Intressant kinesisk rapport om Tibet

På Woesers ständigt lika aktuella blogg erfar vi att två universitetsprofessorer i Kina lagt fram en rapport med rekommendationer för hur den kinesiska regeringen kan lägga om sin politik och vinna över den tibetanska befolkningen. Även om rapporter sorgfälligt undviker kontroversiella frågor, så är detta, precis som Woeser framhåller, en mycket bra rapport för att ha sammanställts under rådande förhållanden i Kina. Rapporten, som bygger på fältstudier i Tibet, slår fast att "utländsk inblandning" i Tibet inte räcker som förklaring till varför protesterna fick ett sådant genomslag bland tibetaner förra våren. Istället framhåller de att de tibetanska protesterna är en produkt av globaliseringen och de särskilda utmaningar det tibetanska folket står inför. Rapporten beskriver hur i synnerhet den tibetanska ungdomen lever på samhällets utkant både i ekonomiskt och kulturellt hänseende och hur detta skapade grogrunden för protesterna förra året. Rapporten avslutas med en rad tämligen vaga rekommendationer för hur den kinesiska regeringen kan lägga om sin politik för att gynna tibetanerna och skapa en autonom regions som har bibehåller sina tibetanska särdrag. De avråder också regeringen från att trumma för hårt på propagandan om det gamla tibetanska "trälsamhället".

Att en sådan här rapport över huvud taget kan komma till stånd är förstås ett hoppingivande tecken för både kineser och tibetaner. Den visar att det är möjligt, om än i begränsad utsträckning, för olika röster att komma till tals i den känsliga Tibetfrågan. Den visar också att det finns en medvetenhet om att upploppen förra året främst har sin grund i sociala missförhållanden och inte i exilregeringens eller omvärldens intresse för Tibet. Samtidigt tror jag inte att vi ska ha för stora förhoppningar om att den kinesiska regeringen mjukar upp sin hållning i Tibetfrågan på kort sikt. I sista rummet är det inte professorer som bestämmer över politiken i Tibet, utan partifunktionärer som inte har avancerat i partihierarkin på grund av sin förståelse för tibetansk kultur. Tvärtom har många partikadrer i Tibet befordrats på grund av sin kompromisslösa inställning och att genomföra en kursändring strider mot allt de lärt sig. Detta förhållande är naturligtvis inte unikt för Kina, som vi nu alla vet kan ju även demokratier begå enorma stolligheter på mycket tunt empiriskt grundval.