Självbedrägeriet

Elliot Sperling, en amerikansk Tibetkännare som nyligen blev känd för en bredare allmänhet, har just skrivit en insiktsfull artikel om den tibetanska exilregeringens självbedrägeri.

I korthet argumenterar han att Dalai Lama och exilregeringen i Dharamsala bedrar sig själva när de insisterar att det går att argumentera för ökat självstyre inom de ramar som den kinesiska centralregeringen ställt upp och att denna felaktiga politik lett till att exilregeringen förlorat sin politiska relevans. Mycket läsvärt och välskrivet.

Den generade tystnaden

Den 9 december satte ytterligare en ung tibetan i Qinghai eld på sig själv i protest mot det kinesiska (van)styret i Tibet. Jag har tappat räkningen, men sedan februari 2009 har åtminstone 94 tibetaner bränt sig själva till döds på olika håll på den tibetanska högplatån och The International Campaign for Tibet har just kommit ut med en ny detaljerad rapport om självförbränningarna där de som orkar kan läsa mer om människoödena bakom protestvågen.

Att tända eld på sig själv är en av de mest ohyggliga och förtvivlade saker en människa kan göra och varje tänkande och kännande människa borde försöka förstå varför detta sker, även om man inte kan ställa sig bakom denna osmakliga protestform. Bakgrunden till självförbränningarna är utan tvivel den tilltagande desperationen i Tibet efter protestvågen 2008, som lett till upptrappat förtryck från den kinesiska regimen och tama reaktioner från omvärlden. Efter en period av relativ öppenhet i Tibet under 1980- och 1990-talen har de kinesiska myndigheterna inlett en ny kampanj av repression med full kraft.

På Lhasas gator marscherar inte bara styrkor ur den kinesiska militärpolisen – som har ett stort inflytande över Tibet – utan också fullt beväpnade svartklädda SWAT-teams och civilklädda poliser. Vem som helst som besöker Tibet kan se att myndigheterna har slutat låtsas att Tibet är en autonom region där tibetanskan har en konstitutionellt skyddad ställning (artikel 121 och 134) och vart du än går i den tibetanska huvudstaden är det kinesiska som gäller. De nyinflyttade taxichaufförerna och butiksbiträdena från Sichuan bryr sig inte om att lära sig tibetanska och är ovilliga att betjäna kunder som inte kan tala kinesiska. Nästan alla TV-program är på kinesiska och "tibetansk" TV utgörs till större delen av program som dubbats från kinesiska eller görtråkiga kultur- och nyhetsprogram. Den tibetanska versionen av största dagstidningen, Tibet Daily,  består av översättningar från gårdagens kinesiska upplaga och man har inte brytt sig om att skapa en tibetansk nätversion. Inte ens bankomaterna eller telefonkioskerna har instruktioner på tibetanska. Och i skolorna har myndigheterna inlett en ny kampanj för att tränga ut det tibetanska språket som ett gångbart kommunikationsmedel. På alla upptänkliga sätt talar man om för tibetanerna att deras kultur och deras språk är värdelösa. Tibetanskan håller på att bli ett hemspråk för fattiga bönder och för statligt sponsrade folksångare. I de tibetanska delarna av Qinghai och västra Sichuan, som länge haft en liberalare politik och därför ett livligare tibetansk kulturliv, drar man långsamt om snaran. Flyktvägarna ut ur Tibet håller på att strypas i samma takt som Kinas grannländer böjer sig för kinesiska påtryckningar. Många tibetaner börjar känna sig alltmer desperata. Och omvärlden är tyst.

Självförbränning förstås är ingen ny protestmetod. Till skillnad från vad mer okunniga bloggare hävdar har självförbränningen rötter i den kinesiska buddhismen och har förekommit i tusentals år. Omvärlden fick dock upp ögonen för denna ohyggliga tradition när den vietnamesiske munken Thích Quảng Đức satte eld på sig själv i Saigon 1963 i protest mot Ngô Đình Diệms högerregim. Sedan dess har vi sett självförbränningar förekomma på olika håll i världen, det kanske mest uppmärksammade fallet inträffade i Tunisien 2010, vilket bidrog till att utlösa den arabiska våren.

Om ett dussin palestinier satte eld på sig själva i protest mot den fortsatta israeliska ockupationen av Västbanken så skulle vi kunna räkna med en grundlig behandling av ämnet i svenska media. Olika intresseorganisationer skulle uppvakta regeringen Reinfeldt med krav om att tydligare ta avstånd från Netanyahus bångstyriga bosättarpolitik. Och vi skulle se protester i alla Sverige större städer till stöd för palestiniernas sak, precis som sig bör. Men nu handlar det om Tibet och som vanligt är den svenska reaktionen valhänt och pressbevakingen högst sporadisk. Denna svenska tystnad är inget nytt. Tibet har aldrig riktigt passat in i den politiska dramaturgi och det engagemang för befrielserörelser som den svenska neutralitetspolitiken möjliggjorde. Det socialdemokratiska Sverige lade oftast ned sin röst när Tibet kom upp i FN:s generalförsamling. Den svenska vänstern, som ofta stått i främsta ledet för försvara olika förtryckta folk, har allt som oftast förbigått Tibet med generad tystnad eller spelad oförståelse. Tibet är alldeles för otillgängligt, den kinesiska regimen är alldeles för stark, de kinesiska dissidenterna är alldeles för tysta och den exiltibetanska rörelsen är alldeles för svårbegriplig för att möjliggöra ett hängivet engagemang från svensk sida.

Det står förstås var och en fritt att bry sig om vad han eller hon vill. Tibet är bara en av många platser i världen där det förekommer brutalt förtryck. Men ibland blir jag frustrerad över hur Israel tycks absorbera all energi och allt utrikespolitiskt engagemang som man kan uppamma i Sverige.

Kina och fascismen

Det är en stark upplevelse när man inser att andra läser och berörs av det man skriver. När jag författare mitt inlägg om kinesisk propaganda tänkte jag inte endast på Niklas på 之乎者也 utan på en rad inlägg jag läst i den svenska bloggosfären de senaste två åren, men han tog åt sig rejält och skrev ett långt genmäle som jag undrar om det är någon mening att bemöta. Jag har skrivit om Kina och Tibet fram och tillbaka och den som vill ta del av detta kan klicka på etiketterna nedan för att se var jag står. Jag vill inte trötta ut mina läsare med mer polemik om detta. Vill ni ha det så säg till, men jag tvivlar. I vilket fall sköt min besökarstatistik i höjden och det är alltid kul, även om sådana siffror kan vara svåra att tolka i bristen på kommentarer.

Faktum är att jag har grunnat ganska länge på den politiska utvecklingen i Kina och varför så få vågar tala om det många faktiskt tänker just nu: är Folkrepubliken Kina en fascistisk diktatur? I västvärlden slänger vi gärna ur oss anklagelser om nazism, fascism och rasism mot personer, regeringar och politiska partier som vi inte gillar. Niklas - som tycker mina liknelser mellan kinesisk och tysk propaganda är osmakliga - har syndat på den punkten åtskilliga gånger.

Samtidigt finns det enorm ovilja att ens tänka tanken att Kinas kommunistiska parti har fascistiska drag. Jag undrar varför det är så och jag har grunnat på det ända sedan jag läste en kolumn av den norske statsvetaren Bernt Hagtvet för sex år sedan, där han drog paralleller mellan fascismen i Europa på 30-talet och regimen i dagens Kina, och ställde frågan om vår begreppsapparat förhindrar oss från att se vad som faktiskt sker inför våra ögon. Visst kan en pedantisk Kinaexpert leta enskilda sakfel i hans framställning, men enligt mitt förmenande träffade Hagtvet betydligt mer rätt än många sinologer, som reagerade ursinnigt mot varje antydan att det fanns paralleller mellan OS 1936 och OS 2008.

Hagtvets kolumn har förföljt mig ända sedan jag läste den första gången. Blotta tanken att Kina styrs av en fascistisk regim är smärtsam. Men jag tror inte att en sådan insikt om den politiska utvecklingen på den europeiska kontinenten var ett dugg lättare att bära för sjuttiofem år sedan. Så mitt inlägg om kinesiska propagandamästerverk är mer ett uttryck för dessa grubblerier än något annat.

Ett propagandamästerverk

Med anledning av en artikel i DN om det nazistiska propagandafilmen Jud Süss skrev Hans Engnell på Motpol nyligen ett insiktsfullt inlägg om hur viktigt det är att förstå propagandans kraft, snarare än att skratta åt Nazityskland som något som "aldrig kan hända här". Nazisterna var oerhört skickliga propagandister och de var på många sätt pionjärer i hur man använder propaganda. Än idag kan man ana ekon av Leni Riefenstahls Viljans triumf när man ser Hollywood-filmer som Stjärnornas krig.

