Den 9 december satte ytterligare en ung tibetan i Qinghai eld på sig själv i protest mot det kinesiska (van)styret i Tibet. Jag har tappat räkningen, men sedan februari 2009 har åtminstone 94 tibetaner bränt sig själva till döds på olika håll på den tibetanska högplatån och The International Campaign for Tibet har just kommit ut med en ny detaljerad rapport om självförbränningarna där de som orkar kan läsa mer om människoödena bakom protestvågen.
Att tända eld på sig själv är en av de mest ohyggliga och förtvivlade saker en människa kan göra och varje tänkande och kännande människa borde försöka förstå varför detta sker, även om man inte kan ställa sig bakom denna osmakliga protestform. Bakgrunden till självförbränningarna är utan tvivel den tilltagande desperationen i Tibet efter protestvågen 2008, som lett till upptrappat förtryck från den kinesiska regimen och tama reaktioner från omvärlden. Efter en period av relativ öppenhet i Tibet under 1980- och 1990-talen har de kinesiska myndigheterna inlett en ny kampanj av repression med full kraft.
På Lhasas gator marscherar inte bara styrkor ur den kinesiska militärpolisen – som har ett stort inflytande över Tibet – utan också fullt
beväpnade svartklädda SWAT-teams och civilklädda poliser. Vem som helst som besöker Tibet kan se att myndigheterna har slutat låtsas att Tibet är en autonom region där tibetanskan har en konstitutionellt skyddad ställning (artikel 121 och 134) och vart du än går i den tibetanska huvudstaden är det kinesiska som gäller. De nyinflyttade taxichaufförerna och butiksbiträdena från Sichuan bryr sig inte om att lära sig tibetanska och är ovilliga att betjäna kunder som inte kan tala kinesiska. Nästan alla TV-program är på kinesiska och "tibetansk" TV utgörs till större delen av program som dubbats från kinesiska eller görtråkiga kultur- och nyhetsprogram. Den tibetanska versionen av största dagstidningen, Tibet Daily, består av översättningar från gårdagens kinesiska upplaga och man har inte brytt sig om att skapa en tibetansk nätversion. Inte ens bankomaterna eller telefonkioskerna har instruktioner på tibetanska. Och i skolorna har myndigheterna inlett en ny kampanj för att tränga ut det tibetanska språket som ett gångbart kommunikationsmedel. På alla upptänkliga sätt talar man om för tibetanerna att deras kultur och deras språk är värdelösa. Tibetanskan håller på att bli ett hemspråk för fattiga bönder och för statligt sponsrade folksångare. I de tibetanska delarna av Qinghai och västra Sichuan, som länge haft en liberalare politik och därför ett livligare tibetansk kulturliv, drar man långsamt om snaran. Flyktvägarna ut ur Tibet håller på att strypas i samma takt som Kinas grannländer böjer sig för kinesiska påtryckningar. Många tibetaner börjar känna sig alltmer desperata. Och omvärlden är tyst.
Självförbränning förstås är ingen ny protestmetod. Till skillnad från vad mer okunniga bloggare hävdar har självförbränningen rötter i den kinesiska buddhismen och har förekommit i tusentals år. Omvärlden fick dock upp ögonen för denna ohyggliga tradition när den vietnamesiske munken Thích Quảng Đức satte eld på sig själv i Saigon 1963 i protest mot Ngô Đình Diệms högerregim. Sedan dess har vi sett självförbränningar förekomma på olika håll i världen, det kanske mest uppmärksammade fallet inträffade i Tunisien 2010, vilket bidrog till att utlösa den arabiska våren.
Om ett dussin palestinier satte eld på sig själva i protest mot den fortsatta israeliska ockupationen av Västbanken så skulle vi kunna räkna med en grundlig behandling av ämnet i svenska media. Olika intresseorganisationer skulle uppvakta regeringen Reinfeldt med krav om att tydligare ta avstånd från Netanyahus bångstyriga bosättarpolitik. Och vi skulle se protester i alla Sverige större städer till stöd för palestiniernas sak, precis som sig bör. Men nu handlar det om Tibet och som vanligt är den svenska reaktionen valhänt och pressbevakingen högst sporadisk. Denna svenska tystnad är inget nytt. Tibet har aldrig riktigt passat in i den politiska dramaturgi och det engagemang för befrielserörelser som den svenska neutralitetspolitiken möjliggjorde. Det socialdemokratiska Sverige lade oftast ned sin röst när Tibet kom upp i FN:s generalförsamling. Den svenska vänstern, som ofta stått i främsta ledet för försvara olika förtryckta folk, har allt som oftast förbigått Tibet med generad tystnad eller spelad oförståelse. Tibet är alldeles för otillgängligt, den kinesiska regimen är alldeles för stark, de kinesiska dissidenterna är alldeles för tysta och den exiltibetanska rörelsen är alldeles för svårbegriplig för att möjliggöra ett hängivet engagemang från svensk sida.
