Liu Xiaobo förtjänar visst fredspriset

Nyheten om att Liu Xiaobo tilldelats fredspriset har väckt stort uppseende i världen och det är inte bara den kinesiska regeringen och dess tillskyndare som är kritiska till Liu Xiaobo fick utmärkelsen. Som DN:s läsare känner till så ligger den norska advokaten och fredsaktivisten Fredrik Heffermehl i en rättstvist med den norska nobelkommittén, som han anser kapat priset och frångått Nobels vilja om att det skall tilldelas "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser". Han har även skrivit en bok om detta som just kommit ut på engelska.

Jag har läst Heffermehls bok och jag tycker att han har en poäng i att den norska nobelkommittén vidgat fredsbegreppet betänkligt och delat ut priser till en del personer som har litet eller inget med Nobels testamente att göra. Men just i fallet Liu Xiaobo misstar han sig och jag tror att han kommer att tona ned kritiken när han sätter sig in i Lius arbete och vilken tradition han representerar. Som jag redan påpekat har Liu alltid förespråkat fredliga metoder och spelade en viktig roll under demokratirörelsen 1989. Men jag skulle vilja höja blicken något.

Det finns få länder i världen som har en så blodig nutidshistoria som just Folkrepubliken Kina. Regimen grundandes av en extremnationalistisk och kommunistisk gerillarörelse som var mer inställda på att bekämpa den sittande regeringen under Guomindang än att föra det krig mot Japan som utkämpats sedan 30-talet. Samtidigt som man byggde upp en image av att vara mer patriotiska än Guomindang-regeringen höll man sig undan från verkliga strider. Man lät Guomindang och amerikanerna sköta grovjobbet med att besegra japanerna och under tiden byggde man ett eget imperium bakom frontlinjerna och bidade sin tid. När amerikanerna besegrat Japan åt Kina kunde man fylla maktvakuumet med sovjetisk hjälp och i ett tre år långt inbördeskrig lyckades man besegra Guomindang, som var utmattat efter decennier av krig och som ruttnat inifrån av korruption. Folkrepubliken Kina grundades 1949 och många som inte bevittnat kommunisternas framfart där de haft makten, trodde att en ny era skulle komma.

Därefter följde ett skräckvälde som varade i trettio år, med flera krig mot landets grannar och oupphörliga kampanjer som ödelade det kinesiska samhället. Miljontals människor fick sätta livet till. Efter Maos död var landet utblottat och utmattat, och Kinas ledare var tvungna att väja en ny väg för att behålla makten. En hel del har blivit bättre i Kina sedan 1979, mycket tack vare det faktum att Kina lotsats in i världssamfundet med amerikansk hjälp, men också tack vare hårt arbete från det kinesiska folket. Men diktaturen finns kvar och alla förhoppningar om att Kina ska ta en mer demokratisk utveckling har gått om intet. Man undertrycker och förvärrar sociala och etniska konflikter inom det egna landets gränser genom att fängsla oliktänkande och piska upp nationalistiska och främlingsfientliga stämningar. Samtidigt genomgår Kina en enorm upprustning och man hotar den demokratiska grannen Taiwan med väpnad konflikt, om ön skulle gå sin egen väg. Det här är ett land som kokar under ytan och som kan bli ett hot mot världsfreden, om utvecklingen inte vänds snart. Det finns historiska exempel på detta.

Liu Xiaobo och de andra som står bakom Charta 08 är väl medvetna om detta och de avslutar sitt manifest på följande sätt:

18. A Federated Republic. A democratic China should seek to act as a responsible major power contributing toward peace and development in the Asian Pacific region by approaching others in a spirit of equality and fairness. In Hong Kong and Macao, we should support the freedoms that already exist. With respect to Taiwan, we should declare our commitment to the principles of freedom and democracy and then, negotiating as equals and ready to compromise, seek a formula for peaceful unification. We should approach disputes in the national-minority areas of China with an open mind, seeking ways to find a workable framework within which all ethnic and religious groups can flourish. We should aim ultimately at a federation of democratic communities of China.