Eftersom detta är en blogg som handlar om Kina skulle jag vilja uppmärksamma en av den kinesiska kommunistpropagandans mästerverk, Trälar (Nongnu), som producerades av Folkets befrielsearmé 1963 för att rättfärdiga det kinesiska styret i Tibet.

Filmen spelades in i efterdyningarna av det tibetanska upproret 1959 som var en stor prestigeförlust för Kina, både internationellt och på hemmaplan. När Folkets befrielsearmé intog bergslandet Tibet 1950 gjorde man det för att säkerställa Kinas "territoriella integritet" och man försökte skapa en enhetsfront med de tibetanska eliterna genom att utlova gradvisa reformer av det tibetanska samhället. Efter upproret "upptäckte" däremot kommunistpartiet plötsligt att Tibet varit ett medeltida samhälle med livegenskap där folket fått lida all världens kval. Och sin vana trogen startade man en storstilad propagandaoffensiv för att visa att de kinesiska kommunisterna stod på rätt sida om historien. Trälar tillkom i denna atmosfär.

Själva filmen handlar om Jampa, en tibetansk träl som hamnar i onåd med det gamla teokratiska och aristokratiska styret i Tibet och som blir stum i protest mot förtrycket. Han får lida världens alla pinor innan Befrielsearmén befriar honom, och det tibetanska folket, från det "gamla samhället" (jiu shehui). Under det tibetanska upproret - som felaktigt skildras som en reaktionär revolt utan folkligt stöd - hjälper Jampa Befrielsearmén att avslöja en komplott, men skadas på kuppen. Filmen slutar med att den sargade Jampa på sjuksängen plötsligt bryter sin tystnad och utbrister "Ordförande Mao! Ordförande Mao!" Filmen är kraftfull och är på många sätt unik, inte minst på grund av att den förmodligen var den första spelfilmen som utspelas i det verkliga Tibet och det har bidragit till att ge filmen en aura av autenticitet.

Även om Trälar utspelar sig i en helt annan tid och miljö än Jud Süss, så finns den rasistiska och exotiserande propagandans alla element närvarande. Jud Süss inleds med en rabbin som mässar i en synagoga, medan Trälar börjar med brölande basuner som ackompanjeras av trälarnas vaggande arbetssånger. Den bärande handlingen i båda filmerna är hur den lilla människan kämpar mot den absoluta ondskan, alternativt förkroppsligad av judenheten eller den tibetanska överklassen. Båda filmerna avlutas med att de "rättfärdiga" håller har räfst och rättarting med de "onda" och lägger grunden för ett nytt, rent, samhälle.

Parallellerna kan naturligtvis inte dras för långt. Trälar dömer inte tibetanerna till fördrivning (och implicit utrotning) som judarna, men de det tibetanska folket framställs helt klart som undermänniskor vars kultur har få eller inga kvaliteter. Tibetanernas enda räddning står att finna i Folkets befrielsearmé som är fylld av äppelkäcka övermänniskor redo att tjäna folket.

Även om Trälar, precis som all skickligt producerad propaganda, innehåller element som har en saklig grund, så framstår absurditeten i skildringen om vi ställer den i ett historiskt sammanhang. 1963 hade kommunistpartiet redan övertrasserat sitt förtroendekonto med tiotals miljoner människoliv i svält och olika förföljelsekampanjer. Rättsystemet hade avskaffats till förmån för ett ordning som styrdes per dekret. I stort sett hela den kinesiska befolkningen var knutna till sina Folkkommuner och arbetsplatser i förhållanden som gjorde dem till livegna i allt utom namnet. Och systemet vidmakthölls med moderna kontrolltekniker som vida överträffande de forna herrarnas våtaste maktdrömmar. (Detta kan jämföras med att när Jud Süss producerades 1940 så stod nazisterna på höjden av sin makt och Tysklands offer hade sina största katastrofer framför sig.)

Trälar är en riktig propagandaklassiker som haft en mer varaktig påverkan än många andra propagandaalster. Till skillnad från de flesta andra propagandafilmer från Mao-epoken - som nästan alla idag kan genomskåda för vad de är - så betraktas Trälar fortfarande av många som en i det närmaste autentisk skildring av det gamla tibetanska samhället, där gränsen mellan fakta och fiktion suddats ut nästan helt. I Kina visas fortfarande filmen fortfarande nästan som en dokumentär, vilket har haft fullkomligt förödande konsekvenser för tibetanernas möjligheter att hävda sin kulturella särart i Kina. Och inte nog med det. Som vi alla vet finns det många västerlänningar som gått på den här propagandan. Man behöver inte klicka långt i den svenska bloggosfären för att se exempel på det.

Så om du har tid och tålamod, sätt dig ned och titta igenom filmen på YouTube. Det är värt besväret och man behöver inte kunna kinesiska för att förstå vad filmen går ut på.

Kung Leopold byggde också skolor

Efter en period av relativt skarpa iakttagelser av det politiska läget i Kina har Niklas på 之乎者也 fått ett återfall i sin beundran av KKP. Det gäller förstås hans senaste provokation, där Niklas hävdar att tibetanerna ska vara glada över att de kinesiska myndigheterna vill tränga ut det tibetanska språket. Nu har han fått mothugg i kommentarsfältet och det blir bara värre och värre.

Åter kommer han dragandes med Bloggelito-påståendet att Tibet varit en del av Kina sedan 1200-talet. Ett ganska lustigt påstående med tanke på att tibetanerna inte verkar ha vetat om det själva! Alla som kan en stavelse tibetanska vet att det inte ens finns något inhemskt ord för "Kina" på tibetanska, där både "Kina" och "Tibet" ingår. Det tibetanska ordet Rgya-nag syftar bara på det egentliga Kina, medan det ord för "Kina" som man nu lär ut i skolorna (Krung-go) är ett låneord från kinesiska (Zhongguo). Tydligen har tibetanerna varit del av ett land i åtta hundra år som de inte haft ett ord för. Men vem bryr sig om det när det inte spelar någon roll vad tibetanerna själva tycker? Men det spelar ingen roll för Niklas som menar att kinesiskaundervisningen hjälper tibetanerna att lära sig "förstå den kinesiska kultur de är en del av".

Jo tack. Det får mig att tänka på den gamla versionen av Tintin i Kongo där den välmenande Tintin vänder sig till de kongolesiska infödingarna med orden: "Mina kära vänner, idag ska jag tala om ert fosterland: Belgien."

Endast hankineser, tack...

De senaste dagarna har vi nåtts av rapporter om att tibetanska studenter i Qinghai demonstrerat mot de lokala myndigheternas försök att göra kinesiska till huvudspråk i skolorna. Det är främst studenter i Rebkong, där tibetanerna utgör 75 procent av befolkningen, som deltagit protesterna.

För inte så många år sedan var det främst centrala Tibet ("TAR") som var i fokus för folkliga protester mot det kinesiska styret, medan andra tibetanska regioner i Folkrepubliken, som Qinghai och västra Sichuan, var mer lågmälda. Detta berodde främst på att den officiella politiken var mer liberal i dessa regioner än den var i den "autonoma regionen" Tibet och det gjorde i sin tur att Qinghai - eller Amdo som området ibland kallas på tibetanska - framträdde som en av de mer dynamiska scenerna i det tibetanska kulturlivet.

Mycket av detta förändrades med de tibetanska protesterna 2008, då just Qinghai stod för en stor del av protesterna mot det kinesiska styret, och som en konsekvens av myndigheternas hårda repression bytte många tidigare regeringsvänliga tibetanska intellektuella sida. Den senaste tiden har de kinesiska myndigheterna bedrivit en lågintensiv krigföring mot tibetanernas kultur i Qinghai och i somras arresterades en prominent tibetansk författare som bara för ett par år sedan var mycket regeringsvänlig. Protesterna i Rebkong bör ses mot bakgrund av denna utveckling.

Detta om den rent faktamässiga bakgrunden. Naturligtvis finns det alltid de som vill vara motvalls och inte helt oväntat går Niklas på 之乎者也 ut med en av sina sedvanliga provokationer. Denna gång hävdar han det är helt i sin ordning att de kinesiska myndigheterna prioriterar kinesiskan i undervisningen, då detta är ett led i att integrera tibetanerna i det kinesiska samhället och ge dem tillgång till arbetsmarknaden. Han tycker det är hyckleri att samma personer som vill prioritera svenskundervisningen för invandrare i Sverige kritiserar Kina för att tränga ut det tibetanska språket.

