbindelser med Taiwan och om Peking var på sitt sämsta humör hade man mycket väl kunnat hålla tillbaka sina hjälpinsatser på grund av Haitis hållning i Taiwanfrågan. Det har skett förut och kan ske igen. Enligt preliminära rapporter verkar det dock som att både Peking och Taipei lagt sina meningsskiljaktigheter åt sidan och fokuserat sig på att skicka bistånd till Haiti. Detta beror helt säkert på det politiska tövädret i Taiwansundet den senaste tiden, men Kina har inte visat prov på statsmannaskap den senaste månaden och alla tecken som visar på en motsatt tendens förtjänar att uppmärksammas.

De som fortfarande törstar efter nyheter om Google i Kina bör läsa Rebecca McKinnons reflektioner över incidenten. Hon börjar sin analys med att kritisera dem som inte tycker att Googles motiv att dra sig ur den kinesiska marknaden är tillräckligt ädla och fortsätter sedan med en mycket intressant analys om Googles ställning på Internet. Hennes inlägg är väl värt den tid det tar att läsa.

Olika vinklar på Google-affären

2010-01-14T09:49:00.007+01:00

När en massiv jordbävningskatastrof inträffar känns det mesta annat i världspolitiken trivialt. Så innan du fortsätter att läsa detta inlägg, fundera på om du kan donera en slant till förmån för jordbävningsoffren. Jag brukar donera till Unicef.

Som sagt. Det kan knappast undgått någon att det som sysselsatt alla Kinaintresserade de senaste 48 timmarna är Googles varsel att företaget kommer att dra sig ur den kinesiska marknaden på grund av att de kinesiska myndigheterna ägnat sig åt dataintrång mot människorättsaktivister. För andra gången på mindre än en månad tar DN:s huvudledare upp frågan om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina. Man kan invända mycket mot den politiska inriktningen på DN:s ledarsida, men jag välkomnar det faktum att den svenska pressen börjar diskutera kinesisk politik på allvar. Nu håller vinden på att vända och fler och fler kommentatorer börjar få upp ögonen för att Kina tycks vara på väg in i sin egen Bush-Cheney-era, där Kina kommer att agera alltmer demonstrativt mot omvärlden. Ola Wong har helt säkert rätt i att Googles utspel inte kommer att bidra till att censuren avskaffas på kort sikt, men jag vidhåller att symboliska markeringar är viktiga och bidrar till en positiv utveckling i Kina.

Det finns en rad intressanta vinklingar på hela historien och det är svårt att hänga med i alla svängar ute i cyberrymden. Som många kommentatorer påpekat kan man i princip inte klandra Google för att anpassa sig till den lagar som faktiskt finns i Kina, hur repressiva de än kan vara. Ett företags uppgift är att tjäna in pengar till sina aktieägare och de har att rätta sig efter de lagar som finns - i hela världen. Men det som tycks ha skett nu (inga bevis har ännu förts fram) är att den kinesiska staten ägnat sig åt rent dataintrång på Googles servar runt om i världen. Detta agerande förändrar hela spelplanen, eftersom en av Googles affärsidéer är just att de ger ett särskilt bra skydd för användarnas integritet genom tjänsten Gmail. Med andra ord äventyrar de kinesiska intrången själva varumärket och Google måste slå tillbaka av rent affärsmässiga skäl. Till detta bidrar att en av Googles grundare själv är politisk flykting från Ryssland som inte ser med blida ögon på åsiktsförtyck och han ska ha varit en av de drivande krafterna bakom Googles utspel. Så det vi ser nu är ett sällsamt fall där affärsmässiga och människorättsliga hänsyn för en gångs skull sammanfaller. Google kan förstås inte ensamt få Kina att backa, men den kinesiska staten har gjort ytterligare ett självmål rent PR-mässigt. Fler kommer, jag lovar.

En annan vinkel på frågan om den kinesiska censuren är att man kan uppfatta den som ett handelshinder. Världshandelsorganisationen har nyligen kungjort att de kinesiska restriktionerna på import av utländska media strider mot organisationens regler och man har gett Kina ett år att anpassa sina regler till internationella normer. Om Kina inte efterkommer Världshandelsorganisationens krav har andra länder rätt att genomföra sanktioner mot Kina. Med andra ord är de kinesiska censurlagarna olagliga enligt folkrätten och om Världshandelsorganisationens utlåtande står fast så öppnar ger detta en möjlighet för företag som Google att inte följa kinesiska restriktioner till punkt och pricka.

Sedan har vi de roliga vinklingarna, vilka Niklas på 之乎者也 brukar stå för, i alltid lika välskrivna inlägg. På något sätt lyckas han alltid få alla stora politiska frågor till att handla om rätten till porr. I sitt senaste inlägg om Google-affären hävdar han att vägen till politisk frihet i Kina går genom respekten för de "sociala rättigheterna", framförallt rätten att sprida och konsumera porr och andra sexuella tjänster. Han illustrerar sitt resonemang med en distraherande mjukpornografisk bild av en yppig kvinna. Sedan sammanfattar han:

Därför är det också på dessa sociala friheter vi i första hand ska inrikta våra ansträngningar istället för att tjôta om Himmelsfrids torg och annat gammalt gunk. Google och andra företag bör uppmuntras att inte censurera sina tjänster från socialt känsligt innehåll, som nakenbilder, erotik, porr och annat som kan räknas som anstötligt – kunde man nå en sådan kompromiss med den kinesiska regimen, samtidigt som man tills vidare respekterar regimens politiska käpphästar, vore mycket vunnet.
För att social frihet är en precursor till politisk frihet. För att social frihet angår befolkningen i större utsträckning än politisk. För att yttrande- och informationsfrihet inte bara kan begränsas till att gälla politiska uttryck (så som i praktiken är fallet i Sverige.

Snärtigt och välformulerat som vanligt. Det är sådana här resonemang som ger det gamla goda svenska ordet "bestickande" en pirrande kvalitet. Men det empiriska stödet för denna historiematerialistiska teori är...vadå? Ta en titt på vår egen historia. I Sverige fick vi vår första Tryckfrihetsförordning 1766, ståndsriksdagen avskaffades 1866, parlamentarismen infördes 1905 och införandet av den allmänna rösträtten fullbordades 1921. Men homosexualitet blev inte lagligt förrän 1944 och det dröjde till 1979 innan man slutade betrakta det som en sjukdom. Och porren, denna fallos - förlåt, spjutspets - för politisk frihet, släpptes inte fri förrän på 1960-talet. Det ser ut som vi först fick yttrandefrihet och politisk liberalisering, sedan kom de politiska rättigheterna i Sverige, och sist började man respektera de sociala och sexuella rättigheterna. Om det nu är så att alla länder går exakt samma utvecklingsväg mot ständigt mera frihet, varför minskar den i Kina?

"Det är inte Google som lämnar Kina, det är Kina som lämnar världen."

2010-01-13T09:13:00.006+01:00

Just nu bubblar media och hela cyberrymden av kommentarer kring Googles hot att dra sig ut ur Kina på grund av att företaget utsatts för en rad avancerade cyberattacker den senaste tiden. Bland annat ska hackare försökt att kapa elpostkonton som tillhörde olika människorättsaktivister. När Google gav sig in på den kinesiska marknaden 2006 gick man med på att samarbeta med den kinesiska censuren, vilket ledde till att företaget blev föremål för våldsam kritik från människorättsaktivister. Nu ska det alltså vara slut med detta och Google har nu tagit det mycket ovanliga steget att kritisera den kinesiska staten på sin blogg och hävdar nu att man inte längre kommer att samarbeta med censuren.

Trots den hårda retoriken så ligger det nog tuffa affärsmässiga kalkyleringar bakom hotet att dra sig ur. Precis som en mer insatt bloggare påpekat har Google länge haft problem på den kinesiska marknaden och företaget skulle aldrig bränna sina broar på det här sättet om man inte hade affärsmässiga skäl att göra det. Den kinesiska staten har konsekvent gynnat lokala företag som Baidu på Googles bekostnad och skamlöst stulit immateriella tillgångar. Genom att anföra den kinesiska Internetregirmen som anledning för att dra sig ur kan Google hålla huvudet högt och kamma hem några poäng i opinionen i USA och Europa. En PR-kupp med andra ord.

Jag vill dock inte vara helt cynisk. Det finns många olika sätt att avbryta affärssamarbeten på och om det går att samordna med ett ädlare syfte, varför inte? Om Google gör verklighet av sitt hot kan man visserligen anklaga dem för hyckleri om de inte är superkonsekventa och drar sig ur andra censurprojekt i Väst, men varför ska man låta det bästa vara det godas fiende? Om Google skulle lyckas tillfoga den kinesiska staten en prestigeförlust i censurfrågan kommer detta leda till en debatt om andra staters spionage på sina medborgare, vilket knappast kan vara till nackdel för yttrandefriheten.

På kort sikt vore det dock tråkigt för många kinesiska nätanvändare om Google lämnade Kina, det blir bara ytterligare ett steg i den kinesiska statens strävan att göra det kinesiska Internet till världens största Intranet. Eller som en kinesisk twittrare ironiskt uttryckte saken: "Det är inte Google som lämnar Kina, det är Kina som lämnar världen."

Uppdatering: Läs James Fallows reflektioner kring Google-affären. Fallows har gjort sig känd som en mycket balanserad röst om Kina i amerikanska media. I inlägget artikulerar han något som jag själv framfört på denna blogg den senaste tiden, nämligen att Kina nu är på väg in i sin egen Bush-Cheney-era.

Statistik och annan poesi

2010-01-11T19:20:00.003+01:00

Nu rapporterar den svenska pressen för n:te gången att Kina blivit världens största bilmarknad. Samtidigt har resten av världen diskuterat varför bilförsäljningen i Kina ökat medan bensinkonsumtionen inte följt efter. Det finns en rad förklaringar till detta, en av de mest trovärdiga är att lokala myndigheter använt pengar från statens stimulanspaket för att köpa bilar som man sedan låter stå på parkeringsplatser. Syftet är just att man skulle nå det centrala tillväxtmålet på 8 procent för förra året. Oavsett hur det förhåller sig med den saken är det dags att den svenska pressen börjar granskar statistiska uppgifter från Kina mer kritiskt. För ingen i Kina tror på officiella siffror längre.

Lär av Kina!

2010-01-10T19:21:00.006+01:00

Bortsett från en del motstridiga rykten om Geelys planer för Volvo har det varit märkligt tyst kring Geelys förmodade köp av Volvo den senaste tiden, en affär som precis före jul ansågs vara klar. Nu uppger Rapport att den kinesiska staten ännu inte har bestämt sig för om den ska stödja köpet och företrädare för den svenska regeringen betonar i samma inslag att garantier för att jobben stannar i Sverige krävs för att man ska ge klartecken för ett lån från Europeiska investeringsbanken.

Det finns ett utbrett motstånd mot Geelys planerade köp av Volvo här i Sverige, men varför skulle den kinesiska staten hysa några som helst betänkligheter mot affären? På kort sikt skulle ett kinesiskt ägande av Volvo vara en propagandaseger för den kinesiska staten och ytterligare ett bevis på Kinas politiska och ekonomiska styrka. Men det en finns högst rationell förklaring till varför den kinesiska staten skulle sätta stopp för affären. Medan Geely förvaltar varumärket Geely och nu även vill förvärva varumärket Volvo, så är det den kinesiska statens skyldighet att försvara varumärket Kina. Just nu är Kina inte känt för att på egen hand kunna framställa kvalitetsprodukter, utan snarare för att vara ett låglöneland som ibland tillverkar farliga produkter och där det finns ett mycket dåligt skydd för upphovsrätten. Ett köp av Volvo skulle vara en del av den kinesiska statens strävan att förvärva tillgångar utomlands och var tänkt att symbolisera att Kina gjort ett nytt steg upp i näringskedjan.

Men den kinesiska staten kan varken garantera att jobben stannar kvar i Sverige eller att varumärket Volvo bibehåller sitt värde under kinesiskt ägande. Tvärtom finns det mycket goda skäl att misstänka att Geely skulle flytta större delen av produktionen till Kina, trots alla löften om motsatsen. Att Geelys grundare gjorde sin första affär genom att utvinna silver ur framkallningsvätska ger knappast intryck av att vara den typ av långsiktig ägare Volvo behöver!

Ett flytt av Volvo till Kina skulle försämra tilltron till kinesiska utlandsinvesteringar och innebära ett hårt slag för varumärket Kina, som riskerar att förknippas med ren kapitalförstöring. I det här läget är det fullt rimligt att slå till en taktisk reträtt och istället satsa på att konsolidera biltillverkningen på hemmaplan, med målsättningen att Kina kommer att kunna utveckla egna konkurrenskraftiga bilmärken. Därför är det sannolikt att affären inte går igenom, och det är bra både för Sverige och för Kina. Dessutom behöver Volvo PV en bättre ägare än Ford och Sverige behöver en regering som har en riktig industripolitik. Där kan vi faktiskt lära oss av Kina.

Kommer den kinesiska ekonomin bryta samman i år?

2010-01-09T10:24:00.004+01:00

Jag är inte särskilt förtjust i katastrofscenarier, så när jag skrev mina förutsägelser inför det nya året inriktade jag mig på vad som är mest sannolikt just nu. Det betyder naturligtvis inte att jag utesluter större, mer svårförutsägbara händelser under året, så nu tänkte bjuda på en mer pessimistisk förutsägelse som ni kan grunna på över helgen.

Ett av de scenarier som diskuteras allra hetast just nu är investeraren James S. Chanos' förutsägelse att Kina står inför ett finansiellt sammanbrott. Chanos är en investerare som går emot strömmen och försöker tjäna pengar genom att satsa på ohållbara finansiella bubblor. Han är mest känd för att ha förutsett den amerikanska energikoncernen Enrons sammanbrott och tjänade en hacka på besväret. Nu har han gått igenom alla tillgängliga data för Kina och menar att den kinesiska ekonomin är överstimulerad och nu är på väg mot en krasch som kommer att bli "1000 gånger värre än den i Dubai". Den underliggande svagheten i den kinesiska ekonomin är att man producerar mer än de inhemska och utländska marknaderna kan suga upp och detta är ett problem som den kinesiska statens stimulanspaket bara förvärrat. Det handlar med andra ord om en klassisk marxistisk överproduktionskris.

Alla som varit med i Kina-svängen ett tag vet att Chanos inte är den förste att förutse en finansiell kris. I slutet på 90-talet gav den amerikanske advokaten Gordon G. Chang ut en bok som hävdade att Kina stod inför ett finansiellt sammanbrott inom den närmaste framtiden. Till skillnad från Chang, som byggde sin bok på sin mångåriga erfarenhet i näringslivet i Kina, har Chanos ingen större erfarenhet av Kina och det är först det senaste året han börjat studera landet närmare. Chanos' förutsägelser har därför avfärdats av en rad bedömare som anser sig vara mer insatta i den kinesiska ekonomin.