19. Truth in Reconciliation. We should restore the reputations of all people, including their family members, who suffered political stigma in the political campaigns of the past or who have been labeled as criminals because of their thought, speech, or faith. The state should pay reparations to these people. All political prisoners and prisoners of conscience must be released. There should be a Truth Investigation Commission charged with finding the facts about past injustices and atrocities, determining responsibility for them, upholding justice, and, on these bases, seeking social reconciliation.

China, as a major nation of the world, as one of five permanent members of the United Nations Security Council, and as a member of the UN Council on Human Rights, should be contributing to peace for humankind and progress toward human rights. Unfortunately, we stand today as the only country among the major nations that remains mired in authoritarian politics. Our political system continues to produce human rights disasters and social crises, thereby not only constricting China's own development but also limiting the progress of all of human civilization. This must change, truly it must. The democratization of Chinese politics can be put off no longer.

Detta är ett fredsbudskap så gott som något, som inte bara berör 1,3 miljarder kineser, utan hela mänskligheten. Det hade varit bra om Nobelkommittén citerat manifestet i sin motivering, men jag tror att ju fler som läser det kommer att inse hur viktiga Liu Xiaobos idéer är. Dessutom är jag övertygad om att Heffermehl kommer att ändra sitt ställningstagande när han lär känna Liu. När allt kommer omkring står Liu Xiaobo för ett budskap som är mycket nära Dalai Lamas fredssträvanden, som vunnit Heffernehls gillande.

Två viktiga datum

I dagarna inträffar två viktiga datum i Kinas nutidshistoria. I måndags var det ett år sedan upploppen i Ürümqi bröt ut och igår fyllde den fjortonde Dalai Lama sjuttiofem år. I takt med Kinas ökade inflytande i världen har också den officiella kinesiska versionen av Xinjiang och Tibets historia också fått ökad spridning och popularitet i Sverige, om vilket många bloggar och kommentarer ute på Internet kan vittna. Det blir alltmer angeläget att bemöta den koloniala kinesiska propagandan och för de som vill fördjupa sig i debatten om Kinas styre i Tibet kan mitt tidigare inlägg om det gamla tibetanska samhället samt mina två inlägg om "autonomibluffen" i Tibet.

Det finns en hel del nytt att tillägga om både Xinjiang och Tibet, men jag har inte tid att göra några längre inlägg just nu och jag hoppas kunna återvända till ämnena senare. Tills vidare rekommenderar jag Forum Eurasien, som har lagt upp bra inlägg om både oroligheterna i Ürümqi och Dalai Lama. Jag vill också uppmärksamma detta inlägg om vänsterns förvridna syn på Tibet. Trevlig läsning!

Bilderna som kan ge Liu Xiaobo fredspriset

I takt med att alltfler kritiska röster höjs mot den kinesiska regeringens stormaktsfasoner kommer även trycket att öka på den norska nobelkommittén att ge Liu Xiaobo Nobels fredspris 2010. Nu har den första tunga nomineringen kommit in från Pen-klubben, med stöd från ett antal framstående författare och skribenter. Även en norsk stortingspolitiker har uttalat sitt stöd för en nominering. Fler nomineringar kommer, var så säkra, vilket kommer att försätta den norska nobelkommittén i en brydsam situation.

Precis som jag sade förra året, när jag förutspådde att Liu får fredspriset, så har varken sig den norska eller svenska nobelkommittéen vågat ge priset till en kinesisk dissident som fortfarande befinner sig på hemmaplan. Detta var en markering man bara vågade göra mot Sovjetunionen under det Kalla kriget. Men i takt med att den förre pristagaren fortsätter att göra saker som ingår i hans jobb som amerikansk president - som att sälja vapen till Taiwan - kommer det bli svårt för norrmännen att stå emot trycket.

