Den generade tystnaden

Den 9 december satte ytterligare en ung tibetan i Qinghai eld på sig själv i protest mot det kinesiska (van)styret i Tibet. Jag har tappat räkningen, men sedan februari 2009 har åtminstone 94 tibetaner bränt sig själva till döds på olika håll på den tibetanska högplatån och The International Campaign for Tibet har just kommit ut med en ny detaljerad rapport om självförbränningarna där de som orkar kan läsa mer om människoödena bakom protestvågen.

Att tända eld på sig själv är en av de mest ohyggliga och förtvivlade saker en människa kan göra och varje tänkande och kännande människa borde försöka förstå varför detta sker, även om man inte kan ställa sig bakom denna osmakliga protestform. Bakgrunden till självförbränningarna är utan tvivel den tilltagande desperationen i Tibet efter protestvågen 2008, som lett till upptrappat förtryck från den kinesiska regimen och tama reaktioner från omvärlden. Efter en period av relativ öppenhet i Tibet under 1980- och 1990-talen har de kinesiska myndigheterna inlett en ny kampanj av repression med full kraft.

På Lhasas gator marscherar inte bara styrkor ur den kinesiska militärpolisen – som har ett stort inflytande över Tibet – utan också fullt beväpnade svartklädda SWAT-teams och civilklädda poliser. Vem som helst som besöker Tibet kan se att myndigheterna har slutat låtsas att Tibet är en autonom region där tibetanskan har en konstitutionellt skyddad ställning (artikel 121 och 134) och vart du än går i den tibetanska huvudstaden är det kinesiska som gäller. De nyinflyttade taxichaufförerna och butiksbiträdena från Sichuan bryr sig inte om att lära sig tibetanska och är ovilliga att betjäna kunder som inte kan tala kinesiska. Nästan alla TV-program är på kinesiska och "tibetansk" TV utgörs till större delen av program som dubbats från kinesiska eller görtråkiga kultur- och nyhetsprogram. Den tibetanska versionen av största dagstidningen, Tibet Daily,  består av översättningar från gårdagens kinesiska upplaga och man har inte brytt sig om att skapa en tibetansk nätversion. Inte ens bankomaterna eller telefonkioskerna har instruktioner på tibetanska. Och i skolorna har myndigheterna inlett en ny kampanj för att tränga ut det tibetanska språket som ett gångbart kommunikationsmedel. På alla upptänkliga sätt talar man om för tibetanerna att deras kultur och deras språk är värdelösa. Tibetanskan håller på att bli ett hemspråk för fattiga bönder och för statligt sponsrade folksångare. I de tibetanska delarna av Qinghai och västra Sichuan, som länge haft en liberalare politik och därför ett livligare tibetansk kulturliv, drar man långsamt om snaran. Flyktvägarna ut ur Tibet håller på att strypas i samma takt som Kinas grannländer böjer sig för kinesiska påtryckningar. Många tibetaner börjar känna sig alltmer desperata. Och omvärlden är tyst.

Självförbränning förstås är ingen ny protestmetod. Till skillnad från vad mer okunniga bloggare hävdar har självförbränningen rötter i den kinesiska buddhismen och har förekommit i tusentals år. Omvärlden fick dock upp ögonen för denna ohyggliga tradition när den vietnamesiske munken Thích Quảng Đức satte eld på sig själv i Saigon 1963 i protest mot Ngô Đình Diệms högerregim. Sedan dess har vi sett självförbränningar förekomma på olika håll i världen, det kanske mest uppmärksammade fallet inträffade i Tunisien 2010, vilket bidrog till att utlösa den arabiska våren.

Om ett dussin palestinier satte eld på sig själva i protest mot den fortsatta israeliska ockupationen av Västbanken så skulle vi kunna räkna med en grundlig behandling av ämnet i svenska media. Olika intresseorganisationer skulle uppvakta regeringen Reinfeldt med krav om att tydligare ta avstånd från Netanyahus bångstyriga bosättarpolitik. Och vi skulle se protester i alla Sverige större städer till stöd för palestiniernas sak, precis som sig bör. Men nu handlar det om Tibet och som vanligt är den svenska reaktionen valhänt och pressbevakingen högst sporadisk. Denna svenska tystnad är inget nytt. Tibet har aldrig riktigt passat in i den politiska dramaturgi och det engagemang för befrielserörelser som den svenska neutralitetspolitiken möjliggjorde. Det socialdemokratiska Sverige lade oftast ned sin röst när Tibet kom upp i FN:s generalförsamling. Den svenska vänstern, som ofta stått i främsta ledet för försvara olika förtryckta folk, har allt som oftast förbigått Tibet med generad tystnad eller spelad oförståelse. Tibet är alldeles för otillgängligt, den kinesiska regimen är alldeles för stark, de kinesiska dissidenterna är alldeles för tysta och den exiltibetanska rörelsen är alldeles för svårbegriplig för att möjliggöra ett hängivet engagemang från svensk sida.

Det står förstås var och en fritt att bry sig om vad han eller hon vill. Tibet är bara en av många platser i världen där det förekommer brutalt förtryck. Men ibland blir jag frustrerad över hur Israel tycks absorbera all energi och allt utrikespolitiskt engagemang som man kan uppamma i Sverige.

Demokratins kraft

I takt med att gårdagens händelser sjunkit in börjar det bli alltmer uppenbart att vi just bevittnat ytterligare en världshistorisk vändpunkt i Kinas förhållande till resten av världen. Om OS 2008 blev den propagandaseger som det kinesiska kommunistpartiet hoppats på, så var Nobelceremonin i Oslo en tydlig demonstration vart gränsen går för omvärldens acceptans av regimen i Peking.

Inför den 10 december sade den kinesiska regeringen att de länder som skickade sina ambassadörer till Nobelceremonin i Oslo skulle få ta konsekvenserna av sitt beteende, men det visar sig nu att kommunistpartiets kampanj misslyckats totalt. Jag påpekade redan igår att mer än två miljarder röstberättigade människor representerades genom sina ambassadörer på Nobelceremonin i Oslo, vilket var en förkastelsedom mot KKP:s anspråk att tala för Kina och världens folkmajoritet. Nu visar det sig också att flera länder som först meddelade att de skulle utebli från ceremonin - Argentina, Colombia, Filippinerna, Serbien och Ukraina - ändrade sig i sista stund. Det verkar alltså som att varken Kinas "hard power" eller "soft power" haft särskilt mycket verkan.

Detta är ett fiasko av sällan skådat slag för kommunistpartiets centrala propagandaavdelning som har det yttersta ansvaret för Kinas mediastrategi (läs mer om detta här). Inte bara har kommunistpartiet lyckats ena världens demokratier mot Kina och tappat ansiktet inför det egna folket, man har också hjälpt omvärlden på traven med att vederlägga en av kommunistpartiets centrala trossatser i utrikespolitiken: att världen är full av själviska länder som inte står för några principer och att de alltid kommer välja det snöda ekonomiska egenintresset framför mänskliga rättigheter.

En amerikansk siffernisse har illustrerat detta genom att kolla hur olika länders närvaro korrelerar mot olika faktorer. Efter att ha jämfört närvarograden med hur olika länder stött Kina i olika frågor internationellt har han kommit fram till att det inte var geopolitiska eller ekonomiska övervägande som styrde beslutet att närvara vid Nobelceremonin, utan graden av pressfrihet i det egna landet. Med andra ord var de olika länderna mer rädda för den egna hemmaopinionen än de var för den kinesiska regeringens hot! Detta visar på demokratins livskraft och är hoppingivande för alla dem som blivit cyniska av den kinesiska diktaturens framgångar.

Som enda blogg i Sverige (och förmodligen också i världen) förutsåg jag för ett år sedan att Liu Xiaobo skulle få Nobels fredspris 2010, men den här utvecklingen har överträffat mina förväntningar. Det har alltid hetat att en demokratisering i Kina bara kan genomföras utifrån landets egna förutsättningar och nu har Kommunistpartiet genom sitt eget beteende sett till att hela världen nu vet vem Liu Xiaobo är och vad Charta 08 står för. Anden har lämnat flaskan. Den kinesiska cyberrymden surrar. Vi har bevittnat något stort.

En stor dag för Kina...och Norge

Så fick Liu Xiaobo sitt pris till slut, om än representerad av en tom stol i Oslos rådhus. Jag var länge oroad för hur den något tafatte Torbjörn Jagland skulle klara av situationen, men han höll ett alldeles galant och balanserat tal, som fick flera stående ovationer. Betydligt färre länder bojkottade ceremonin än befarat och den indiske ambassadörens närvaro vederlade effektivt Kinas anspråk på att tala för världens folkmajoritet. Räknar man ihop Indiens, USAs, EUs och andra representerade nationers invånare, så företräddes säkert mer än två miljarder röstberättigade människor i Oslo.

Det, om något, sänder ett tydligt budskap till den självutnämnda politbyrån i Kinas kommunistiska parti, som enligt nyligen tillgängliga uppgifter styr sitt land som ett gigantiskt affärsimperium och just därför fruktar de värderingar Liu Xiaobo står för. Och den stora uppslutningen är också ett mycket bra argument mot alla de som hävdar att USAs missgrepp ger den kinesiska regeringen frikort att göra som den vill. Mänskliga rättigheter, demokrati och fred är inget som USA eller västvärlden har monopol på. Och när vi upprörs över hur Wikileaks behandlas av myndigheter världen över får vi inte glömma bort att demokratier oftast tvättar sin byk offentligt och därför drar till sig mer uppmärksamhet än diktaturer, som kan visa upp ett mer disciplinerat yttre.

Talet var helt klart skrivet med det kinesiska folket i åtanke och jag är övertygad om att Nobelkommittén anlitade sinologisk experthjälp för att hitta de rätta orden. Han redogjorde för Lius kamp för mänskliga rättigheter och för hans bidrag till att protesterna i Peking 1989 förblev fredliga. Jagland betonade i positiva ordalag de framsteg som Kina gjort på många områden de senaste trettio åren och lade in flera kritiska kommentarer om västvärldens egna problem på den mänskliga rättigheternas områden. Och gentemot alla dem som anser att Nobelkommittén misstolkat Nobels testamente argumenterade Jagland övertygande om sambandet mellan fred och mänskliga rättigheter. (Om jag fått vara med och ge råd till norrmännen hade jag också tagit med stycket om fred i Charta o8, men man kan inte få allt.)