Till att börja med är parallellen helt upp och ned. Tibetanska är inget invandrarspråk i Qinghai eller centrala Tibet. Det är ett ursprungsspråk, ett språk som med sina 1300 år som skriftspråk är bättre dokumenterat än vårt eget modersmål och har en enorm litteratur. Att försöka tränga ut det tibetanska språket är jämförbart med att tvinga flamländare att tala franska eller franskkanadensare att tala engelska. Språkfrågan ledde en gång i tiden till upplopp i både Kanada och Belgien och det leder nu till oroligheter i Kina. Det är faktiskt ganska underligt att Kina med sina 1,3 miljarder invånare inte kan ha en mer flexibel språkpolitik.

Det är ju kinesiska som är "invandrarspråket" i Tibet och om vi skulle följa Niklas parallell om integrering så är det de hankinesiska bosättarna som borde lära sig tibetanska, på samma sätt som en vallon måste kunna nederländska för att få jobb i Flandern eller en tibetansk invandare i Peking bör kunna kinesiska för att jobba.

En gång i tiden var det faktiskt meningen att man skulle undervisa hankineser i majoritetsspråket tibetanska och grundlagen ger fortfarande alla tibetaner rätt till sitt eget språk. Men allt sedan slutet på 50-talet har ”minoritetspolitiken” i Kina har kapats av ett gäng galna maoister som fortfarande har makten. För så är det, det kinesiska språket har upphöjts till huvudspråk i områden där det aldrig talats historiskt. Ingen som besökt Lhasa kan få för sig att det är tibetanerna som bestämmer där eller att det är den tibetanska kulturen som råder. Det finns inga tibetanska TV-program eller dagstidningar värda namnet, nästan allt är översättningar som publiceras dagen efter. I stort sett alla information av betydelse är på kinesiska. Inte ens bankomaterna har menyer på tibetanska!

Den officiella kinesiska politiken är ingen naturlig konsekvens av Tibets "inneboende efterblivenhet", utan en medveten politik som syftar till att knyta Tibet hårdare till det egentliga Kina och utplåna varje spår av tibetansk särart. Den tibetanska ekonomin är helt beroende av staten och det kinesiska språket har bara kunnat få sin ställning på grund av konstgjorda åtgärder, inte på grund av någon oundviklig marknadsprocess.

Att hankinesesiska byråkrater och bosättare och tagit över ekonomin i Tibet är en konsekvens av att staten brutit ned i stort sett all ekonomisk verksamhet som tibetanerna själva bedrivit, med undantag för småskaligt jordbruk på landsbygden. De förkättrade klostren var inte bara religiösa inrättningar utan ekonomiska centra och marknadsplatser. Besökare till det gamla Tibet lade märke till att tibetanerna tycktes ha ett "naturligt sinne" för affärer och Barkhor-gatan i Lhasa blomstrade av affärer före 1959. Tibet bedrev också en livlig gränshandel med Nepal och Indien som var betydligt viktigare än handeln med Kina.

Precis som på andra håll i Folkrepubliken förstördes ödelades allt detta i slutet på 50-talet, men till skillnad från i det egentliga Kina tillät man aldrig tibetanerna att återhämta sig genom att låta dem återgå till sina forna näringar. Istället höll man dem i ett järngrepp som varade en bra bit in på 80-talet. Och samtidigt som kommunisterna välkomnade sina fiender från Taiwan och Hongkong att investera i Kina, så höll man de relativt välmående exiltibetanerna på armlängds avstånd.

Tibets relativt efterblivna och statsdominerade ekonomi är till stor del en konsekvens av officiellt förd politik och språkfrågan är bara ett symptom på detta. Niklas hävdar att kunskaper i kinesiska är nyckeln till framgång, men vem som helst som har kunskap om hur det går till i Tibet och andra "minoritetsområden" vet att så inte är fallet. De flesta uighurer och tibetaner i storstäderna är tvåspråkiga, men det spelar ingen roll hur bra kinesiska en uighur eller tibetan lär sig, de kommer aldrig tillåtas att nå samma positioner som hankineser. För många jobb är helt enkelt reserverade för hankineser, som nedanstående restaurangjobb i Kashgar där arbetsgivaren öppet skyltar med att endast hankineser (仅限汉族) kan komma på tal.

Detta är verkligheten i dagens Kina.

Tankar om valet

Ibland kan man bli så arg att man inte kan hitta orden och så kände jag mig när jag fick syn på en nyhet i morse. Det handlar förstås om valet. Inte det svenska riksdagsvalet och efterföljande politiska turbulens. Nej, jag tänker istället på det femtonde valet av en exiltibetansk regering som just nu pågår på olika håll i världen. 79.000 tibetaner har registrerat sig för att välja Kalön tripa (premiärminister) och 44 andra förtroendevalda i den tibetanska exilregeringen. Men nu visar det sig att den kinesiska diktaturen förmått myndigheterna i Nepal att förhindra exiltibetaner från att rösta där. Nepalesisk militärpolis har stoppat röstandet på tre olika ställen i Nepal och konfiskerat valurnorna, detta stick i stäv med en tidigare policy att låta exiltibetanerna genomföra sin omröstning med låg profil för grannsämjans skull.

Det som förändrats är förstås den kinesiska regeringens ökade makt och ambitioner att få sina grannar att bete sig som lydiga vasallstater. Och det blir bara värre för varje år som går. För varje eftergift som Nepal och andra stater ger den kinesiska diktaturen, desto fler krav kommer man med.

Och detta gör mig ursinnig. Inte nog med att den kinesiska regeringen först fullkomligt förstört det gamla tibetanska samhället - både det goda och det onda - och därmed berövat tibetanerna en möjlighet att hitta sin egen väg till det moderna samhället. Inte nog med att man marginaliserat tibetanerna i sitt eget land och i praktiken kriminaliserat alla uttryck för en tibetansk identitet som inte förhandsgranskats av småpåvarna i Peking. Och inte nog med att Kina nu försöker fjärrstyra vad flyktingar får göra i exil och förneka dem en möjlighet att skapa ett civilsamhälle som kan hävda sig, både mot partipampar i Lhasa och lamorna i Dharamsala.

Inte nog med det. Nu är man på god väg att få med sig resten av världen i detta smutsiga värv. Den nepalesiska militärpolisen står förstås i första ledet. Men i resten av världen är vi inte så mycket bättre. För varje löfte den ständigt leende Wen Jiabao ger olika länder om bistånd och stöd i den ekonomiska krisen så kan man räkna med det finns finstilta klausuler eller muntliga löften om att inte trampa på Kinas ständigt växande lista på "kärnintressen". Håll därför ett öga på Grekland nästa gång mänskliga rättigheter i Kina kommer på tal i EU. Bli inte förvånad om vi får se fler knäfall inför Peking i Tibetfrågan, i stil med Danmarks villkorslösa kapitulation förra året.

Vad är det som händer egentligen? Var är debatten? Vi kan ju nagelfara i stort sett varenda övergrepp som USA och andra länder begår inför öppen ridå. Varför vågar vi inte ens fundera på vad som sker i lönndom i Kina? Jag grubblar på detta i stort sett varje dag men bloggandet hänger inte riktigt med och jag är i stort behov av några goda nyheter. Låt oss därför hoppas att Liu Xiaobo får fredspriset på fredag. Han förtjänar det. Kina behöver det.

Nog talat. Jag behöver en öl för att lugna ned mig.

"They are shooting them like dogs"

Just nu håller jag på att läsa ut Jonathan Greens nyutkomna bok Murder in the High Himalaya, som handlar om dödsskjutningarna av tibetanska flyktingar i Nangpa La för snart fyra år sedan.

På morgonen den 30 september 2006 försöker omkring 70 tibetaner passera bergspasset Nangpa La som är beläget 5806 m.ö.h.på gränsen mellan Nepal och Folkrepubliken Kina. Deras flykt från Kina bevittnas av en grupp utländska bergsbestigare som hämtar kraft inför bestigningen av det legendariska berget Cho Oyu. Plötsligt bryts lugnet av skottsalvor från en bergskam över passet, där den fruktade Folkets beväpnade polis (Wujing) skjuter med automatgevär mot flyktingarna. Ungefär hälften av flyktingarna lyckas ta sig till Nepal, medan resten antingen grips av militärpolisen eller försvinner under oklara omständigheter. Idag vet vi att en av dem, den unga nunnan Kelsang Namtso, dog i sviterna efter skotten och ödet för minst 18 av flyktingarna är fortfarande höljt i dunkel.

