Den generade tystnaden

Den 9 december satte ytterligare en ung tibetan i Qinghai eld på sig själv i protest mot det kinesiska (van)styret i Tibet. Jag har tappat räkningen, men sedan februari 2009 har åtminstone 94 tibetaner bränt sig själva till döds på olika håll på den tibetanska högplatån och The International Campaign for Tibet har just kommit ut med en ny detaljerad rapport om självförbränningarna där de som orkar kan läsa mer om människoödena bakom protestvågen.

Att tända eld på sig själv är en av de mest ohyggliga och förtvivlade saker en människa kan göra och varje tänkande och kännande människa borde försöka förstå varför detta sker, även om man inte kan ställa sig bakom denna osmakliga protestform. Bakgrunden till självförbränningarna är utan tvivel den tilltagande desperationen i Tibet efter protestvågen 2008, som lett till upptrappat förtryck från den kinesiska regimen och tama reaktioner från omvärlden. Efter en period av relativ öppenhet i Tibet under 1980- och 1990-talen har de kinesiska myndigheterna inlett en ny kampanj av repression med full kraft.

På Lhasas gator marscherar inte bara styrkor ur den kinesiska militärpolisen – som har ett stort inflytande över Tibet – utan också fullt beväpnade svartklädda SWAT-teams och civilklädda poliser. Vem som helst som besöker Tibet kan se att myndigheterna har slutat låtsas att Tibet är en autonom region där tibetanskan har en konstitutionellt skyddad ställning (artikel 121 och 134) och vart du än går i den tibetanska huvudstaden är det kinesiska som gäller. De nyinflyttade taxichaufförerna och butiksbiträdena från Sichuan bryr sig inte om att lära sig tibetanska och är ovilliga att betjäna kunder som inte kan tala kinesiska. Nästan alla TV-program är på kinesiska och "tibetansk" TV utgörs till större delen av program som dubbats från kinesiska eller görtråkiga kultur- och nyhetsprogram. Den tibetanska versionen av största dagstidningen, Tibet Daily,  består av översättningar från gårdagens kinesiska upplaga och man har inte brytt sig om att skapa en tibetansk nätversion. Inte ens bankomaterna eller telefonkioskerna har instruktioner på tibetanska. Och i skolorna har myndigheterna inlett en ny kampanj för att tränga ut det tibetanska språket som ett gångbart kommunikationsmedel. På alla upptänkliga sätt talar man om för tibetanerna att deras kultur och deras språk är värdelösa. Tibetanskan håller på att bli ett hemspråk för fattiga bönder och för statligt sponsrade folksångare. I de tibetanska delarna av Qinghai och västra Sichuan, som länge haft en liberalare politik och därför ett livligare tibetansk kulturliv, drar man långsamt om snaran. Flyktvägarna ut ur Tibet håller på att strypas i samma takt som Kinas grannländer böjer sig för kinesiska påtryckningar. Många tibetaner börjar känna sig alltmer desperata. Och omvärlden är tyst.

Självförbränning förstås är ingen ny protestmetod. Till skillnad från vad mer okunniga bloggare hävdar har självförbränningen rötter i den kinesiska buddhismen och har förekommit i tusentals år. Omvärlden fick dock upp ögonen för denna ohyggliga tradition när den vietnamesiske munken Thích Quảng Đức satte eld på sig själv i Saigon 1963 i protest mot Ngô Đình Diệms högerregim. Sedan dess har vi sett självförbränningar förekomma på olika håll i världen, det kanske mest uppmärksammade fallet inträffade i Tunisien 2010, vilket bidrog till att utlösa den arabiska våren.

Om ett dussin palestinier satte eld på sig själva i protest mot den fortsatta israeliska ockupationen av Västbanken så skulle vi kunna räkna med en grundlig behandling av ämnet i svenska media. Olika intresseorganisationer skulle uppvakta regeringen Reinfeldt med krav om att tydligare ta avstånd från Netanyahus bångstyriga bosättarpolitik. Och vi skulle se protester i alla Sverige större städer till stöd för palestiniernas sak, precis som sig bör. Men nu handlar det om Tibet och som vanligt är den svenska reaktionen valhänt och pressbevakingen högst sporadisk. Denna svenska tystnad är inget nytt. Tibet har aldrig riktigt passat in i den politiska dramaturgi och det engagemang för befrielserörelser som den svenska neutralitetspolitiken möjliggjorde. Det socialdemokratiska Sverige lade oftast ned sin röst när Tibet kom upp i FN:s generalförsamling. Den svenska vänstern, som ofta stått i främsta ledet för försvara olika förtryckta folk, har allt som oftast förbigått Tibet med generad tystnad eller spelad oförståelse. Tibet är alldeles för otillgängligt, den kinesiska regimen är alldeles för stark, de kinesiska dissidenterna är alldeles för tysta och den exiltibetanska rörelsen är alldeles för svårbegriplig för att möjliggöra ett hängivet engagemang från svensk sida.