Förtjänar Liu Xiaobo fredspriset? Han är knappast någon skrattade Buddha-figur som den förre kinesiske fredspristagaren, Dalai Lama. Han är snarare en bråkmakare som gillar att gå emot strömmen och säga chockerande saker för att se hur folk reagerar, inte helt olikt vår vän Niklas på 之乎者也.

Men Liu är också en seriös tänkare som hyser starka demokratiska övertygelser och med tanke på hans roll i utarbetandet av Charta 08 går det att påstå att han i enlighet med Nobels testamentet "har verkat mest eller best för folkens förbrödrande".

Dessutom spelade han en nyckelroll under demokratirörelsen 1989, där han ofta i skarp polemik med flera av de något romantiska studentledarna tog avstånd från varje form av politiskt våld. Särskilt en incident har fastnat i historien. Samtidigt som de första ryktena om att Befrielsearmén börjat skjuta skarpt i utkanten på Peking spred sig, så dök ett halvautomatiskt gevär upp bland studentdemonstranterna på torget. När Liu Xiaobo fick reda på detta insåg han att varje misstanke om att studenterna var beväpnade skulle kunna leda till en katastrof och han såg personligen till att vapnet förstördes inför TV-kamerorna. Strax därefter var han med om förhandla fram en fredlig evakuering av torget, vilket med sannolikhet innebar att dödssiffran den 4 juni blev betydligt lägre än den annars kunnat bli. Så om någon verkat för förbrödring är det han.

Om Liu Xiaobo får Fredspriset så kommer bilderna när han slår sänder maskingeväret bli ikoniska i media och den som vill se bilderna ska titta på Youtube-klippet ovan, som kommer från den kinesiska versionen av dokumentären Gate of Heavenly Peace. Liu Xiaobo dyker upp i slutet på klippet och börjar på 9.57. En del av det övriga materialet är mycket skakande, så var beredd på att titta bort om du är känslig.

Skrämmande flathet mot Peking i Sydafrika

Nyhetsflödet rullar på och jag har inte riktigt haft tid att hänga med den senaste tiden. Den mest uppslagna Kinarelaterade nyheten just nu handlar om Sydafrikas vägran att ge visum till Dalai Lama, så att han skulle kunna närvara vid ett fredskonferens för tidigare fredspristagare. Tydligen har den kinesiska regeringen utsatt Sydafrika för starka påtryckningar att inte släppa in Dalai Lama och som en konsekvens har den norska nobelkommittén valt att hoppa av samarbetet inför mötet, vilket i sin tur lett till att hela konferensen ställts in.

Med tanke på omvärldens flata agerande i Tibetfrågan förra året har den kinesiska regeringen uppenbarligen fått ökat självförtroende att utöva påtryckingar på utländska regeringar och vi kommer med all sannolikhet att se mer av sådana här nyheter i framtiden. Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen har uttryckt förhoppningar att få träffa Dalai Lama under hans besök i Danmark senare i år. Kommer Danmark stå på tur för påtryckingar från Peking eller kommer den kinesiska regeringen se åt ett annat håll? Hur kommer Sveriges ordförandeskap i EU att agera när den ställs inför liknande situationer?

Jag tycker det är ett riktigt beslut att ställa in toppmötet i protest mot de sydafrikanska och kinesiska regeringarnas agerande. På så sätt markerar man att bollen nu är på Pekings planhalva och att det är upp till den kinesiska regeringen att tala om för omvärlden varför man inte ens kan tolerera en diskussion Dalai Lama. Det är möjligt att den kinesiska regeringen kammar hem poäng inför en nationalistisk hemmaopinion, men utanför Kina finns det stor oförståelse mot detta agerande. Är det så här Kina ämnar att utöva globalt ledarskap?