Detta var vare sig första eller sista gången som kinesiska myndigheter dödat sina egna medborgare i fullt dagsljus, men det som förändrade allt var att flera av bergsbestigarna lyckades dokumentera skeendet, som så småningom gav eko i världspressen. Till en början försökte de kinesiska myndigheterna påskina att militärpolisen tvingades agera i självförsvar, men denna lögn vederlades totalt när den rumänske filmaren Sergiu Mateis offentliggjorde ett drygt två minuter långt videoklipp, vilket visade hur kinesiska militärpoliser skjuter på helt obeväpnade flyktingar. I videosekvensen kan man tydligt höra hur Matei flämtar "They are shooting them like dogs."



Händelsen skapade en hel del oväsen i världspressen och bland diplomatiska kretsar. Om det var någon gång det fanns ett tillfälle att utöva påtryckningar mot den kinesiska regimen inför OS så var det nu. Men Kina är inte Israel. Allt återgick till sin vanliga lunk efter ett tag. Västvärlden ville inte störa sina delikata förbindelser med Kina. Den tibetanska exilregeringen oroade sig för att deras evighetsdialog med den kinesiska regimen skulle avbrytas och förde fram ganska milda protester. Och i brist på tryck utifrån behövde den kinesiska regimen inte vika en tum från sin ståndpunkt och inte ett ord av beklagan eller ruelse inför det skedda undslapp dem. Men dödsskjutningarna i Nangpa La har inte glömts bort helt och de står fortfarande som en vittnesbörd av den kinesiska statens förföljelser av etniska minoriteter och oliktänkande.

Jonathan Green bevittnade inte skeendet personligen, men han lyckades intervjua ögonvittnet Luis Benitez i ett av de större undersökande reportagen om händelsen 2007. Murder in the High Himalaya är en fortsättning på Greens grävande journalistik och de som inte kan eller vill köpa boken kan läsa Greens nyutkomna reportage i Daily Mail.

Det finns en hel del att invända mot slutresultatet av Greens fyra år långa arbete. Hans texter om Nangpa La är fulla av smärre faktafel och felstavade namn. Vurmen inför Dalai Lama och billig orientalisk mystik känns litet passé. Green har också en förkärlek för en ganska klyschig och melodramatisk prosa som ibland stör läsningen. Och bilden av den fagre författaren på bokomslaget vittnar om en manlig fåfänga som inte brukar gå hem hos akademiker eller sinologer. Så om man vill hitta skäl att för att slänga boken i väggen och yttra svavelosande eder över "Tibetlobbyn" så finns det många ursäkter. Vi lever ju i en värld där kunniga människor, som borde veta bättre, hellre slösar bort sin tid med att irritera sig på Dalai Lama än att försöka sätta sig in i den verklighet många tibetaner faktiskt lever i.

Men trots alla brister håller faktiskt boken av det enkla skälet att själva storyn är betvingande. Green har intervjuat två av flyktingarna, flera ögonvittnen till skotten, flyktingsmugglare och många andra intressanta figurer. Han har till och med fått tala med en tibetansk militärpolis som vittnar om sina kluvna lojaliteter. Green har framgångsrikt lyckats fånga den skräck som uppstår i ett samhälle där vem som helst kan vara en betald informatör eller maskerad polisagent. Ett samhälle där statens brutala makt griper in i vardagslivet på alla tänkbara och otänkbara nivåer. Läsaren får en bild av den paranoida atmosfär som skapade grogrunden till de blodiga kravallerna i Lhasa våren 2008.

Och efter att ha läst boken är det svårt att framhärda att Kina inte längre är ett totalitärt samhälle eller att tibetanerna inte är mer förtryckta än hankineserna. Tibet är för Kina det Algeriet var för Frankrike. Förtrycket i Tibet är inte bara en tragedi för tibetanerna, det förstärker de auktoritära tendenserna i Kina i sin helhet.

Green ger också intressanta inblickar i den slutna skråanda som råder i bergsbestigarkretsar och den korrumperande effekt den västerländska lyxturismen till Himalaya har på det lokala samhället. Den första sak som bekymrade många av ögonvittnena till skotten var hur det skedda skulle påverka de lukrativa expeditionerna till området. De som ville ge vittnesbörd om skotten utsattes för tuffa påtryckningar om att hålla tyst och när den professionelle bestigaren Luis Benitez till slut talade till pressen blev han mer eller mindre utfryst av sina kolleger. Det vi ser är en miniatyr av västvärldens förhållande till Kina, där många västerlänningar tagit på sig rollen att tvinga kritiker att rätta in sig i ledet, allt för att hålla den kinesiska regimen på gott humör och säkra framtida profiter. Det är inte Kina som blivit mer som västvärlden, det är i stället våra samhällen som börjar bli mer som Kina.

Jag tvivlar på att boken kommer att få något större genomslag i Sverige, där både högern och vänstern fortsätter att vara besatta av Israel och Mellanöstern. Men jag vill ändå rekommendera boken till alla dem som vill hålla sig à jour med det som sker i Kinas bakgård. Det angår oss alla.

Sammanfattning kring jordbävningen

Trots att förra veckans jordbävning inträffade i ett av Kinas mest glesbebyggda områden har dödssiffran stigit brant och ligger nu på drygt 2000 döda. Igår höll därför de kinesiska myndigheterna en officiell minnesdag, vars officiella uttryck kan begrundas på Danwei. I takt med att jordbävningens magnitud framstått med all tydlighet har även täckningen i pressen blivit bredare, men uppmärksamheten kan ändå inte mätas med jordbävningen i Wenchuan för två år sedan, vilket kanske inte är så konstigt.

Men de två jordbävningarna har en sak gemensamt. De inträffade båda i etniska tibetanska områden, i den seismiskt aktiva tibetanska högplatån. Den autonoma prefekturen Ngawa är befolkat mer än till hälften av tibetaner, men eftersom jordbävningen 2008 slog hårdast mot staden Wenchuan tycks de mer urbaniserade hankineser dödats i större utsträckning därav den höga dödssiffran. Förra veckans jordbävning drabbade prefekturen Yushu som ligger på gränsen till den autonoma regionen och är nästan uteslutande tibetansk, vilket har lett till andra typer av diskussioner och möjligen mindre uppmärksamhet.

Enligt experter ska Yushu vara ett av de få tibetanska områden i Kina som är relativt välskötta och som inte drabbats av konflikter. De kinesiska myndigheterna har låtit den tibetanska befolkningen sköta sina egna angelägenheter utan alltför mycket inblandning, vilket ska ha varit ett skäl till varför Yushu inte drabbades av alltför stora oroligheter 2008. Å andra sidan kan den kinesiska regeringens urbaniseringsprogram, där man gjort nomadiska tibetaner bofasta, lett till en högre dödssiffra än annars skulle ha varit fallet eftersom den typ av hus de flyttat in i var relativt osäkra.

I vilket fall som helst finns det tecken på att ömsesidig misstänksamhet mellan tibetaner och kineser har påverkat räddningsarbetet. Dalai Lama har också bett om tillstånd att besöka det jordbävningsdrabbade området, men de kinesiska myndigheterna har varit vänligt avvisande. Det finns all anledning att hålla ett öga på Yushu och Phayül erbjuder ganska bra bevakning som är värd att följa.

En partsinlaga om Tibet före 1951

Det har varit mycket tal om Tibet ute på bloggosfären och jag har ägnat (slösat?) en del av min tid med att debattera frågan borta på 之乎者也. Nu har även den stridbare tibetanske författaren Jamyang Norbu lagt upp en uppdaterad version av sin essä om det "självständiga Tibet" på sin blogg, där han med hjälp av olika föremål försöker illustrera att Tibet var en självständig stat en gång i tiden. Han använder bland annat:

• Tibetanska sigill, frimärken, pass och mynt;
• Avtal mellan Tibet och främmande länder;
• Tibets flagga och nationalsång;
• Samtida vittnesbörd om det gamla Tibet.

Jag tror inte att inlägget kommer att få någon av mina trogna läsare och belackare att ändra ståndpunkt, men Jamyang Norbu är en mycket durkdriven skribent som man kan ha nöje av att läsa även om man inte delar hans ståndpunkter. Och mycket av det visuella materialet är tankeväckande. Mycket nöje!