Det finns emellertid skäl att ta honom på allvar. Visserligen är det så att Chanos är en riskkapitalist som profiterar på andras finansiella problem. Det är helt enkelt hans jobb att komma med katastrofscenarier. Men vi får inte glömma bort att många av de som idag anses vara experter på den kinesiska ekonomin har lika stora trovärdighetsproblem. Nästan alla experter som idag uttalar sig om Kina i världsmedia har personliga intressen i den bestående ordningen. De kan ha släkt och familj i landet, de kanske äger en lägenhet eller så har de stora investeringar i Kina. Andra har stora kontaktnät inom stat och parti som de är angelägna att skydda. Ju större intressen du har i Kina desto mindre benägen blir du att ta till dig motstridiga uppgifter och det faktum att den kinesiska staten noga bevakar vad folk säger offentligt, och ibland straffar dem, förvärrar den tendensen. Det är just i sådana situationer som finansiella bubblor uppstår. I det läget är det viktigt att vi lyssnar på röster som går mot strömmen. Om det är så att kejsaren inte har några kläder så är det de som kommer att se det först. Jag återkommer med mina egna iakttagelser inom kort.

Har Kina blivit en syndabock?

2010-01-06T11:21:00.008+01:00

I kölvattnet på det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn har det utväxlats hårda ord mellan olika länder, som nu vill kasta skulden på varandra. Storbritannien tog täten i debatten pekade ut Kina som en av de stora stötestenarna och en engelsk miljöaktivist gav en ögonvittnesskildring som målade Kina i en minst sagt dålig dager. Trycket på Kina gjorde att Xinhua kände sig föranlett att publicera sin version av händelseförloppet

Nu när dammet lagt sig och ersatts av ett tjock snötäcke, som tycks beljuga alla förutsägelser om global uppvärmning, så finns det skäl att fundera på om Kina inte fått bli syndabock för ett alldeles för komplex beslutsfattande. Nyligen har två journalister i en analys visat hur Indien och Kina betraktade mötet ur ett strikt geopolitiskt perspektiv och lyckades skapa en tillfällig allians för att främja det man uppfattade som sina intressen. Enligt denna analys var USA och EU så inställda på att vinna över Kina att man glömde bort att ta Indien på allvar, som istället allierade sig med Kina för att signalera att man inte gick i västländernas ledband.

Den brittiske Kina-experten Jonathan Fenby har i en kolumn hävdat att västerländska politiker har en dålig förståelse för hur beslutsfattandet egentligen går till i Kina. Enligt honom kan inte kinesiska ledare på hög nivå längre fatta beslut på egen hand som på Maos och Dengs tid, istället fattas alla viktiga beslut genom konsensus i politbyrån och dess ständiga utskott. Detta innebar att Wen Jiabao inte hade något mandat att förhandla i Köpenhamn utan helt enkelt var där för att meddela väst Kinas ståndpunkt och sedan resa hem. Med andra ord har den ökade mångfalden inom kommunistpartet gjort partiet mindre flexibelt i sitt beslutsfattande! På den akademiska bloggen ChinaBeat gör Zhou Yu en rad intressanta iakttagelser i sin analys av publiciteten kring Köpenhamnsmötet. Bland annat hävdar Zhou helt riktigt att Kinas vägran att ställa upp på konkreta mål i avtalet inte på något sätt förhindrade västländerna från att sätta upp egna mål. Slutligen spekulerar The Guardian att en av Kinas chefsförhandlare He Yafei fått sparken på grund av sitt klumpiga agerande i Köpenhamn.

Jag har redan tidigare framhållit att man inte kan lasta Kina ensamt för mötets magra resultat. USAs konsekventa vägran att ens erkänna problematiken kring koldioxidutsläppen och strävan att underminera Kyotoavtalet har skapat en dåligt exempel och lett till mycket upprörda känslor. Det finns också en delvis befogad rädsla för att gå ut allt för hårt mot den kinesiska regeringen, inte minst med tanke på hur litet vi egentligen vet om hur beslut fattas i kommunistpartiet. Kinesiska politiker är kända för att inta kompromisslösa ställningar och många befarar att en alltför hård hållning gentemot den kinesiska ledningen försvagar de "reformvänliga" krafterna i partiet (vilka de nu skulle vara).

Det går dock inte att bortse ifrån att Kina idag - med benägen hjälp från västvärlden - kunnat bli världens tredje största ekonomi och nu är det land som släpper ut mest växthusgaser i absoluta termer. Indien agerade verkligen inte särskilt föredömligt på klimatmötet, men jag tycker inte att vi kan vara lika hårda mot Indien som vi borde vara mot Kina. Till skillnad från Indien är Kina en politisk och ekonomisk stormakt som sitter i FN:s säkerhetsråd och vars regionala ställning är mer eller mindre ohotad. Omvärlden har väntat i årtionden på att Kina ska börja delta i ett globalt ledarskap och mycket av ilskan bottnar i att dessa förhoppningar åter har svikits. Massor av tjänstemän och akademiker har vigt sina karriärer åt att lotsa in Kina i världssamfundet och bereda väg för Kina i Världshandelsorganisationen och Olympiska spelen. Eftergifter som västländer aldrig hade varit beredda att ge till det gamla Sovjetunionen gavs till Kina i tron att kineserna skulle återgälda detta med ett ökat ansvarstagande och mer öppenhet. Man kan diskutera vilka felberäkningar olika västerländska regeringar har gjort och hur det politiska systemet hämmar kinesiska beslutsfattare, men det anstår inte en ansvarstagande stormakt att förvandla en så pass viktig fråga som klimatfrågan till en geopolitisk spelbricka.

Det alltså råder en förtroendekris och det är därför inte ett dugg konstigt att skarpa röster höjs mot Kina just nu. USA har länge fått stå för allt som är gott eller ont i världen och i takt med USAs minskande roll i världen är det naturligt att andra länder som Kina nu granskas med en annan måttstock. Kritiken är ett tecken på att vi tar Kina på allvar, därför att Kina inverkar i våra liv. Kanske är det så att Kina har blivit en syndabock, men det ingår i arbetsbeskrivningen för en stormakt. Det är bara att gilla läget eller tagga ned.

Kina: Din dröm, deras verklighet

2010-01-03T11:09:00.008+01:00

Min lista på förutsägelser inför det nya året har fått min granne Niklas på bloggen 之乎者也 att skriva ett mycket välformulerat genmäle. Jag känner mig smickrad av uppmärksamheten och ber att få tacka Niklas för detta tillfälle att utveckla några av mina resonemang.

För att börja med mina förutsägelser så ligger de flesta helt i linje med nuvarande trender och åtminstone två av dem är redan på god väg att slå in. Bara en dag efter jag lagt upp mitt inlägg publicerade den amerikanske nobelpristagaren och opinionsbildaren Paul Krugman en ny kolumn i New York Times där han uppmanar den amerikanska regeringen att vidta hårda åtgärder mot Kinas valutamanipulation. Och i dagens Washington Post hävdar John Pomfret i att de amerikansk-kinesiska relationerna kommer att utsättas för svåra påfrestningar då Barack Obama planerar att sälja mer vapen till Taiwan och träffa Dalai Lama inom kort.

På en punkt är jag och Niklas i alla fall eniga och det är att Kina på sikt kommer att utveckla någon form av demokratiskt styre. Av erfarenhet vet vi att diktaturer är instabila och tenderar att ersättas av mer eller mindre representativa styrelseskick. Ibland går utvecklingen först framåt och sedan litet bakåt, vilket exemplet Ryssland visar. Men samtidigt är Ryssland ett betydligt mer demokratiskt samhälle än under Sovjettiden. Och det finns fler demokratiska länder i världen idag än det gjorde för ett halvsekel sedan.

Men vi är oeniga om vägen dit. Niklas tror att Kina kommer att utvecklas till en demokrati av sig självt och att vår främsta uppgift för att främja denna utveckling är att fortsätta handla med Kina, vilket på sikt kommer att främja utvecklingen - helt oavsett hur mörkt det kan verka just nu. Även om han i princip inte har något emot att vi kritiserar den kinesiska regeringen för kränkningar av mänskliga rättigheter eller att västvärlden bedriver tuffa förhandlingar med Kina, så ställer han sig i praktiken avvisande till nästan all konkret kritik av Kina. Niklas talar gärna om att hans synsätt har empiriskt stöd, men hans inlägg är mycket fattiga med uppdaterade och specifika faktauppgifter om det rådande politiska systemet i Kina.

Vad som är mer allvarligt för en till synes ortodox liberal som Niklas är att han stödjer den officiella nationalistiska kinesiska självbilden till hundra procent och inte drar sig för att göra långa utläggningar om kinesisk historia som är lika chauvinistiska och mossiga som den gamla oskarianska historiesynen. Här har Niklas' förståelse för Kina övergått i personlig identifikation och inte helt olikt kinesiska extremnationalister så tar han kritik av Kina nästan personligt. För mig är Kina ett mycket intressant land jag gärna diskuterar, men för Niklas är det ett substitut för en religion.

I likhet med Niklas anser jag att det är helt rätt att bedriva handel med Kina på lika villkor utan att ställa upp onödiga politiska krav. Kina är en viktig handelspartner för svenska och europeiska företag och det gynnar alla parter att verka för en expansion av frihandel i världen. Så där är vi eniga. Men vi får inte glömma bort att Kina inte är ett vanligt utvecklingsland längre, utan snart världens andra eller tredje största ekonomi, och vi kan inte se mellan fingrarna när Kina bedriver en protektionistisk och merkantilistisk politik som hotar sysselsättningen i andra länder, inte minst riktiga utvecklingsländer. Om Kina subventionerar sin export med en undervärderad valuta eller dumpar produkter på utländska marknader, så har våra regeringar enligt gällande regler rätt att svara med tullar eller andra sanktioner. Så enkelt är det tyvärr.

Jag har inget emot att kinesiska företag köper företag och tillgångar i Sverige eller Europa så länge som den kinesiska regeringen tillåter att utländska intressenter gör motsvarande förvärv i Kina. Tyvärr är detta inte fallet och det är tvärtom så att Kina utnyttjar sin politiska styrka för att genomdriva företagsköp i EU och USA. Detta är fel och därför ska vi till exempel inte tillåta att Volvo köps upp av Geely.

Med andra ord så ska vårt engagemang med Kina inte vara kravlöst utan behäftat med villkor. Endast på det sättet kan vi få Kina till förhandlingsbordet för att lösa stora globala frågor som miljö, frihandel och den globala säkerheten.

Inte heller ska vi tveka att uttala oss om de omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna som sker i Kina i de forum som finns. Kina ska utsättas för lika hård granskning som andra länder och det finns ingen anledning att göra särskilda undantag för Kina. Naturligtvis ska vi inte provocera Kina för sakens egen skull och vår kritik ska vara sakligt underbyggd och hålla en neutral ton, men vi får aldrig glömma bort att "tyst diplomati" inte längre biter på den kinesiska regeringen. Om den kinesiska regeringen bemöter kritik med teatraliska raseriutbrott och oproportionerlig vedergällning mot enskilda länder bör EU stå enat och inte tillåta att den kinesiska regeringen söndrar bland oss. EU är Kinas största exportmarknad och den kinesiska regeringen har goda skäl att inte provocera oss. All så kallad empiri visar att den kinesiska regeringen tar till sig av kritik och faktiskt gör en del eftergifter när trycket ligger på. Det visar bland annat Duihua-stiftelsens arbete.

Kina är en del av världssamfundet och mänskliga rättigheter är inte en intern kinesisk angelägenhet, vilket avrättningen av Akmal Shaikh förra året visar med all önskvärd tydlighet. Han dömdes till döden efter en trettio minuter lång rättegång och den kinesiska regeringen satte sig emot att han utsattes för en psykiatrisk undersökning, vilket kunde ha gett skäl till en strafflättnad enligt gällande kinesisk lag. Vi kan inte tvinga Kina att avskaffa dödsstraffet, men vi kan kräva att den kinesiska regeringen följer sina egna lagar när europeiska medborgare hotas av straff i Kina. Det är helt i enlighet med folkrätten.

Vi ska inte ha några illusioner om att vår kritik av Kinas kräkningar av de mänskliga rättigheterna kommer att ge avgörande resultat på kort sikt. Inte heller ska vi ha en åsikt om exakt vilket politiskt system Kina ska ha. Det är kinesernas - alla kinesers - egen angelägenhet. Men det är oerhört viktigt för folkopinionen i Kina att västvärlden skickar tydliga signaler, om än symboliska. Varje gång den kinesiska regeringen får ett land att skriva på en deklaration som stödjer Kinas hållning i en fråga av betydelse för de mänskliga rättigheterna, så använder man detta för att demoralisera och isolera människorättsförespråkare på hemmaplan. Om det är något som skapat grogrund för antiamerikanska och antivästliga stämningar i länder som Iran, så är det just det faktum att man uppfattat västvärldens stöd till diktatorer som shahen av Iran eller det saudiska kungahuset som uttryck för hyckleri. Det är bland annat detta som berett vägen för den s.k. islamiska fundamentalismen i Mellanöstern. Om vi vill stå på god fot med framtida generationer i Kina så är det av yttersta vikt att vi står för våra ideal här och nu.

Det är också viktigt av inrikespolitiska skäl att vi håller trycket uppe mot den kinesiska regeringen. Niklas talar om hur betydelsefullt det är för kineser att inte tappa ansiktet, men det gäller i högsta grad även västerlänningar. Varje gång den kinesiska regeringen förödmjukar västerländska politiker i människorättsfrågan skapar det demoralisering i folkopinionen, vilket bereder väg för främlingsfientliga och antidemokratiska krafter i våra egna länder. Kinas politiska och ekonomiska styrka i kombination med det faktum att den kinesiska staten kommer undan med omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna har en avtrubbande verkan på det politiska klimatet i väst. Under åren har jag talat med mången svensk som imponerats av den ordning och reda som tycks råda i Kina och som uttryckt förhoppningar om att få slut på det "politiska käbblet" här hemma. Inte helt oväntat har Niklas på sin blogg uttryckt sitt stöd för Pinochets militärkupp i Chile

Så var det här med det så kallade "Kinahatet". Jag måste medge att det är ganska pikant att bli anklagad för hat av en bloggare som gjort sig känd för att hata i stort sett allt utom Kina. Jag har aldrig dolt mina åsikter för mina kinesiska vänner och bekanta som ytterst sällan har förebrått mig för att vara en "Kinahatare". Däremot har jag fått frågan varför jag bryr mig så mycket. Om det är någon kinesisk läsare av denna blogg därute som ställt sig denna fråga hoppas jag att detta inlägg åtminstone förklarar en del av mitt engagemang. Diskussionen går vidare.

Geely bekräftar att Volvo-affären är politisk

2009-12-31T10:34:00.006+01:00

Bara för ett par dagar sedan lade jag upp ett inlägg där jag hävdade att Volvos förmodade köp av Geely är ett uttryck för Kinas politiska - och inte dess ekonomiska - styrka. Ford skulle aldrig låta ett kapitalstarkt företag med bara tio års erfarenhet av att bygga bilar köpa Volvo PV om det inte vore kinesiskt och frågan är vad den kinesiska regeringen lovat Ford i utbyte förutom köpeskillingen och skydd av immateriala tillgångar. Om det är en sak den kinesiska regeringen förstår så är det att omvandla politisk makt till ekonomisk makt och sedan åter förvandla den ekonomiska makten till politisk makt.