Det står förstås var och en fritt att bry sig om vad han eller hon vill. Tibet är bara en av många platser i världen där det förekommer brutalt förtryck. Men ibland blir jag frustrerad över hur Israel tycks absorbera all energi och allt utrikespolitiskt engagemang som man kan uppamma i Sverige.
Visar inlägg med etikett protester. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett protester. Visa alla inlägg
tisdag 11 december 2012
tisdag 7 juli 2009
Kinabevakning reder ut begreppen
Våldsamheterna fortsätter i Ürümqi och det är nu uppenbart att händelserna är av samma dignitet som studentprotesterna i Peking 1989. Enligt DN så har nu hankineser gått ut i en vedergällningaktion mot uigurerna. SvD rapporterar att hankineser säger att "Nu är det vår tur." BBC har lagt ut intressanta rörliga bilder på en fredlig demonstration av uigurer där de konfronterar polisen. De som vill följa utvecklingen minut för minut kan följa nyhetsflödet på New Dominions Twitter-konto. I jämförelse med den totala mediablockaden efter upploppen i Tibet förra året är öppenheten mot utländska medier slående och det verkar som reportrar kan röra sig relativt fritt.
Samtidigt återstår det en hel del oklarheter kring söndagens händelser och fördelningen av det höga antalet dödsoffer. Var upploppen i söndags bara en vedergällningsaktion mot hankineser efter pogromen mot uigurer i Shaoguan den 25 juni? Eller handlade det om en fredlig protest som urartade till ett våldsamt upplopp först efter det att polisen ingrep? En rad mycket skakande vittnesskildringar och bilder har redan dykt upp på Internet, vilka tyder på att både hankineser och uigurer lidit svårt av sammanstötningarna. Det skedda är en tragedi av stora mått för alla parter.
Nätutgåvan av det officiella partiorganet Folkets dagblad har lagt upp en särskild temasida som ska föra ut budskapet att händelserna i Ürümqi bara är en resultat av uiguriska våldsverkare och separatister. Vi första anblicken kan man tycka att det är naturligt att den kinesiska regeringen kopplar på propagandamaskinen, men det är viktigt att komma ihåg att så kallade "massincidenter" med våldsinslag inträffar varje år i Kina och officiella media har faktiskt visat prov på att kunna rapportera om dessa incidenter relativt objektivt. Den kinesiska centralregeringen har också gått ut offentligt och kritiserat lokala myndigheter för att ut för hårt mot lokala protester. Rent teoretisk borde den kinesiska regeringen alltså kunnat hantera protesterna i Ürümqi på ett mer känsligt sätt, men problemet är att både den lokala regeringen i Xinjiang och den kinesiska centralregeringen domineras totalt av hankinesiska partibyråkrater som nästan helt saknar förståelse för etniska minoriteter. Många av dem har byggt sina karriärer på att kväsa både verklig och påstådd separatism. Dessutom finns det utbredda fördomar mot uigurer i Kina, vilket gör att det finns starka incitament att gå hårt fram för att tillfredsställa "folkopinionen". Det finns med andra ord inga mekanismer för att hantera etnisk oro. Och trots allt tal om "separatism" finns det i nuläget finns det inga fasta bevis för att det är fråga om en separatistisk demonstration, utan allt tyder på att oron bygger på utbrett socialt missnöje bland uigurerna. Tvärtom har Rebiya Kadeer, som den kinesiska regeringen anklagat för upploppen, för inte så länge sedan tagit avstånd från självständighet, utan istället förespråkat autonomi för uigurrena.