Dalai Lama i Vita Huset

Efter viss tvekan har nu USA:s president träffat den exiltibetanske ledaren Dalai Lama i Vita huset, något som alla amerikanska presidenter gjort de senaste tjugo åren. Precis som jag förutsåg förra året har detta lett till en diplomatisk kris mellan USA och Kina, som trappat upp sin kampanj mot Tibet. Mina bloggrannar 之乎者也 och Motpol uttrycker förståelse för den kinesiska hållningen, som de tolkar som ett försvar av Kinas territoriella integritet. Jag ser inte riktigt saken på det sättet. Kinas kontroll över Tibet har förmodligen aldrig varit starkare än nu, i synnerhet efter det att kolonin försetts med en järnvägsförbindelse till moderlandet. Ett möte mellan Obama och Dalai Lama är inget direkt hot mot det kinesiska styret utan högst ett irritationsmoment som för tio år sedan hade lett till artiga protester och sedan business as usual.

Nu är de kinesiska ledarna berusade av sina framgångar och man kan misstänka att de välkomnar mötet, eftersom det ger dem ett tillfälle att trappa upp sin propaganda mot USA och Dalai Lama. Det kinesiska politiska systemet är beroende av att småkriser och incidenter uppstår, vilka gör det möjligt för regeringen att starta olika kampanjer för att banka in sitt budskap i den egna folkopinionen och utrikes. Det är själva kärnan i den moderna kinesiska statskonsten. Om inga kriser uppstår, så provocerar man fram dem. Och om Kinas motparter ger efter för det kinesiska trycket registrerar man framgången och flyttar fram sina positioner. Det spelar ingen roll vad Obama eller andra västliga ledare gör, den kinesiska regeringen kommer aldrig att bli nöjd med vad de gör och vad de säger. Man kommer alltid att hitta fel som ger kinesiska diplomater tillfälle att skicka ut kommunikéer de haft färdigskrivna sedan flera år tillbaka.

Därför har Obama inget annat val än att träffa Dalai Lama. Stödet för den tibetanske exilledaren är massivt bland tibetaner och har är extremt populär i västvärlden. Att inte träffa Dalai Lama, som traditionen påbjuder, skulle mycket riktigt tolkas som kryperi inför den kinesiska diktaturen och skulle provocera fram nya krav från den kinesiska sidan.

Sedan har vi det här med Niklas senaste inlägg i Tibetfrågan, där han översätter det kinesiska kommunistpartiets Tibetpolitik till den nysvenska dialekt som attraherar nätliberaler. Jag redan bemött i stort sett allt Niklas skrivit om Tibet när han kallade sig för Blogge Bloggelito och har varken tid eller lust att upprepa mig, så jag nöjer mig med att länka till min gamla inlägg:

• Blogge Bloggelito i Tibet. Här bemöter jag Niklas' historiesyn på punkt efter punkt.
• Autonomibluffen I och II. Här förklarar jag hur det politiska systemet ser ut i Tibet och på vilket sätt det diskriminerar mot tibetaner.
• Kolonial propaganda: Träldom, livegenskap och slaveri i Tibet Här behandlar jag den eviga frågan om den så kallade liveegenskapen i Tibet.
• 1959: tibetanerna revolterar mot kommunistpartiet Här gör jag en snabb genmomgång av händelserna i Tibet 1959.

Trevlig läsning!

Kinabevakning är tillbaka

Kinabevakning är igång igen. Som mina läsare sett har jag inte postat något sedan juli och bloggen har varit helt borta periodvis sedan dess. Jag tappade lusten efter oroligheterna i Xinjiang, dels på grund av det stora antalet dödsoffer och dels för att händelserna helt kom i skymundan i media. Om en motsvarande händelse inträffat i Ryssland, Sydafrika eller USA hade vi fortfarande talat om den, men efter en vecka eller två var allt som vanligt igen i svenska media. Och vår alldeles EU-ordförande Fredrik Reinfeldt var tyst som en mus, bara för att ryta till ordentligt när Burma burade in Aung San Suu Kyi. I det läget var det bara deprimerande att kommentera nyhetsflöden.

Men det har skett en del och nu kommer Hemulen tillbaka från Mumindalen. Två saker har fått mig att återgå till bloggandet:

Det första är den förmodade försäljningen av Volvo Personvagnar till Geely. Jag har vacklat i frågan om ett kinesiskt ägande är bra för Volvo och Sverige och jag bävar fortfarande inför utsikten att ett enda, nästan okänt, kinesiskt företag är på väg att få makt över en mätbar del av Sveriges (och Belgiens) BNP. För det är vad det handlar om. Nu kan ett kinesiskt företag, som vi nästan inte vet någonting om, få betydande makt över svenska arbetstillfällen och över betydande tillgångar i bilindustrin.

Av något underligt skäl har alltså Ford valt ut Geely som det företag man helst säljer Volvo Personvagnar till. Antingen är det så att Ford vet något som vi inte vet eller så är affären precis så riskabel som den ser ut att vara. Och då kan man bara säga att utsikterna för att Volvo kommer att förbli i Sverige är mycket små. De som inte håller med om detta bör ta en titt på hur det gått för Volvo lastvagnar i Kina. Eller varför inte Kalmars egna Kinasatsning, Fanerdun?

Från vissa håll har det påståtts att motståndet mot ett kinesiskt köp av Volvo grundas på främlingsfientlighet eller kanske till och med rasism. Man kan förstås inte utesluta att en del av motståndet hämtar näring mer ljusskygga tankevärdar, men faktum är att det är helt sunt att ställa sig skeptisk till ett fastlandskinesiskt ägande av Volvo. Kina är inte vilken diktatur som helst utan världens tredje största ekonomi där Kinas kommunistiska parti har sista ordet och där i stort sett alla affärer är politiska.

Det spelar inte någon större roll om Geely är ett privat eller statligt företag. Som företagsekonomen Yasheng Huang visat i sin bok Capitalism with Chinese Characteristics så är skillnaden mellan privata och statliga företag i Kina inte formell, utan reell. Företag är privata så länge som de beter sig som privata företag, vilket i sin tur beror på i vilken utsträckning staten blandar sig i. Och kopplingen mellan det "privata" och det "statliga" i Kina stavas Kinas kommunistiska parti. Li Shufu kanske inte personligen är medlem i KKP, men det finns bevisligen particeller på Geely precis som på andra kinesiska företag och med tanke på det vi vet om hur Kinas system fungerar, så får vi utgå från att KKP har ett infytande över Geely. Hur ställer man ett sådant företag till svars? Kan vi utgå ifrån att det är den ständigt like jovialiske Li Shufu som verkligen bestämmer i Geely eller kommer vi att upptäcka att han inte alls kan infria alla löften han har gett?

För att uttrycka det tillspetsat: vart skickar det svenska näringdepartementet sina representanter om Geely beslutar sig för att lägga ned tillverkningen av Volvo i Sverige? Till Zhongnanhai eller till Hangzhou?

Här noterar jag att Geely hittills sluppit undan den hårda mediabevakning som GM, Ford, Koenigsegg, Spyker och andra intressenter i den svenska fordonsindustrin utsatts för. Svenska journalister har lyckats klura ut nästan varenda skum koppling som funnits bakom flera av dessa olika intressen, med namns nämnande. Rysk maffia, arabiska oljemiljardärer, amerikanska skurkinvesterare och excentriska svenska aristokater. Men i fallet Geely eller BAIC får vi nöja oss med löst hållna spekulationer som knappast skulle accepteras som god journalistik när det gäller andra länder. Det är dags att vi utsätter Kina för samma hårda granskning som vi utsätter USA, Ryssland eller Holland för. Kina tål det. Vårt förhållande till Kina tål det.

Det andra som fått mig att återgå är spelet kring klimatkonferensen i Köpenhamn, där Kina spelat en mycket tveksam roll, för att uttrycka det milt. Naturligtvis bär inte Kina hela skulden för misslyckandet, men den kinesiska regeringen har spelat ett mycket fult spel för att undvika bindande åtaganden om utsläppsminskningar och inte ens dragit sig för förödmjuka Barack Obama, en president som gick till val på att USA skulle ta sitt ansvar för koldioxidutsläppen och som gjort sitt bästa för att förbättra landets skamfilade rykte. Obama har haft problem att få ett tydligt mandat från senaten att minska USAs utsläpp och Kinas agerande gör det inte lättare för honom.

Här finns en hård lärdom att ta till sig och det är att man inte kan få med sig den kinesiska regeringen genom att göra ensidiga eftergifter. Sedan finanskrisen har västvärlden varit mycket mån om att inte stöta sig med Kina. Det rådande konsensus har varit att det är viktigt att hålla den kinesiska regeringen på gott humör för att få med Kina på ett klimatavtal och för att övertyga Kina om att jämna ut handelsbalansen genom låta den kinesiska valutan att stiga i värde. Därför har Hillary Clinton tonat ned kritiken mot Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter och Barack Obama lät bli att träffa Dalai Lama innan han besökte Kina. En rad västeruopeiska länder har följt efter. Förra året gav den brittiske utrikesministern David Miliband gav upp Storbritanniens tidigare hållning i Tibetfrågan och erkände i klara ordalag Kins suveränitet över regionen. Danmarks regering gick nyligen ett steg längre och sade sig till och med vara "motståndare" till "tibetansk självständighet"!