Nu kommer en obereoende bekräftelse av detta i dagens DN och SvD, där Gui Shengyue, chefen för Geely Auto, hävdar att affären aldrig hade kunnat genomföras utan regeringens stöd. Detta är ett medgivande den svenska regeringen och EU borde ta på största allvar. Ska den europeiska investeringsbanken finansiera ett politiskt motiverat köp av en svensk fordonstillverkare, ett köp som på medellång sikt sannolikt kommer att leda till att arbetstillfällen flyttas ut ur Sverige och Belgien? I klartext: varför ska inte vi ha en industripolitik när Kina har det?

Bilden har hämtats från Geelyordföranden Li Shufus hemsida och föreställer honom när han andäktigt lyssnar till politbyråledamoten Wang Gang när denne besökte en Geely-fabrik.

Hemulen spår i kaffesumpen

2009-12-30T22:49:00.004+01:00

Om 2008 var Kinas genombrottsår som politisk och ekonomisk stormakt, så var 2009 eftertankens år för alla som bevakar Kina. Under detta år har en rad incidenter tvingat olika regeringar att tänka igenom som sin Kina-politik och bara under årets sista veckor har Kina lyckats provocera världssamfundet i inte mindre än tre frågor. Nu lägger politiker, akademiker och journalister pannorna i djupa veck och undrar vad som gått fel. Enligt det gängse konsensus bland Kina-kännare skulle västvärlden stödja de reformvänliga krafterna i Kina genom att integrera landet i världsekonomin. Vi skulle tona ned kritik och undvika att stöta oss med Kina i symbolfrågor. Istället skulle vi engagera Kina i en konstruktiv dialog och odla personliga kontakter, som skulle göra det möjligt för västvärldens politiker att lyfta luren och snabbt klara upp olika problem i samarbetet med Kina. På så sätt skulle man övertyga Kina att revalvera valutan, ta ett ansvar för att hejda den globala uppvärmningen och förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina. På sikt skulle detta strategiska partnerskap främja den demokratiska utvecklingen i Kina.

Nu, i slutet på 2000-talets första årtionde, är det uppenbart att detta paradigm inte fungerar. Kina har inte återgäldat de eftergifter västvärlden gjort på en rad områden och Kina är idag ett mer repressivt land än det var för två eller tre år sedan. Istället har Kina flyttat fram sina positioner och med jämna mellanrum provocerat fram kriser med en rad länder för att ytterligare stärka sin ställning.

Ta bara Australiens kinesisktalande premiärminister Kevin Rudd, som 2007 gick till val på att hans sakkunskap och personliga kontakter skulle föra upp de australiensisk-kinesiska förbindelserna på en ny nivå. Till en början såg detta ut att fungera och inför OS 2008 höll Rudd ett uppmärksammat tal på kinesiska på Pekinguniversitetet, där han lanserade idén om att en sann Kinavän också är rättfram i sin kritik av Kina. Talet togs emot väl av publiken och pressen hyllade talet som ett nytt steg i politiken att engagera Kina. Men under 2009 drabbades Australiens förhållande till Kina av en rad tråkiga incidenter. Den kanske allvarligaste krisen inträffade i juli, då den australiensiske affärsmannen Stern Hu arresterades för att ha ägnat sig åt "industrispionage". Det visade sig då att Rudds kontakter i Kina var till någon som helst hjälp när den australiensiska staten försökte tillgodose Hus intresse av en rättvis rättegång. Diplomater från Canberra fick inte ens träffa Stern Hu och när Kevin Rudd ringde Peking slängde kineserna på luren. När Rebiya Kadeer kort därefter beviljades visum för att delta i ett sedan länge planerat besök på Melbournes filmfestival nådde den australiensisk-kinesiska relationerna fryspunkten och den maktlöse premiärministern hånades i den australienssiske pressen. Och Stern Hu sitter fortfarande i häktet.

En rad andra länder har fått lära sig samma hårda läxa, nämligen att Kinas ledare inte är intresserade av dialog och inte återgäldar gester av goodwill. Istället agerar de kyligt och realpolitiskt och tolkar eftergifter som tecken på svaghet. Ett av skälen till att britterna reagerat så skarpt mot Kina efter Klimatkonferensen är just att Gordon Browns regering ägnat mycket tid och energi åt att bygga upp ett fungerande förhållande till Kina, men inget av detta har burit någon frukt. Nu stundar alltså 2010 och det är tydligt att Kinas förhållande till omvärlden håller på att gå igenom en kris.

Det går inte att göra några säkra förutsägelser om utvecklingen i Kina inför detta kommande året eftersom vi inte har någon tillförlitlig information om hur det interna beslutsfattandet sker. Det är helt omöjligt att göra några som helst förutsägelser om vare sig stora eller små politiska frågor. Vi har ingen aning om vilka nya partichefer som kommer att utses ute i provinserna eller om kronprinsen Xi Jinping kommer att stärka sin ställning under året. Nästan allt som skrivits om olika fraktioner i kommunistpartiet är baserat på rena spekulationer. Inte heller kan vi göra några säkra uttalanden om regimens beständighet, hur stabil den än förefaller just nu. Allt kan ändras i ett slag.

Men vi kan med viss säkerhet förutse vad som kommer hända i Europa och USA under året, så nu skådar jag djupt ned i kaffesumpen och skisserar några förutsägelser om vad som kan hända i vårt förhållande till Kina.

Geelys köp av Volvo spricker. Detta kan ske på två sätt. Det ena är att pressen avslöjar oegentligheter i affären och Ford tvingas backa ur. Det andra är att Europeiska investeringsbanken av någon anledning vägrar ge lån. Detta är inte särskilt sannolikt med tanke på det breda politiska stödet för affären, men som Koeningsegg visar är osvuret bäst.

USA och EU inför generella strafftullar på kinesiska varor på grund av Kinas vägran att revalvera valutan. Detta är relativt sannolikt och potentiellt förödande för världsekonomins återhämtning. Redan nu har USA infört nya tariffer på kinesiskt stål och en rad amerikanska ekonomer har uttalat sig för strafftullar mot Kina.

Barack Obama säljer vapen till Taiwan och träffar Dalai Lama. Obamas misslyckande att närma sig Kina försvagar hans ställning inrikespolitiskt och han tvingas genomföra detta för att stärka sin position inför kongressvalen.

Gordon Brown tvingas utlysa nyval och förlorar. I valkampanjen lyckas oppositionen framgångsrikt slå mynt av Storbritanniens försämrade förhållande till Kina.

De rödgröna vinner valet i Sverige. Mona Sahlin blir statsminister och Maria Wetterstrand utrikesminister. Kina spelar ingen större roll i valkampanjen som främst handlar om sysselsättningen, men för att tillfredsställa den interna partiopinionen gör den oerfarne Wetterstrand en rad hårda uttalanden Kina i klimatfrågan och Tibetfrågan, vilket leder till slitningar i regeringen.

EU:s nya ledarduo van Rompuy och Ashton genomgår en diplomatisk kris med Kina. Som det gångna årets händelser visat kan en kris med Kina kan uppstå på vilket sätt som helst och precis när som helst, oavsett hur väl man spelat ut sina kort. Med tanke på alla olösta frågor med Kina är det ganska sannolikt att den kinesiska regeringen kommer att försöka testa EU:s nya ledare med att provocera fram en ny kris. Men den diplomatiska krisen leder istället till att en gemensam europeisk utrikespolitik mot Kina utkristalliseras.

Liu Xiaobo får Fredspriset. Till skillnad från under det Kalla kriget, då ett flertal östeuropéer i intern exil fick Nobelpriset så har vare sig de norska eller svenska Nobelkommittéerna vågat provocera Kina genom att ge priset till en dissident som fortfarande finns i Kina. Både Dalai Lama och Gao Xingjian befann sig utomlands när de fick sina pris och den kinesiska regeringen var inte ett dugg tacksam för att den inte provocerats lika mycket som Sovjet en gång blev. Men Obamas vapenfösäljning till Taiwan innebär att den norska Nobelkommittén utsätts för hård kritik och den känner sig tvingad att pröva en väg och den i högsta grad fredlige dissidenten Liu Xiaobo får Fredpriset. Den övermodiga kinesiska regeringen inleder en förtalskampanj mot Liu enligt konstens alla regler, men kampanjen slår tillbaka och många kineser visar istället öppen sympati med Liu.

Inga av dessa händelser är några katastrofscenarier och inga kinesiska ambassader kommer att stängas i väst. Livet går vidare och vi vänjer oss. Konflikter är ju inte heller på något sätt bra i sig, vilket mycket väl kan leda till en betänklig högerkantring i till exempel USA. Men tanke på det sätt 2009 slutade det är mycket sannolikt att 2010 kommer att bli ett stormigt år i Kinas förhållande till omvärlden.

Så håll i hatten. Och ett Gott Nytt År!!!

Siffernoja och genomsynlighet

2009-12-29T09:57:00.010+01:00

Den kinesiska regeringen struntade i omvärldens vädjanden och avrättade Akmal Shaikh i natt. Det är en tragedi av stora mått. Det fanns både lagrum och prejudikat för att benåda Shaikh, men det skedde alltså inte. Jag är så arg att jag har svårt att hitta orden, men jag ska göra ett försök.

Det tråkiga med dödsstraffet är inte bara straffet i sig, utan också den cynism som det framkallar hos folk. En av mina bloggrannar menar att det är orättvist att kritisera Kina för dödsstraffet eftersom Kina har ett genomsnittligt antal "avrättningar per capita" globalt sett. I ett så stort land som Kina kan man säga vad man vill genom att använda per capita-uppgifter. Det är därför ekonomer och andra siffernissar älskar dagens Kina. De kan tala med obestridd auktoritet om vilket kinesiskt problem som helst utan att kunna ett ord kinesiska eller ha bott i landet. Vill man överdriva något multiplicerar man med 1,3 miljarder och problemet blir stort. Och om man vill underdriva något dividerar man med 1,3 miljarder och problemet blir en statistisk nullitet. Voilà!

Jag har inget till övers för den typen av resonemang. När jag gjorde lumpen för länge sedan tvingades jag en gång lyssna till ett kompanibefäl som hävdade att Stalin var en värre diktator än Hitler genom att hänvisa till något slags sifferakrobatik. "Folkmord per capita". Smaka på den.

Men det kan ju vara på sin plats att påpeka att det finns inga exakta siffror över antalet avrättade i Kina. Sådana uppgifter är statshemligheter och nästan alla siffror som dyker upp i media kommer från uppskattningar som gjorts av olika människorättsorganisationer. Den kinesiska regeringen tillåter överhuvudtaget ingen självständig verifikation av några som helst statistiska uppgifter om Kina. Vi vet till exempel inte vad 2009 års tillväxtsiffror i Kina egentligen består av. Och ett av skälen till att den kinesiska regeringen inte ville göra några åtaganden om utsläppsminskningar var att man motsatte sig varje form av självständig verifikation.

Där har vi det kinesiska kommunistpartiets version av den nya världsordningen efter Bush i ett nötskal. Med hjälp av de demokratiska ländernas genomsynlighet ska det kinesiska kommunistpartiet kunna skåda djupt in i våra samhällen och påverka oss. När den kinesiska regeringen känner sig hotad tvekar den inte att organisera demonstrationer i väst och att använda västmedia för att föra ut sin version. Men man vill inte ha en jämn spelplan. Man vill inte låta oss skåda in i Kina och påverka landet på samma villkor. Detta är ohållbart och 2010 kommer att bli det året när den frågan kommer upp dagordningen.

Så nej, det är inte hyckleri att kritisera en permanent medlem i FN:s säkerhetsråd och världens största diktatur för att missbruka dödsstraffet. Det är helt i sin ordning. Ingen förväntar sig att Kina ska bli en fungerande demokrati över en natt eller att man ska avskaffa dödsstraffet för alla brott. Men Kina är en del av världen nu och vi har rätt att ställa den kinesiska regeringen till svars för sina gärningar på samma sätt som vi kritiserar andra länder. Vi kan inte vänta på att resten av världen ska vara perfekt innan vi kritiserar Kina.

Kina och Storbritannien: Stormvarning

2009-12-28T16:20:00.006+01:00

Jag hade egentligen förberett ett annat inlägg när nyheten om Akmal Shaikhs planerade avrättning dök upp i etern. Shaikh är en av allt att döma psykiskt sjuk brittisk medborgare som dömts till döden för att ha smugglat in knark i Kina 2007. Han verkar inte ha förstått att de kinesiska myndigheterna har för avsikt att avrätta honom och om domen verkställs kommer det att bli den första avrättningen av en europeisk medborgare på mer än 50 år.

Jag är bestämd motståndare till dödsstraffet och känner alltid ett molande obehag när jag läser om planerade avrättningar. Bortsett från tragiken i att en psykiskt sjuk man dömts till döden finns det två saker som är värda att påpeka. Det första är att vi förmodligen inte skulle läst om Akmal Shaikh, med namns nämnande och utförlig levnadsbeskrivning, om han inte var brittisk medborgare. Även om vi läser om det kinesiska dödsstraffet i svenska medier med jämna mellanrum, så är det ytterst sällsynt att dödsdömda fångar behandlas som individer i västerländska media. Det är mycket beklagligt. Det andra är att de kinesiska myndigheterna förmodligen inte hade dömt Akmal Shaikh till döden om han inte var född i Pakistan. Kinesiska myndigheter är ökända för att särbehandla folk efter etniskt ursprung i brottmål. Det är ganska sannolikt att Akmal Shaikh dömts till ett lindrigare straff om han varit "riktig" britt.

Dödsdomen mot Akmal Shaikh är den tredje nyheten på kort tid som framställer den kinesiska regimen i mycket dålig dager och som kommer att öka opinionstrycket på europeiska politiker att ta tydligare ställning mot den kinesiska regeringens brist på hänsyn till mänskliga rättigheter och internationella normer. Alla viktiga rättsfall i Kina måste prövas politiskt i kommunistpartiet och vi får utgå ifrån att den kinesiska ledningen tänk på konsekvenserna av en avrättning, vilket omedelbart får oss att fråga oss varför man låter detta ske. Är detta en del av en allmän avkylning i förhållandet till omvärlden som bildar en parallell till George Bush den yngres ensidiga utrikespolitik? Eller är detta ett sätt att testa omvärldens reaktioner?

Ingen som följt med i brittiska media den senaste tiden kan i vilket fall sväva i något som helst tvivel om att en avrättning av Akmal Shaikh kommer att försämra förhållandet mellan Storbritannien och Kina ytterligare. Som jag påpekat tidigare hör Storbritannien till de länder som markerat skarpast mot Kina efter klimatkonferensen i Köpenhamn och det är i den brittiska pressen som Kinas spel under förhandlingarna granskats hårdast. Till råga på att rapporterar en brittisk tidning nu att kinesiska hackare låg bakom läckorna som ledde till "Climategate", de svenska klimatskeptikernas favoritsamtalsämne. Om detta på något sätt kan beläggas är de politiska och opinionsmässiga konsekvenserna svåröverskådliga.