Det står förstås var och en fritt att bry sig om vad han eller hon vill. Tibet är bara en av många platser i världen där det förekommer brutalt förtryck. Men ibland blir jag frustrerad över hur Israel tycks absorbera all energi och allt utrikespolitiskt engagemang som man kan uppamma i Sverige.

Är vi otacksamma mot Kina?

Trots sitt skamfilade rykte är Folkrepubliken Kina en av världens mest framgångsrika propagandamaskiner. Inte så att vi egentligen tror på allt det vi hör från Peking, men vare sig vi vill det eller ej så anpassar vi vårt språkbruk till det som som kommunistpartiet godkänt i förväg. Till och med den norska nobelkommittén har fallit offer för detta när den i sin motivering säger att "hundrevis av millioner mennesker er blitt løftet ut av fattigdom" i Kina, nästan som en ursäkt för att man har mage att ge fredspriset till Liu Xiaobo.

Stämmer det att Kina lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom och att det kinesiska folket egentligen borde vara tacksamt för sin nuvarande regim, istället för att kräva yttrandefrihet? Och är det därför fel av oss i västvärlden att vara så hårda i vår kritik av den kinesiska diktaturregimen? Detta är vad en rad kritiker av gårdagens pris tycks mena i alla fall, bland annat en för mig helt okänd Kina-expert i Norge.

Visst är det så att Kina har genomgått en historisk period av tillväxt sedan 1979, något som skapat förutsättningar för höjd levnadsstandard och i förlängningen också ett mer representativt styrelseskick. Men det är knappast första gången i världshistorien som något sådant sker. Och vi får aldrig, aldrig, glömma att samma parti som nu slår sig för bröstet som "fattigdomsbekämpare" inte bara fördröjde Kinas ekonomiska utveckling med trettio år, det presiderade också över flera av de värsta katastroferna i modern tid. Ska vi tacka en regering som gör sitt jobb och har den goda smaken att inte anställa en ny Kulturrevolution?

Medan historiska katastrofer som Förintelsen, Världskrigen och Gulag hålls upp som avskräckande exempel på hur illa det kan gå här i Västvärlden, så används istället kommunismens katastrofer i Kina som bevis på hur förträfflig den nuvarande regimen är.

Smaka på det en stund och låt det sjunka in, så förstår du hur groteskt detta resonemang är. Ska vi tacka ryssarna för att de stängde Gulag och amerikanerna för att de avskaffade segregationen i sydstaterna? Och när vi ser hur högerextrema krafter åter gör sig gällande i det stora landet söderut, bör vi då tacka Angela Merkel och den tyska regeringen för att de faktiskt har den goda smaken att inte vara nazister? När jag ser småpåvarna i Peking brösta sig för sina framsteg samtidigt som man läxar upp omvärlden för sina verkliga och inbillade försyndelser mot Kina undrar jag ibland vad preskriptionstiden är för brott mot det egna folket.

Och inte heller är det så att Kinas Wirtschaftswunder var ett resultat av en fullfjädrad plan som kejsar Deng i sin stora nåd tänkte ut för att hålla oss dödliga på gott humör. Reformpolitiken 1979 var ett direkt resultat av nödåtgärder som myndigheterna tvingats vidta för att över huvud taget få igång ekonomin. Många sedermera prisade reformer som jordreformen var faktiskt en konsekvens av lokala initiativ, vilka skett i direkt strid med centrala påbud. Det var först när de visade sig att dessa nödåtgärder funkade som centralregeringen gav sitt samtycke. Precis som den kinesisk-amerikanska företagsekonomen Yasheng Huang visat i en nyutkommen bok var de ekonomiska "underverken" inte främst ett resultat av statlig politik, utan att staten trädde tillbaka och gav lokala entreprenörer mer svängrum. Och en stor del av den så kallade "fattigdomsbekämpningen" skedde också under det mer liberala 1980-talet, inte under de konservativa 1990- och 2000-talen, då de sociala klyftorna ökat och privata initiativ kvävts av klumpiga statsägda företag.