Detta tal har redan översatts till kinesiska och det kommer att bli intressant att följa olika opinionsyttringar i Kina och bland kineser i förskingringen. Jag är övertygad om att vi kommer att se skarpa reaktioner både för och emot priset, och med tanke på den norska regeringens motvilligt höga profil - både statsministern och kungen närvarade - kan vi inte utesluta att den kinesiska regeringen återkallar sin ambassadör för konsultationer tills vidare. Något motsvarade skedde just faktiskt när vår egen Palme dundrade som mest mot USAs krig i Vietnam. Och precis som en demonstrant i Oslo påpekat ska vi vara försiktiga med att läsa in allt för mycket i tystnaden från det kinesiska folket. Den kinesiska regeringens och dess stödtruppers våldsamma propaganda riktar sig just till det kinesiska folket och har till syfte att skrämma folk till tystnad.

Detta är en stor dag för freden, demokratin och inte minst Kina. Och norrmännen har visat prov på ett stort mod som vi svenskar och våra grannländer borde lära oss av.

Osannolikhetens retorik

Kommer ni ihåg den där monologen med Tage Danielsson, när han med utstuderad naivitet förklarar att kärnkraftsolyckan i Harrisburg var så osannolik att den egentligen inte inträffat? Ungefär samma metod använder Niklas på 之乎者也 när han försöker förklara bort det hiskeliga antalet avrättningar i Kina med hänvisning till "avrättningar per capita" och landets stora befolkning. Som jag påpekade för snart ett år sedan kan man förklara bort i stort sett vilket samhällsfenomen som helst i Kina genom att dividera eller multiplicera något med siffran 1.300.000.000.

Men egentligen behöver man inte trolla med siffror för att se hur orimlig denna statistiska nihilism är, ty Niklas själv förser läsaren med de bästa motargumenten. Han börjar med att konstatera att det är inte så konstigt att världens folkrikaste länder - Kina, USA, Indien och Indonesien - alla tillämpar dödsstraffet, eftersom det är svårare att styra stora länder. Jaha, det ligger väl en del i det, men det är i så fall ganska anmärkningsvärt att både Indonesien och Indien avrättar så få människor att de inte ens hamnar i den lista över "avrättningar per capita" som Niklas anför som bevis på Kinas "beskedlighet" i tillämpningen av det yttersta straffet.

Det räcker med att kasta en hastig blick på DN:s statistik för att se vilken avgrund som skiljer Kina från majoriteten av världens länder. Medan miljardnationen Indien avrättat enstaka personer det senaste årtiondet, så avrättar miljardnationen Kina drygt 1000 personer om året - detta enligt relativt konservativa uppskattningar. Faktum är att Kina avrättade mer personer åren 2004 och 2005 än vad Indien avrättat sedan självständigheten 1947, om man räknar med den mest pessimistiska siffran som indiska människorättsaktivister kommit fram till. Så visst, Indien har många problem som Kina inte har, men dödsstraffet är inte ett av dem.

Endast hankineser, tack...

De senaste dagarna har vi nåtts av rapporter om att tibetanska studenter i Qinghai demonstrerat mot de lokala myndigheternas försök att göra kinesiska till huvudspråk i skolorna. Det är främst studenter i Rebkong, där tibetanerna utgör 75 procent av befolkningen, som deltagit protesterna.

För inte så många år sedan var det främst centrala Tibet ("TAR") som var i fokus för folkliga protester mot det kinesiska styret, medan andra tibetanska regioner i Folkrepubliken, som Qinghai och västra Sichuan, var mer lågmälda. Detta berodde främst på att den officiella politiken var mer liberal i dessa regioner än den var i den "autonoma regionen" Tibet och det gjorde i sin tur att Qinghai - eller Amdo som området ibland kallas på tibetanska - framträdde som en av de mer dynamiska scenerna i det tibetanska kulturlivet.

Mycket av detta förändrades med de tibetanska protesterna 2008, då just Qinghai stod för en stor del av protesterna mot det kinesiska styret, och som en konsekvens av myndigheternas hårda repression bytte många tidigare regeringsvänliga tibetanska intellektuella sida. Den senaste tiden har de kinesiska myndigheterna bedrivit en lågintensiv krigföring mot tibetanernas kultur i Qinghai och i somras arresterades en prominent tibetansk författare som bara för ett par år sedan var mycket regeringsvänlig. Protesterna i Rebkong bör ses mot bakgrund av denna utveckling.

Detta om den rent faktamässiga bakgrunden. Naturligtvis finns det alltid de som vill vara motvalls och inte helt oväntat går Niklas på 之乎者也 ut med en av sina sedvanliga provokationer. Denna gång hävdar han det är helt i sin ordning att de kinesiska myndigheterna prioriterar kinesiskan i undervisningen, då detta är ett led i att integrera tibetanerna i det kinesiska samhället och ge dem tillgång till arbetsmarknaden. Han tycker det är hyckleri att samma personer som vill prioritera svenskundervisningen för invandrare i Sverige kritiserar Kina för att tränga ut det tibetanska språket.

Till att börja med är parallellen helt upp och ned. Tibetanska är inget invandrarspråk i Qinghai eller centrala Tibet. Det är ett ursprungsspråk, ett språk som med sina 1300 år som skriftspråk är bättre dokumenterat än vårt eget modersmål och har en enorm litteratur. Att försöka tränga ut det tibetanska språket är jämförbart med att tvinga flamländare att tala franska eller franskkanadensare att tala engelska. Språkfrågan ledde en gång i tiden till upplopp i både Kanada och Belgien och det leder nu till oroligheter i Kina. Det är faktiskt ganska underligt att Kina med sina 1,3 miljarder invånare inte kan ha en mer flexibel språkpolitik.

Det är ju kinesiska som är "invandrarspråket" i Tibet och om vi skulle följa Niklas parallell om integrering så är det de hankinesiska bosättarna som borde lära sig tibetanska, på samma sätt som en vallon måste kunna nederländska för att få jobb i Flandern eller en tibetansk invandare i Peking bör kunna kinesiska för att jobba.

En gång i tiden var det faktiskt meningen att man skulle undervisa hankineser i majoritetsspråket tibetanska och grundlagen ger fortfarande alla tibetaner rätt till sitt eget språk. Men allt sedan slutet på 50-talet har ”minoritetspolitiken” i Kina har kapats av ett gäng galna maoister som fortfarande har makten. För så är det, det kinesiska språket har upphöjts till huvudspråk i områden där det aldrig talats historiskt. Ingen som besökt Lhasa kan få för sig att det är tibetanerna som bestämmer där eller att det är den tibetanska kulturen som råder. Det finns inga tibetanska TV-program eller dagstidningar värda namnet, nästan allt är översättningar som publiceras dagen efter. I stort sett alla information av betydelse är på kinesiska. Inte ens bankomaterna har menyer på tibetanska!

Den officiella kinesiska politiken är ingen naturlig konsekvens av Tibets "inneboende efterblivenhet", utan en medveten politik som syftar till att knyta Tibet hårdare till det egentliga Kina och utplåna varje spår av tibetansk särart. Den tibetanska ekonomin är helt beroende av staten och det kinesiska språket har bara kunnat få sin ställning på grund av konstgjorda åtgärder, inte på grund av någon oundviklig marknadsprocess.

Att hankinesesiska byråkrater och bosättare och tagit över ekonomin i Tibet är en konsekvens av att staten brutit ned i stort sett all ekonomisk verksamhet som tibetanerna själva bedrivit, med undantag för småskaligt jordbruk på landsbygden. De förkättrade klostren var inte bara religiösa inrättningar utan ekonomiska centra och marknadsplatser. Besökare till det gamla Tibet lade märke till att tibetanerna tycktes ha ett "naturligt sinne" för affärer och Barkhor-gatan i Lhasa blomstrade av affärer före 1959. Tibet bedrev också en livlig gränshandel med Nepal och Indien som var betydligt viktigare än handeln med Kina.

Precis som på andra håll i Folkrepubliken förstördes ödelades allt detta i slutet på 50-talet, men till skillnad från i det egentliga Kina tillät man aldrig tibetanerna att återhämta sig genom att låta dem återgå till sina forna näringar. Istället höll man dem i ett järngrepp som varade en bra bit in på 80-talet. Och samtidigt som kommunisterna välkomnade sina fiender från Taiwan och Hongkong att investera i Kina, så höll man de relativt välmående exiltibetanerna på armlängds avstånd.

Tibets relativt efterblivna och statsdominerade ekonomi är till stor del en konsekvens av officiellt förd politik och språkfrågan är bara ett symptom på detta. Niklas hävdar att kunskaper i kinesiska är nyckeln till framgång, men vem som helst som har kunskap om hur det går till i Tibet och andra "minoritetsområden" vet att så inte är fallet. De flesta uighurer och tibetaner i storstäderna är tvåspråkiga, men det spelar ingen roll hur bra kinesiska en uighur eller tibetan lär sig, de kommer aldrig tillåtas att nå samma positioner som hankineser. För många jobb är helt enkelt reserverade för hankineser, som nedanstående restaurangjobb i Kashgar där arbetsgivaren öppet skyltar med att endast hankineser (仅限汉族) kan komma på tal.

Detta är verkligheten i dagens Kina.

Krille, Jojje och cynismen

Nu, när det gått en vecka sedan Nobelkommittén tillkännagivit att Liu Xiaobo tilldelas Nobels fredspris, blir det allt tydligare att priset uppmuntrat kinesiska människorättsaktivister att göra sig gällande. Häromveckan blev det känt att en rad partitoppar författat ett upprop strax innan Liu fick priset och idag kommer ytterligare en rapport. Detta är en mycket glädjande utveckling som är väl värd att följa.

