Idag är det som sagt
ett år sedan den fruktansvärda jordbävningen i Sichuan och
Motpol och
Blå Lotus står för två läsvärda inlägg om katastrofen. När jordbävningen inträffade debatterades efterdyningarna av det tibetanska upproret och fiaskot med fackelstafetten som värst och katastrofen lyckades ena Kina och omvärlden i ett ögonblick av sorg och eftertänksamhet. I likhet med många andra donerade jag pengar till Unicef och följde händelseutvecklingen på nätet. Överlag fick de kinesiska myndigheterna ett gott betyg för sina första räddningsinsatser och en kort tag såg det ut som att de skulle tillåta fri rapportering i katastrofområdet. I takt med att OS närmade sig drog myndigheterna på tumskruvarna och allt sedan dess har det pågått en debatt om varför så många skolor kollapsade. Men intrycket att Kina klarade av katastrofen bättre än Tangshan-jordbävningen 1976 kvarstår och det visar hur långt Kina kommit de senaste trettio åren.
1 kommentar:
Jag kom tillbaka till Peking från Sverige på förmiddagen precis den 12:e förra året, och mot allt bättre vetande lade jag mig och slumrade vid lunch trots att jag borde hålla igång till in på kvällen för att fixa jetlagen. Hursomhelst befann jag mig i ett halvt drömtillstånd när jag plötsligt hörde ett underligt klingande ljud inifrån vardagsrummet. När jag kom till sans och sprang ut för att kolla vad som pågick fann jag att tre lampor med tunna glasskärmar svängde rejält och slog in i varandra.
Det här var på 15:e våningen, men huset måste ändå ha svajat till ordentligt för att orsaka sådana stora rörelser. Och det här var ändå långt från epicentrum.
Skicka en kommentar