Det ser alltså ut som om att på samma sätt som först Frankrike, sedan Australien och Danmark, genomgått svåra perioder i sina relationer till Kina under det senaste året, så står nu Storbritannien på tur. Man frågar sig varför den kinesiska regeringen känner ett behov av att tjudra olika västländer vid skampålen i ett par månaders intervaller. Varför finns ett sådant behov av att skapa och underhålla konflikter? För alla dem som trott att man kan undvika konflikter med Kina genom att gå försiktigt fram måste de senaste månadens händelser visat att det tvärtom är Kina som söker konflikter med omvärlden. Men varför? Det känns som Hu Jintao och Wen Jiabao vet något som vi inte vet, något som gör dem extra osäkra just nu. Det är den stora frågan. Men just nu tänker jag mest på Akmal Shaikh och hans familj. Oavsett vad som sker kan jag kan inte ens föreställa mig vad de går igenom just nu. Skänk dem en tanke.

Ett tecken i tiden

2009-12-27T09:06:00.005+01:00

Det kan knappast vara en slump att DN:s första ledare efter julhelgen handlar om att Sverige och EU måste våga ta upp kritik av Kina. Det är uppenbart att erfarenheterna efter klimattoppmötet har skakat om de politiska eliterna i Europa och ögonvittnesskildringen i The Guardian (som tagits upp på denna blogg) om hur Kina saboterade förhandlingarna verkar ha spelat en katalyserande roll.

Det är dock på plats att konstatera något som är allmänt känt bland Kina-vetare runt om i världen: Europa har ingen Kina-politik. Trots att EU är Kinas största handelspartner så har inte EU någon samordnad politik gentemot Kina. Istället konkurrerar olika EU-länder med varandra om att nå överenskommelser med Kina, vilket naturligtvis innebär att Kina kan söndra och härska. Detta förvärras av att våra politiska eliter ofta är extremt okunniga om Kina. Många av våra korrespondenter på plats i Kina kan inte kinesiska. Det finns ytterst få Kina-experter i Bryssel och Strasbourg som bistår politiker och tjänstemän med kvalificerade råd. Kinesisktalande diplomater spelar en undanskymd roller på utrikesdepartementen och det är mycket ovanligt att våra ambassadörer kan säga mer än ni hao på kinesiska. I Europa, med möjligt undantag för England, har våra politiker inte insett behovet av underhålla expertis inom Kina på en bred front, från samhällsvetenskaperna till humanioran, och det har på många håll skett försämringar. Sveriges inträde i EU 1995, som haft många positiva effekter på andra områden, innebar att våra politiker valde att satsa på studiet av europeiska språk och kulturer på direkt bekostnad av utomeuropeiska studier. Trots att vi har stolta traditioner och institutioner inom sinologin har våra politiker konsekvent nedrustat och många av våra lärosäten är idag skuggor av fornstora dagar. Detta har sitt pris och det börjar nu bli uppenbart till och med för våra ledareskribenter.

Här är utgör det förkättrade USA en instruktiv kontrast mot Europa, ty Kina råkar vara ett av de länder som USA kan mycket om. I USA rör sig många av landets bästa Kina-kännare bekvämt i maktens korridorer. När den amerikanske presidenten håller tal kan man utgå ifrån att han briefats av folk som har ägnat årtionden att studera Kina och som talar språket flytande. Det finns flera ledande personligheter inom Obama-administrationen som talar kinesiska och är bevandrade i kinesisk kultur, inklusive USA:s nuvarande ambassadör i Peking. Detta beror till stor del på att USA lagt ned stora resurser på Kina-forskningen sedan flera årtionden tillbaka. De stora universiteten erbjuder inte bara kurser i kinesiska språket, utan i alla aspekter av Kina. Amerikanskas studenter kan ta kurser i allt från klassisk kinesisk Tang-lyrik till byval i Folkrepubliken Kina. Resultatet av detta märks på en rad nivåer. Detta innebär inte bara att de amerikanska tidningarna ofta är mycket mer välinformerade än den svenska pressen i sin Kina-rapportering, utan också att den amerikanska skämttidningen The Onion kan driva med Kina på ett intierat sätt.

Naturligtvis innebär inget av detta att USA alltid hittat "rätt" i sin Kina-politik, vad nu rätt än är. Olika administrationer har olika prioriteter och många sinologer har ibland bistått sina uppdragsgivare med dåliga råd. Men tack vare den djupa Kina-kunskapen så finns det en levande Kina-debatt i USA. Varje gång någon med bestämdhet hävdar att Kina gör si-eller-så på grund av den kinesiska kulturen eller historien, så finns det alltid någon som kan säga emot och ge ytterligare perspektiv. Detta innebär at USA är betydligt bättre rustat att komma på talefot med Kina.

Det är dags att rustar upp vår sinologi och Kina-forskning i Sverige och Europa. Det räcker inte längre med att bara öka antalet kinesisktalande företagsekonomer eller gymnasieelever, vi måste se till att våra studenter lär sig om alla aspekter om Kinas samhälle, kultur, politik och historia. Först då kan vi få till stånd en verklig Kina-debatt och en mer välinformerad politik gentemot Kina.

Kommunistpartiets julklapp till Charta 08

2009-12-25T10:36:00.003+01:00

Inte helt oväntat har den kände kinesiske dissidenten Liu Xiaobo dömts till ett långt fängelsestraff idag, 11 år, anklagad för att ha ägnat sig åt "omstörtande verksamhet". Hans verkliga brott är förstås att han är en av de huvudansvariga för uppropet Charta 08, som offentliggjordes för ett år sedan. 400 människor samlades utanför domstolen och stöddemonstrationer har genomförts i Hongkong. China Human Rights Watch har en intressant täckning av händelsen och om anklagelserna mot Liu.

Domen är en av de hårdaste som utdömts de senaste åren och är ytterligare ett tecken på att de kränkningar av mänskliga rättigheter som skett i Kina de senaste två åren är en del av en trend och inte tillfälliga bakslag som skett på grund av OS eller olika känsliga årsdagar. Domen är en direkt utmaning mot alla de politiker som hävdat att Kina bäst påverkas i slutna rum i tyst diplomati. De senaste veckornas bakslag på klimatkonferensen visar med all önskvärd tydlighet att den kinesiska regeringen inte återgäldat några av de eftergifter västvärlden gjort för att få med Kina i klimatsamarbetet och för att stablisera världsekonomin. Tvärtom. Det finns just nu en djup frustration med Kinas omedgörlighet i olika kretsar i EU och USA. Kanske borde Reinfeldt lyssna till min bloggranne, som föreslagit att regeringen ska kräva lättnader i förtrycket i utbyte mot Volvo-affären? Idén är värd att prövas.

Geely-affären är en politisk fråga

2009-12-23T14:19:00.001+01:00

Nu rapporterar den svenska pressen att en försäljning av Volvo till Geely är mer eller mindre klar. Inga detaljer om uppgörelsen har offentliggjorts ännu, men av allt att döma kommer försäljningen att bli en mycket osäker affär för både Volvo som varumärke och för sysselsättningen i Västsverige.

Detta är inte slutet för vare sig svensk fordons- eller tillverkningsindustri, men det är naivt att tro att Geely inte kommer att flytta över produktionen till Kina på sikt. Och det är inte Volvo som kommer att få ökad tillgång till den kinesiska marknaden, utan Geely som kommer att göra inbrytningar på den europeiska marknaden. Inte helt oväntat är motståndet mot affären massivt i många kretsar och det är tragiskt att varken regeringen eller Volvo-ledningen verkar ta hänsyn till det. Och vad oppositionen har för sig förstår jag inte heller.

Det första vi ska ha klart för oss är att köpet främst är ett resultat av Kinas politiska makt och inte dess ekonomiska styrka. Det är tveksamt att en oerfaren tillverkare som Geely hade kommit så här långt det inte hade varit ett kinesiskt varumärke med full uppbackning från kommunistpartiet och statliga kinesiska banker. Vi vet att före detta Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar och annat högt folk fått miljonbelopp för att bereda väg för affären, men det går inte heller att utesluta att den kinesiska regeringen använt andra typer av påtryckningar för att affären ska gå igenom. Kommunistpartiets ledare är experter på machiavelliska maktspel och skulle aldrig varit där de är nu om de inte gått över lik bokstavligen. Till skillnad från våra politiker behöver de inte ta hänsyn till en kritisk press eller till väljaropinioner.

Innan någon anklagar mig för att vara "anti-kinesisk" vill jag klargöra att jag inte är emot kinesiska investeringar i Sverige i sig. Stockholms tunnelbana drivs just nu av det kinesiska företaget MTR och det har jag inga problem med alls. Om det är något som man är bra på i Hongkong så är det att köra tåg och så länge min tunnelbana går i tid har jag inget emot att MTR tjänar en hacka. Och SL:s arbetstillfällen kommer knappast att flyttas till Kina.

Härvidlag är det ganska ironiskt att Sweden-China Trade Council, en av de röster som anklagat motståndare till affären för att vara fördomsfulla, nyligen gjorde följande freudianska felsägning i ett debattinlägg:

"Frågan är varför vi är mer rädda för Peking än för Detroit."

Geelys huvudkontor ligger inte i Peking, utan på Caymanöarna och Geely Holding Group har säte i den sydkinesiska staden Hangzhou. I vilket fall är inte så konstigt att vi är mer rädda för den kinesiska regeringens huvudstad än vi är för den amerikanska fordonsindustrins huvudort. För när allt kommer omkring är det kommunistpartiet som bestämmer i Kina och precis som andra företag har Geely att rätta sig efter de direktiv som kommunistpartiet ger, som med denna affär kommer att kunna råda över tusentals svenska arbetstillfällen och en mätbar andel av Sveriges BNP.

Det är tillräckligt svårt att ställa storföretag till svars för sina handlingar, men så länge som Volvo styrdes av Ford kunde våra journalister resa till just Detroit för att bevaka företagets göranden och låtanden. Och när Saabs öde avgjordes kunde regeringen skicka en representant för att tala till GM:s ledning. I USA kan olika intressen öppet strida mot varandra och vi kan ingripa i debatten.

Men som jag frågat tidigare: vart skickar näringsdepartementet sina representanter om Geely bestämmer sig för att lägga ned fabriken i Torslanda? Till Hangzhou eller till Zhongnanhai? Hur kan svenska journalister kolla upp Li Shufus och andra Geely-höjdares bakgrund? Kommer den kinesiska regeringen kunna använda Volvo som ett påtryckingsmedel mot den svenska regeringen om den säger eller gör något som är misshagligt för kommunistpartiet?

För det är vad den här affären handlar om: politik. Så om affären går igenom bör svenska journalister besöka kommunistpartiets nyhetssida regelbundet för att kunna bevaka det som sker i Kina. För mer Kinabevaking kommer att behövas.

Men nu ska jag återgå till julförberedelserna och tänka på trevligare saker. God jul, allihop!

Rättegången mot Liu Xiaobo har inletts

2009-12-23T09:56:00.002+01:00

Just nu, när vi klarar av de sista bestyren inför jul, har de kinesiska myndigheterna inlett rättegången mot Liu Xiaobo, en av de ledande krafterna bakom uppropet Charta 08 förra året. En dom kan falla redan på juldagen och Liu riskerar 15 års fängelse, vilket är en mycket hård dom även för kinesiska förhållanden. Det är uppenbart att kommunistpartiet har förlagt rättegången till julhelgen och strax efter Klimakonferesen för att undvika internationell uppmärksamhet. Liu Xiaobos öde borde stämma till eftertanke bland alla dem som menar att Kina är på mot större öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Ögonvittnesskildring från Köpenhamn

2009-12-23T08:57:00.010+01:00

The Guardian har just publicerat en mycket dramatisk artikel om förhandlingarna i Köpenhamn, där en frilansjournalist beskriver hur Kina medvetet saboterade förhandlingarna som skulle leda till ett bindande avtal. Strategin var att låta "Kina-vänliga" utvecklingsländer som Sudan fördröja diskussionen i plena under två veckor och sedan ta kål på avtalet när förhandlingarna kom i gång i slutna rum. Därefter skulle man se till att Obama och USA fick skulden för misslyckandet. Till råga på allt kunde Wen Jiabao inte ens nedlåta sig till att delta personligen i mötet, utan lät en lägre tjänsteman ta hand om de mesta förhandlingarna.

Enligt denna skildring sade Kina "nej" till precis allt som var bindande i avtalet. Det var Kina som satte sig emot att industriländerna skrev in sitt åtagande att minska utsläppen med 80 procent fram till 2050. Varför? Därför att ett sådant ambitiöst åtagande från industriländerna skulle öka trycket på Kina att svara upp med egna löften, om än inte lika ambitiösa. Sedan fortsatte Kina, ibland med Indiens stöd, att plocka ut alla bindande siffror ur utkasttexten. Slutresultatet blev en utvattnad text som USA sedan fick skulden för. Det allvarliga med Kinas agerande, menar författaren, är att Kina var väl medvetet om att Obama är svag på hemmaplan och att han behövde komma hem med hyfsat avtal. Nästa år är det kongressval och det är inte alls säkert att han kommer att få ett mandat för ett kraftfullare avtal.

Det ska bli intressant att se om fler bekräftar denna version av händelseförloppet. Jag stärks i min slutsats att Kina agerande i Köpenhamn kommer att leda till en omvärdering av EUs och USAs politik mot Kina. Det framgår nu med all önskvärd tydlighet att en politik som syftar till att "hålla kineserna på gott humör" och ge dem vad de vill ha inte leder någonstans. USA och EU har tonat ned kritiken mot Kinas politik i Tibet, avstått från att kräva en revalvering av den kinesiska valutan och det har till och med höjts röster i Europa för att häva vapenembargot mot Kina för att lätta upp förhandlingsklimatet. Inget av dessa eftergifter har lett till några som helst resultat.

Men dessa lärdomar får inte stanna förhandlingsrummen och kanslihusen, utan måste diskuteras i den allmänna debatten. Det går inte att få eftergifter från Kina slutna rum, det enda sättet det går att få eftergifter från Kina är från den allmänna opinionen. Vi måste utnyttja styrkan i våra demokratiska institutioner för att sätta press på våra egna regeringar och på Kina för att få till stånd ett klimatavtal. Vi tillhör trots allt den demokratiska världen och vi får inte sopa kritik mot ett av världens mäktigaste länder under mattan. Även nyliberala klimatskeptiker måste inse att Kinas politiska system är ett mycket större potentiellt hot mot våra fri- och rättigheter än ett klimatavtal.

Det finns ett demokratiskt underskott i Kinadebatten och det är dags att debatten om vår politik gentemot Kina förs i kommunerna, riksdagen, Europaparlamentet och i FN. 2000-talet var med all rätt det decennium som USA ställdes till svars för sin oansvariga politik. 2010-talet måste bli det decennium vi lyfter bladet från munnen och vågar kritisera och sätta press på den kinesiska regeringen. Det måste också bli det decennium då vi vågar vända oss direkt till den kinesiska folkopinionen för att få till stånd en mer klimatvänlig tillväxt. Kina är snart världens andra största ekonomi och Kinas brist på öppen debatt är inte längre intern kinesisk angelägenhet.