Men det är inte detta jag kommer att tala om, utan den obehagliga cynism man kan möta på olika håll i Kinakrestar. Ta till exempel den i övrigt sympatiska bloggen Krister i Peking, som är ganska representativ för ett skikt välmående expats som bloggar i Kina. Krister gör stor sak av att "INGEN" i hans bekantskapskrets i Peking vet vem Liu Xiaobo är. Han fortsätter:

"Jag kan inte nog många gånger upprepa att den absolut dominerande massan av Kineser inte förstår vad vi i Väst menar när vi hävdar att Kina bryter mot de mänskliga rättigheterna. De är även överlag tämligen ointresserade av politik, och nöjda med systemet som det är. Det finns naturligtvis en liten revolutionär klick, och de får mycket utrymme i den västerländska pressen som tror att de är representativa för invånarna."

För det första är det helt omöjligt att veta vad den "absolut dominerande massan av Kineser" anser om något, eftersom det inte råder fri opinionsbildning i Kina. Med tanke på konsekvenserna för politisk aktivitet är det inte det minsta underligt att folk utåt visar litet intresse för politik och säger sig vara nöjda med systemet - inte minst i de kretsar Krister rör sig i. Om man sätter sig ned och talar med uighurer i Ürümqi, akademiker i Peking eller säsongsarbetare i Guangdong kan det dock bli annat ljud i skällan. Och det är just för att skydda dessa "minoriteter" från övergrepp, både från staten och tillfälliga folkmajoriteter, som vi har mänskliga rättigheter. Har man inte begripit det är det svårt att föra en diskussion om de mänskliga rättigheternas betydelse över huvud taget.

En annan sak som lurar under ytan i Kristers blogg är föreställningen att de mänskliga rättigheterna är ett västerländskt påfund som omvärlden försöker pådyvla Kina. Inget kan vara mer verklighetsfrämmande. Kineser har debatterat mänskliga rättigheter i mer än hundra år och variationen av åsikter är precis lika stor som i västvärlden. En av huvudförfattarna till deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948 var kinesen P C Chang som spelade en nyckelroll i att förhandla fram skrivningar som människor från olika kulturer kunde acceptera. Ingenstans i dessa förhandlingar hävdade Chang att politiska mänskliga rättigheter var oförenliga med kinesisk kultur. Tvärtom.

Sedan har vi en nykomling i bloggosfären, Jojje Olsson, som uttalat sig emot att Liu Xiaobo ska få fredspriset, då han menar att det strider mot Nobels testamente. I likhet med Krille hävdar Jojje att de flesta kineser inte vet vem Liu Xiaobo är och inte bryr sig, och som bevis för detta anför han en konversation med ett tiotal Pekingbor i kvällen innan. (Vänta nu, Jojje. Glömde du inte taxichauffören du talade med på väg till sammankomsten? Han visste ju inte heller vem Liu var.)

Nå. Jag bemött frågan om Liu förtjänar Nobelpriset på andra ställen på denna blogg. Själv tycker jag att Lius insatser 1989 skulle räckt för ett fredspris redan då, och de som haft orken att läsa Charta 08 vet också att fred och försoning är en kärnfråga för Liu, på samma sätt som det är för fredspristagarna Dalai Lama och Nelson Mandela. Men Jojje är mer intresserad av vad China Daily och brittisk journalist har att säga om Charta 08 än vad som faktiskt står i dokumentet, ett dokument som skrivits under av tiotusentals människor.

Jojje menar att mänskliga rättigheter och demokrati bara kan komma till stånd i Kina "genom en process, inte genom en händelse" och det är bara att hålla med. Liu Xiaobo skulle också hålla med och ingen är mer på det klara med att lanseringen av Charta 08 bara var början på en process än Liu själv. Det är istället de kinesiska myndigheterna som ställt sig i vägen för denna "process" genom att iscensätta en rad "händelser" - som fängelsedomen mot Liu Xiaobo.

Det är inte Liu Xiaobo som är extrem, utan de kinesiska myndigheterna. Liu Xiaobo är precis lika inriktad på gradvis förändring genom fredliga metoder som Mahatma Gandhi eller Martin Luther King. Men Gandhis och Kings metoder fungerar bara i ett rättssamhälle med visst mått av yttrandefrihet. Gandhi drog inte på sig riktigt långa fängelsedomar förrän han lyckats bygga upp sin ställning som ledare i början på 1920-talet. Det är inte möjligt för Liu eller någon annan att bygga upp en sådan ställning i det i materiellt hänseende betydligt mer utvecklade Kina anno 2010. Det räcker med att man är huvudförfattare till ett politisk manifest för att bli dömd till elva års fängelse. Jag skulle till och med våga mig på att hävda att en kinesisk Gandhi var mer möjlig i Kina på 1920-talet än han är idag! Det är inget annat än den mest billiga cynism att påpeka att ingen kines vet vem Liu Xiaobo är eller att han inte kan jämföras med Gandhi.

Ett av Jojjes mer försåtliga argument är att priset faktiskt försämrar den politiska utvecklingen i Kina och indirekt bidrar till myndigheternas förtryck. Han avslutar:

"Meningen med Nobels fredspris är att belöna fredsinsatser samt verka för fred. Kommittén har inte gjort någotdera, och i stället bromsat Kinas utveckling mot yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, samt förvärrat det politiska läget i landet som på senare år har sett tydliga förbättringar i och med Peking-OS, Kinas inträde i WTO samt allmän globalisering."

Jag vet inte var Jojje hämtar sin information, men jag vågar säga att mycket få bedömare skulle hålla med om att politiska läget i Kina förbättrats sedan OS. Tvärtom är ett av de stora samtalsämnena i Kina att den politiska utvecklingen tycks gå baklänges sedan den senaste partikongressen 2007.

Mer allvarligt är anklagelsen att priset "bromsar utvecklingen" och bidragit till att många människor arresterats de senaste veckan. Jag måste säga att det är ganska magstarkt att kasta skulden för de kinesiska myndigheternas repression på den norska Nobelkommittén. Det är omöjligt att förutse hur de kinesiska myndigheterna kommer att reagera på olika nyheter och i människorättskretsar råder tämligen stor enighet om att påtryckningar från omvärlden ofta gör att dissidenter behandlas bättre av de kinesiska myndigheterna. Lius fru hävdar själv att han fått det bättre i fängelset sedan han fick priset.

Detta blev längre än jag tänkt mig, men det finns få saker som gör mig mer upprörd än cynism.

Tankar om valet

Ibland kan man bli så arg att man inte kan hitta orden och så kände jag mig när jag fick syn på en nyhet i morse. Det handlar förstås om valet. Inte det svenska riksdagsvalet och efterföljande politiska turbulens. Nej, jag tänker istället på det femtonde valet av en exiltibetansk regering som just nu pågår på olika håll i världen. 79.000 tibetaner har registrerat sig för att välja Kalön tripa (premiärminister) och 44 andra förtroendevalda i den tibetanska exilregeringen. Men nu visar det sig att den kinesiska diktaturen förmått myndigheterna i Nepal att förhindra exiltibetaner från att rösta där. Nepalesisk militärpolis har stoppat röstandet på tre olika ställen i Nepal och konfiskerat valurnorna, detta stick i stäv med en tidigare policy att låta exiltibetanerna genomföra sin omröstning med låg profil för grannsämjans skull.

Det som förändrats är förstås den kinesiska regeringens ökade makt och ambitioner att få sina grannar att bete sig som lydiga vasallstater. Och det blir bara värre för varje år som går. För varje eftergift som Nepal och andra stater ger den kinesiska diktaturen, desto fler krav kommer man med.

Och detta gör mig ursinnig. Inte nog med att den kinesiska regeringen först fullkomligt förstört det gamla tibetanska samhället - både det goda och det onda - och därmed berövat tibetanerna en möjlighet att hitta sin egen väg till det moderna samhället. Inte nog med att man marginaliserat tibetanerna i sitt eget land och i praktiken kriminaliserat alla uttryck för en tibetansk identitet som inte förhandsgranskats av småpåvarna i Peking. Och inte nog med att Kina nu försöker fjärrstyra vad flyktingar får göra i exil och förneka dem en möjlighet att skapa ett civilsamhälle som kan hävda sig, både mot partipampar i Lhasa och lamorna i Dharamsala.

Inte nog med det. Nu är man på god väg att få med sig resten av världen i detta smutsiga värv. Den nepalesiska militärpolisen står förstås i första ledet. Men i resten av världen är vi inte så mycket bättre. För varje löfte den ständigt leende Wen Jiabao ger olika länder om bistånd och stöd i den ekonomiska krisen så kan man räkna med det finns finstilta klausuler eller muntliga löften om att inte trampa på Kinas ständigt växande lista på "kärnintressen". Håll därför ett öga på Grekland nästa gång mänskliga rättigheter i Kina kommer på tal i EU. Bli inte förvånad om vi får se fler knäfall inför Peking i Tibetfrågan, i stil med Danmarks villkorslösa kapitulation förra året.

Vad är det som händer egentligen? Var är debatten? Vi kan ju nagelfara i stort sett varenda övergrepp som USA och andra länder begår inför öppen ridå. Varför vågar vi inte ens fundera på vad som sker i lönndom i Kina? Jag grubblar på detta i stort sett varje dag men bloggandet hänger inte riktigt med och jag är i stort behov av några goda nyheter. Låt oss därför hoppas att Liu Xiaobo får fredspriset på fredag. Han förtjänar det. Kina behöver det.

Nog talat. Jag behöver en öl för att lugna ned mig.

"They are shooting them like dogs"

Just nu håller jag på att läsa ut Jonathan Greens nyutkomna bok Murder in the High Himalaya, som handlar om dödsskjutningarna av tibetanska flyktingar i Nangpa La för snart fyra år sedan.

På morgonen den 30 september 2006 försöker omkring 70 tibetaner passera bergspasset Nangpa La som är beläget 5806 m.ö.h.på gränsen mellan Nepal och Folkrepubliken Kina. Deras flykt från Kina bevittnas av en grupp utländska bergsbestigare som hämtar kraft inför bestigningen av det legendariska berget Cho Oyu. Plötsligt bryts lugnet av skottsalvor från en bergskam över passet, där den fruktade Folkets beväpnade polis (Wujing) skjuter med automatgevär mot flyktingarna. Ungefär hälften av flyktingarna lyckas ta sig till Nepal, medan resten antingen grips av militärpolisen eller försvinner under oklara omständigheter. Idag vet vi att en av dem, den unga nunnan Kelsang Namtso, dog i sviterna efter skotten och ödet för minst 18 av flyktingarna är fortfarande höljt i dunkel.