På 1980-talet hade dessutom Kina turen att befinna sig i en informell allians med det förhatliga USA, just när amerikanerna var ivriga att hitta en allierad mot skurkstaten Sovjetunionen. Det var USA som lotsade in Kina i världssamfundet och olika internationella organisationer. Det var USA som gick i spetsen för att öppna västvärldens marknader. Det var USA som såg åt andra hållet när Kina invaderade Vietnam, samtidigt som man gick i bräschen för att straffa Sovjet för att man gick in i Afghanistan samma år. (Naturligtvis försåg både USA och Kina talibanernas föregångare med vapen.) Och det var länge USA som såg åt andra hållet när Kina kränkte de mänskliga rättigheterna, samtidigt som man inte missade en chans att läxa upp ryssarna för hur de behandlade sina medborgare och sina etniska minoriteter. Det finns många länder i världen som lidit skada av den "amerikanska hegemonin", men Kina är inte ett av dem. Och inte sitter Kina och tackar USA för något.

Så nej, jag tycker inte någon har den kinesiska regeringen att tacka för något och att vi fortfarande talar om "fattigdomsbekämpning" säger en hel del om hur långt kryperiet mot en av världens starkaste diktaturer har gått. Men nu verkar det vara slut på det och det som sker nu är en normalisering av Kinabilden i väst - inget annat.

Vinden vänder: en genomgång

Ett år innan de Olympiska spelen hölls i Peking gav den amerikanske journalisten ut boken The China Fantasy, där han skarpt kritiserade den gängse uppfattningen att Kinas ekonomiska öppnande betydde att landet obevekligen rörde sig mot ett politiskt öppnande. Han menade att denna uppfattning byggde på felaktiga antagangen om den kinesiska regimens natur och varnade för att den amerikanska politiken gentemot Kina stred mot USAs och Europas långsiktiga politiska intressen. (För en genomgång på svenska, se Blå Lotus.) När boken kom ut uppfattades hans ställningstaganden som ganska extrema och många av de Kinaexperter som pekades ut av Mann reagerade inte helt oväntat mycket negativt på hans bok.

Nu, bara tre år senare, sker en vindkantring i opinionen beträffande Kina och James Manns bok ligger ganska nära det nya konsensus som håller på att växa fram. Nästan varje dag kan man studera hur olika tyckare, som tidigare gjort sig kända för sin balanserade hållning gentemot Kina, yttrar mycket skarpa ord om den politiska utvecklingen i Kina. Jag har redan nämnt den amerikanske journalisten James Fallows. För ett knappt halvår sedan hade han ett mycket animerat åsiktsutbyte med den kände skotske historikern Niall Ferguson om Kinas och USAs ömsesidiga beroende var på väg mot ett sammanbrott, där Fallows menade att relationen var alldeles för stark och uthållig för att något sådant skulle kunna inträffa. Nu, i mitten på januari 2010, jämför samme Fallows den kinesiska ledningen med Bush-Cheney-administrationen. Dra era egna slutsatser.

Sedan har vi den affärsjuridiska bloggen China Law Blog, som gjort sig känd för att vara nyktert opolitisk i sin syn på affärsklimatet i Kina. För ett par dagar sedan lade de upp ett inlägg där de beskriver hur den kinesiska regeringens tycks ha drabbats av stormaktshybris i sitt förhållande till omvärlden och hur detta märkbart försämrat möjligheterna att göra affärer i Kina de senaste månaderna. Och som om detta inte var nedslående nog stödjer bloggen sitt resonemang på en annan blogg, som hävdar att Kina nu lämnat Deng Xiaopings lågmälda utrikespolitik gång för alla. Även de svenska pressen har börjat haka på trenden och i dagarna publicerade Aftonbladet en svensk översättning av Mark Lynas ögonvittnesskildring av Kinas agerande i Köpenhamn.