Kinabevakning är tillbaka

2009-12-21T12:55:00.007+01:00

Kinabevakning är igång igen. Som mina läsare sett har jag inte postat något sedan juli och bloggen har varit helt borta periodvis sedan dess. Jag tappade lusten efter oroligheterna i Xinjiang, dels på grund av det stora antalet dödsoffer och dels för att händelserna helt kom i skymundan i media. Om en motsvarande händelse inträffat i Ryssland, Sydafrika eller USA hade vi fortfarande talat om den, men efter en vecka eller två var allt som vanligt igen i svenska media. Och vår alldeles EU-ordförande Fredrik Reinfeldt var tyst som en mus, bara för att ryta till ordentligt när Burma burade in Aung San Suu Kyi. I det läget var det bara deprimerande att kommentera nyhetsflöden.

Men det har skett en del och nu kommer Hemulen tillbaka från Mumindalen. Två saker har fått mig att återgå till bloggandet:

Det första är den förmodade försäljningen av Volvo Personvagnar till Geely. Jag har vacklat i frågan om ett kinesiskt ägande är bra för Volvo och Sverige och jag bävar fortfarande inför utsikten att ett enda, nästan okänt, kinesiskt företag är på väg att få makt över en mätbar del av Sveriges (och Belgiens) BNP. För det är vad det handlar om. Nu kan ett kinesiskt företag, som vi nästan inte vet någonting om, få betydande makt över svenska arbetstillfällen och över betydande tillgångar i bilindustrin.

Av något underligt skäl har alltså Ford valt ut Geely som det företag man helst säljer Volvo Personvagnar till. Antingen är det så att Ford vet något som vi inte vet eller så är affären precis så riskabel som den ser ut att vara. Och då kan man bara säga att utsikterna för att Volvo kommer att förbli i Sverige är mycket små. De som inte håller med om detta bör ta en titt på hur det gått för Volvo lastvagnar i Kina. Eller varför inte Kalmars egna Kinasatsning, Fanerdun?

Från vissa håll har det påståtts att motståndet mot ett kinesiskt köp av Volvo grundas på främlingsfientlighet eller kanske till och med rasism. Man kan förstås inte utesluta att en del av motståndet hämtar näring mer ljusskygga tankevärdar, men faktum är att det är helt sunt att ställa sig skeptisk till ett fastlandskinesiskt ägande av Volvo. Kina är inte vilken diktatur som helst utan världens tredje största ekonomi där Kinas kommunistiska parti har sista ordet och där i stort sett alla affärer är politiska.

Det spelar inte någon större roll om Geely är ett privat eller statligt företag. Som företagsekonomen Yasheng Huang visat i sin bok Capitalism with Chinese Characteristics så är skillnaden mellan privata och statliga företag i Kina inte formell, utan reell. Företag är privata så länge som de beter sig som privata företag, vilket i sin tur beror på i vilken utsträckning staten blandar sig i. Och kopplingen mellan det "privata" och det "statliga" i Kina stavas Kinas kommunistiska parti. Li Shufu kanske inte personligen är medlem i KKP, men det finns bevisligen particeller på Geely precis som på andra kinesiska företag och med tanke på det vi vet om hur Kinas system fungerar, så får vi utgå från att KKP har ett infytande över Geely. Hur ställer man ett sådant företag till svars? Kan vi utgå ifrån att det är den ständigt like jovialiske Li Shufu som verkligen bestämmer i Geely eller kommer vi att upptäcka att han inte alls kan infria alla löften han har gett?

För att uttrycka det tillspetsat: vart skickar det svenska näringdepartementet sina representanter om Geely beslutar sig för att lägga ned tillverkningen av Volvo i Sverige? Till Zhongnanhai eller till Hangzhou?

Här noterar jag att Geely hittills sluppit undan den hårda mediabevakning som GM, Ford, Koenigsegg, Spyker och andra intressenter i den svenska fordonsindustrin utsatts för. Svenska journalister har lyckats klura ut nästan varenda skum koppling som funnits bakom flera av dessa olika intressen, med namns nämnande. Rysk maffia, arabiska oljemiljardärer, amerikanska skurkinvesterare och excentriska svenska aristokater. Men i fallet Geely eller BAIC får vi nöja oss med löst hållna spekulationer som knappast skulle accepteras som god journalistik när det gäller andra länder. Det är dags att vi utsätter Kina för samma hårda granskning som vi utsätter USA, Ryssland eller Holland för. Kina tål det. Vårt förhållande till Kina tål det.

Det andra som fått mig att återgå är spelet kring klimatkonferensen i Köpenhamn, där Kina spelat en mycket tveksam roll, för att uttrycka det milt. Naturligtvis bär inte Kina hela skulden för misslyckandet, men den kinesiska regeringen har spelat ett mycket fult spel för att undvika bindande åtaganden om utsläppsminskningar och inte ens dragit sig för förödmjuka Barack Obama, en president som gick till val på att USA skulle ta sitt ansvar för koldioxidutsläppen och som gjort sitt bästa för att förbättra landets skamfilade rykte. Obama har haft problem att få ett tydligt mandat från senaten att minska USAs utsläpp och Kinas agerande gör det inte lättare för honom.

Här finns en hård lärdom att ta till sig och det är att man inte kan få med sig den kinesiska regeringen genom att göra ensidiga eftergifter. Sedan finanskrisen har västvärlden varit mycket mån om att inte stöta sig med Kina. Det rådande konsensus har varit att det är viktigt att hålla den kinesiska regeringen på gott humör för att få med Kina på ett klimatavtal och för att övertyga Kina om att jämna ut handelsbalansen genom låta den kinesiska valutan att stiga i värde. Därför har Hillary Clinton tonat ned kritiken mot Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter och Barack Obama lät bli att träffa Dalai Lama innan han besökte Kina. En rad västeruopeiska länder har följt efter. Förra året gav den brittiske utrikesministern David Miliband gav upp Storbritanniens tidigare hållning i Tibetfrågan och erkände i klara ordalag Kins suveränitet över regionen. Danmarks regering gick nyligen ett steg längre och sade sig till och med vara "motståndare" till "tibetansk självständighet"!

På ett sätt kan jag förstå dessa eftergifter, diplomati är att ge och ta. Utan ett klimatavtal är ett "friare Tibet" eller mänskliga rättigheter meningslösa. Problemet är att Peking ser inte saken på det sättet. De tackar och tar emot, men återgäldar inte tjänsterna. Tvärtom har man tolkat eftergifterna som tecken på svaghet och flyttat fram sina positioner. Kina har gjort klart att man inte tänker vika en tum i valutafrågan, klimatfrågan eller andra frågor. Man undrar om inte kommunistparti har fått en släng av storhetsvansinne, nästan litet grand som USA fick fnatt efter slutet på Kalla kriget och till slut valde George Bush

Detta kommer att ge upphov till omprövningar av Kinapolitiken i Väst och det är inte alls säkert att den nya generation politiker, som nu tar över världen, kommer att vara lika koncilianta mot Kina som deras föregångare varit. Redan nu har den brittiske energiministern Ed Miliband (bror till David) gått ut i hård kritik av Kinas agerande på klimatkonferensen. New York Times har också riktat skarp kritik mot Kina. Det är tydligt att en backlash mot eftergiftspolitiken är på väg både i politiska kretsar och ute i folk och söcken. Det kan både vara bra och dåligt. Om etablerade politiker fångar upp kritiken på ett konstruktivt sätt kan detta leda till en politik som inte tvekar att ta strid med Kina utan att för den skull söka konflikt i onödan. Men om våra partier ger upp frågan kommer Sverigedemokraterna med all säkerhet muta in området och då kan det bli svårt att formulera en vettig Kinapolitik som inte tar hänsyn till tillfälliga opinionssvängningar. Vi kan redan nu se hur SDs systerparti i Danmark försöker slå mynt av regeringens kullerbytta i Tibetfrågan. Det vore en tragedi om detta sker även i Sverige.

Detta är allt jag har att säga just nu. Jag kan inte garantera att Kinabevakning finns kvar om ett halvår, men just nu känns det angeläget att blogga om Kina.

Funderingar kring händelserna i Xinjiang

2009-07-08T13:50:00.010+02:00

Nu börjar bilden av upploppen i Xinjiang klarna. Fler trovärdiga källor uppger nu att det största antalet dödsoffer bestod av hankineser, som dödades av kringströvande uiguriska gäng i söndags. Det är mycket vi fortfarande inte vet om händelserna, men det ser nu ut som att Alex i Kina hade rätt att kalla söndagens händelser för "rasupplopp". Hur detta kunnat ske under mitt under näsan på polisen är en gåta, men Malcolm Moore från Telegraph uttrycker sin försiktiga beundran för hur polisen lyckats hålla de stridande grupperna isär. Kanske har Folkets beväpnade polis lärt sig att hantera crowd control? Det är för tidigt att säga. Som vanligt är Twitter det bästa sättet att följa utvecklingen.

Trupper har nu satts in i Ürümqi, men läget är fortfarande oroligt rapporterar Aftonbladet, SvD och DN. Hu Jintao har lämnat toppmötet i Italien för att ta itu med situationen, vilket säger en del om hur allvarligt läget är: ingen vågarlängre ta nya initiativ utan ledarens välsignelse. Wen Jiabao, den farbroderlige premiärministern, som brukar komma ut vid katastrofer har inte setts till. Wang Lequan, som har varit partisekreterare i Xinjiang sedan 1994, förväntas av många bedömare få sparken. Detta är mycket troligt, men nyckelfrågan är varför han får sparken. Är det för att han varit för "mjuk" mot uigurerna eller för "hård"? Svaret på den frågan avgör vilken politik som kommer att föras i Xinjiang den närmaste tiden. Hittills har de kinesiska ledarna inte visat prov på självrannsakan.

Men det är inte bara det kinesiska ledargarnityret som måste rannsaka sig själva. Söndagens upplopp och det höga antalet dödsoffer kommer inte att förbättra uigurernas anseende i Kina. Det är oerhört viktigt att Rabiya Kadeer, som fått skulden för upploppen, tydligt tar avstånd från våldet i söndags på samma sätt som Dalai Lama tog avstånd från våldet i Lhasa i mars 2008. Annars kommer hon att spela direkt i händerna på den officiella kinesiska propagandan som går ut på att oroligheterna bottnar i utländsk inblandning.

Grundproblemet i Xinjiang fortsätter dock att vara bristen på respekt för uigurernas legitima missnöje med sin situation och detta går tillbaka många år i historien. Jag tror det kan vara svårt för många svenskar att inse vidden av problemet. De flesta svenskar som reser till Kina grundar sina intryck från storstäder som Peking och Shanghai, där man ofta kan se prov på en överraskande öppenhet. Många Kina-svenskar slår därför ifrån sig mycket av det de läser och hör i media om förtrycket i Tibet eller Xinjiang. Jag har själv haft liknande tendenser. För mig var vändpunkten då jag besökte Xinjiang för flera år sedan. Jag chockerades över hur bortträngda uigurerna var och vilket förakt hankineserna visade för dem. I Ürümqi - huvudstaden i uigurernas "autonoma" region - dominerade den hankinesiska kulturen totalt och i bokhandlarna var det lättare att få tag på en italiensk ordlista än ett kinesisk-uiguriskt lexikon! Och du skulle se vilka blickar jag fick från de hankinesiska butiksbiträdena när jag frågade efter böcker om uigurernas språk och kultur. När jag sedan satte mig ned för att bläddra igenom de böcker jag faktiskt fick tag på blev jag omedelbart föremål för positiv uppmärksamhet från uigurer i närheten och sedan följde samtal på bruten kinesiska.

Jag pratade också med hankineser och alla dessa samtal förändrade min bild av Kina oåterkalleligt och jag började inse att det inte bara handlar om att den kinesiska staten förtrycker uigurer. Det handlar också om att många hankineser har en mycket föraktfull inställning till minoriteter i allmänhet och uigurer i synnerhet. (Uigurernas uppfattning av hankineserna är inte så mycket bättre heller förstås, men de befinner sig i ett underläge.) Den kinesiska regeringen har en dubbel inställning till detta. Å ena sidan måste man förhindra att föraktet slår över i våld och man har gjort vissa symboliska eftergifter till uigurerna, som till exempel undantag från ettbarnspolitiken. Det är dessa eftergifter som ligger bakom påståendena att uiguerna är en bortskämd minoritet. Å andra sidan bygger den kinesiska staten på att främst hankineserna är nöjda och regeringen tvekar inte att spela på fördomar mot minoriteter när det är politiskt opportunt. Det är denna draksådd - och motreaktionen - vi nu ser resultatet av. Hans Egnell på Motpol menar att bristen på mänskliga rättigheter är ett problem för "Kina som nation, inte bara Xinjiang". Det stämmer, men regimens förtryck drabbar inte alla lika. Förtrycket känns dubbelt så tungt om du tillhör en etnisk minoritet. Det finns inte "ett Kina", utan flera, och om du vill lyckas där måste du ha fötts in i "rätt Kina".

Rapport från Ürümqi

2009-07-08T02:20:00.005+02:00

Detta är en intressant och saklig rapport av Melissa Chan från Al-Jazeera om den gångna dagens oroligheter i Xinjiangs huvudstad.

Melissa har också en egen Twitter-logg där hon lagt in sina reflektioner om stämningen i Ürümqi. Eftersom hon är av kinesiskt ursprung har hon själv blivit utsatt för fientligheter från uigurer, samtidigt som journalister med europeiskt utseende har blivit angripna av hankineser. Hon sammanfattar: "Det finns inget rätt eller fel längre. Bara medborgargarden, hankineser och uigurer. De flesta är män, men det finns även kvinnor och barn."

Uppdatering: Newsmill har två läsvärda inlägg om Xinjiang. Det är bra att debatten kommer igång nu.

Kinabevakning reder ut begreppen

2009-07-07T14:11:00.006+02:00

Våldsamheterna fortsätter i Ürümqi och det är nu uppenbart att händelserna är av samma dignitet som studentprotesterna i Peking 1989. Enligt DN så har nu hankineser gått ut i en vedergällningaktion mot uigurerna. SvD rapporterar att hankineser säger att "Nu är det vår tur." BBC har lagt ut intressanta rörliga bilder på en fredlig demonstration av uigurer där de konfronterar polisen. De som vill följa utvecklingen minut för minut kan följa nyhetsflödet på New Dominions Twitter-konto. I jämförelse med den totala mediablockaden efter upploppen i Tibet förra året är öppenheten mot utländska medier slående och det verkar som reportrar kan röra sig relativt fritt.

Samtidigt återstår det en hel del oklarheter kring söndagens händelser och fördelningen av det höga antalet dödsoffer. Var upploppen i söndags bara en vedergällningsaktion mot hankineser efter pogromen mot uigurer i Shaoguan den 25 juni? Eller handlade det om en fredlig protest som urartade till ett våldsamt upplopp först efter det att polisen ingrep? En rad mycket skakande vittnesskildringar och bilder har redan dykt upp på Internet, vilka tyder på att både hankineser och uigurer lidit svårt av sammanstötningarna. Det skedda är en tragedi av stora mått för alla parter.