Detta var vare sig första eller sista gången som kinesiska myndigheter dödat sina egna medborgare i fullt dagsljus, men det som förändrade allt var att flera av bergsbestigarna lyckades dokumentera skeendet, som så småningom gav eko i världspressen. Till en början försökte de kinesiska myndigheterna påskina att militärpolisen tvingades agera i självförsvar, men denna lögn vederlades totalt när den rumänske filmaren Sergiu Mateis offentliggjorde ett drygt två minuter långt videoklipp, vilket visade hur kinesiska militärpoliser skjuter på helt obeväpnade flyktingar. I videosekvensen kan man tydligt höra hur Matei flämtar "They are shooting them like dogs."



Händelsen skapade en hel del oväsen i världspressen och bland diplomatiska kretsar. Om det var någon gång det fanns ett tillfälle att utöva påtryckningar mot den kinesiska regimen inför OS så var det nu. Men Kina är inte Israel. Allt återgick till sin vanliga lunk efter ett tag. Västvärlden ville inte störa sina delikata förbindelser med Kina. Den tibetanska exilregeringen oroade sig för att deras evighetsdialog med den kinesiska regimen skulle avbrytas och förde fram ganska milda protester. Och i brist på tryck utifrån behövde den kinesiska regimen inte vika en tum från sin ståndpunkt och inte ett ord av beklagan eller ruelse inför det skedda undslapp dem. Men dödsskjutningarna i Nangpa La har inte glömts bort helt och de står fortfarande som en vittnesbörd av den kinesiska statens förföljelser av etniska minoriteter och oliktänkande.

Jonathan Green bevittnade inte skeendet personligen, men han lyckades intervjua ögonvittnet Luis Benitez i ett av de större undersökande reportagen om händelsen 2007. Murder in the High Himalaya är en fortsättning på Greens grävande journalistik och de som inte kan eller vill köpa boken kan läsa Greens nyutkomna reportage i Daily Mail.

Det finns en hel del att invända mot slutresultatet av Greens fyra år långa arbete. Hans texter om Nangpa La är fulla av smärre faktafel och felstavade namn. Vurmen inför Dalai Lama och billig orientalisk mystik känns litet passé. Green har också en förkärlek för en ganska klyschig och melodramatisk prosa som ibland stör läsningen. Och bilden av den fagre författaren på bokomslaget vittnar om en manlig fåfänga som inte brukar gå hem hos akademiker eller sinologer. Så om man vill hitta skäl att för att slänga boken i väggen och yttra svavelosande eder över "Tibetlobbyn" så finns det många ursäkter. Vi lever ju i en värld där kunniga människor, som borde veta bättre, hellre slösar bort sin tid med att irritera sig på Dalai Lama än att försöka sätta sig in i den verklighet många tibetaner faktiskt lever i.

Men trots alla brister håller faktiskt boken av det enkla skälet att själva storyn är betvingande. Green har intervjuat två av flyktingarna, flera ögonvittnen till skotten, flyktingsmugglare och många andra intressanta figurer. Han har till och med fått tala med en tibetansk militärpolis som vittnar om sina kluvna lojaliteter. Green har framgångsrikt lyckats fånga den skräck som uppstår i ett samhälle där vem som helst kan vara en betald informatör eller maskerad polisagent. Ett samhälle där statens brutala makt griper in i vardagslivet på alla tänkbara och otänkbara nivåer. Läsaren får en bild av den paranoida atmosfär som skapade grogrunden till de blodiga kravallerna i Lhasa våren 2008.

Och efter att ha läst boken är det svårt att framhärda att Kina inte längre är ett totalitärt samhälle eller att tibetanerna inte är mer förtryckta än hankineserna. Tibet är för Kina det Algeriet var för Frankrike. Förtrycket i Tibet är inte bara en tragedi för tibetanerna, det förstärker de auktoritära tendenserna i Kina i sin helhet.

Green ger också intressanta inblickar i den slutna skråanda som råder i bergsbestigarkretsar och den korrumperande effekt den västerländska lyxturismen till Himalaya har på det lokala samhället. Den första sak som bekymrade många av ögonvittnena till skotten var hur det skedda skulle påverka de lukrativa expeditionerna till området. De som ville ge vittnesbörd om skotten utsattes för tuffa påtryckningar om att hålla tyst och när den professionelle bestigaren Luis Benitez till slut talade till pressen blev han mer eller mindre utfryst av sina kolleger. Det vi ser är en miniatyr av västvärldens förhållande till Kina, där många västerlänningar tagit på sig rollen att tvinga kritiker att rätta in sig i ledet, allt för att hålla den kinesiska regimen på gott humör och säkra framtida profiter. Det är inte Kina som blivit mer som västvärlden, det är i stället våra samhällen som börjar bli mer som Kina.

Jag tvivlar på att boken kommer att få något större genomslag i Sverige, där både högern och vänstern fortsätter att vara besatta av Israel och Mellanöstern. Men jag vill ändå rekommendera boken till alla dem som vill hålla sig à jour med det som sker i Kinas bakgård. Det angår oss alla.

Bilderna som kan ge Liu Xiaobo fredspriset

I takt med att alltfler kritiska röster höjs mot den kinesiska regeringens stormaktsfasoner kommer även trycket att öka på den norska nobelkommittén att ge Liu Xiaobo Nobels fredspris 2010. Nu har den första tunga nomineringen kommit in från Pen-klubben, med stöd från ett antal framstående författare och skribenter. Även en norsk stortingspolitiker har uttalat sitt stöd för en nominering. Fler nomineringar kommer, var så säkra, vilket kommer att försätta den norska nobelkommittén i en brydsam situation.

Precis som jag sade förra året, när jag förutspådde att Liu får fredspriset, så har varken sig den norska eller svenska nobelkommittéen vågat ge priset till en kinesisk dissident som fortfarande befinner sig på hemmaplan. Detta var en markering man bara vågade göra mot Sovjetunionen under det Kalla kriget. Men i takt med att den förre pristagaren fortsätter att göra saker som ingår i hans jobb som amerikansk president - som att sälja vapen till Taiwan - kommer det bli svårt för norrmännen att stå emot trycket.

Förtjänar Liu Xiaobo fredspriset? Han är knappast någon skrattade Buddha-figur som den förre kinesiske fredspristagaren, Dalai Lama. Han är snarare en bråkmakare som gillar att gå emot strömmen och säga chockerande saker för att se hur folk reagerar, inte helt olikt vår vän Niklas på 之乎者也.

Men Liu är också en seriös tänkare som hyser starka demokratiska övertygelser och med tanke på hans roll i utarbetandet av Charta 08 går det att påstå att han i enlighet med Nobels testamentet "har verkat mest eller best för folkens förbrödrande".

Dessutom spelade han en nyckelroll under demokratirörelsen 1989, där han ofta i skarp polemik med flera av de något romantiska studentledarna tog avstånd från varje form av politiskt våld. Särskilt en incident har fastnat i historien. Samtidigt som de första ryktena om att Befrielsearmén börjat skjuta skarpt i utkanten på Peking spred sig, så dök ett halvautomatiskt gevär upp bland studentdemonstranterna på torget. När Liu Xiaobo fick reda på detta insåg han att varje misstanke om att studenterna var beväpnade skulle kunna leda till en katastrof och han såg personligen till att vapnet förstördes inför TV-kamerorna. Strax därefter var han med om förhandla fram en fredlig evakuering av torget, vilket med sannolikhet innebar att dödssiffran den 4 juni blev betydligt lägre än den annars kunnat bli. Så om någon verkat för förbrödring är det han.

Om Liu Xiaobo får Fredspriset så kommer bilderna när han slår sänder maskingeväret bli ikoniska i media och den som vill se bilderna ska titta på Youtube-klippet ovan, som kommer från den kinesiska versionen av dokumentären Gate of Heavenly Peace. Liu Xiaobo dyker upp i slutet på klippet och börjar på 9.57. En del av det övriga materialet är mycket skakande, så var beredd på att titta bort om du är känslig.

Kinasvenskarna och den totalitära smittan

För ett par veckor sedan satt jag på tåget och talade kritiskt om Kina med en god vän på mobilen. Jag sa inget om Kina som var särskilt uppseendeväckande eller som man inte kunde läsa någon annanstans, men det var just utvecklingen i Kina som var samtalsämnet och den som ansträngde sig kunde säkert följa konversationen. När jag gått av tåget blir jag snabbt omsprungen av en man som hastigt vänder sig om och noga studerar mitt ansikte innan han springer vidare. "Den här mannen vill mig inte väl" hinner jag tänka. Sedan är allt som vanligt igen.

Ett par dagar senare småpratar jag med en ung man som ofta reser på Kina i affärer och tidigare bott där ett tag. Samtalet glider in på den kinesiska propagandan och min samtalspartner gör snabbt en vänlig men bestämd markering att han vare sig gillar ordet "propaganda" i detta sammanhang eller mitt sätt att beskriva den kinesiska statens utåtriktade PR-verksamhet. Alla länder sprider "propaganda" i någon form menar han. Jag genmäler med att understryka det jag anser vara en väsentlig skillnad mellan propaganda i ett land som tillåter fri åsiktsbildning och i ett land som inte gör det. Jag möter total oförståelse.

En gång i tiden var det människor som var aktiva i vänstern eller olika alternativrörelser som brukade försvara den rådande ordningen i Kina i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Sedan kom 1989 som lade en sordin över alla diskussioner om Kina, vilket sedan följdes av ett ironiskt 90-tal där ingen trodde på något, allra minst det kinesiska kommunistpartiet. Det var bara kinesiska utbytesstudenter som försvarade den kinesiska regeringen i olika forum. Millennieskiftet inträder, George W blir vald till president i USA, det s.k. kriget mot terrorn inleds och nästan samtidigt går Kina med i Världshandelsorganisationen (WTO) och tilldelas OS 2008. Affärerna med Kina går spikrakt uppåt i alla diagram och i takt med detta inträder en intressant förändring i Kina-opinionen.