Händelserna i Xinjiang har provocerat fram en del intressanta reaktioner i den svenska bloggosfären. Ett par svenska bloggare på högerkanten har tagit fasta på det flesta uigurer är muslimer och kopplar händelserna till global terrorism, men det är värt att erinra sig att än så länge har inga uppenbara kopplingar avslöjats och den islamistiska rörelsen i området är svag och splittrad. Jag uppmanar dessa bloggare att läsa igenom som Xinjiang-kännaren James Millwards pamflett om separatism och fundamentalism.
LiberumWeto tror sig veta att uigurerna är en bortskämd privilegierad minoritet som lämnat fältet öppet för smarta kinesiska entreprenörer som nu tagit över Xinjiang av egen kraft. Detta är en uppfattning som bygger på en djup okunnighet om hur den regionala autonomin fungerar i Xinjiang. Det är sant att centralregeringen ger etniska minoriteter vissa fördelar, men diskrimineringen mot uigurer i närlingslivet, statsförvaltningen och utbildningen är institutionaliserad i Xinjiang. Perfekta kunskaper i kinesiska förväntas för i stort sett alla jobb och alla ledande politiska befattningar innehas av hankineser. Dessutom kan man inte bortse från den roll Folkets befrielsearmé har spelat för kolonisationen och exploateringen av Xinjiang. Jag rekommenderar LiberumWeto att läsa Human Rights Watch rapport om diskrimineringen av minoriteter i Kina.
Kinabloggen frågar sig slutligen om upploppen kan leda till att Kina delas. Det är sant att imperier brukar krackelera i periferin och bara det faktum att oron började i sydkinesiska Guangdong och sedan spred sig till Xinjiang är ett allvarligt orostecken i sig. Men vi är inte där än och mycket kan hända framöver. Här kan jag inte rekommendera annan läsning än att följa med i nyhetsflödet.
Samtidigt återstår det en hel del oklarheter kring söndagens händelser och fördelningen av det höga antalet dödsoffer. Var upploppen i söndags bara en vedergällningsaktion mot hankineser efter pogromen mot uigurer i Shaoguan den 25 juni? Eller handlade det om en fredlig protest som urartade till ett våldsamt upplopp först efter det att polisen ingrep? En rad mycket skakande vittnesskildringar och bilder har redan dykt upp på Internet, vilka tyder på att både hankineser och uigurer lidit svårt av sammanstötningarna. Det skedda är en tragedi av stora mått för alla parter.
Nätutgåvan av det officiella partiorganet Folkets dagblad har lagt upp en särskild temasida som ska föra ut budskapet att händelserna i Ürümqi bara är en resultat av uiguriska våldsverkare och separatister. Vi första anblicken kan man tycka att det är naturligt att den kinesiska regeringen kopplar på propagandamaskinen, men det är viktigt att komma ihåg att så kallade "massincidenter" med våldsinslag inträffar varje år i Kina och officiella media har faktiskt visat prov på att kunna rapportera om dessa incidenter relativt objektivt. Den kinesiska centralregeringen har också gått ut offentligt och kritiserat lokala myndigheter för att ut för hårt mot lokala protester. Rent teoretisk borde den kinesiska regeringen alltså kunnat hantera protesterna i Ürümqi på ett mer känsligt sätt, men problemet är att både den lokala regeringen i Xinjiang och den kinesiska centralregeringen domineras totalt av hankinesiska partibyråkrater som nästan helt saknar förståelse för etniska minoriteter. Många av dem har byggt sina karriärer på att kväsa både verklig och påstådd separatism. Dessutom finns det utbredda fördomar mot uigurer i Kina, vilket gör att det finns starka incitament att gå hårt fram för att tillfredsställa "folkopinionen". Det finns med andra ord inga mekanismer för att hantera etnisk oro. Och trots allt tal om "separatism" finns det i nuläget finns det inga fasta bevis för att det är fråga om en separatistisk demonstration, utan allt tyder på att oron bygger på utbrett socialt missnöje bland uigurerna. Tvärtom har Rebiya Kadeer, som den kinesiska regeringen anklagat för upploppen, för inte så länge sedan tagit avstånd från självständighet, utan istället förespråkat autonomi för uigurrena.
Händelserna i Xinjiang har provocerat fram en del intressanta reaktioner i den svenska bloggosfären. Ett par svenska bloggare på högerkanten har tagit fasta på det flesta uigurer är muslimer och kopplar händelserna till global terrorism, men det är värt att erinra sig att än så länge har inga uppenbara kopplingar avslöjats och den islamistiska rörelsen i området är svag och splittrad. Jag uppmanar dessa bloggare att läsa igenom som Xinjiang-kännaren James Millwards pamflett om separatism och fundamentalism.