Häromdagen publicerade den respekterade politiske kommentatorn Gideon Rachman en mycket pessimistisk kolumn om USAs (och omvärldens) förhållande till Kina. Han menar att en öppen brytning mellan USA och Kina är oundviklig av både handelspolitiska och inrikespolitiska skäl. De senaste veckornas händelser visar enligt Rachman att USAs mer än trettioåriga politik att engagera Kina i världssamfundet har misslyckats och istället lett till att USA främjat utvecklingen av en stark leninistisk rival som hotar amerikanska intressen. Om inte Kina justerar sin utrikespolitik riskerar de att en stark "anti-kinesisk" opinion utvecklas i USA som kommer det göra politiskt omöjligt för den amerikanske presidenten att upprätthålla den nuvarande politiken. Det finns tyvärr mycket som tyder på att Rachman har rätt.

Den dåliga nyheten är att det kinesiska politiska systemet inte är utformat för att klara av sådana här omställningar. I andra länder leder utrikespolitiska motgångar förr eller senare till att andra delar av det politiska systemet fångar upp kritiken och antingen fäller den sittande regeringen eller tvingar den att ändra inriktning. Men den kinesiska staten tillåter inte alternativa maktcentra och den kinesiska regeringen är inte känd för att ta till sig av kritik, vare sig den kommer innifrån eller utifrån. Om USA skulle införa strafftullar på kinesiska varor eller framtvinga revalvering av den kinesiska valutan är det sannolikt att den kinesiska regeringen sätter igång ytterligare en hatkampanj som syftar till att övertyga det egna folket att Kina är omgivet av fiender. Vi har sett det förut och vi kommer att se det igen.

Den goda nyheten är att det finns tecken som tyder på att det sker en omsvängning även i den kinesiska folkopinionen, vilket sätter gränser för hur långt den kinesiska regeringen kan gå i att skylla sina misslyckanden på omvärlden. När Google hotade med att dra sig ut ur Kina började många kinesiska ungdomar ställa fram begravningsblommor utanför Googles huvudkontor i Peking. Detta är förmodligen samma ungdomar som demonstrerade till stöd för den egna regeringen inför OS 2008, vilket visar hur snabbt vinden kan vända även i Kina. Det är omöjligt att veta i vilken grad de kinesiska protestyttringarna reflekterar en allmän opinion, men det är inte det som är poängen. Den kinesiska regeringen är beroende av att ingen ifrågasätter dess auktoritet öppet och Googles utspel har blottat en svaghet i regimens grepp om det egna folket. Därför är jag både pessimist och optimist. Jag tvivlar på att kommunistpartiet kommer att förmå sig att göra några större politiska eftergifter. Men jag tror inte att man kan räkna ut det kinesiska folket som passivt och opolitiskt längre.

En kinesisk vinkling på jordbävningen i Haiti...och ytterligare en Google-kommentar

Det har verkligen inte saknats Kina-relaterade saker att blogga om de senaste dagarna, men jag har inte riktigt haft lust att stjäla uppmärksamhet från jordbävningskatastrofen i Haiti. Jag tror inte att jag är den enda som skakats om av de mycket otäcka bilder som Aftonbladet publicerade idag och av de rapporter om att det haitiska samhället mer eller mindre har kollapsat. Det är i sådana här situationer man ser vilka enorma framsteg som skett i Kina de senaste trettio åren. Jordbävningen i Sichuan 2008 skördade också enorma dödsoffer på grund av fuskbyggen och det statliga hjälparbetet var inte heller helt fläckfritt. Men det kinesiska samhället var tillräckligt starkt för att klara av en händelse av detta slag och åtminstone ett tag lade man den politiska retoriken åt sidan och fokuserade på räddningsarbetet.

Det ser även ut som att den kinesiska regeringen visat en viss moralisk resning i hjälparbetet gentemot Haiti. Den lilla karibiska önationen är ett av de få länder som har diplomatiska förbindelser med Taiwan och om Peking var på sitt sämsta humör hade man mycket väl kunnat hålla tillbaka sina hjälpinsatser på grund av Haitis hållning i Taiwanfrågan. Det har skett förut och kan ske igen. Enligt preliminära rapporter verkar det dock som att både Peking och Taipei lagt sina meningsskiljaktigheter åt sidan och fokuserat sig på att skicka bistånd till Haiti. Detta beror helt säkert på det politiska tövädret i Taiwansundet den senaste tiden, men Kina har inte visat prov på statsmannaskap den senaste månaden och alla tecken som visar på en motsatt tendens förtjänar att uppmärksammas.