På ett sätt kan jag förstå dessa eftergifter, diplomati är att ge och ta. Utan ett klimatavtal är ett "friare Tibet" eller mänskliga rättigheter meningslösa. Problemet är att Peking ser inte saken på det sättet. De tackar och tar emot, men återgäldar inte tjänsterna. Tvärtom har man tolkat eftergifterna som tecken på svaghet och flyttat fram sina positioner. Kina har gjort klart att man inte tänker vika en tum i valutafrågan, klimatfrågan eller andra frågor. Man undrar om inte kommunistparti har fått en släng av storhetsvansinne, nästan litet grand som USA fick fnatt efter slutet på Kalla kriget och till slut valde George Bush

Detta kommer att ge upphov till omprövningar av Kinapolitiken i Väst och det är inte alls säkert att den nya generation politiker, som nu tar över världen, kommer att vara lika koncilianta mot Kina som deras föregångare varit. Redan nu har den brittiske energiministern Ed Miliband (bror till David) gått ut i hård kritik av Kinas agerande på klimatkonferensen. New York Times har också riktat skarp kritik mot Kina. Det är tydligt att en backlash mot eftergiftspolitiken är på väg både i politiska kretsar och ute i folk och söcken. Det kan både vara bra och dåligt. Om etablerade politiker fångar upp kritiken på ett konstruktivt sätt kan detta leda till en politik som inte tvekar att ta strid med Kina utan att för den skull söka konflikt i onödan. Men om våra partier ger upp frågan kommer Sverigedemokraterna med all säkerhet muta in området och då kan det bli svårt att formulera en vettig Kinapolitik som inte tar hänsyn till tillfälliga opinionssvängningar. Vi kan redan nu se hur SDs systerparti i Danmark försöker slå mynt av regeringens kullerbytta i Tibetfrågan. Det vore en tragedi om detta sker även i Sverige.

Detta är allt jag har att säga just nu. Jag kan inte garantera att Kinabevakning finns kvar om ett halvår, men just nu känns det angeläget att blogga om Kina.

Intressant kinesisk rapport om Tibet

På Woesers ständigt lika aktuella blogg erfar vi att två universitetsprofessorer i Kina lagt fram en rapport med rekommendationer för hur den kinesiska regeringen kan lägga om sin politik och vinna över den tibetanska befolkningen. Även om rapporter sorgfälligt undviker kontroversiella frågor, så är detta, precis som Woeser framhåller, en mycket bra rapport för att ha sammanställts under rådande förhållanden i Kina. Rapporten, som bygger på fältstudier i Tibet, slår fast att "utländsk inblandning" i Tibet inte räcker som förklaring till varför protesterna fick ett sådant genomslag bland tibetaner förra våren. Istället framhåller de att de tibetanska protesterna är en produkt av globaliseringen och de särskilda utmaningar det tibetanska folket står inför. Rapporten beskriver hur i synnerhet den tibetanska ungdomen lever på samhällets utkant både i ekonomiskt och kulturellt hänseende och hur detta skapade grogrunden för protesterna förra året. Rapporten avslutas med en rad tämligen vaga rekommendationer för hur den kinesiska regeringen kan lägga om sin politik för att gynna tibetanerna och skapa en autonom regions som har bibehåller sina tibetanska särdrag. De avråder också regeringen från att trumma för hårt på propagandan om det gamla tibetanska "trälsamhället".

Att en sådan här rapport över huvud taget kan komma till stånd är förstås ett hoppingivande tecken för både kineser och tibetaner. Den visar att det är möjligt, om än i begränsad utsträckning, för olika röster att komma till tals i den känsliga Tibetfrågan. Den visar också att det finns en medvetenhet om att upploppen förra året främst har sin grund i sociala missförhållanden och inte i exilregeringens eller omvärldens intresse för Tibet. Samtidigt tror jag inte att vi ska ha för stora förhoppningar om att den kinesiska regeringen mjukar upp sin hållning i Tibetfrågan på kort sikt. I sista rummet är det inte professorer som bestämmer över politiken i Tibet, utan partifunktionärer som inte har avancerat i partihierarkin på grund av sin förståelse för tibetansk kultur. Tvärtom har många partikadrer i Tibet befordrats på grund av sin kompromisslösa inställning och att genomföra en kursändring strider mot allt de lärt sig. Detta förhållande är naturligtvis inte unikt för Kina, som vi nu alla vet kan ju även demokratier begå enorma stolligheter på mycket tunt empiriskt grundval.

Den kinesiska regeringen inför rätta?

Kinabevakning erfar att en spansk domare, Santiago Pedráz Gómez, meddelat det kinesiska justitieministeriet att man inlett en förundersökning mot en grupp kinesiska ämbetsmän för brott mot det tibetanska folket i samband med det tibetanska upproret förra året. Än så länge har jag bara lyckats hitta en sajt på engelska som rapporterar om denna nyhet, men det finns rätt så mycket information på El País sajt för dem som läser spanska, inklusive domstolshandlingar. Jag har ännu inte läst in mig på domare Pedráz Gómez, så alla uppgifter och bakgrundsinformation är förstås välkomna.

Naturligtvis kommer den kinesiska regeringen inte att tillåta denna förundersökning att gå någon vart, men fallet är intressant ur principiell ståndpunkt då det kommer att testa den kinesiska regeringens respekt för folkrätten och internationella avtal. Och vi bör inte förvänta oss att den kinesiska regeringen är mer tillmötesgående än den amerikanske presidenten Barack Obama, som nu verkar vara i färd med att försöka sopa sin föregångares förbrytelser under mattan.

Om undersökningen får konsekvenser för EU:s förhållande till Kina finns det en möjlighet att den svenska regeringen dras in eftersom Sverige tar över ordförandeskapet i EU i sommar. Därför är detta en nyhet som vi bör hålla utkik efter i den svenska pressen den närmaste tiden.

Ofrivillig och verklig humor

Nu i helgen timade den officiellt utkommenderade högtiden "de livegnas befrielsedag", vilket bemötts med idel syrliga kommentarer runt om på Internet. Själv tyckte jag att jag sagt allt som bör sägas om denna propagandafars, men av en slump hittade jag ett YouTube-klipp av den obegripligt smaklösa TV-showen som CCTV sände för att fira den nya helgdagen. Ibland är kinesisk propaganda så grotesk att den blir en parodi på sig själv och man undrar nästan om de fått hjälp från The Onion för att förhöja den komiska effekten. Så min enda kommentar är att lägga in ett klipp av TV-programmet jämte en skämtnyhet från The Onion och fråga alla läsare av denna blogg vilken som är roligast?

Skrämmande flathet mot Peking i Sydafrika

Nyhetsflödet rullar på och jag har inte riktigt haft tid att hänga med den senaste tiden. Den mest uppslagna Kinarelaterade nyheten just nu handlar om Sydafrikas vägran att ge visum till Dalai Lama, så att han skulle kunna närvara vid ett fredskonferens för tidigare fredspristagare. Tydligen har den kinesiska regeringen utsatt Sydafrika för starka påtryckningar att inte släppa in Dalai Lama och som en konsekvens har den norska nobelkommittén valt att hoppa av samarbetet inför mötet, vilket i sin tur lett till att hela konferensen ställts in.

Med tanke på omvärldens flata agerande i Tibetfrågan förra året har den kinesiska regeringen uppenbarligen fått ökat självförtroende att utöva påtryckingar på utländska regeringar och vi kommer med all sannolikhet att se mer av sådana här nyheter i framtiden. Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen har uttryckt förhoppningar att få träffa Dalai Lama under hans besök i Danmark senare i år. Kommer Danmark stå på tur för påtryckingar från Peking eller kommer den kinesiska regeringen se åt ett annat håll? Hur kommer Sveriges ordförandeskap i EU att agera när den ställs inför liknande situationer?

Jag tycker det är ett riktigt beslut att ställa in toppmötet i protest mot de sydafrikanska och kinesiska regeringarnas agerande. På så sätt markerar man att bollen nu är på Pekings planhalva och att det är upp till den kinesiska regeringen att tala om för omvärlden varför man inte ens kan tolerera en diskussion Dalai Lama. Det är möjligt att den kinesiska regeringen kammar hem poäng inför en nationalistisk hemmaopinion, men utanför Kina finns det stor oförståelse mot detta agerande. Är det så här Kina ämnar att utöva globalt ledarskap?