LiberumWeto tror sig veta att uigurerna är en bortskämd privilegierad minoritet som lämnat fältet öppet för smarta kinesiska entreprenörer som nu tagit över Xinjiang av egen kraft. Detta är en uppfattning som bygger på en djup okunnighet om hur den regionala autonomin fungerar i Xinjiang. Det är sant att centralregeringen ger etniska minoriteter vissa fördelar, men diskrimineringen mot uigurer i närlingslivet, statsförvaltningen och utbildningen är institutionaliserad i Xinjiang. Perfekta kunskaper i kinesiska förväntas för i stort sett alla jobb och alla ledande politiska befattningar innehas av hankineser. Dessutom kan man inte bortse från den roll Folkets befrielsearmé har spelat för kolonisationen och exploateringen av Xinjiang. Jag rekommenderar LiberumWeto att läsa Human Rights Watch rapport om diskrimineringen av minoriteter i Kina.
Kinabloggen frågar sig slutligen om upploppen kan leda till att Kina delas. Det är sant att imperier brukar krackelera i periferin och bara det faktum att oron började i sydkinesiska Guangdong och sedan spred sig till Xinjiang är ett allvarligt orostecken i sig. Men vi är inte där än och mycket kan hända framöver. Här kan jag inte rekommendera annan läsning än att följa med i nyhetsflödet.
måndag 6 juli 2009
Sammanfattning av läget i Xinjiang...och en efterlysning av Reinfeldt
Nu har vidden av händelserna i Ürümqi nått den svenska pressen och svenska journalister har börjat intervjua uigurer på plats i Sverige. Vi vet fortfarande mycket litet om vad som egentligen skett bortsett från vinklade rapporter från Xinhua, uiguriska världskongressen och material som cirkulerar på Internet. De som vill följa utvecklingen via tillförlitliga källor bör hålla ett öga på China Global Times och the New Dominion. En sak är dock säker: denna händelse kommer att vara förstasidestoff för ett tag framöver. Enligt Aftonbladet har protesterna spritts till Kashgar.
Det är särskilt två saker som är slående. När protesterna bröt ut i Tibet förra året låg den officiella dödssiffran på 22 personer, vilket ansågs vara lågt tilltaget av exilgrupper. Efter gårdagens händelse har en dödssiffra på 140 personer angivits. Jämför detta med 22 bekräftade dödsoffer under protesterna i Iran i år eller den officiella dödssiffran på 241 efter massakern i Peking för tjugo år sedan. Den verkliga dödssiffran mycket väl vara betydligt högre. Än så länge vet vi inte vad som givit upphov till denna höga dödssiffra eller den etniska sammansättningen bland dödsoffren, men det finns uppgifter om att Folkets beväpnade polis skjutit in i fredliga demonstranter, vilket kan förklara det höga antalet dödsoffer. Det kommer att dröja ett tag innan vi kan få ett grepp om vidden i det inträffade.
Det andra som slår en är förstås snedvridningen i den kinesiska rapporteringen. Å ena sidan låter man den autonoma regionens formella överhuvud Nur Bekri ta hand om fördömandet av Rebiya Kadeer och den exiluiguriska rörelsen. Å andra sidan tvekar inte officiella media att sända kodade meddelanden till den kinesiska allmänheten om att uigurer är våldsamma och att deras missnöje med det kinesiska styret inte har någon legitimitet. Visserligen ger man läpparnas bekännelse till "nationell enighet" över de etniska gränserna, men rapporterna fokuseras på den påstådda kopplingen till utländska grupper och våldet i protesterna, där folk ägnat sig åt att "slåss, plundra och bränna" (打砸抢烧), vilket är en klassisk propagandistisk kliché. Men rapporteringen kring det första upploppet bröt ut i Shaoguan i slutet på juni var ytterst lågmäld, trots att vi nu har relativt säkra uppgifter på att upploppet i Shaoguan hade karaktären av en pogrom mot uigurer. Detta är anmärkninsvärt. Kinesiska media ger ibland förstående publicitet till lokala protester ute i landet, men mig veterligen har kinesiska media aldrig rapporterat positivt om någon protest som letts av uigurer eller tibetaner, vare sig den varit fredlig eller inte.