De som fortfarande törstar efter nyheter om Google i Kina bör läsa Rebecca McKinnons reflektioner över incidenten. Hon börjar sin analys med att kritisera dem som inte tycker att Googles motiv att dra sig ur den kinesiska marknaden är tillräckligt ädla och fortsätter sedan med en mycket intressant analys om Googles ställning på Internet. Hennes inlägg är väl värt den tid det tar att läsa.

Har Kina blivit en syndabock?

I kölvattnet på det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn har det utväxlats hårda ord mellan olika länder, som nu vill kasta skulden på varandra. Storbritannien tog täten i debatten pekade ut Kina som en av de stora stötestenarna och en engelsk miljöaktivist gav en ögonvittnesskildring som målade Kina i en minst sagt dålig dager. Trycket på Kina gjorde att Xinhua kände sig föranlett att publicera sin version av händelseförloppet

Nu när dammet lagt sig och ersatts av ett tjock snötäcke, som tycks beljuga alla förutsägelser om global uppvärmning, så finns det skäl att fundera på om Kina inte fått bli syndabock för ett alldeles för komplex beslutsfattande. Nyligen har två journalister i en analys visat hur Indien och Kina betraktade mötet ur ett strikt geopolitiskt perspektiv och lyckades skapa en tillfällig allians för att främja det man uppfattade som sina intressen. Enligt denna analys var USA och EU så inställda på att vinna över Kina att man glömde bort att ta Indien på allvar, som istället allierade sig med Kina för att signalera att man inte gick i västländernas ledband.

Den brittiske Kina-experten Jonathan Fenby har i en kolumn hävdat att västerländska politiker har en dålig förståelse för hur beslutsfattandet egentligen går till i Kina. Enligt honom kan inte kinesiska ledare på hög nivå längre fatta beslut på egen hand som på Maos och Dengs tid, istället fattas alla viktiga beslut genom konsensus i politbyrån och dess ständiga utskott. Detta innebar att Wen Jiabao inte hade något mandat att förhandla i Köpenhamn utan helt enkelt var där för att meddela väst Kinas ståndpunkt och sedan resa hem. Med andra ord har den ökade mångfalden inom kommunistpartet gjort partiet mindre flexibelt i sitt beslutsfattande! På den akademiska bloggen ChinaBeat gör Zhou Yu en rad intressanta iakttagelser i sin analys av publiciteten kring Köpenhamnsmötet. Bland annat hävdar Zhou helt riktigt att Kinas vägran att ställa upp på konkreta mål i avtalet inte på något sätt förhindrade västländerna från att sätta upp egna mål. Slutligen spekulerar The Guardian att en av Kinas chefsförhandlare He Yafei fått sparken på grund av sitt klumpiga agerande i Köpenhamn.

Jag har redan tidigare framhållit att man inte kan lasta Kina ensamt för mötets magra resultat. USAs konsekventa vägran att ens erkänna problematiken kring koldioxidutsläppen och strävan att underminera Kyotoavtalet har skapat en dåligt exempel och lett till mycket upprörda känslor. Det finns också en delvis befogad rädsla för att gå ut allt för hårt mot den kinesiska regeringen, inte minst med tanke på hur litet vi egentligen vet om hur beslut fattas i kommunistpartiet. Kinesiska politiker är kända för att inta kompromisslösa ställningar och många befarar att en alltför hård hållning gentemot den kinesiska ledningen försvagar de "reformvänliga" krafterna i partiet (vilka de nu skulle vara).

Det går dock inte att bortse ifrån att Kina idag - med benägen hjälp från västvärlden - kunnat bli världens tredje största ekonomi och nu är det land som släpper ut mest växthusgaser i absoluta termer. Indien agerade verkligen inte särskilt föredömligt på klimatmötet, men jag tycker inte att vi kan vara lika hårda mot Indien som vi borde vara mot Kina. Till skillnad från Indien är Kina en politisk och ekonomisk stormakt som sitter i FN:s säkerhetsråd och vars regionala ställning är mer eller mindre ohotad. Omvärlden har väntat i årtionden på att Kina ska börja delta i ett globalt ledarskap och mycket av ilskan bottnar i att dessa förhoppningar åter har svikits. Massor av tjänstemän och akademiker har vigt sina karriärer åt att lotsa in Kina i världssamfundet och bereda väg för Kina i Världshandelsorganisationen och Olympiska spelen. Eftergifter som västländer aldrig hade varit beredda att ge till det gamla Sovjetunionen gavs till Kina i tron att kineserna skulle återgälda detta med ett ökat ansvarstagande och mer öppenhet. Man kan diskutera vilka felberäkningar olika västerländska regeringar har gjort och hur det politiska systemet hämmar kinesiska beslutsfattare, men det anstår inte en ansvarstagande stormakt att förvandla en så pass viktig fråga som klimatfrågan till en geopolitisk spelbricka.