Och det är tragiskt att just den sydafrikanska regeringen visar en sådan flathet mot Peking. Under apartheidregimens mörkaste år hade ANC stor hjälp av stöd från omvärlden och sydafrikanska kämpar fick ofta resa runt i olika länder för att berätta om förtrycket i Sydafrika. Om inte omvärlden hade lagt sig i Sydafrikas "interna angelägenheter" och gett sitt stöd till anti-apartheidrörelsen hade det med all sannoliket tagit betydligt längre tid att avskaffa apartheid. Nu är det Sydafrikas tur att hjälpa andra förtryckta folk.

Den som är intresserade av att läsa mer om Tibet rekommnderas att ta en titt på historikern Tsering Shakyas läsvärda artikel om den kinesiska koloniala propagandan i Tibet och hur den berövar det tibetanska folket sin röst.

Vad hände i Tibet förra året?

När upploppen och demonstrationerna pågick som värst i Tibet förra året var det svårt att få tag på korrekt information om situationen Tibet på grund av de kinesiska myndigheternas nyhetsembargo. När exilregeringen i Dharamsala hävdade att tibetaner utsattes för brutal repression anklagades den av vissa för att sprida lögner och att bedriva historieförfalskning i realtid. Den senaste tiden har dock mer uppgifter blivit tillgängliga och bilden börjar klarna.

En viktig rapport har just publicerats av Human Rights Watch, som har sammanställt information utifrån den kinesiska regeringens egna officiella dokument. Enligt HRW har hundratals tibetaner som arresterades förra året helt enkelt försvunnit.

Samtidigt har den tibetanska exilregeringen släppt videomaterial och ett pressuttalande som ger exempel på vad som skedde förra året. Videoklippet är inte så väl producerat och störs av en högtravande speakerröst och musikklipp, men halvvägs in på klippet får vi se just den typ av misshandel som den kinesiska polisen är känd för. Sista dellen av klippet handlar om en tibetan som förvägrades läkarvård och visar en del läskiga bilder av hans sår. Jag var tvungen att sluta titta, det var för äckligt. Hur som helst lägger jag in klippet här för referens (OBS! Starka bilder!)

Autonomibluffen: Vem styr över Tibet?

Just nu pågår den elfte Folkkongressens andra session för fullt i Peking och en hel del intressanta saker förtjänar att uppmärksammas, men då det nu är ett år sedan upploppen i Lhasa bröt ut tänker jag ägna mitt utrymme åt en ny del min serie om "autonomibluffen" i Tibet. Frågan om hur Tibet styrs är inte bara av intresse för "tibetofiler" utan också för var och en som är intresserad av hur Kina styrs i stort. Mycket av det som följer gäller även för Xinjiang och Inre Mongoliet.

När Tibetfrågan debatteras kan i övrigt ganska insatta Kinakännare ofta hävda att Tibet och andra etniska områden redan åtnjuter "en hög grad av självstyre" och att de lokala språken används i hög utsträckning. Hela problematiken kring Tibet skulle därför vara ett problem som skapats av den exiltibetanska regeringen i Dharamsala som påstås underblåsa "separatistiska stämningar" i Tibet. Detta har, får vi höra, i sin tur tvingat regeringen i den autonoma regionen i Tibet att motvilligt tillgripa repressiva åtgärder för att återställa lugnet. På så sätt reduceras problematiken till en konflikt mellan en reaktionär exiltibetansk elit och en välmenande, men möjligen klumpig, inhemsk regim.

I mitt förra inlägg om autonomibluffen visade jag att även om den autonoma regionen Tibet formellt leds av en etnisk tibetan, så sitter den hankinesiske partisekreteraren på den verkliga makten i Tibet och har en högre ställning i kommunistpartiet. Inte en enda tibetan har någonsin anförtrotts detta ämbete, som istället blivit ett bra sätt för hankinesiska kadrer att avancera i partiet. Den nuvarande partiledaren och presideten Hu Jintao har en gång i tiden innehållit posten.

Men autonomibluffen stannar inte här. Ju längre upp du går i partihierarkin, desto värre blir det. Sedan reformperiodens början på 1980-talet styrs idag regeringens övergripande politik i Tibet av det centrala arbetsutskottet för Tibet, en liten grupp medelålders hankinesiska män som sitter i Peking. Den består av följande personer: Jia Qinglin, Ma Kai, Meng Jianzhu, Du Qinglin, Zhang Qingli, Ye Xiaowen, Xie Xuren och Wu Shuangyan. Gruppen lyder under avdelningen för enhetsfronten i particentret i Peking, som är en enhet som bland annat leder kommunistpartiets samarbete med de tillåtna "demokratiska partierna". Avdelningen är också ansvarig för den kinesiska regeringens så kallade dialog med den tibetanska exilregeringen.

Vad är nu detta för grupp av illustra kadrer? Till att börja med kan vi konstatera att inte en enda av dem är etnisk tibetan och det är nästa hundra procent säkert att ingen av dem kan säga mer än ett eller två ord på tibetanska. Om det nu vore så att tibetanerna hade den verkliga makten i Tibet, så finns det ju faktiskt en del tibetanska medlemmar i kommunistpartiet man skulle kunna utse till ledamöter i utskottet, som till exempel Qiangba Puncog eller varför inte Legqog, som båda gjort uppmärksammade framträdanden under den pågående Folkkongressen. Men inte. Det finns ett glastak i Kina som etniska minoriteter i allmänhet och tibetaner i synnerhet aldrig når över. Till exempel har mig veterligen ingen tibetan någonsin valts in i politbyrån. Just nu finns det för övrigt bara en kvinna och en muslimsk man i politbyrån.

Hur som helst. Utskottets leds formellt av Jia Qinglin, som är talman i Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens och ledamot av Politbyråns ständiga utskott. Han anses stå förre partiledaren Jiang Zemin nära och för alltså den högsta partiledningens talan i arbetsutskottet. Vice ordförande i utskottet är Ma Kai, som är generalsekreterare i Folkrepubliken Kinas stadsråd, det vill säga regeringen. Han har ingen framträdande roll i utskottet men anses sköta förbindelserna mellan kommunistpartiet och centralregeringen.

Sedan börjar det bli intressant. Nummer tre i utskottet, Meng Jianzhu, är minister för offentlig säkerhet. Vad har en sådan filur för specialkunskaper i Tibet annat än möjligen färdigheter i repression? Meng har än så länge inte utmärkt sig särskilt på sin post, men det ingår nog i arbetsbeskrivningen. Det är dock värt att notera att han har efterträtt den erkänt brutale Zhou Yongkang både som minister för offentlig säkerhet och som ledamot i arbetsutskottet. Zhou sitter nu i den högsta partiledningen, vilket är ytterligare ett exempel på hur kadrer kan göra karriär på att bossa över minoriteter. Kolonialism som karriär.

Vi fortsätter. Du Qinglin är chef för avdelningen för enhetsfronten och har inte gjort sig särskilt bemärkt i tibetanska frågor utöver en tid som partikader i Sichuan. Formellt är det han som har ansvar för dialogen med den tibetanska exilregeringen. Sedan har vi vår gamle vän Zhang Qingli som är partisekreterare i Tibet. Han tarvar ingen vidare presentation och jag hänvisar till mitt tidigare inlägg om autonomibluffen.

Näste man i utskottet är ingen annan än Ye Xiaowen, som jag haft anledning att tala om tidigare på denna blogg. Denne man har i alla fall vissa högre akademiska meriter och är numera chef för "kinesiska statsförvaltningen för religiösa angelägenheter", vilket är det organ som tagit sig rätten att godkänna olika religiösa ledare i Kina. Ye är den kader som har ansvaret för att manipulera utnämnandet av tibetanska lamor och här kan vi ju i förbigående notera att den kinesiska regeringen visar prov på en förbluffande oförmåga att skilja på politik och religion. Vad jag vet är Ye Xiaowen ingen auktoritet i i just tibetologi, men han är känd för sin flödande svada som lyckats göra ett intryck till och med på svenska Kinabloggare.

Näste ledamot i utskottet är Xie Xuren, Kinas finansminister. En välvillig tolkning av hans närvaro i utskottet är att han representerar regeringens strävan att utveckla Tibet ekonomiskt. Men man frågar sig hur denne mycket upptagne man ska bibringas några insikter om vad tibetanerna själva vill ha när ingen av hans kolleger i utskottet är tibetan eller har några dokumenterade specialkunskaper om Tibet. Bara en fråga.