Och det är tragiskt att just den sydafrikanska regeringen visar en sådan flathet mot Peking. Under apartheidregimens mörkaste år hade ANC stor hjälp av stöd från omvärlden och sydafrikanska kämpar fick ofta resa runt i olika länder för att berätta om förtrycket i Sydafrika. Om inte omvärlden hade lagt sig i Sydafrikas "interna angelägenheter" och gett sitt stöd till anti-apartheidrörelsen hade det med all sannoliket tagit betydligt längre tid att avskaffa apartheid. Nu är det Sydafrikas tur att hjälpa andra förtryckta folk.

Den som är intresserade av att läsa mer om Tibet rekommnderas att ta en titt på historikern Tsering Shakyas läsvärda artikel om den kinesiska koloniala propagandan i Tibet och hur den berövar det tibetanska folket sin röst.

"Tänk i fall kineserna blir arga?"

De som följer med i det kinesiska nyhetsflödet kan inte undgå att notera det uppskruvade tonläget mot Frankrike efter Sarkozys möte med Dalai Lama i Polen. Idag lade Folkets Dagblad upp en lång historisk exposé på högsta plats på websidan. Ute i den kinesiskspråkiga cyberrymden förs det diskussioner om bojkott, men av diskussionerna att döma verkar många kineser vara ganska trötta på de rituella fördömandena av Sarkozy. En bloggare roat sig med att föra statistik på hur många gånger olika länder "sårat det kinesiska folkets känslor". Sverige finns med på ett hörn, antagligen på grund av den oförusägbara Nobelkommittén.

Jag har alltid frågat mig hur djupt engagemanget för Tibet egentligen är bland folk i gemen i Kina. Man får ofta höra att en komma tre miljarder kineser står bakom regeringens politik och att de inte tolererar några som helst eftergifter. Men jag har aldrig blivit lynchad när jag fört fram min uppfattning i frågan inför kinesiska vänner och bekanta. Tvärtom har jag ofta mött nyfikenhet. Om den kinesiska regeringen tillät en fri och öppen diskussion där man kunde framföra avvikande åsikter utan repressalier tror jag att det på sikt skulle vara möjligt att hitta en lösning som både kineser och tibetaner kan leva med. Men just nu är detta inte fallet och Tibetfrågan förgiftar den politiska debatten i Kina.

Hur som helst kan man kan fråga sig vad den kinesiska regeringen har att tjäna på att åter föra upp Tibetfrågan på dagordningen just nu. I våras träffade Bush, Merkel och Brown träffade den exiltibetanske ledaren i våras utan att det ledde till repressalier från kinesiskt håll. Ett möjligt skäl till tystnaden i våras kan vara att Peking fruktade en bojkott av invigningsceremonin, medan denna Sarkozy helt enkelt haft dålig tajming och gett den kinesiska regeringen en ursäkt att slippa delta i ett toppmöte där många besvärande frågor som det ojämna handelsutbytet med Europa skulle dryftas. Ett annat besläktat skäl kan vara att Frankrike till skillnad från Tyskland, Storbritannien och USA tidigare visat svaghet inför kinesiska hot och inbjuder till angrepp.

Oavsett det omedelbara skälet till den hårdföra retoriken så är de senaste utspelen i grunden mot Frankrike ett uttryck för svaghet och inte styrka från Kinas sida. Om den kinesiska regeringen var övertygad om riktigheten i sin politik skulle den aldrig vara så känslig för kritik som den är. Och jag tror inte "kineserna kommer bli arga", vilket en del tycks anse, om omvärlden även i fortsättningen för fram saklig kritik av Kinas politik i Tibet. En del kineser kommer bli arga, men andra kommer att lyssna intresserat. Det är ju trots allt inte det kinesiska folket som valt sin regering.

Kinas ende fredspristagare

Idag är det som sagt Nobeldagen och Matti Ahtisaari var idag på plats i Oslo för att ta emot fredspriset. Länge var den kinesiske dissidenten Hu Jia tippad som vinnare, men han fick istället EUs Sacharovpris. Eftersom denna blogga handlar om Kina kanske det är på sin plats att diskutera den ende kinesiske medborgare som har fått fredspriset, Dalai Lama, som föddes i en liten by Qinghai-provinsen 1935.