Det alltså råder en förtroendekris och det är därför inte ett dugg konstigt att skarpa röster höjs mot Kina just nu. USA har länge fått stå för allt som är gott eller ont i världen och i takt med USAs minskande roll i världen är det naturligt att andra länder som Kina nu granskas med en annan måttstock. Kritiken är ett tecken på att vi tar Kina på allvar, därför att Kina inverkar i våra liv. Kanske är det så att Kina har blivit en syndabock, men det ingår i arbetsbeskrivningen för en stormakt. Det är bara att gilla läget eller tagga ned.

Realism och cynism

Blogge Bloggelito länkar till mitt förra i inlägg och till en artikel Sydsvenskan med anledning av det tibetanska nyåret. Mitt "eländesbloggeri om den tibetanska rörelsen och Kinas hårdföra politik har just inga utsikter att bli framgångsrikt för närvarande," skriver han. Han uttalar sin glädje över att ståhejet kring Tibet förra året har upphört och avslutar iakttagelsen med: "Kvar finns bara ett behagligt lugn i en nalkande vår med stiltje."

Men läste Blogge artikeln han länkade till innan han postade sitt inlägg? Artikeln inleds med en rapport om att tre människor tänt eld på sig själva i centrala Peking i vad som förefaller vara en politisk protest. En av dem skall vara uighur, en annan förtryckt minoritetsgrupp i Kina. Detta har bland annat rapporterats i China Digital Times med bilder, men detaljerna är ännu oklara.

"Ett behagligt lugn." "Nalkande vår med stiltje." Hur cynisk kan man bli?

Sedan fortsätter Blogge med en skildring av Hillary Clintons och Carl Bildts "realistiska" politik gentemot Kina och kontrastrerar detta med de "salivspottande" och "löjeväckande retorik" som gör sig gällande från enskilda riksdagsmän. Och från mig, får man väl anta.

Det verkar som Blogge anser att det endast finns ett korrekt sätt att förhålla sig till den kinesiska regeringen och att vi alla gör bäst i att följa våra ledares exempel. Det är ganska häpnadsväckande att en liberal, som förespråkar ovillkorlig yttrandefrihet i andra sammanhang, inte kan göra skillnad mellan vanlig opinionsbildning och utrikespolitik på regeringsnivå. Det är för övrigt en distinktion som olika dikaturregimer inte heller är speciellt bra på att upprätthålla.

Jag för min del ägnar mig åt opinionsbildning och anser att den kinesiska regeringen är vuxen nog att försvara sin egen politik. Blogge, däremot, vara ute efter att bli Jiang Yus efterträdare som den kinesiska regeringens språkrör. Lycka till.

Spridda iakttagelser

Hillary Clinton är just nu i Asien och genomför just nu sitt första besök i Peking som amerikansk utrikesminister. Hon har träffat sin kinesiske kollega Yang Jiechi och yttrat några klyschor om ekonomiskt samarbete, dialogen om mänskliga rättigheter och vikten att förhindra att Nordkorea får (mer) kärnvapen. Att Nordkorea inte ska ha några massförstörelsevapen är ganska självklart, men jag skruvar alltid besvärat på mig när världens största kärnvapenmakt talar om hur farligt det är med kärnvapen. Trots allt är det bara ett land i världen som använt kärnvapen. Däremot gör Clinton rätt i att fokusera på klimatförändringar i sina samtal med Kina, detta är en välkommen kursändring.

Mitt intryck är att Obama-administratione ligger lågt just nu och vi ska inte förvänta oss några större utspel från vare sig kinesisk eller amerikansk sida. Efter inledande gnissel så fungerade de kinesisk-amerikanska förbindelserna som ett urverk under Bush och nu gäller det för alla inblandade parter att bli vana vid varandra. I det amerikanska systemet byter man som sagt ut alla tjänstemän när en ny president tillträder, så det innebär ett kontinuitetsbrott på den rent personliga nivån. Herr Zhang måste vänja sig vid Mr Smith istället för Mr Miller, och Mr Smith måste lära sig hur man umgås med kinesiska tjänstemän.