Nu är det inte längre utlandskineser eller vänsterflummande akademiker som står längst fram i ledet och "försvarar Kina", det är människor som är aktiva i näringslivet. Den kinesiska regeringen behöver inte bedriva så intensiv lobbyverksamhet i Bryssel och Washington längre, det jobbat klarar exportföretagen av mycket bättre, exportföretag som under de nya WTO-reglerna nu kan utlokalisera en stor del av sin produktion till Kina.

Nu finns det tecken på att pendeln håller på att svänga igen, men i grova drag är det så här jag har upplevt hur opinionen förskjutits i svenska Kinakretsar de senaste två decennierna. Jag vet att det finns många svenskar i näringslivet som är minst lika kritiska till den kinesiska regeringen som jag är, men trendbrottet mot 90-talet är iögonfallande: den typiske "Kinavännen" är idag en yrkesverksam man mellan 25 och 40 år som jobbar eller har jobbat i Kina.

Jag stöter på dessa Kinasvenskar i många olika sammanhang, men det är här i cyberrymden som den "Kinavänliga" opinionen kommer till starkast uttryck. Man kan se prov på detta i stort sett varje gång som det publiceras en negativ nyhet om Kina i den svenska pressen, då kommentarsfältet ofta fylls av bitska påpekanden från Kinasvenskar som kan intyga av egen erfarenhet att det minsann inte är så illa ställt i Kina som den svenska pressen påstår:

"Ingen som bott i Shanghai kan påstå att Kina är en totalitär diktatur." "Sverige var inte heller en demokrati för så länge sedan och vi hade också dödsstraff." "Tibetanerna är inte mer förtryckta än samerna var för en generation sedan." "Kina är ett mycket mer välorganiserat land än vad Sverige är, kolla bara hur de bygger ut vägnätet." "Sverige och Kina är lika goda kålsupare när det handlar om censur på nätet." "Och USA, då?"

Jag skulle kunna skriva inlägg där jag tillbakavisar dessa vanliga argument med empiriskt material ett efter ett, men det är inte det som är poängen. Många av de saker jag idag hör en del Kinasvenskar säga är inte så annorlunda från de åsikter som torgförs på Global Times.

Det finns ett problem här. Jag kan förstå att ett känslomässigt band kan uppstå för varje person som reser mycket till ett land och kanske till och med bosätter sig där. Men i fallet Kina tycks detta känslomässiga band, denna förståelse övergå i en identifikation som är så starkt att man är beredd att filtrera bort nästan vilken kritisk information som helst och relativisera bort begrepp som demokrati eller mänskliga rättigheter. Jag påstår inte att dessa Kinasvenskar medvetet är anhängare till diktatur, men i sin strävan att "försvara Kina" har de en tendens att rationalisera nästan vad som helst. Det är det här jag kallar för den "totalitära smittan".

Om att hålla sig till ämnet

Carl Bildt har gjort ett inlägg i SvD om hur friheten på nätet hotas av olika diktaturer som Kina och skisserar sedan vad han själv tänker göra åt på UD det under 2010. Naturligtvis har Sveriges alla "liberala" bloggare utnyttjat detta för att attackera regeringen för FRA- och IPred-lagen, vilka anses begränsa friheten på nätet.

Jag röstade inte på Bildt i valet och jag har full förståelse för att alla engagerade nätmedborgare runt om i landet vill ta tillfället i akt att varna för statens ingrepp i vår personliga integritet, men man behöver inte ha bott i Kina en längre tid eller ha en doktorsexamen i statsvetenskap för att inse att nätcensuren i Kina och Sverige är av fullständigt olika dignitet. Och därför konstaterar jag med stor besvikelse att Kinaintresserade "liberala" bloggare, som är fullt medvetna om vilket förtryck som faktiskt pågår i Kina, väljer att följa med strömmen istället för att ge diskussionen det perspektiv den behöver. Så nu ger jag ett par exempel:

• I Kina kan man bli dömd till döden för att "sprida statshemligheter", samtidigt som staten kan bestämma retroaktivt vad som är statshemligheter;
• I Kina kan man bli dömd till 11 års fängelse för att man publicerat essäer som förespråkar demokratiska reformer på Internet;
• I Kina kan staten stänga av hela Internet i en hel region i ett halvår under förevändningen att bekämpa "separatism".

Jag kan göra listan längre, men det är i princip omöjligt att utmana dessa och andra restriktioner av informationsfriheten på Internet i kinesisk domstol. Kina har fortfarande inget fungerande rättsväsende när det kommer till politiska och sociala rättigheter, oavsett vad som står i lagböckerna. I princip alla viktiga rättsfall i Kina måste bedömas och avgöras av partipampar utan juridisk skolning innan man låter domstolarna fälla formella domar. Och detta är inget som man gör någon hemlighet av, partiet propagerar sin roll som överdomare helt öppet.

Det vore på sin plats att bloggare som åtminstone besitter ett modikum av kunskap om Kina spred de insikterna istället för att ropa på vargen varje gång den svenska staten stiftar lagar om Internet. Vi kan uppröras av det faktum att riksdag, regering och EU stiftar lagar som begränsar friheten på Internet, men finessen med att ha uttryckliga lagar och ett rättssystem som bygger på maktdelning är att vi har möjligheter att utmana de lagar som finns och hur de tillämpas. Just den uppmärksamhet som till exempel FRA-lagen fick visar att systemet fungerar.

Det finns tid och plats att diskutera integritetsfrågor på det svenska nätet och hälsan i det svenska rättsväsendet, men om en debattör, som råkar vara utrikesministern, vill debattera restriktioner på Internet i den icke-demokratiska världen kan det vara en poäng att hålla sig till ämnet. Man kan inte sätta upp en regel som säger att Sverige måste vara perfekt i alla avseenden innan man överhuvudtaget kan säga något om bristen på medborgerliga fri- och rättigheter i Kina. Vi har faktiskt sopat tillräckligt rent framför vår egen dörr för att kunna kritisera det kinesiska systemet. Och om den kinesiska regeringen gjorde som vi gjorde och inte som vi sade, så skulle det vara ett otroligt framsteg.

Olika vinklar på Google-affären

När en massiv jordbävningskatastrof inträffar känns det mesta annat i världspolitiken trivialt. Så innan du fortsätter att läsa detta inlägg, fundera på om du kan donera en slant till förmån för jordbävningsoffren. Jag brukar donera till Unicef.

Som sagt. Det kan knappast undgått någon att det som sysselsatt alla Kinaintresserade de senaste 48 timmarna är Googles varsel att företaget kommer att dra sig ur den kinesiska marknaden på grund av att de kinesiska myndigheterna ägnat sig åt dataintrång mot människorättsaktivister. För andra gången på mindre än en månad tar DN:s huvudledare upp frågan om brotten mot de mänskliga rättigheterna i Kina. Man kan invända mycket mot den politiska inriktningen på DN:s ledarsida, men jag välkomnar det faktum att den svenska pressen börjar diskutera kinesisk politik på allvar. Nu håller vinden på att vända och fler och fler kommentatorer börjar få upp ögonen för att Kina tycks vara på väg in i sin egen Bush-Cheney-era, där Kina kommer att agera alltmer demonstrativt mot omvärlden. Ola Wong har helt säkert rätt i att Googles utspel inte kommer att bidra till att censuren avskaffas på kort sikt, men jag vidhåller att symboliska markeringar är viktiga och bidrar till en positiv utveckling i Kina.

Det finns en rad intressanta vinklingar på hela historien och det är svårt att hänga med i alla svängar ute i cyberrymden. Som många kommentatorer påpekat kan man i princip inte klandra Google för att anpassa sig till den lagar som faktiskt finns i Kina, hur repressiva de än kan vara. Ett företags uppgift är att tjäna in pengar till sina aktieägare och de har att rätta sig efter de lagar som finns - i hela världen. Men det som tycks ha skett nu (inga bevis har ännu förts fram) är att den kinesiska staten ägnat sig åt rent dataintrång på Googles servar runt om i världen. Detta agerande förändrar hela spelplanen, eftersom en av Googles affärsidéer är just att de ger ett särskilt bra skydd för användarnas integritet genom tjänsten Gmail. Med andra ord äventyrar de kinesiska intrången själva varumärket och Google måste slå tillbaka av rent affärsmässiga skäl. Till detta bidrar att en av Googles grundare själv är politisk flykting från Ryssland som inte ser med blida ögon på åsiktsförtyck och han ska ha varit en av de drivande krafterna bakom Googles utspel. Så det vi ser nu är ett sällsamt fall där affärsmässiga och människorättsliga hänsyn för en gångs skull sammanfaller. Google kan förstås inte ensamt få Kina att backa, men den kinesiska staten har gjort ytterligare ett självmål rent PR-mässigt. Fler kommer, jag lovar.

En annan vinkel på frågan om den kinesiska censuren är att man kan uppfatta den som ett handelshinder. Världshandelsorganisationen har nyligen kungjort att de kinesiska restriktionerna på import av utländska media strider mot organisationens regler och man har gett Kina ett år att anpassa sina regler till internationella normer. Om Kina inte efterkommer Världshandelsorganisationens krav har andra länder rätt att genomföra sanktioner mot Kina. Med andra ord är de kinesiska censurlagarna olagliga enligt folkrätten och om Världshandelsorganisationens utlåtande står fast så öppnar ger detta en möjlighet för företag som Google att inte följa kinesiska restriktioner till punkt och pricka.

Sedan har vi de roliga vinklingarna, vilka Niklas på 之乎者也 brukar stå för, i alltid lika välskrivna inlägg. På något sätt lyckas han alltid få alla stora politiska frågor till att handla om rätten till porr. I sitt senaste inlägg om Google-affären hävdar han att vägen till politisk frihet i Kina går genom respekten för de "sociala rättigheterna", framförallt rätten att sprida och konsumera porr och andra sexuella tjänster. Han illustrerar sitt resonemang med en distraherande mjukpornografisk bild av en yppig kvinna. Sedan sammanfattar han:

Därför är det också på dessa sociala friheter vi i första hand ska inrikta våra ansträngningar istället för att tjôta om Himmelsfrids torg och annat gammalt gunk. Google och andra företag bör uppmuntras att inte censurera sina tjänster från socialt känsligt innehåll, som nakenbilder, erotik, porr och annat som kan räknas som anstötligt – kunde man nå en sådan kompromiss med den kinesiska regimen, samtidigt som man tills vidare respekterar regimens politiska käpphästar, vore mycket vunnet.