Nätutgåvan av det officiella partiorganet Folkets dagblad har lagt upp en särskild temasida som ska föra ut budskapet att händelserna i Ürümqi bara är en resultat av uiguriska våldsverkare och separatister. Vi första anblicken kan man tycka att det är naturligt att den kinesiska regeringen kopplar på propagandamaskinen, men det är viktigt att komma ihåg att så kallade "massincidenter" med våldsinslag inträffar varje år i Kina och officiella media har faktiskt visat prov på att kunna rapportera om dessa incidenter relativt objektivt. Den kinesiska centralregeringen har också gått ut offentligt och kritiserat lokala myndigheter för att ut för hårt mot lokala protester. Rent teoretisk borde den kinesiska regeringen alltså kunnat hantera protesterna i Ürümqi på ett mer känsligt sätt, men problemet är att både den lokala regeringen i Xinjiang och den kinesiska centralregeringen domineras totalt av hankinesiska partibyråkrater som nästan helt saknar förståelse för etniska minoriteter. Många av dem har byggt sina karriärer på att kväsa både verklig och påstådd separatism. Dessutom finns det utbredda fördomar mot uigurer i Kina, vilket gör att det finns starka incitament att gå hårt fram för att tillfredsställa "folkopinionen". Det finns med andra ord inga mekanismer för att hantera etnisk oro. Och trots allt tal om "separatism" finns det i nuläget finns det inga fasta bevis för att det är fråga om en separatistisk demonstration, utan allt tyder på att oron bygger på utbrett socialt missnöje bland uigurerna. Tvärtom har Rebiya Kadeer, som den kinesiska regeringen anklagat för upploppen, för inte så länge sedan tagit avstånd från självständighet, utan istället förespråkat autonomi för uigurrena.

Händelserna i Xinjiang har provocerat fram en del intressanta reaktioner i den svenska bloggosfären. Ett par svenska bloggare på högerkanten har tagit fasta på det flesta uigurer är muslimer och kopplar händelserna till global terrorism, men det är värt att erinra sig att än så länge har inga uppenbara kopplingar avslöjats och den islamistiska rörelsen i området är svag och splittrad. Jag uppmanar dessa bloggare att läsa igenom som Xinjiang-kännaren James Millwards pamflett om separatism och fundamentalism.

LiberumWeto tror sig veta att uigurerna är en bortskämd privilegierad minoritet som lämnat fältet öppet för smarta kinesiska entreprenörer som nu tagit över Xinjiang av egen kraft. Detta är en uppfattning som bygger på en djup okunnighet om hur den regionala autonomin fungerar i Xinjiang. Det är sant att centralregeringen ger etniska minoriteter vissa fördelar, men diskrimineringen mot uigurer i närlingslivet, statsförvaltningen och utbildningen är institutionaliserad i Xinjiang. Perfekta kunskaper i kinesiska förväntas för i stort sett alla jobb och alla ledande politiska befattningar innehas av hankineser. Dessutom kan man inte bortse från den roll Folkets befrielsearmé har spelat för kolonisationen och exploateringen av Xinjiang. Jag rekommenderar LiberumWeto att läsa Human Rights Watch rapport om diskrimineringen av minoriteter i Kina.

Kinabloggen frågar sig slutligen om upploppen kan leda till att Kina delas. Det är sant att imperier brukar krackelera i periferin och bara det faktum att oron började i sydkinesiska Guangdong och sedan spred sig till Xinjiang är ett allvarligt orostecken i sig. Men vi är inte där än och mycket kan hända framöver. Här kan jag inte rekommendera annan läsning än att följa med i nyhetsflödet.

Sammanfattning av läget i Xinjiang...och en efterlysning av Reinfeldt

2009-07-06T14:02:00.006+02:00

Nu har vidden av händelserna i Ürümqi nått den svenska pressen och svenska journalister har börjat intervjua uigurer på plats i Sverige. Vi vet fortfarande mycket litet om vad som egentligen skett bortsett från vinklade rapporter från Xinhua, uiguriska världskongressen och material som cirkulerar på Internet. De som vill följa utvecklingen via tillförlitliga källor bör hålla ett öga på China Global Times och the New Dominion. En sak är dock säker: denna händelse kommer att vara förstasidestoff för ett tag framöver. Enligt Aftonbladet har protesterna spritts till Kashgar.

Det är särskilt två saker som är slående. När protesterna bröt ut i Tibet förra året låg den officiella dödssiffran på 22 personer, vilket ansågs vara lågt tilltaget av exilgrupper. Efter gårdagens händelse har en dödssiffra på 140 personer angivits. Jämför detta med 22 bekräftade dödsoffer under protesterna i Iran i år eller den officiella dödssiffran på 241 efter massakern i Peking för tjugo år sedan. Den verkliga dödssiffran mycket väl vara betydligt högre. Än så länge vet vi inte vad som givit upphov till denna höga dödssiffra eller den etniska sammansättningen bland dödsoffren, men det finns uppgifter om att Folkets beväpnade polis skjutit in i fredliga demonstranter, vilket kan förklara det höga antalet dödsoffer. Det kommer att dröja ett tag innan vi kan få ett grepp om vidden i det inträffade.

Det andra som slår en är förstås snedvridningen i den kinesiska rapporteringen. Å ena sidan låter man den autonoma regionens formella överhuvud Nur Bekri ta hand om fördömandet av Rebiya Kadeer och den exiluiguriska rörelsen. Å andra sidan tvekar inte officiella media att sända kodade meddelanden till den kinesiska allmänheten om att uigurer är våldsamma och att deras missnöje med det kinesiska styret inte har någon legitimitet. Visserligen ger man läpparnas bekännelse till "nationell enighet" över de etniska gränserna, men rapporterna fokuseras på den påstådda kopplingen till utländska grupper och våldet i protesterna, där folk ägnat sig åt att "slåss, plundra och bränna" (打砸抢烧), vilket är en klassisk propagandistisk kliché. Men rapporteringen kring det första upploppet bröt ut i Shaoguan i slutet på juni var ytterst lågmäld, trots att vi nu har relativt säkra uppgifter på att upploppet i Shaoguan hade karaktären av en pogrom mot uigurer. Detta är anmärkninsvärt. Kinesiska media ger ibland förstående publicitet till lokala protester ute i landet, men mig veterligen har kinesiska media aldrig rapporterat positivt om någon protest som letts av uigurer eller tibetaner, vare sig den varit fredlig eller inte.

Torbjörn Peterson skriver att konflikten är "ungefär den samma som den i Tibet". Jag är av en annan mening. Det är mycket som skiljer Tibet från Xinjiang. För det första har Xinjiang varit under någon form av kinesiskt styre sedan mitten på 1700-talet och till skillnad från tibetanerna kan uigurerna inte se tillbaka på någon längre period av relativ självständighet. Inte heller har de några självklara ledare att se upp till och som har tillräckligt med pondus att mana till lugn i oroliga tider. Rebiya Kadeer är på många sätt en ledare med viss resning, men hon är inte någon Dalai Lama, som åtnjuter respekt från både religiösa och icke-religiösa tibetaner.

En annan skillnad är att till skillnad från Tibet, som fram till nyligen haft en relativt homogen befolkning, så har Xinjiang alltid haft en blandad befolkning, även om uigurerna oftast varit i majoritet. Förutom uigurer och hankineser finns det bland annat uzbeker, kazaker, kirgiser, tadzjiker och det lilla folket sibe. Rent historiskt har uigurerna varit politiskt lågmälda och de största upproren i regionen har letts av uzbeker som Yaqub Beg eller kazaker som Osman Batur. Det som har förändrats sedan 1949 är att den kinesiska regeringen sponsrat en massiv invandring av hankineser till regionen, vilket har ökad den kinesiska befolkninmgsandelen från cirka 5 procent till uppemot 45 procent. Hankineserna domnerar nu i stort sett alla samhällets områden i Xinjiang, medan uigurerna håller på att förvandlas till en minoritet, vilket har gett upphov till den motsättningar vi nu ser. På många sätt är uigurerna mer trängda än tibetanerna är. De som vill läsa mer kan med fördel ta en titt på James Millwards bok om Xinjiangs historia. SvD har också en översikt över problematiken i Xinjiang.

Slutligen. Amnesty har redan gått ut och fördömt den kinesiska regeringens agerade. Men var är Reinfeldt, ordföranden i den europeiska unionen? När oroligheter Iran bröt ut ryckte Reinfeldt ut med maningar till lugn och respekt för det iranska folkets vilja. Var är han nu? Reinfeldt är just nu politisk ledare för världens viktigaste marknad och Kina en av EU största handelspartners. Ett uttalande vore på sin plats.

Oroligheterna i Ürümqi.... och Reinfeldts tystnad

2009-07-05T23:13:00.010+02:00

Nu rapporterar den svenska pressen att det har brutit ut oroligheter i Xinjiangs huvudstad Ürümqi. Skälet till protesterna har inte framkommit, men DN hävdar att demonstrationerna uppstått som svar på upplopp i Shaoguan, Guangdong, för en tid sedan. Upploppen i Shaoguan bröt ut på grund av rykten att ett par uiguriska gästarbetare våldtagit två hankinesiska kvinnor. Detta ledde till våldsamma sammanstötningar då hankinesiska arbetare gav sig på uigurer som vedergällning för våldtäkterna. Efter ett tag kom det emellertid fram att våldtäktsryktena spritts av en arbetare som hämnd för att han blivit avskedad och protesterna rann så smånigon ut i sanden.

Jag fick först upp ögonen för oroligheterna i Shaoguan på Roland Soongs nyhetsblogg EastSouthWestNorth, där han i sin omisskännligt populistiska ton spred obekräftade rapporter från den kinesiska bloggsofären om de påstådda våldtäkterna och upploppen som följde. Min uppfattning om ESWN, som jag en gång i tiden läste regelbundet, har sjunkit allt djupare under det senaste året mycket på grund av att Soong sällan missar ett tillfälle att bedriva krypskytte mot etniska minoriteter eller demokratikämpar.

Nu återstår det att se om upploppen i Ürümqi bedarrar eller om de blir början på en större rörelse. Precis som den trovärdiga Xinjiang-bloggen New Dominion påpekar så kan vi inte utgå ifrån att protesterna bara består av uigurer eller att de riktar sig mot hankineser. Visst har uigurerna i Xinjiang mycket att vara missnöjda med, men den senaste tiden ekonomiska oro kan ge upphov till protester av annat slag. Vi måste också vara förberedda på att rapporter om oroligheterna och otrevligt bildmaterial kan spridas, vilket kan röra upp känslorna ytterligare. För oss som bloggar om Kina är det därför viktigt att hålla huvudet kallt och inte generalisera utifrån fragmentariska rapporter.

I vilket fall som helst så finns det två skäl varför vi i Sverige ska bry oss om den här nyheten. Den första är att den svenska säkerhetspolisen för en månad sedan arresterat en svensk medborgare av uiguriskt ursprung för spioneri mot uiguriska flyktingar i Sverige, vilket lett till att Sverige och Kina utvisat diplomater. Så frågan är redan på dagordningen vare sig vi vill det eller ej. För det andra har vår statsminister Fredrik Reinfeldt tagit över ordförandeklubban i EU och om protesterna i Xinjiang leder till oroligheter i samma storleksordning som i T1bet förra året kommer det att bli hans uppgift att jämka ihop en gemensam linje. På samma sätt som Frankrike hamnade i skottlinjen förra året under Sarkozys ordförandeskap så kan Sverige komma i blickfånget och redan nu riktas blickarna mot vår statsminister inför det kommande G8-mötet, där han kommer att representera Europa.

Det finns andra skäl för Reinfeldt att tänka till var han står i förhållande till Kina och det är tråkigt att det är oroligheter som gör att Kina kommer upp på löpsedlarna. Kina är en av EUs största handelspartner och unionen har ett stort underskott i sitt handelsutbyte med Kina. Trots detta har Kina mer eller mindre försvunnit från den svenska nyhetsrapporteringen och i ovannämnda SvD-rapport nämns Kina endast en gång. Jag har inte heller hört Reinfeldt säga ett ord om Kina sedan han tog över ordförandeskapet. Vad kommer han att tillföra Kina-politiken i EU? Det är dags att vi har en öppen diskussion om detta. Varför är Reinfeldt så tyst?

Uppdatering: De flesta rapporter i den svenska pressen om oroligheterna i Ürümqi kommer från TT som i sin tur verkar fått sina uppgifter från Reuters. Men om man jämför Reuters rapport med de svenska artiklarna får man lätt syn på en liten detalj. I Reuters artikel uppges det att en av de uiguriska talesmännen Dilxat Raxil, befinner sig i exil i Sverige, medan de svenska artiklarna endast slår fast att han är "talesman för den Tysklandsbaserade Uiguriska världskongressen". Med tanke på allt som tidigare skrivits om uiguriska flyktingar i svenska media undrar man hur kan det ha undgått TT att Dilxat Raxil bor i Sverige? Eller har Reuters fel? Om denne man verkligen befinner sig i Sverige så borde det väl vara ett rent kap journalistiskt sett. Det här är inte första gången den senaste tiden som den svenska pressen underlåter att rapportera svenska kopplingar till Xinjiang-relaterade nyheter, medan utländsk press ger en mer fullständig bild. Jag frågar mig varför.

Den obefintliga Kinadebatten

2009-06-23T16:30:00.007+02:00

Protesterna i Iran rullar på och alla Kinabloggar tävlar i att dra olika paralleller mellan skeendet i Iran och de kinesiska studentprotesterna för tjugo år sedan. Det är mycket intressanta debatter och analyser, men i slutänden är det utfallet av proteströrelsen som kommer att avgöra vilka paralleller vi drar. Om protesterna slås ned med våld som i Peking så kommer vi naturligtvis att se detta i ljuset av den kinesiska våren. Men om protesterna leder till någon avgörande förändring i regimen eller till och med ett regimskifte kommer vi att tänka på omvälvningarna i Östeuropa. Själva det faktum att vi i Kinasvängen talar om Tian'anmen visar hur pessimistiska vi blivit.

Samtidigt har en viktig Kinanyhet seglat nästan ombemärkt förbi. I kölvattnet på spionhistorien tidigare denna månad har en kinesisk diplomat nu utvisats från Sverige och den kinesiska regeringen har svarat med att utvisa en svensk diplomat från Kina. Detta är ett tämligen rutinmässigt agerande från både svenska och kinesiska regeringarnas sida, men jag vågar säga att om det hade rört en rysk spionhärva så hade rubrikerna varit större.

Vadan denna tystnad? Sverige kommer att ta över ordförandeklubban i EU och vi utvisar en diplomat från en av våra viktigaste handelspartners. Denna story har flera viktiga infallsvinklar med betydelse för ordförandeskapet som den svenska pressen borde ha nappat på om de gjorde sitt jobb. Man skulle kunna tala om flyktingspionage och annat spionage, om mänskliga rättigheter för minoriteter (den gripne spionen är uigur). Man skulle också kunna göra en allmän analys av de svensk-kinesiska förhållandena inför ordförandeskapet och fråga vad Reinfeld kan göra för att förbättra handelsutbytet. Men inte ett knyst.

Kinadebatten i Sverige är i stort sett obefintlig. DN hade en utrikesdag för ett tag sedan, men vad jag kunde se uppmärksammades inte Kina nämnvärt. Under EU-valet var det rätten att ladda ned musik gratis som engagerade oss mest. Samtidigt står EU inför flera viktiga utmaningar i sitt förhållande till Kina. Men det enda som kan få oss att tala om Kina är tydligen naturkatastrofer, blodiga upplopp och våldsamma protester. När så inte är fallet låter vi diskussionerna föras i slutna rum. Är det så vi vill ha det?