Blogge Bloggelito har ett som alltid lika vältaligt inlägg om SvDs svajande principer, där han kommer med en del intressanta iakttagelser om hur tidningen delar in världen i onda och goda nationer samt hur den selektivt förespråkar bojkott av vissa länder och självbestämmande för vissa nationer. Jag reagerade också på hyckleriet i fördömandet av Ryssland i höstas och på hur västvärlden agerat onödigt provokativt genom att knyta allt för starka band till Georgien. Det är något man aldrig skulle göra gentemot Kina, vilket är värt att påpeka.

Vad beträffar bojkotter är huvudfrågan inte vad som är bra för "oss", vilka principer "vi" har eller vad som är "bra för ekonomin", utan vad folk tycker i landet i fråga i den mån detta kan skönjas. Under apartheid förespråkade ANC bojkott av Sydafrika och det var därför vettigt att stödja detta. Omedelbart efter massakern i Peking 1989 förväntade sig många kineser att George Bush d.ä. skulle ta till med hårdhandskarna, men han gjorde tvärtom till mångas besvikelse. En bojkott av Kina 1989-1990 hade mycket väl kunnat haft en verkan. Inför OS sade många dissidenter som Liu Xiaobo däremot att en bojkott skulle vara kontraproduktiv. Och det låg nog en del i det.

Vad beträffar Sydossetiens och Tibets rätt till självbestämmande så har dock Blogge fel när han hävdar att "Tibet är en hundra gånger mer naturlig del av Kina än vad Sydossetien är av Georgien". Vad jag vet har aldrig osseterna haft en egen stat före tsartiden, utan har varit ett folkslag som lytt under ryssar och georgier omväxlande. Det betyder inte att osseterna inte har rätt till självbestämmande, men det komplicerar frågan. Tibet däremot har varit en självstyrande stat i tusentals år fram till 1951 och om de världspolitiska situationen hade varit annorlunda på 40- och 50-talet hade mycket väl Tibet kunnat bli ett självständigt land, som Yttre Mongoliet till slut blev. Det skedde dock inte då västvärlden och Indien vände Tibet ryggen av politiska skäl och sedan dess har frågan vuxit till en varböld. Jag är inte säker på att det bästa för Tibet är just självständighet, men det finns fullt giltiga argument för detta och vi kan inte låstas som om dessa inte existerar.

Skokastning mot Wen Jiabao

Sedan förre amerikanske presidenten Bush fick ducka för två skor under en presskonferens i Baghdad förra året tycks trenden sprida sig. SvD rapporterar att en man kastade en sko mot Kinas premiärminister Wen Jiabao, när denne talade vid Cambridge University tidigare idag. En stor del av mötesdeltagarna var studenter från det kinesiska fastlandet och många av dem skrek "skäms" åt bråkmakaren. Här ett klipp från YouTube som täcker en del av händelseförloppet:



En bagatell på många sätt, liksom skokastningen mot Bush var en bagatell. Men när allt kommer omkring så är ju faktiskt Wen Jiabao en representant för en diktatur. Han kanske inte är den mest osympatiske representanten, men ändå. Jag hade hellre sett att den före detta säkerhetsministern och nuvarande politbyråmedlemmen Zhou Yongkang fått smaka på en känga, men han skulle nog aldrig våga sig ut och tala inför världen som Wen gör.

Vi ska också grunna på det faktum att den kinesiska regeringen tolererar och sprider hatpropaganda mot verkliga och inbillade fiender i sina egna etermedia. Det talas ofta om hur västmedia "sårar det kinesiska folkets känslor" genom sin rapportering och med all sannolikhet kommer skokastningen mot Wen Jiabao ses som uttryck för "Kinahat". Men tänk på alla förolämpningar och glåpord som högt uppsatta regeringstjänstmän öst över personer som Chris Patten, Lee Tenghui eller Dalai Lama genom åren. Vem tänkte på deras känslor? Härommånaden satte Folkets dagblad upp en specialsida där president Sarkozy framställdes i den mest löjliga dager och artikel efter artikel öste ovett över hans möte med Dalai Lama.

Ska vi gissa att några nationalistiska brushuvuden sätter igång en kampanj mot skokastaren eller något annat bekvämt mål i Storbritannien?