För att social frihet är en precursor till politisk frihet. För att social frihet angår befolkningen i större utsträckning än politisk. För att yttrande- och informationsfrihet inte bara kan begränsas till att gälla politiska uttryck (så som i praktiken är fallet i Sverige.

Snärtigt och välformulerat som vanligt. Det är sådana här resonemang som ger det gamla goda svenska ordet "bestickande" en pirrande kvalitet. Men det empiriska stödet för denna historiematerialistiska teori är...vadå? Ta en titt på vår egen historia. I Sverige fick vi vår första Tryckfrihetsförordning 1766, ståndsriksdagen avskaffades 1866, parlamentarismen infördes 1905 och införandet av den allmänna rösträtten fullbordades 1921. Men homosexualitet blev inte lagligt förrän 1944 och det dröjde till 1979 innan man slutade betrakta det som en sjukdom. Och porren, denna fallos - förlåt, spjutspets - för politisk frihet, släpptes inte fri förrän på 1960-talet. Det ser ut som vi först fick yttrandefrihet och politisk liberalisering, sedan kom de politiska rättigheterna i Sverige, och sist började man respektera de sociala och sexuella rättigheterna. Om det nu är så att alla länder går exakt samma utvecklingsväg mot ständigt mera frihet, varför minskar den i Kina?

"Det är inte Google som lämnar Kina, det är Kina som lämnar världen."

Just nu bubblar media och hela cyberrymden av kommentarer kring Googles hot att dra sig ut ur Kina på grund av att företaget utsatts för en rad avancerade cyberattacker den senaste tiden. Bland annat ska hackare försökt att kapa elpostkonton som tillhörde olika människorättsaktivister. När Google gav sig in på den kinesiska marknaden 2006 gick man med på att samarbeta med den kinesiska censuren, vilket ledde till att företaget blev föremål för våldsam kritik från människorättsaktivister. Nu ska det alltså vara slut med detta och Google har nu tagit det mycket ovanliga steget att kritisera den kinesiska staten på sin blogg och hävdar nu att man inte längre kommer att samarbeta med censuren.

Trots den hårda retoriken så ligger det nog tuffa affärsmässiga kalkyleringar bakom hotet att dra sig ur. Precis som en mer insatt bloggare påpekat har Google länge haft problem på den kinesiska marknaden och företaget skulle aldrig bränna sina broar på det här sättet om man inte hade affärsmässiga skäl att göra det. Den kinesiska staten har konsekvent gynnat lokala företag som Baidu på Googles bekostnad och skamlöst stulit immateriella tillgångar. Genom att anföra den kinesiska Internetregirmen som anledning för att dra sig ur kan Google hålla huvudet högt och kamma hem några poäng i opinionen i USA och Europa. En PR-kupp med andra ord.

Jag vill dock inte vara helt cynisk. Det finns många olika sätt att avbryta affärssamarbeten på och om det går att samordna med ett ädlare syfte, varför inte? Om Google gör verklighet av sitt hot kan man visserligen anklaga dem för hyckleri om de inte är superkonsekventa och drar sig ur andra censurprojekt i Väst, men varför ska man låta det bästa vara det godas fiende? Om Google skulle lyckas tillfoga den kinesiska staten en prestigeförlust i censurfrågan kommer detta leda till en debatt om andra staters spionage på sina medborgare, vilket knappast kan vara till nackdel för yttrandefriheten.

På kort sikt vore det dock tråkigt för många kinesiska nätanvändare om Google lämnade Kina, det blir bara ytterligare ett steg i den kinesiska statens strävan att göra det kinesiska Internet till världens största Intranet. Eller som en kinesisk twittrare ironiskt uttryckte saken: "Det är inte Google som lämnar Kina, det är Kina som lämnar världen."

Uppdatering: Läs James Fallows reflektioner kring Google-affären. Fallows har gjort sig känd som en mycket balanserad röst om Kina i amerikanska media. I inlägget artikulerar han något som jag själv framfört på denna blogg den senaste tiden, nämligen att Kina nu är på väg in i sin egen Bush-Cheney-era.

Kina: Din dröm, deras verklighet

Min lista på förutsägelser inför det nya året har fått min granne Niklas på bloggen 之乎者也 att skriva ett mycket välformulerat genmäle. Jag känner mig smickrad av uppmärksamheten och ber att få tacka Niklas för detta tillfälle att utveckla några av mina resonemang.

För att börja med mina förutsägelser så ligger de flesta helt i linje med nuvarande trender och åtminstone två av dem är redan på god väg att slå in. Bara en dag efter jag lagt upp mitt inlägg publicerade den amerikanske nobelpristagaren och opinionsbildaren Paul Krugman en ny kolumn i New York Times där han uppmanar den amerikanska regeringen att vidta hårda åtgärder mot Kinas valutamanipulation. Och i dagens Washington Post hävdar John Pomfret i att de amerikansk-kinesiska relationerna kommer att utsättas för svåra påfrestningar då Barack Obama planerar att sälja mer vapen till Taiwan och träffa Dalai Lama inom kort.

På en punkt är jag och Niklas i alla fall eniga och det är att Kina på sikt kommer att utveckla någon form av demokratiskt styre. Av erfarenhet vet vi att diktaturer är instabila och tenderar att ersättas av mer eller mindre representativa styrelseskick. Ibland går utvecklingen först framåt och sedan litet bakåt, vilket exemplet Ryssland visar. Men samtidigt är Ryssland ett betydligt mer demokratiskt samhälle än under Sovjettiden. Och det finns fler demokratiska länder i världen idag än det gjorde för ett halvsekel sedan.

Men vi är oeniga om vägen dit. Niklas tror att Kina kommer att utvecklas till en demokrati av sig självt och att vår främsta uppgift för att främja denna utveckling är att fortsätta handla med Kina, vilket på sikt kommer att främja utvecklingen - helt oavsett hur mörkt det kan verka just nu. Även om han i princip inte har något emot att vi kritiserar den kinesiska regeringen för kränkningar av mänskliga rättigheter eller att västvärlden bedriver tuffa förhandlingar med Kina, så ställer han sig i praktiken avvisande till nästan all konkret kritik av Kina. Niklas talar gärna om att hans synsätt har empiriskt stöd, men hans inlägg är mycket fattiga med uppdaterade och specifika faktauppgifter om det rådande politiska systemet i Kina.

Vad som är mer allvarligt för en till synes ortodox liberal som Niklas är att han stödjer den officiella nationalistiska kinesiska självbilden till hundra procent och inte drar sig för att göra långa utläggningar om kinesisk historia som är lika chauvinistiska och mossiga som den gamla oskarianska historiesynen. Här har Niklas' förståelse för Kina övergått i personlig identifikation och inte helt olikt kinesiska extremnationalister så tar han kritik av Kina nästan personligt. För mig är Kina ett mycket intressant land jag gärna diskuterar, men för Niklas är det ett substitut för en religion.

I likhet med Niklas anser jag att det är helt rätt att bedriva handel med Kina på lika villkor utan att ställa upp onödiga politiska krav. Kina är en viktig handelspartner för svenska och europeiska företag och det gynnar alla parter att verka för en expansion av frihandel i världen. Så där är vi eniga. Men vi får inte glömma bort att Kina inte är ett vanligt utvecklingsland längre, utan snart världens andra eller tredje största ekonomi, och vi kan inte se mellan fingrarna när Kina bedriver en protektionistisk och merkantilistisk politik som hotar sysselsättningen i andra länder, inte minst riktiga utvecklingsländer. Om Kina subventionerar sin export med en undervärderad valuta eller dumpar produkter på utländska marknader, så har våra regeringar enligt gällande regler rätt att svara med tullar eller andra sanktioner. Så enkelt är det tyvärr.

Jag har inget emot att kinesiska företag köper företag och tillgångar i Sverige eller Europa så länge som den kinesiska regeringen tillåter att utländska intressenter gör motsvarande förvärv i Kina. Tyvärr är detta inte fallet och det är tvärtom så att Kina utnyttjar sin politiska styrka för att genomdriva företagsköp i EU och USA. Detta är fel och därför ska vi till exempel inte tillåta att Volvo köps upp av Geely.

Med andra ord så ska vårt engagemang med Kina inte vara kravlöst utan behäftat med villkor. Endast på det sättet kan vi få Kina till förhandlingsbordet för att lösa stora globala frågor som miljö, frihandel och den globala säkerheten.

Inte heller ska vi tveka att uttala oss om de omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna som sker i Kina i de forum som finns. Kina ska utsättas för lika hård granskning som andra länder och det finns ingen anledning att göra särskilda undantag för Kina. Naturligtvis ska vi inte provocera Kina för sakens egen skull och vår kritik ska vara sakligt underbyggd och hålla en neutral ton, men vi får aldrig glömma bort att "tyst diplomati" inte längre biter på den kinesiska regeringen. Om den kinesiska regeringen bemöter kritik med teatraliska raseriutbrott och oproportionerlig vedergällning mot enskilda länder bör EU stå enat och inte tillåta att den kinesiska regeringen söndrar bland oss. EU är Kinas största exportmarknad och den kinesiska regeringen har goda skäl att inte provocera oss. All så kallad empiri visar att den kinesiska regeringen tar till sig av kritik och faktiskt gör en del eftergifter när trycket ligger på. Det visar bland annat Duihua-stiftelsens arbete.

Kina är en del av världssamfundet och mänskliga rättigheter är inte en intern kinesisk angelägenhet, vilket avrättningen av Akmal Shaikh förra året visar med all önskvärd tydlighet. Han dömdes till döden efter en trettio minuter lång rättegång och den kinesiska regeringen satte sig emot att han utsattes för en psykiatrisk undersökning, vilket kunde ha gett skäl till en strafflättnad enligt gällande kinesisk lag. Vi kan inte tvinga Kina att avskaffa dödsstraffet, men vi kan kräva att den kinesiska regeringen följer sina egna lagar när europeiska medborgare hotas av straff i Kina. Det är helt i enlighet med folkrätten.