Sist med inte minst har vi Wu Shuangzhan, som är generalmajor och chef för den Kinesiska folkets beväpnade polis. Betydelsen av att han sitter i utskottet behöver väl knappast förklaras närmare, men det är värt att notera att han som representant för militärpolisen är ett nytt tillskott i utskottet. Detta är alltså en fingervisning hur Hu Jintaos inriktning i Tibetpolitiken kommer att arta sig.

Om någon frågat sig varför Kinas politik i Tibet är så klumpig och okänslig mot tibetanerna så vi har vi svaret i detta arbetsutskott. Och var och en som påstår att tibetanerna åtnjuter en "hög grad av autonomi" måste förklara varför denna etniskt rena grupp styr minoritetspolitiken. Här har vi också svaret på frågan varför dialogen med exilregeringen i Dharamsala går så trögt, så trögt att den kinesiske dissidenten Wang Lixiong flera gånger dömt ut den som ett spel för gallerierna.

Not: I detta inlägg har jag använt mig av rapporten "En vändpunkt i Tibet" som publicerats av den internationella kampanjen för Tibet, men mycket av informationen kan bekräftas på andra håll, även officiella kinesiska websajter.

Absolut radiotystnad

När frågan om den kinesiska regeringens brist på respekt för de mänskliga rättigheterna förs på tal brukar utvecklingsoptimister ofta framföra påståendet att Kina redan har gjort stora framsteg och att i takt med att Kina utvecklas ekonomiskt så kommer Kina sinom tid att bli ett mer demokratiskt land. Det påstås att ett land måste uppnå en viss BNP per capita innan man kan utveckla demokratiska institutioner och det finns till och med skribenter som tror sig veta var tröskelvärdet ligger! När jag hör det argumentet får jag alltid lust att fråga exakt hur ett relativt efterlivet land som Sverige kunde frambringa ett av Europas mest inklusiva politiska system under Frihetstiden. Och hur kom det sig att flera av Frihetstidens mest framstående liberaler, som Anders Chydenius och Peter Forsskål, kom från den fattiga östra rikshalvan, Finland?

Visst behövs det ett materiellt välstånd innan man kan orka bry sig om demokrati, men för att komma någon vart måste folk få tillåtas ta det första steget. Ett slags civilsamhälle måste få ta rot. Sker det i Kina idag? Tecknen är motstridiga.

Just nu fästs det stora förhoppningar på att Internet ska frambringa en mer frihetlig utveckling i Kina. Det finns idag fler uppkopplade i Kina än i USA och miljontals kinesiska nätanvändare debatterar allt mellan himmel och jord. Den kinesiska staten censurerar visserligen nätet, men det är ofta häpnadsväckande hur högt i tak det trots allt kan vara på det kinesiskspråkiga Internet. Visst händer det att staten stänger bloggar, blockerar sajter eller sållar bort sökningar, men det finns sätt att komma förbi dessa murar och allt fler vet hur man gör det. Och Kina är för all del inte ensamt om att censurera Internet. Optimistiska Kinakännare menar att det som sker just nu är ett slags konvergens: Kina blir mer som västvärlden, medan västvärlden blir mer som Kina. Det ligger en del i det.

Men det finns tecken som tyder på att allt inte är frid och fröjd och det är inte i första hand de kinesiska närpatrioterna jag tänker på, utan på den del av det kinesiska Internet som inte är på kinesiska. För det finns kinesiska medborgare som inte har kinesiska som modersmål.

Samtidigt som de kinesiska myndigheterna har byggt ut infrastrukturen på det kinesiska Internet och bidragit till att skapa en av världens mest dynamiska sfärer i cyberrymden så har man varit otroligt motvillig med att tillåta utvecklingen av Internet på "minoritetsspråken," som den kinesiska regeringen i andra sammanhang påstår sig omhulda. Man har varit beredd att spendera miljarder yuan på att bygga en järnväg till Tibet som ingen bett om, men det har tagit mycket lång tid för ett tibetanskspråkigt Internet att utvecklas. De kinesiska myndigheterna har varit så misstänksamma mot minoritetspråk att de lyckades tvinga Microsoft att döpa om sin mjukvara på dzongkha-språket till "Tibetan - Bhutan" för ett par år sedan. Dzongkha och tibetanska skrivs med samma skrift och de kinesiska myndigheterna fick för sig att det tibetoburmanska ordet dzong, som betyder fort, hade associationer som kunde föra tankarna till Dalai Lama och tibetansk självständighet. Detta är alltså en regering som påstår sig respektera de egna minoriteternas rättigheter och inte blandar sig i andra länders inre angelägenheter.

Den som surfar runt litet på sajter från Tibet, Inre Mongoliet eller Xinjiang upptäcker inte oväntat att den kinesiskspråkiga dominansen är nästa total. Kashgar är en stad som ska ha en majoritetsbefolkning av uighurer. Men stadens hemsida har ingen uighurisk version över huvud taget, men väl en engelsk och en kinesisk med oförenklade tecken. Man Googlar Lhasa och hittar kommunens hemsida, men letar förgäves efter en tibetansk version av sidan. Så här kan man surfa ett bra tag innan man hittar någon officiell hemsida på ett minoritetspråk. I rättvisans namn ska det ändå nämnas att kommunistpartiet i alla fall har sajter på koreanska, tibetanska och mongoliska. Det var ju snällt. Men man undrar vad uighurerna tycker.

Trots alla hinder har det ändå uppstått en tibetanskspråkig sfär på Internet, där tibetaner diskuterar, bloggar och utbyter åsikter till synes obehindrat. Kanske en ljuspunkt? En av mina favoritbloggar, High Peaks Pure Earth, ägnar större delen av sitt utrymme åt att översätta dessa tibetanska bloggar. Men de senaste dagarna har något hänt. De kinesiska myndigheterna har nu börjat stänga den ena tibetanska sajten efter den andra och det senare inlägget på High Peaks heter helt lakoniskt "den försvinnade tibetanska cyberrymden". I samma inlägg får vi också reda på att de kinesiska mobiloperatörerna stängt av hela SMS-systemet i den "autonoma regionen" Tibet sedan den 10 mars. Med andra ord har de kinesiska myndigheterna inte bara stängt en fjärdedel av sitt territorium från omvärlden, man har också skapat total radiotystnad. Man undrar vad som händer i denna tystnad.

Liberalismen och Tibet

Den svenska bloggosfären kan du bevittna sitt första rejäla hjärnsläpp i Tibetfrågan. Det som förvånar mig är att attackerna på tibetanerna, för det är vad det handlar om, kommer från liberalt håll. En gång i tiden var det maoister som försvarade Folkrepubliken Kinas politik i Tibet och annorstädes, oavsett vilka krumbukter regimen gjorde. Idag är det ortodoxa marknadsliberaler, som fått för sig att begrepp som "framsteg" och "modernisering" är entydiga begrepp, som ylar med vargarna och uttrycker sitt stöd till Kinas regering. Det är kanske inget konstigt. En gång i tiden stod många liberaler i främsta ledet och försvarade Japans, Frankrikes och Englands civlisationsprojekt i Asien och struntade högaktningsfullt vad de koloniserade folken tyckte. Kanske är cirkeln nu sluten. Det vore tråkigt. För fyrtio år sedan kunde socialdemokrater och liberaler ändå skilja på sin avsmak för kommunismen och sitt stöd för de vietnamesiska folkets rätt till självbestämmande. Men nuförtiden räcker det med att påminna liberaler om att Dalai Lama är buddhist för att få dem att glömma idén om folksuveräniteten.

Blogge Bloggelito ar lagt upp en snygg tidslinje som visar att Tibet är en omistlig del av "Kina" sedan 1200-talet, vilket råkar vara den officiella kinesiska linjen. Jag har redan tagit upp den komplicerade frågan om Tibets historiska bakgrund på andra ställen och tänker inte upprepa mig. Det som är slående i Blogges historiesyn är han inte frågar sig från vems perspektiv historien är skriven. Jag är inte någon nihilist när det kommer till historiska källor, men man frågar sig hur Blogges tidslinje skulle se ut om den var baserad på nepalesiska, mongoliska eller tibetanska källor. Skulle manchuernas (inte "kinesernas") invasioner av Tibet på 1700-talet då tolkas som en befrielse? Varför är "kinesisk" kontroll av Tibet legitim, medan britternas intrång ett uttryck för imperialism? Och vad har fältslag för 250 år sedan för betydelse om det tibetanska folket av allt att döma inte vill vara en del av Kina? Borde det inte vara varje liberals plikt att stödja tibetanernas rätt att uttrycka sina strävanden, även om vi kan känna reservationer inför frågan om hur stort Tibet bör vara eller om självständighet. Jag ställer frågorna i öppen form för jag har inga illusioner om att de kommer att besvaras.