Det absolut mest förbjudna

2009-06-09T18:52:00.003+02:00

När jag startade den här bloggen trodde jag att jag skulle bli ganska ensam i den del av den svenska bloggosfären som sysslar med Kina och att mitt intresse för kinesisk politik skulle skapa en snedvridning i den svenska bloggosfärens Kinabevakning. Det har visat sig att jag haft fel. Då och då upptäcker jag nya bloggar som sysslar med olika aspekter av Kina och kinesisk kultur. Vi har Blå Lotus, som bevakar Kina från plats och ställe i Shanghai och lägger upp intressanta inlägg om det kinesiska samhället. Den nya bloggen Bokberget uppmärksammar intressanta trender i kinesisk litteratur och kultur, som gjort att jag fått upp ögonen på en rad nyutkomna böcker. Ute i den svenska bloggmyllan finns också Logofili, en lågmäld blogg som kastar ljus på olika aspekter inom sinologi och filologi. Detta är bara ett axplock, det finns fler bra bloggar där ute.

Nå, det var inte detta jag skulle tala om. Häromdagen lade Logofili upp ett inlägg om vilken låg uppfattning en del kinesiska författare har om utländska sinologer och översatte ett par ganska fräna kommentarer som yttrats därvidlag. Efter hand började diskussionen kretsa kring den korrekta översättningen av ett välkänt kinesiskt invektiv och jag gav mig in med ett par synpunkter som berörde främlingsfientligheten i Kina. På en gång hettade diskussionen upp till hundra grader och spårade ur totalt. Jag kanske har min egen skuld till detta, men jag har sett detta hända förut. För ett par månader lade den amerikanska Kinabloggen ChinaGeeks upp ett inlägg som i ganska milda ordalag kritiserade det han uppfattade som rasism i Kina. Innan man visste ordet av spårade debatten ut och debattens böljor spred sig i alla riktningar. Jag försökte göra ett par inlägg men gav upp.

Det är idag möjligt att på ett sansat sätt diskutera nästan alla slags saker som berör Kina, inklusive de "tre förbjuda T:na" - T1ananmen, T1bet och Ta1wan. Men det ögonblick någon antyder att främlingsfientlighet - eller kanske till och med rasism - existerar i Kina så spårar debatten nästan alltid ut och urartar till en tävling om vem som skriker högst. Det intressanta är att skiljelinjerna i debatterna inte alltid går mellan kineser och icke-kineser. Många av de mest svidande uppgörelserna med kinesisk rasism har skrivits av kineser själva och många av de högljuddaste dementierna kommer från icke-kineser som anser sig ha "förstått" Kina. Men budskapet når till slut fram: ingen diskuterar rasism i Kina ostraffat. Detta är en av de största tabuna, om inte det största, bland olika kretsar som sysslar med Kina.

Jag förstår faktiskt inte varför är det så svårt att föra en diskussion om främlingsfientlighet och rasism i Kina. Visst har Kina och många kineser fått lida av utländska invasioner och diskriminering runt om i världen. Men det är ingen ursäkt, det är en förklaring. Många av de länder som vi idag tycker om att peka ut som de värsta syndarna har sitt eget förflutet som offer. Och stormakten Kina har sin egen tradition av främlingsfientlighet som redan nu påverkar landets relationer med sin omvärld. Det måste gå att föra en saklig och sansad diskussion - där man inte tvingas rada upp en rad reservationer - om kinesisk främligsfientlighet, rasism eller vad vi väljer att kalla det. Detta är något som bekymrar många kineser själva, som idag med fasa ser unga nationalister bete sig som rasistiska motsvarigheter till rödgardister. Det är möjligt att kinesisk rasism inte är värre än på andra håll i världen och det är möjligt att små problem förstoras upp, men det kommer i så fall en öppen diskussion att påvisa. Det måste gå att diskutera detta utan att anklagas för att vara okunnig eller fördomsfull mot "Kina" eller att få sina motiv ifrågasatta. Har jag helt fel, eller?

Vad handlade allt om egentligen?

2009-06-05T17:30:00.004+02:00

Blå Lotus tar upp ett inlägg från den berömde brittiske journalisten James Kynge på Danwei, där han anklagar västerländska media för ge en vilseledande bild av studentrörelsen 1989 som han själv rapporterade ifrån när det begav sig. Kynge kritiserar västmedia för att utmåla studentrörelsen som en rörelse för demokrati. Han menar att studenternas inte nödvändigtvis var ute efter att kräva västerländsk demokrati och att deras krav hade mer att göra med en allmän uppgörelse med Mao-eran än något annat. Studenterna var mycket mer konservativa än vi i väst vågar erkänna.

Visst lämnar västmedias rapportering av 4 juni mycket att önska, men jag tycker inte att vi ska vara för pedantiska heller. Bland oss Kinavetare är det nästan en folksport att leta fel i Kinarapporteringen. Dessutom missar Kynge en viktig poäng och det är att demokrati nästan alltid handlar om något annat än ett visst styrelsesätt. Demokrati kan formuleras på många olika sätt och när allt kommer omkring är det bara en statsform där de styrande kan ställas till svars för sina handlingar med jämna mellanrum, ett ideal som de flesta kan ställa upp på men det är svårt att få folk att demonstrera för. När folk går ut på gatorna för att protestera mot en regering, så är det i allmänhet konkreta saker som drar i dem. Arbetslöshet, bostadsbrist, korruption, vad du vill. Men i samma ögonblick som de styrande svarar med att kritisera eller på annat sätt kommentera protesterna och de demonstrerade ställer upp nya krav så har den demokratiska processen redan börjat i sin mest elementära form. Det var precis detta som skedde i Peking våren 1989, varken mer eller mindre.

Att rikta in sig på i vilken grad studenterna och arbetarna verkligen förstod vad allmän och lika röstätt innebär (i väst!) är enligt mitt förmenande bara uttryck för precis samma elitism som Kynge anklagar en del kinesiska studentledare för. Tänk i fall vi skulle gå tillbaka och granska vår egen rösträttsrörelse på samma sätt. Hur många män och kvinnor i Sverige förstod egentligen det svenska styrelseskicket när rösträttsreformen genomfördes anno 1921? Hade Sverige verkligen uppnått den ekonomiska utvecklingsrad som våra statsvetare idag menar krävs för ett civilt samhälle och en fungerande demokrati? Jag misstänker att vi skulle komma fram till mycket nedslående slutsatser om vi genomförde en sådan undersökning.

Men vi har klarat oss ganska bra av det enkla skälet att vi fått lära oss demokrati genom att praktisera den. Ibland har det funkat, ibland inte. Ibland har politikerna sagt dumma saker, ibland har de sagt kloka saker. Just rätten att säga något korkat eller framföra korkade krav och sedan få verbalt mothugg är en del av processen. Jag tycker att kinesiska studenter har precis lika stor rätt att vara korkade och omogna som vi, och av det skälet kommer jag fortsätta att säga "demokratirörelsen 1989". Så det så.

Spöklik tystnad runt den himmelska fridens port - intryck under en promenad

2009-06-05T04:24:00.001+02:00

Denna blogg är som sagt öppen för gästinlägg och jag har äran att publicera ytterligare ett inlägg från Denver från ort och ställe i Peking:

Eftersom jag ändå skulle hämta en person vid järnvägsstationen i förrgår kväll passade jag på att ta en promenad runt Tiananmen-torget, eller "Himmelska Fridens Torg" som den något missvisande svenska översättningen lyder. Först tänkte jag ta tunnelbanan ända ut till torget men insåg att det troligen skulle vara avstängt, så jag gick av vid affärsgatan Wangfujing i närheten.

Wangfujing är en ganska lugn plats säkerhetsmässigt sätt och det är ovanligt att man ser annat en piket då och då, men denna kväll var det annorlunda. Redan i uppgången var polisnärvaron tydlig, och den blev bara tydligare och tydligare ju närmare jag kom torget. Ungefär var femtionde meter stod en polisbok med påslagna blåljus uppställda. Poliser gick runt i grupper och uppgick till ungefär en tredjedel av alla människor jag såg.

Det är svårt att inte bli paranoid när man möts av en situation som denna, men åtminstone två män jag mötte hade tagit med både kamera och stativ, troligen för att fånga något av atmosfären. En kvinna stod under granträden mittemot torget och filmade med en handhållen videokamera. I övrigt var det en relativt tryckt och tyst stämning.

Av det jag kunde se när jag gick i riktning ned mot Qianmen var torget fullständigt tomt, så när som på polisernas bilar. Strålkastarna lyste starkt och gav platsen ett spöklikt intryck. När jag äntligen kom fram till tunnelbanestationen drog jag en lättnadens suck över att den tryckta stämningen hade släppt och ersatts av det som är typiskt under en varm sommardag i staden.

Jag var i de lägre tonåren när massakern inträffade, och har inte mer än dunkla minnen av rapporteringen. Sedan dess har torget kommit att figurera i andra former av demonstrationssammanhang men just den här händelsen fortsätter, 20 år efteråt, att sätta sin prägel. Om man åker till torget, vill säga. I andra delar av staden är det som om inget hade hänt och det är förståeligt att händelsen inte är av större intresse för de flesta ungdomar.

På så sätt uttrycker också händelsen en generationsklyfta - medelålders människor, oavsett om de hade något personligt samröre med demonstrationerna eller ej, tenderar att vara mer radikala i sin kritik av regeringens hantering av desamma. Reformerna hade inte hunnit verka särskilt länge när de växte upp och de kunde identifiera sig mer med studenternas och arbetarnas krav. Dagens generation är, utan att generalisera för mycket, den som tjänat mest på reformerna och därmed också betydligt mer positivt inställd till den rådande politiken. I rättvisans namn måste det också påpekas att dagens politik i mångt och mycket är av ett annat slag än den som ledde till demonstrationerna, och dagens problem av ett annat slag.

Locket är fortfarande på. Det lär nog dröja åtminstone ett decennium innan det släpper.

Kinesiskt spioneri och dagens datum

2009-06-04T21:13:00.004+02:00

När jag först läste nyheten om att en man gripits för flyktingspionage hade inga uppgifter ännu släppts som vilket land mannen spionerade för, men jag hade en underlig känsla av att det fanns en koppling mellan nyheten och dagens datum - den fjärde juni. Nu har TV4 kommit ut med uppgifter om att mannen, som är svensk medborgare, spionerat på kinesiska flyktingar för den kinesiska underrättelsetjänstens räkning. Säpo har enligt uppgift spanat mot den här mannen en längre tid och det kan knappast vara ett sammanträffande att nyheten släpps just idag.

Den fjärde juni

2009-06-04T03:06:00.005+02:00

Det är nu exakt tjugo år sedan "Folkets befrielsearmé" krossade demokratirörelsen och sköt ned obeväpnade demonstranter på Pekings gator. Det är fortfarande oklart hur många som fick sätta livet till, men initierade bedömare hävdar att siffran bör ligga mellan 400 och 800 dödsoffer, och då räknar vi inte in alla dem som föll offer för regimens hämnd utanför huvudstaden. Den 4 juni ledde till en ommöblering i kommunistpartiet och att den politiska reformprocessen stannade av totalt.

Nu har den svenska pressen börjat uppmärksamma tjugoårsminnet och ute i bloggvärlden börjar det poppa upp inlägg här och där. Nästan allt som kan sägas om fjärde juni har redan sagts och jag har inte så mycket att tillägga mer än mina egna tankar. Det som stör mig mest är allt tal om att Kina har gått vidare och att ingen längre bryr sig om fjärde juni. Om så vore fallet skulle inte regeringen göra allt den kan för att tysta ned diskussionen genom att släcka ned delar av cyberrymden. Jag kommer att hålla ögonen öppna och kommentera nyhetsflödet.

Zhao Ziyangs memoarer och mina grubblerier

2009-05-15T16:33:00.006+02:00

Den riktigt stora Kinanyheten just nu är att den avsatte generalsekreteraren Zhao Ziyangs memoarer kommer att publiceras den 19 maj nästa vecka, exakt tjugo år sedan han tvingades avgå från sin post för sin vägran att använda våld mot studentprotesterna på Himmelska fridens torg 1989. Som den lättpåverkade konsument jag trots allt är, slängde jag mig på datorn och beställde mitt eget exemplar, men den nyfikne läsaren kan redan nu läsa utdrag ur boken på New York Times. Den som tvivlar på att Zhao verkligen är upphovsman till boken kan också lyssna till ljudklipp från de bandinspelningar boken bygger på. Visst är det han.

Zhao kommer inte med några stora överraskningar, men många saker som vi redan visste hamnar i en annan dager. Som en recensent påpekar, så är kanske det mest intressanta att Zhao under sin inre exil fått tid att tänka över den kinesiska historien och kommit fram till att politiska reformer är nödvändiga. Detta är anmärkningsvärt eftersom Zhao, när han var vid makten, inte alls var någon förespråkare av demokrati. Han var en man av sin tid med allt vad det innebär.

Jag besökte Kina för första gången i slutet på 80-talet, när Zhao fortfarande var generalsekreterare, och på många sätt var Kina på den tiden en annan värld. Nu syftar jag inte på yttre attribut som den ekonomiska utvecklingen eller antalet skyskrapor, utan på diskussionsklimatet. Vart man än vände sig i huvudstaden fullkomligt sprudlade det av diskussioner och livliga debatter. Folk var frispråkiga med vad de tyckte och var mer än villiga att dra in fåkunniga utlänningar som mig. Gorbatjovs öppenhet hade slagit an en sträng hos många intellektuella och folk var otåliga att se något liknande. Men vem var Kinas Gorbatjov? Inte var det Zhao Ziyang i alla fall och absolut inte premiärminister Li Peng. Jag träffade också folk som var skrämda av den snabba ekonomiska utvecklingen och längtade tillbaka till Mao-åren. Och så fanns det de som ganska öppet antydde att det kanske skulle vara dags för partiet att ta till med hårdhandskarna och citerade Deng Xiaopings uttalande att Kina har öppnat sitt fönster mot omvärlden - men med myggnät som ska skydda landet från att ohyra tar sig in!

Alla aktörer i det drama som skulle utspela sig inför tevekamerrona våren 1989 var redan där och övade sig på sina repliker. Men ingen, allra minst jag, hade någon aning om vad som fanns bakom hörnet. Jag saknar det Kina jag såg för mer än tjugo år sedan och det är inte de gamla dammiga gränderna i Peking jag tänker på. Det är diskussionerna, öppenheten. När jag återvände till Kina ett par år sedan var det som ett annat land, även om samma byggnader stod där de stod och folk inte var så värst mycket rikare. Men de flesta höll sina tankar för sig själva och jag klandrar dem inte. En ny generation studenter hade börjat sina studier och man kunde redan träffa på dem som påstod att inga hade dödats i Peking den 4 juni 1989. Propagandamaskinen rullade på och idag ser vi resultatet.