Torbjörn Peterson skriver att konflikten är "ungefär den samma som den i Tibet". Jag är av en annan mening. Det är mycket som skiljer Tibet från Xinjiang. För det första har Xinjiang varit under någon form av kinesiskt styre sedan mitten på 1700-talet och till skillnad från tibetanerna kan uigurerna inte se tillbaka på någon längre period av relativ självständighet. Inte heller har de några självklara ledare att se upp till och som har tillräckligt med pondus att mana till lugn i oroliga tider. Rebiya Kadeer är på många sätt en ledare med viss resning, men hon är inte någon Dalai Lama, som åtnjuter respekt från både religiösa och icke-religiösa tibetaner.
En annan skillnad är att till skillnad från Tibet, som fram till nyligen haft en relativt homogen befolkning, så har Xinjiang alltid haft en blandad befolkning, även om uigurerna oftast varit i majoritet. Förutom uigurer och hankineser finns det bland annat uzbeker, kazaker, kirgiser, tadzjiker och det lilla folket sibe. Rent historiskt har uigurerna varit politiskt lågmälda och de största upproren i regionen har letts av uzbeker som Yaqub Beg eller kazaker som Osman Batur. Det som har förändrats sedan 1949 är att den kinesiska regeringen sponsrat en massiv invandring av hankineser till regionen, vilket har ökad den kinesiska befolkninmgsandelen från cirka 5 procent till uppemot 45 procent. Hankineserna domnerar nu i stort sett alla samhällets områden i Xinjiang, medan uigurerna håller på att förvandlas till en minoritet, vilket har gett upphov till den motsättningar vi nu ser. På många sätt är uigurerna mer trängda än tibetanerna är. De som vill läsa mer kan med fördel ta en titt på James Millwards bok om Xinjiangs historia. SvD har också en översikt över problematiken i Xinjiang.
Slutligen. Amnesty har redan gått ut och fördömt den kinesiska regeringens agerade. Men var är Reinfeldt, ordföranden i den europeiska unionen? När oroligheter Iran bröt ut ryckte Reinfeldt ut med maningar till lugn och respekt för det iranska folkets vilja. Var är han nu? Reinfeldt är just nu politisk ledare för världens viktigaste marknad och Kina en av EU största handelspartners. Ett uttalande vore på sin plats.
Det är särskilt två saker som är slående. När protesterna bröt ut i Tibet förra året låg den officiella dödssiffran på 22 personer, vilket ansågs vara lågt tilltaget av exilgrupper. Efter gårdagens händelse har en dödssiffra på 140 personer angivits. Jämför detta med 22 bekräftade dödsoffer under protesterna i Iran i år eller den officiella dödssiffran på 241 efter massakern i Peking för tjugo år sedan. Den verkliga dödssiffran mycket väl vara betydligt högre. Än så länge vet vi inte vad som givit upphov till denna höga dödssiffra eller den etniska sammansättningen bland dödsoffren, men det finns uppgifter om att Folkets beväpnade polis skjutit in i fredliga demonstranter, vilket kan förklara det höga antalet dödsoffer. Det kommer att dröja ett tag innan vi kan få ett grepp om vidden i det inträffade.
Det andra som slår en är förstås snedvridningen i den kinesiska rapporteringen. Å ena sidan låter man den autonoma regionens formella överhuvud Nur Bekri ta hand om fördömandet av Rebiya Kadeer och den exiluiguriska rörelsen. Å andra sidan tvekar inte officiella media att sända kodade meddelanden till den kinesiska allmänheten om att uigurer är våldsamma och att deras missnöje med det kinesiska styret inte har någon legitimitet. Visserligen ger man läpparnas bekännelse till "nationell enighet" över de etniska gränserna, men rapporterna fokuseras på den påstådda kopplingen till utländska grupper och våldet i protesterna, där folk ägnat sig åt att "slåss, plundra och bränna" (打砸抢烧), vilket är en klassisk propagandistisk kliché. Men rapporteringen kring det första upploppet bröt ut i Shaoguan i slutet på juni var ytterst lågmäld, trots att vi nu har relativt säkra uppgifter på att upploppet i Shaoguan hade karaktären av en pogrom mot uigurer. Detta är anmärkninsvärt. Kinesiska media ger ibland förstående publicitet till lokala protester ute i landet, men mig veterligen har kinesiska media aldrig rapporterat positivt om någon protest som letts av uigurer eller tibetaner, vare sig den varit fredlig eller inte.