Vi ska inte ha några illusioner om att vår kritik av Kinas kräkningar av de mänskliga rättigheterna kommer att ge avgörande resultat på kort sikt. Inte heller ska vi ha en åsikt om exakt vilket politiskt system Kina ska ha. Det är kinesernas - alla kinesers - egen angelägenhet. Men det är oerhört viktigt för folkopinionen i Kina att västvärlden skickar tydliga signaler, om än symboliska. Varje gång den kinesiska regeringen får ett land att skriva på en deklaration som stödjer Kinas hållning i en fråga av betydelse för de mänskliga rättigheterna, så använder man detta för att demoralisera och isolera människorättsförespråkare på hemmaplan. Om det är något som skapat grogrund för antiamerikanska och antivästliga stämningar i länder som Iran, så är det just det faktum att man uppfattat västvärldens stöd till diktatorer som shahen av Iran eller det saudiska kungahuset som uttryck för hyckleri. Det är bland annat detta som berett vägen för den s.k. islamiska fundamentalismen i Mellanöstern. Om vi vill stå på god fot med framtida generationer i Kina så är det av yttersta vikt att vi står för våra ideal här och nu.

Det är också viktigt av inrikespolitiska skäl att vi håller trycket uppe mot den kinesiska regeringen. Niklas talar om hur betydelsefullt det är för kineser att inte tappa ansiktet, men det gäller i högsta grad även västerlänningar. Varje gång den kinesiska regeringen förödmjukar västerländska politiker i människorättsfrågan skapar det demoralisering i folkopinionen, vilket bereder väg för främlingsfientliga och antidemokratiska krafter i våra egna länder. Kinas politiska och ekonomiska styrka i kombination med det faktum att den kinesiska staten kommer undan med omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna har en avtrubbande verkan på det politiska klimatet i väst. Under åren har jag talat med mången svensk som imponerats av den ordning och reda som tycks råda i Kina och som uttryckt förhoppningar om att få slut på det "politiska käbblet" här hemma. Inte helt oväntat har Niklas på sin blogg uttryckt sitt stöd för Pinochets militärkupp i Chile

Så var det här med det så kallade "Kinahatet". Jag måste medge att det är ganska pikant att bli anklagad för hat av en bloggare som gjort sig känd för att hata i stort sett allt utom Kina. Jag har aldrig dolt mina åsikter för mina kinesiska vänner och bekanta som ytterst sällan har förebrått mig för att vara en "Kinahatare". Däremot har jag fått frågan varför jag bryr mig så mycket. Om det är någon kinesisk läsare av denna blogg därute som ställt sig denna fråga hoppas jag att detta inlägg åtminstone förklarar en del av mitt engagemang. Diskussionen går vidare.

Siffernoja och genomsynlighet

Den kinesiska regeringen struntade i omvärldens vädjanden och avrättade Akmal Shaikh i natt. Det är en tragedi av stora mått. Det fanns både lagrum och prejudikat för att benåda Shaikh, men det skedde alltså inte. Jag är så arg att jag har svårt att hitta orden, men jag ska göra ett försök.

Det tråkiga med dödsstraffet är inte bara straffet i sig, utan också den cynism som det framkallar hos folk. En av mina bloggrannar menar att det är orättvist att kritisera Kina för dödsstraffet eftersom Kina har ett genomsnittligt antal "avrättningar per capita" globalt sett. I ett så stort land som Kina kan man säga vad man vill genom att använda per capita-uppgifter. Det är därför ekonomer och andra siffernissar älskar dagens Kina. De kan tala med obestridd auktoritet om vilket kinesiskt problem som helst utan att kunna ett ord kinesiska eller ha bott i landet. Vill man överdriva något multiplicerar man med 1,3 miljarder och problemet blir stort. Och om man vill underdriva något dividerar man med 1,3 miljarder och problemet blir en statistisk nullitet. Voilà!

Jag har inget till övers för den typen av resonemang. När jag gjorde lumpen för länge sedan tvingades jag en gång lyssna till ett kompanibefäl som hävdade att Stalin var en värre diktator än Hitler genom att hänvisa till något slags sifferakrobatik. "Folkmord per capita". Smaka på den.

Men det kan ju vara på sin plats att påpeka att det finns inga exakta siffror över antalet avrättade i Kina. Sådana uppgifter är statshemligheter och nästan alla siffror som dyker upp i media kommer från uppskattningar som gjorts av olika människorättsorganisationer. Den kinesiska regeringen tillåter överhuvudtaget ingen självständig verifikation av några som helst statistiska uppgifter om Kina. Vi vet till exempel inte vad 2009 års tillväxtsiffror i Kina egentligen består av. Och ett av skälen till att den kinesiska regeringen inte ville göra några åtaganden om utsläppsminskningar var att man motsatte sig varje form av självständig verifikation.

Där har vi det kinesiska kommunistpartiets version av den nya världsordningen efter Bush i ett nötskal. Med hjälp av de demokratiska ländernas genomsynlighet ska det kinesiska kommunistpartiet kunna skåda djupt in i våra samhällen och påverka oss. När den kinesiska regeringen känner sig hotad tvekar den inte att organisera demonstrationer i väst och att använda västmedia för att föra ut sin version. Men man vill inte ha en jämn spelplan. Man vill inte låta oss skåda in i Kina och påverka landet på samma villkor. Detta är ohållbart och 2010 kommer att bli det året när den frågan kommer upp dagordningen.

Så nej, det är inte hyckleri att kritisera en permanent medlem i FN:s säkerhetsråd och världens största diktatur för att missbruka dödsstraffet. Det är helt i sin ordning. Ingen förväntar sig att Kina ska bli en fungerande demokrati över en natt eller att man ska avskaffa dödsstraffet för alla brott. Men Kina är en del av världen nu och vi har rätt att ställa den kinesiska regeringen till svars för sina gärningar på samma sätt som vi kritiserar andra länder. Vi kan inte vänta på att resten av världen ska vara perfekt innan vi kritiserar Kina.

Kina och Storbritannien: Stormvarning

Jag hade egentligen förberett ett annat inlägg när nyheten om Akmal Shaikhs planerade avrättning dök upp i etern. Shaikh är en av allt att döma psykiskt sjuk brittisk medborgare som dömts till döden för att ha smugglat in knark i Kina 2007. Han verkar inte ha förstått att de kinesiska myndigheterna har för avsikt att avrätta honom och om domen verkställs kommer det att bli den första avrättningen av en europeisk medborgare på mer än 50 år.

Jag är bestämd motståndare till dödsstraffet och känner alltid ett molande obehag när jag läser om planerade avrättningar. Bortsett från tragiken i att en psykiskt sjuk man dömts till döden finns det två saker som är värda att påpeka. Det första är att vi förmodligen inte skulle läst om Akmal Shaikh, med namns nämnande och utförlig levnadsbeskrivning, om han inte var brittisk medborgare. Även om vi läser om det kinesiska dödsstraffet i svenska medier med jämna mellanrum, så är det ytterst sällsynt att dödsdömda fångar behandlas som individer i västerländska media. Det är mycket beklagligt. Det andra är att de kinesiska myndigheterna förmodligen inte hade dömt Akmal Shaikh till döden om han inte var född i Pakistan. Kinesiska myndigheter är ökända för att särbehandla folk efter etniskt ursprung i brottmål. Det är ganska sannolikt att Akmal Shaikh dömts till ett lindrigare straff om han varit "riktig" britt.

Dödsdomen mot Akmal Shaikh är den tredje nyheten på kort tid som framställer den kinesiska regimen i mycket dålig dager och som kommer att öka opinionstrycket på europeiska politiker att ta tydligare ställning mot den kinesiska regeringens brist på hänsyn till mänskliga rättigheter och internationella normer. Alla viktiga rättsfall i Kina måste prövas politiskt i kommunistpartiet och vi får utgå ifrån att den kinesiska ledningen tänk på konsekvenserna av en avrättning, vilket omedelbart får oss att fråga oss varför man låter detta ske. Är detta en del av en allmän avkylning i förhållandet till omvärlden som bildar en parallell till George Bush den yngres ensidiga utrikespolitik? Eller är detta ett sätt att testa omvärldens reaktioner?

Ingen som följt med i brittiska media den senaste tiden kan i vilket fall sväva i något som helst tvivel om att en avrättning av Akmal Shaikh kommer att försämra förhållandet mellan Storbritannien och Kina ytterligare. Som jag påpekat tidigare hör Storbritannien till de länder som markerat skarpast mot Kina efter klimatkonferensen i Köpenhamn och det är i den brittiska pressen som Kinas spel under förhandlingarna granskats hårdast. Till råga på att rapporterar en brittisk tidning nu att kinesiska hackare låg bakom läckorna som ledde till "Climategate", de svenska klimatskeptikernas favoritsamtalsämne. Om detta på något sätt kan beläggas är de politiska och opinionsmässiga konsekvenserna svåröverskådliga.

Det ser alltså ut som om att på samma sätt som först Frankrike, sedan Australien och Danmark, genomgått svåra perioder i sina relationer till Kina under det senaste året, så står nu Storbritannien på tur. Man frågar sig varför den kinesiska regeringen känner ett behov av att tjudra olika västländer vid skampålen i ett par månaders intervaller. Varför finns ett sådant behov av att skapa och underhålla konflikter? För alla dem som trott att man kan undvika konflikter med Kina genom att gå försiktigt fram måste de senaste månadens händelser visat att det tvärtom är Kina som söker konflikter med omvärlden. Men varför? Det känns som Hu Jintao och Wen Jiabao vet något som vi inte vet, något som gör dem extra osäkra just nu. Det är den stora frågan. Men just nu tänker jag mest på Akmal Shaikh och hans familj. Oavsett vad som sker kan jag kan inte ens föreställa mig vad de går igenom just nu. Skänk dem en tanke.

Kommunistpartiets julklapp till Charta 08

Inte helt oväntat har den kände kinesiske dissidenten Liu Xiaobo dömts till ett långt fängelsestraff idag, 11 år, anklagad för att ha ägnat sig åt "omstörtande verksamhet". Hans verkliga brott är förstås att han är en av de huvudansvariga för uppropet Charta 08, som offentliggjordes för ett år sedan. 400 människor samlades utanför domstolen och stöddemonstrationer har genomförts i Hongkong. China Human Rights Watch har en intressant täckning av händelsen och om anklagelserna mot Liu.