Ingen som har läst några av mina inlägg kan tvivla på att jag ställer mig helt avvisande till den officiella kinesiska politiken gentemot Tibet. Men det betyder inte att jag förnekar att det är problematiskt att just en religiös ledare får representera tibetanernas sak, även om Dalai Lama på många sätt är en mycket sympatisk sådan. Därför vill jag uppmärksamma en artikel av tibetologen Elliott Sperling, som länge ställt sig kritisk till Dalai Lamas ställningstaganden. Men det är inte en kritik som du ofta får höra i Tibetdebatten i media, där man tvingas ta ställning antingen "för Kina" eller "för Tibet".

I ett nötskal argumenterar professor Sperling att Dalai Lama har lett den exiltibetanska rörelsen till en återvändsgränd på grund av sin naivitet och att hans ställning som andlig ledare är ett hinder för en öppen debatt bland tibetaner, som är rädda för att uttrycka sig kritiskt gentemot honom. Långt ifrån att vara den farliga separatist som kineserna anklagar honom för, så är Dalai Lama istället ett offer för den kinesiska regeringens manipulationer, som har fått honom att först avstå från kravet på självständighet och sedan från kulturell autonomi, och nu endast kräver de minimirättigheter som kinesiska lagar påstås garantera tibetanerna. Han hävdar också att Dalai Lama missade ett viktigt tillfälle att skapa sympati för Tibet i samband med det tibetanska upproret i våras.

De som vill se Sperling in action kan ta en titt på följande klipp från YouTube, där han deltar i en paneldiskussion tillsammans med bland annat den stridbare författaren och bloggaren Jamyang Norbu (Jag har inte lärt mig att bädda in klipp än, så om någon kan hjälpa mig hör av gärna av er.)

Detta är en kritik av den exiltibetanska rörelsen som vi bör väga in när vi diskuterar Tibets ställning. Jag är inte säker på om Sperling är rättvis, det finns många frihetsrörelser som haft problem liknande den tibetanska. Och i det stora hela ligger huvudansvaret för den existerande situation hos ledarna i Peking, precis som den kinesiske författaren Wang Lixiong flera gånger påpekat.

Kinesiskt toppmöte inställt?

DN rapporterar att ett toppmöte mellan Kina och EU ställts in på grund av att president Sarkozy planerar att träffa Dalai Lama i Polen i december. Förmodligen utsätts Sarkozy för stora påtryckningar från andra EU-länder att ställa in mötet med Dalai Lama, men det kommer att bli svårt för Frankrike att backa i nuläget.

Den exiltibetanska rörelsen genomgår just nu en kris på grund av den kinesiska regeringens ovilja att göra några som helst kompromisser i tibetfrågan och Dalai Lama har själv sagt att han mer eller mindre gett upp hoppet. I detta läge är det oehört viktigt att Tibet stannar på dagordningen och Sarkozy gör rätt i att träffa Dalai Lama - även om jag inte har några illusioner om Sarkozys motiv för mötet. Om den kinesiska regeringen kan diktera vilka exilledare och dissidenter europeiska statsmän träffar är allt tal om att föra en dialog med Kina tomt prat.

Updatering:

Journalisten John Pomfret kommer med en rad intressanta iakttagelser om den inställda toppmötet på sin blog. Pomfret menar att det är nästan obegripligt att Kina tagit detta steg med tanke på den rådande finanskrisen - som drabbat den kinesiska exportberoende ekonomin hårt. Europa är Kinas största utländska marknad och det finns protektionistiska stämningar bland europeiska företag som det ligger den kinesiska regeringens intresse i att försöka dämpa. Pomfret framkastar en möjlig förklaring - att Kina ställer högre krav på Frankrike än USA, vars ledare träffar Dalai Lama med jämna mellanrum. Om detta är fallet visar den kinesiska regeringen hur direkt barnslig den kan agera i ett ytterst allvarligt läge. Intressant läsning.