Ute på bloggosfären finns det diverse ljushuvuden som hävdar att de kinesiska studenterna inte alls demonstrerade för demokrati 1989 utan att detta var en händelse som tog sin näring uteslutande ur den kinesiska idéhistorien. Allt tal om demokrati var västerländskt önsketänkande eller var ett uttryck för vissa studenters strävan att få omvärldens stöd. Vad mig anbelangar är det bara snack. Folk talade högt och brett om demokrati i slutet på 80-talet, kanske inte västerländsk demokrati, men alternativ till det rådande systemet. Vi kan leka med ord och uttryck, men det handlade om att studenterna ville bli hörda och att allt fler kineser vill ha mer att säga till om. Och det var en utveckling som skrämde partiet och därför blev det som det blev. Jag sörjer.

Geely + Saab = sant?

2009-05-12T22:29:00.004+02:00

För en tid sedan lade jag upp ett inlägg där jag uttalade mig emot ett kinesiskt ägande av Volvo eller Saab. Som skäl till detta angav jag bristen på reciprocitet för utländskt ägande i kinesiska företag och frågor kring hur långsiktig en kinesisk ägare skulle bli. Mina tvivel kvarstår, men nya uppgifter har nu kommit fram beträffande de tre spekulanter som tros vilja ta över Saab och där framstår kinesiska Geely som det företag som har de mest långsiktiga planerna. Enligt dagens GT är den nuvarande ägaren General Motors inte intresserat av att sälja Saab till ett företag som kan bli en allvarlig konkurrent och mest intresserat av att likvidera verksamheten. Fiat har lagt fram ett bud vars motiv är oklara och gett upphov till spekulationer på att Fiat också avser att slakta Saab. En tysk investeringsbank har också seglat upp som spekulant, men antas agera som bulvan för General Motors. Tillbaka till ruta ett alltså.

Kvar står då Geely, Kinas första privata bilkoncern, som den mest seriöse köparen. Geely har tydliga motiv för sina planer - att få tillgång till Saabs kunnande och till den europeiska marknaden- dessutom uppges Geely ha antagit Saabs plan att flytta all tillverkning tillbaka till Sverige. Den enda nackdelen med Geely, enligt GT:s analys, är att det kan bli "tidernas kulturkrock i Trollhättan". Det sistnämnda kan jag nog hålla med om. Geely är en av alla dessa aggressiva uppstickare som uppstått i den kinesiska företagsamhetens mest dynamiska provins, Zhejiang, där man gör snabba klipp och abrupta utspel. De som följt med i Fanerduns framfart i Kalmar vet vad jag talar om.

Men om alternativet är att 7500 jobb går förlorade så är nog en kulturkrock det minst hotande alternativet. Om detta blir av får vi hoppas att Geelys ledning lär sig att anpassa sig till svenska förhållanden och att Saab lär sig att vara fördragsam mot eventuella egenheter hos den nye ägaren. Jag kommer att följa detta med stort intresse och om Geely blir aktuell som ägare kommer jag att ägna ett inlägg åt Geely-koncernen. Nu får vi kanske vänja oss sig vid tanken att en av Kinas rikaste män, Li Shufu, kan bli en viktig makthavare i svenskt näringsliv. Då gäller det att gilla läget.

För ett år sedan

2009-05-12T22:13:00.005+02:00

Idag är det som sagt ett år sedan den fruktansvärda jordbävningen i Sichuan och Motpol och Blå Lotus står för två läsvärda inlägg om katastrofen. När jordbävningen inträffade debatterades efterdyningarna av det tibetanska upproret och fiaskot med fackelstafetten som värst och katastrofen lyckades ena Kina och omvärlden i ett ögonblick av sorg och eftertänksamhet. I likhet med många andra donerade jag pengar till Unicef och följde händelseutvecklingen på nätet. Överlag fick de kinesiska myndigheterna ett gott betyg för sina första räddningsinsatser och en kort tag såg det ut som att de skulle tillåta fri rapportering i katastrofområdet. I takt med att OS närmade sig drog myndigheterna på tumskruvarna och allt sedan dess har det pågått en debatt om varför så många skolor kollapsade. Men intrycket att Kina klarade av katastrofen bättre än Tangshan-jordbävningen 1976 kvarstår och det visar hur långt Kina kommit de senaste trettio åren.

Intressant kinesisk rapport om Tibet

2009-05-11T15:09:00.004+02:00

På Woesers ständigt lika aktuella blogg erfar vi att två universitetsprofessorer i Kina lagt fram en rapport med rekommendationer för hur den kinesiska regeringen kan lägga om sin politik och vinna över den tibetanska befolkningen. Även om rapporter sorgfälligt undviker kontroversiella frågor, så är detta, precis som Woeser framhåller, en mycket bra rapport för att ha sammanställts under rådande förhållanden i Kina. Rapporten, som bygger på fältstudier i Tibet, slår fast att "utländsk inblandning" i Tibet inte räcker som förklaring till varför protesterna fick ett sådant genomslag bland tibetaner förra våren. Istället framhåller de att de tibetanska protesterna är en produkt av globaliseringen och de särskilda utmaningar det tibetanska folket står inför. Rapporten beskriver hur i synnerhet den tibetanska ungdomen lever på samhällets utkant både i ekonomiskt och kulturellt hänseende och hur detta skapade grogrunden för protesterna förra året. Rapporten avslutas med en rad tämligen vaga rekommendationer för hur den kinesiska regeringen kan lägga om sin politik för att gynna tibetanerna och skapa en autonom regions som har bibehåller sina tibetanska särdrag. De avråder också regeringen från att trumma för hårt på propagandan om det gamla tibetanska "trälsamhället".

Att en sådan här rapport över huvud taget kan komma till stånd är förstås ett hoppingivande tecken för både kineser och tibetaner. Den visar att det är möjligt, om än i begränsad utsträckning, för olika röster att komma till tals i den känsliga Tibetfrågan. Den visar också att det finns en medvetenhet om att upploppen förra året främst har sin grund i sociala missförhållanden och inte i exilregeringens eller omvärldens intresse för Tibet. Samtidigt tror jag inte att vi ska ha för stora förhoppningar om att den kinesiska regeringen mjukar upp sin hållning i Tibetfrågan på kort sikt. I sista rummet är det inte professorer som bestämmer över politiken i Tibet, utan partifunktionärer som inte har avancerat i partihierarkin på grund av sin förståelse för tibetansk kultur. Tvärtom har många partikadrer i Tibet befordrats på grund av sin kompromisslösa inställning och att genomföra en kursändring strider mot allt de lärt sig. Detta förhållande är naturligtvis inte unikt för Kina, som vi nu alla vet kan ju även demokratier begå enorma stolligheter på mycket tunt empiriskt grundval.

Peking Duck har kastat in handduken

2009-05-08T23:34:00.004+02:00

Detta är en liten nyhet som visar på större sammanhang. Richard Burgers blogg Peking Duck har sedan starten 2002 varit en av de fasta punkterna i den Kina-relaterade bloggosfären (sorry, Blogge). Han har bland annat gjort sig känd för sin frispråkiga kritik av det kinesiska kommunistpartiet och för att ha attackerats av arga kinesiska nationalister och deras hejdukar. Men sedan en månad tillbaka har bloggen och debatterna på den mattats av och jag trodde länge att Richard hamnat i en bloggsvacka. Tydligen har jag fel. Nu rapporterar den respekterade bloggen Danwei att Richard börjat arbeta som språklig redaktör på den engelska upplagan av Global Times, en välkänd nationalistisk blaska som försöker göra inbrytningar på den växande engelskspråkiga marknaden i Kina.

Jag har full förståelse för att Richard vill byta jobb och han verkar ha bra erfarenheter av Global Times. Men han kommer aldrig att kunna yttra sig så frispråkigt som tidigare och vi kan nog säga ajöss till Peking Duck som en av de roligare bloggarna där ute. Det är också tydligt att propagandaavdelningen i det kinesiska kommunistpartiet har lärt sig hur man kan tysta och kanske till och med omvända kritiker. En av kommentarerna till intevjun på Danwel sammanfattar mycket vältaligt det dilemma Richard nu står inför:

Jag har följt Richards blogg i många år och har stor respekt för honom, även om han ofta skriver en hel del svammel.

Jag är ganska överraskad att höra att han börjat jobba på Global Times. När smekmånaden är över kommer tror jag att han kommer att uppleva "ett sanningens ögonblick" då han får välja mellan att pruta på sin integritet eller att "följa med strömmen" och få det att framstå som en "bra erfarenhet" eller vad du vill kalla det.

I mitt eget fall så var jag en anonym redaktör så det påverkade inte mitt (obefintliga) anseende. Richard kommer nog att upptäcka att den trovärdighet som han byggt upp under alla år på Peking Duck nu kommer att upplösas på grund av hans anknytning till Global Times' mycket tvivelaktiga version av sanningen.

Väl sagt. Nu tar jag bort Peking Duck från min blogglista. Jag gör det med stor sorg i hjärtat, men det är mycket osannolikt att vi kommer att läsa något intressant på den bloggen i fortsättningen

"Kina är ledset"

2009-05-06T13:17:00.003+02:00

Kinabevakning står alltid öppet för gästinlägg från våra läsare. Tack vare vår nye skribent Denver kan vi nu som första svenskspråkiga blogg publicera en recension av den omtalade boken "Kina är på dåligt humör".

1996 skrev sex författare den nationalistiska klassikern "Kina kan säga nej" (中国可以说不), en bok som på sin tid orsakade ett stort gensvar. "Kina är på dåligt humör" (中国不高兴) är ett försök att upprepa framgångarna med den tidigare boken genom att skriva en uppföljare på samma koncept, även denna gång i grupp med fyra nya författare och en av de gamla, Song Qiang.

Boken är uppenbarligen skriven i brådska och det verkar inte riktigt som om författarna koordinerat sina ansträngningar särskilt väl. Även om de vid tillfälle refererar till varandra är det tydligt att det lagts till i efterhand för att ge ett intryck av kontinuitet. Teserna är också tämligen spretiga och det finns inte mycket av teoribyggnad bakom det hela; snarare uttrycker man sin frustration genom att stapla exempel på varandra eller föreslå långtgående förändringar i dagens intellektuella landskap för att uppnå de ideal man har för Kina. Även om en del analyser är förnuftiga eller i alla fall intressanta, som USA:s strategiska position i Afghanistan, är mitt huvudintryck negativt.

De ideal boken ger uttryck för kan sammanfattas med:

- Kina måste rusta för en fientlig omvärld, sluta tala om "fredlig utveckling" och istället ta till hårdare metoder som sammanfattas i begreppet "handel med svärd i hand" (持剑经商). En viktig faktor i detta är att Kina stärker sina marina krafter.

- Sluta diskutera "kultur" och "soft power" för att istället satsa på att aktivt bygga upp den nationella styrkan.

- Kina behöver skapa en kulturell omgivning som möjliggör uppkomsten av en "grupp av hjältar" (英雄集团) som ska leda landet framåt.

- Den rika livsstilen i väst förkastas som slösaktig och ohållbar i längden. Kina och andra utvecklingsländer måste stå för ett alternativ.

- Kina måste förbereda sig för en ledarroll i världen. Exakt vad denna ledarroll består i är dock oklar, bortsett från att landets egna intressen värnas.

Men bortsett från dessa ideal beskrivs inte mycket av hur man ska nå dit. Ungdomar födda på 80-talet omtalas som en av de starka, rena krafter som har viljan och förmågan att "säga nej" till omvärlden. Intellektuella som grupp förkastas och anses ägna sig åt inåtvänd kulturkritik snarare än åt uppbyggande verksamhet, och omnämns på flera ställen som "femtekolonnare" vars verkliga syfte är att föra in negativa västerländska influenser. Västvärlden som helhet är ett sjunkande skepp vars dekadens visas i den senaste ekonomiska krisen och bl.a i hur man tror att Obama, som är mer av än en rockstjärna än en president, kan lösa djupliggande problem.

En tes som torde möta en hel del motstånd är idén att uppslutningen runt jordbävningen i Sichuan berodde på att en omfattande nationell enighet hade uppnåtts mot Frankrike i samband med bojkotten mot Carrefour. Här är det svårt att säga annat än att författarna (eller delförfattaren) är ute och cyklar rejält. Detta, och mycket annat, gör det svårt att tro att boken skulle väcka djupare genklang i samhället.

Det vore en överdrift att säga att fascistiska teser förs fram i boken, men grunden finns definitivt där med hjältedyrkan, idéerna om militär upprustning (bl.a förs tanken fram att armén måste vara mer inriktad på krig), kritiken mot dekadens, de många utfallen mot intellektuella och tron på de rent tänkande ungdomarna. Samtidigt är nationalismen mer komplex och analyserande än i den tidigare boken. Ganska vanligt förekommande idéer som att den sittande regeringen inte är hård nog mot omvärlden, eller att det politiska systemet är för auktoritärt, diskuteras öppet.

Kanske skulle "Kina är på dåligt humör" haft större relevans om den kommit förra året, i samband med 3.14 och bojkotten av Frankrike. De reaktionerna har dock beskrivits i andra böcker och måste sättas i relation till jordbävningen och framgången med OS. Kort sagt är folk inte tillräckligt ledsna eller irriterade för att fästa för stor vikt vid den här boken - och det är nog lika bra.

Den kinesiska regeringen inför rätta?

2009-05-06T03:17:00.006+02:00

Kinabevakning erfar att en spansk domare, Santiago Pedráz Gómez, meddelat det kinesiska justitieministeriet att man inlett en förundersökning mot en grupp kinesiska ämbetsmän för brott mot det tibetanska folket i samband med det tibetanska upproret förra året. Än så länge har jag bara lyckats hitta en sajt på engelska som rapporterar om denna nyhet, men det finns rätt så mycket information på El País sajt för dem som läser spanska, inklusive domstolshandlingar. Jag har ännu inte läst in mig på domare Pedráz Gómez, så alla uppgifter och bakgrundsinformation är förstås välkomna.

Naturligtvis kommer den kinesiska regeringen inte att tillåta denna förundersökning att gå någon vart, men fallet är intressant ur principiell ståndpunkt då det kommer att testa den kinesiska regeringens respekt för folkrätten och internationella avtal. Och vi bör inte förvänta oss att den kinesiska regeringen är mer tillmötesgående än den amerikanske presidenten Barack Obama, som nu verkar vara i färd med att försöka sopa sin föregångares förbrytelser under mattan.

Om undersökningen får konsekvenser för EU:s förhållande till Kina finns det en möjlighet att den svenska regeringen dras in eftersom Sverige tar över ordförandeskapet i EU i sommar. Därför är detta en nyhet som vi bör hålla utkik efter i den svenska pressen den närmaste tiden.

Idag för 90 år sedan: Fjärde maj-rörelsen

2009-05-04T19:20:00.001+02:00

Den 4 maj 1919 samlades en grupp studenter från Pekings universitet utanför Himmelska fridens port för att protestera mot Versaillesfreden, enligt vilken Japan fått lägga beslag på den tyska koncessionen i Shandong. Demonstrationen blev startskottet på det som gått till historien som Fjärde maj-rörelsen, som gav upphov till både Kinas kommunistiska parti och till Nationalistpartiet. Dagen till ära har en rad bloggar lagt upp inlägg på temat. Mycket nöje!