Torbjörn Peterson skriver att konflikten är "ungefär den samma som den i Tibet". Jag är av en annan mening. Det är mycket som skiljer Tibet från Xinjiang. För det första har Xinjiang varit under någon form av kinesiskt styre sedan mitten på 1700-talet och till skillnad från tibetanerna kan uigurerna inte se tillbaka på någon längre period av relativ självständighet. Inte heller har de några självklara ledare att se upp till och som har tillräckligt med pondus att mana till lugn i oroliga tider. Rebiya Kadeer är på många sätt en ledare med viss resning, men hon är inte någon Dalai Lama, som åtnjuter respekt från både religiösa och icke-religiösa tibetaner.
En annan skillnad är att till skillnad från Tibet, som fram till nyligen haft en relativt homogen befolkning, så har Xinjiang alltid haft en blandad befolkning, även om uigurerna oftast varit i majoritet. Förutom uigurer och hankineser finns det bland annat uzbeker, kazaker, kirgiser, tadzjiker och det lilla folket sibe. Rent historiskt har uigurerna varit politiskt lågmälda och de största upproren i regionen har letts av uzbeker som Yaqub Beg eller kazaker som Osman Batur. Det som har förändrats sedan 1949 är att den kinesiska regeringen sponsrat en massiv invandring av hankineser till regionen, vilket har ökad den kinesiska befolkninmgsandelen från cirka 5 procent till uppemot 45 procent. Hankineserna domnerar nu i stort sett alla samhällets områden i Xinjiang, medan uigurerna håller på att förvandlas till en minoritet, vilket har gett upphov till den motsättningar vi nu ser. På många sätt är uigurerna mer trängda än tibetanerna är. De som vill läsa mer kan med fördel ta en titt på James Millwards bok om Xinjiangs historia. SvD har också en översikt över problematiken i Xinjiang.
Slutligen. Amnesty har redan gått ut och fördömt den kinesiska regeringens agerade. Men var är Reinfeldt, ordföranden i den europeiska unionen? När oroligheter Iran bröt ut ryckte Reinfeldt ut med maningar till lugn och respekt för det iranska folkets vilja. Var är han nu? Reinfeldt är just nu politisk ledare för världens viktigaste marknad och Kina en av EU största handelspartners. Ett uttalande vore på sin plats.
tisdag 14 april 2009
Den kommade krisen i Kina...eller?
Ola Wong skriver som vanligt tänkvärt om västvärldens besatthet av frågan när Kina kommer att kollapsa, samtidigt som samma västvärld står på knäna i ekonomiska problem. Motpol stämmer in i ett vältaligt inlägg på samma tema.
Jag har skrivit om detta förut, men min första reaktion på diskussionen om Kinas förestående kollaps är att det är en ganska naturlig frågeställning oavsett väderleken. Om man blickar tillbaka hundra eller tvåhundra år, så är det slående hur den historiska utvecklingen med regelbundna mellanrum punkterats med enorma kriser. Det är möjligt att Kina för en gångs skull lyckats övervinna historien, men blott det faktum att det finns en förväntan att allt kommer att ta slut abrupt kan skapa kriser i sig. Och när jag talar om förväntningar är det inte västvärlden jag talar om, utan det sätt som många kineser förhåller sig till begreppet "social oro". Tala med vilken taxichaufför som helst i Peking eller Shanghai, så kommer du få höra idel domedagsprofetior.
Ett annat problem är siffermanin. Om man vill förminska ett problem i Kina så delar man den givna storheten med 1,3 miljarder och får fram en pyttesiffra som ska uttrycka något:
Naturligtvis är 20 miljoner delat med 1,3 miljarder en försvinnande siffra, men den verkliga frågan är var dessa 20 miljoner befinner sig, hur snabbt de blivit arbetslösa och vart de är på väg. 20 miljoner nya arbetslösa jämt fördelat mellan Kinas fyra största städer är en katastrof. Samma antal människor utspritt över landsbygden är en nullitet.