Domen är en av de hårdaste som utdömts de senaste åren och är ytterligare ett tecken på att de kränkningar av mänskliga rättigheter som skett i Kina de senaste två åren är en del av en trend och inte tillfälliga bakslag som skett på grund av OS eller olika känsliga årsdagar. Domen är en direkt utmaning mot alla de politiker som hävdat att Kina bäst påverkas i slutna rum i tyst diplomati. De senaste veckornas bakslag på klimatkonferensen visar med all önskvärd tydlighet att den kinesiska regeringen inte återgäldat några av de eftergifter västvärlden gjort för att få med Kina i klimatsamarbetet och för att stablisera världsekonomin. Tvärtom. Det finns just nu en djup frustration med Kinas omedgörlighet i olika kretsar i EU och USA. Kanske borde Reinfeldt lyssna till min bloggranne, som föreslagit att regeringen ska kräva lättnader i förtrycket i utbyte mot Volvo-affären? Idén är värd att prövas.

Rättegången mot Liu Xiaobo har inletts

Just nu, när vi klarar av de sista bestyren inför jul, har de kinesiska myndigheterna inlett rättegången mot Liu Xiaobo, en av de ledande krafterna bakom uppropet Charta 08 förra året. En dom kan falla redan på juldagen och Liu riskerar 15 års fängelse, vilket är en mycket hård dom även för kinesiska förhållanden. Det är uppenbart att kommunistpartiet har förlagt rättegången till julhelgen och strax efter Klimakonferesen för att undvika internationell uppmärksamhet. Liu Xiaobos öde borde stämma till eftertanke bland alla dem som menar att Kina är på mot större öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Ögonvittnesskildring från Köpenhamn

The Guardian har just publicerat en mycket dramatisk artikel om förhandlingarna i Köpenhamn, där en frilansjournalist beskriver hur Kina medvetet saboterade förhandlingarna som skulle leda till ett bindande avtal. Strategin var att låta "Kina-vänliga" utvecklingsländer som Sudan fördröja diskussionen i plena under två veckor och sedan ta kål på avtalet när förhandlingarna kom i gång i slutna rum. Därefter skulle man se till att Obama och USA fick skulden för misslyckandet. Till råga på allt kunde Wen Jiabao inte ens nedlåta sig till att delta personligen i mötet, utan lät en lägre tjänsteman ta hand om de mesta förhandlingarna.

Enligt denna skildring sade Kina "nej" till precis allt som var bindande i avtalet. Det var Kina som satte sig emot att industriländerna skrev in sitt åtagande att minska utsläppen med 80 procent fram till 2050. Varför? Därför att ett sådant ambitiöst åtagande från industriländerna skulle öka trycket på Kina att svara upp med egna löften, om än inte lika ambitiösa. Sedan fortsatte Kina, ibland med Indiens stöd, att plocka ut alla bindande siffror ur utkasttexten. Slutresultatet blev en utvattnad text som USA sedan fick skulden för. Det allvarliga med Kinas agerande, menar författaren, är att Kina var väl medvetet om att Obama är svag på hemmaplan och att han behövde komma hem med hyfsat avtal. Nästa år är det kongressval och det är inte alls säkert att han kommer att få ett mandat för ett kraftfullare avtal.

Det ska bli intressant att se om fler bekräftar denna version av händelseförloppet. Jag stärks i min slutsats att Kina agerande i Köpenhamn kommer att leda till en omvärdering av EUs och USAs politik mot Kina. Det framgår nu med all önskvärd tydlighet att en politik som syftar till att "hålla kineserna på gott humör" och ge dem vad de vill ha inte leder någonstans. USA och EU har tonat ned kritiken mot Kinas politik i Tibet, avstått från att kräva en revalvering av den kinesiska valutan och det har till och med höjts röster i Europa för att häva vapenembargot mot Kina för att lätta upp förhandlingsklimatet. Inget av dessa eftergifter har lett till några som helst resultat.

Men dessa lärdomar får inte stanna förhandlingsrummen och kanslihusen, utan måste diskuteras i den allmänna debatten. Det går inte att få eftergifter från Kina slutna rum, det enda sättet det går att få eftergifter från Kina är från den allmänna opinionen. Vi måste utnyttja styrkan i våra demokratiska institutioner för att sätta press på våra egna regeringar och på Kina för att få till stånd ett klimatavtal. Vi tillhör trots allt den demokratiska världen och vi får inte sopa kritik mot ett av världens mäktigaste länder under mattan. Även nyliberala klimatskeptiker måste inse att Kinas politiska system är ett mycket större potentiellt hot mot våra fri- och rättigheter än ett klimatavtal.

Det finns ett demokratiskt underskott i Kinadebatten och det är dags att debatten om vår politik gentemot Kina förs i kommunerna, riksdagen, Europaparlamentet och i FN. 2000-talet var med all rätt det decennium som USA ställdes till svars för sin oansvariga politik. 2010-talet måste bli det decennium vi lyfter bladet från munnen och vågar kritisera och sätta press på den kinesiska regeringen. Det måste också bli det decennium då vi vågar vända oss direkt till den kinesiska folkopinionen för att få till stånd en mer klimatvänlig tillväxt. Kina är snart världens andra största ekonomi och Kinas brist på öppen debatt är inte längre intern kinesisk angelägenhet.

Funderingar kring händelserna i Xinjiang

Nu börjar bilden av upploppen i Xinjiang klarna. Fler trovärdiga källor uppger nu att det största antalet dödsoffer bestod av hankineser, som dödades av kringströvande uiguriska gäng i söndags. Det är mycket vi fortfarande inte vet om händelserna, men det ser nu ut som att Alex i Kina hade rätt att kalla söndagens händelser för "rasupplopp". Hur detta kunnat ske under mitt under näsan på polisen är en gåta, men Malcolm Moore från Telegraph uttrycker sin försiktiga beundran för hur polisen lyckats hålla de stridande grupperna isär. Kanske har Folkets beväpnade polis lärt sig att hantera crowd control? Det är för tidigt att säga. Som vanligt är Twitter det bästa sättet att följa utvecklingen.

Trupper har nu satts in i Ürümqi, men läget är fortfarande oroligt rapporterar Aftonbladet, SvD och DN. Hu Jintao har lämnat toppmötet i Italien för att ta itu med situationen, vilket säger en del om hur allvarligt läget är: ingen vågarlängre ta nya initiativ utan ledarens välsignelse. Wen Jiabao, den farbroderlige premiärministern, som brukar komma ut vid katastrofer har inte setts till. Wang Lequan, som har varit partisekreterare i Xinjiang sedan 1994, förväntas av många bedömare få sparken. Detta är mycket troligt, men nyckelfrågan är varför han får sparken. Är det för att han varit för "mjuk" mot uigurerna eller för "hård"? Svaret på den frågan avgör vilken politik som kommer att föras i Xinjiang den närmaste tiden. Hittills har de kinesiska ledarna inte visat prov på självrannsakan.

Men det är inte bara det kinesiska ledargarnityret som måste rannsaka sig själva. Söndagens upplopp och det höga antalet dödsoffer kommer inte att förbättra uigurernas anseende i Kina. Det är oerhört viktigt att Rabiya Kadeer, som fått skulden för upploppen, tydligt tar avstånd från våldet i söndags på samma sätt som Dalai Lama tog avstånd från våldet i Lhasa i mars 2008. Annars kommer hon att spela direkt i händerna på den officiella kinesiska propagandan som går ut på att oroligheterna bottnar i utländsk inblandning.

Grundproblemet i Xinjiang fortsätter dock att vara bristen på respekt för uigurernas legitima missnöje med sin situation och detta går tillbaka många år i historien. Jag tror det kan vara svårt för många svenskar att inse vidden av problemet. De flesta svenskar som reser till Kina grundar sina intryck från storstäder som Peking och Shanghai, där man ofta kan se prov på en överraskande öppenhet. Många Kina-svenskar slår därför ifrån sig mycket av det de läser och hör i media om förtrycket i Tibet eller Xinjiang. Jag har själv haft liknande tendenser. För mig var vändpunkten då jag besökte Xinjiang för flera år sedan. Jag chockerades över hur bortträngda uigurerna var och vilket förakt hankineserna visade för dem. I Ürümqi - huvudstaden i uigurernas "autonoma" region - dominerade den hankinesiska kulturen totalt och i bokhandlarna var det lättare att få tag på en italiensk ordlista än ett kinesisk-uiguriskt lexikon! Och du skulle se vilka blickar jag fick från de hankinesiska butiksbiträdena när jag frågade efter böcker om uigurernas språk och kultur. När jag sedan satte mig ned för att bläddra igenom de böcker jag faktiskt fick tag på blev jag omedelbart föremål för positiv uppmärksamhet från uigurer i närheten och sedan följde samtal på bruten kinesiska.

Jag pratade också med hankineser och alla dessa samtal förändrade min bild av Kina oåterkalleligt och jag började inse att det inte bara handlar om att den kinesiska staten förtrycker uigurer. Det handlar också om att många hankineser har en mycket föraktfull inställning till minoriteter i allmänhet och uigurer i synnerhet. (Uigurernas uppfattning av hankineserna är inte så mycket bättre heller förstås, men de befinner sig i ett underläge.) Den kinesiska regeringen har en dubbel inställning till detta. Å ena sidan måste man förhindra att föraktet slår över i våld och man har gjort vissa symboliska eftergifter till uigurerna, som till exempel undantag från ettbarnspolitiken. Det är dessa eftergifter som ligger bakom påståendena att uiguerna är en bortskämd minoritet. Å andra sidan bygger den kinesiska staten på att främst hankineserna är nöjda och regeringen tvekar inte att spela på fördomar mot minoriteter när det är politiskt opportunt. Det är denna draksådd - och motreaktionen - vi nu ser resultatet av. Hans Egnell på Motpol menar att bristen på mänskliga rättigheter är ett problem för "Kina som nation, inte bara Xinjiang". Det stämmer, men regimens förtryck drabbar inte alla lika. Förtrycket känns dubbelt så tungt om du tillhör en etnisk minoritet. Det finns inte "ett Kina", utan flera, och om du vill lyckas där måste du ha fötts in i "rätt Kina".