Ögonvittnesskildring från Köpenhamn

The Guardian har just publicerat en mycket dramatisk artikel om förhandlingarna i Köpenhamn, där en frilansjournalist beskriver hur Kina medvetet saboterade förhandlingarna som skulle leda till ett bindande avtal. Strategin var att låta "Kina-vänliga" utvecklingsländer som Sudan fördröja diskussionen i plena under två veckor och sedan ta kål på avtalet när förhandlingarna kom i gång i slutna rum. Därefter skulle man se till att Obama och USA fick skulden för misslyckandet. Till råga på allt kunde Wen Jiabao inte ens nedlåta sig till att delta personligen i mötet, utan lät en lägre tjänsteman ta hand om de mesta förhandlingarna.

Enligt denna skildring sade Kina "nej" till precis allt som var bindande i avtalet. Det var Kina som satte sig emot att industriländerna skrev in sitt åtagande att minska utsläppen med 80 procent fram till 2050. Varför? Därför att ett sådant ambitiöst åtagande från industriländerna skulle öka trycket på Kina att svara upp med egna löften, om än inte lika ambitiösa. Sedan fortsatte Kina, ibland med Indiens stöd, att plocka ut alla bindande siffror ur utkasttexten. Slutresultatet blev en utvattnad text som USA sedan fick skulden för. Det allvarliga med Kinas agerande, menar författaren, är att Kina var väl medvetet om att Obama är svag på hemmaplan och att han behövde komma hem med hyfsat avtal. Nästa år är det kongressval och det är inte alls säkert att han kommer att få ett mandat för ett kraftfullare avtal.

Det ska bli intressant att se om fler bekräftar denna version av händelseförloppet. Jag stärks i min slutsats att Kina agerande i Köpenhamn kommer att leda till en omvärdering av EUs och USAs politik mot Kina. Det framgår nu med all önskvärd tydlighet att en politik som syftar till att "hålla kineserna på gott humör" och ge dem vad de vill ha inte leder någonstans. USA och EU har tonat ned kritiken mot Kinas politik i Tibet, avstått från att kräva en revalvering av den kinesiska valutan och det har till och med höjts röster i Europa för att häva vapenembargot mot Kina för att lätta upp förhandlingsklimatet. Inget av dessa eftergifter har lett till några som helst resultat.

Men dessa lärdomar får inte stanna förhandlingsrummen och kanslihusen, utan måste diskuteras i den allmänna debatten. Det går inte att få eftergifter från Kina slutna rum, det enda sättet det går att få eftergifter från Kina är från den allmänna opinionen. Vi måste utnyttja styrkan i våra demokratiska institutioner för att sätta press på våra egna regeringar och på Kina för att få till stånd ett klimatavtal. Vi tillhör trots allt den demokratiska världen och vi får inte sopa kritik mot ett av världens mäktigaste länder under mattan. Även nyliberala klimatskeptiker måste inse att Kinas politiska system är ett mycket större potentiellt hot mot våra fri- och rättigheter än ett klimatavtal.

Det finns ett demokratiskt underskott i Kinadebatten och det är dags att debatten om vår politik gentemot Kina förs i kommunerna, riksdagen, Europaparlamentet och i FN. 2000-talet var med all rätt det decennium som USA ställdes till svars för sin oansvariga politik. 2010-talet måste bli det decennium vi lyfter bladet från munnen och vågar kritisera och sätta press på den kinesiska regeringen. Det måste också bli det decennium då vi vågar vända oss direkt till den kinesiska folkopinionen för att få till stånd en mer klimatvänlig tillväxt. Kina är snart världens andra största ekonomi och Kinas brist på öppen debatt är inte längre intern kinesisk angelägenhet.