Och om man sedan vill förstora ett problem, då multiplicerar man med samma siffra. En variant på detta är myten om den kinesiska marknaden, vars 2,6 miljarder armhålor ska frälsa varje deodoranttillverkare från konkurs. En annan variant vi hört intill leda det gångna året är:
Slutligen tror jag att det är fel att tro att en drastiskt försämrad ekonomisk situation per automatik leder till ökad social oro eller att en förbättrad ekonomi dämpar socialt missnöje. Vilken sociolog eller ekonom som helst kan förklara att något sådant entydigt samband inte existerar. Det handlar om förväntningar och de subjektiva upplevelsen. När franska studenter och arbetare tog till gatorna i maj 1968 var det just det ökade välståndet som gav dem förväntningar om en ännu bättre levnadsstandard. Omvänt ledde inte den svenska 90-talskrisen till några större strejker eller protester.
Så i brist på ett genombrott i samhällsvetenskaperna som hjälper oss att förutsäga samhällsutvecklingen i detalj får vi nöja oss med dåliga prognoser som alltid visar sig vara fel i efterhand. Själv kommer jag hålla utkik efter svarta svanar.
Jag har skrivit om detta förut, men min första reaktion på diskussionen om Kinas förestående kollaps är att det är en ganska naturlig frågeställning oavsett väderleken. Om man blickar tillbaka hundra eller tvåhundra år, så är det slående hur den historiska utvecklingen med regelbundna mellanrum punkterats med enorma kriser. Det är möjligt att Kina för en gångs skull lyckats övervinna historien, men blott det faktum att det finns en förväntan att allt kommer att ta slut abrupt kan skapa kriser i sig. Och när jag talar om förväntningar är det inte västvärlden jag talar om, utan det sätt som många kineser förhåller sig till begreppet "social oro". Tala med vilken taxichaufför som helst i Peking eller Shanghai, så kommer du få höra idel domedagsprofetior.
Ett annat problem är siffermanin. Om man vill förminska ett problem i Kina så delar man den givna storheten med 1,3 miljarder och får fram en pyttesiffra som ska uttrycka något:
"20 miljoner nya arbetslösa?"
"Ja, men det är i ett land med 1,3 miljarrrder invånare."
"Det har du rätt i."
Naturligtvis är 20 miljoner delat med 1,3 miljarder en försvinnande siffra, men den verkliga frågan är var dessa 20 miljoner befinner sig, hur snabbt de blivit arbetslösa och vart de är på väg. 20 miljoner nya arbetslösa jämt fördelat mellan Kinas fyra största städer är en katastrof. Samma antal människor utspritt över landsbygden är en nullitet.
Och om man sedan vill förstora ett problem, då multiplicerar man med samma siffra. En variant på detta är myten om den kinesiska marknaden, vars 2,6 miljarder armhålor ska frälsa varje deodoranttillverkare från konkurs. En annan variant vi hört intill leda det gångna året är:
Felet i detta resonemang ligger dels i det falska antagandet att majoritetens tystnad tolkas som bifall, dels i missuppfattningen att majoriteter har rätt att förtrycka minoriteter. Ingen vettigt tänkande människa skulle acceptera resonemanget det var rätt av förre presidenten Bush att starta fånglägret på Kuba för att han hade en majoritet av befolkningen bakom sig. Till syvende og sidst handlar det om vad man själv tycker, inte vad en imaginär grupp på 1,3 miljarder människor anses tycka.
"Är det inte synd att så många kineser stödjer regeringens syn i Tibetfrågan?"
"Jo, men vad gör man när man har 1,3 miljarrrder invånare emot sig."
"Det tänkte jag inte på."
Slutligen tror jag att det är fel att tro att en drastiskt försämrad ekonomisk situation per automatik leder till ökad social oro eller att en förbättrad ekonomi dämpar socialt missnöje. Vilken sociolog eller ekonom som helst kan förklara att något sådant entydigt samband inte existerar. Det handlar om förväntningar och de subjektiva upplevelsen. När franska studenter och arbetare tog till gatorna i maj 1968 var det just det ökade välståndet som gav dem förväntningar om en ännu bättre levnadsstandard. Omvänt ledde inte den svenska 90-talskrisen till några större strejker eller protester.
Så i brist på ett genombrott i samhällsvetenskaperna som hjälper oss att förutsäga samhällsutvecklingen i detalj får vi nöja oss med dåliga prognoser som alltid visar sig vara fel i efterhand. Själv kommer jag hålla utkik efter svarta svanar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
