Dalai Lama i Vita Huset

Efter viss tvekan har nu USA:s president träffat den exiltibetanske ledaren Dalai Lama i Vita huset, något som alla amerikanska presidenter gjort de senaste tjugo åren. Precis som jag förutsåg förra året har detta lett till en diplomatisk kris mellan USA och Kina, som trappat upp sin kampanj mot Tibet. Mina bloggrannar 之乎者也 och Motpol uttrycker förståelse för den kinesiska hållningen, som de tolkar som ett försvar av Kinas territoriella integritet. Jag ser inte riktigt saken på det sättet. Kinas kontroll över Tibet har förmodligen aldrig varit starkare än nu, i synnerhet efter det att kolonin försetts med en järnvägsförbindelse till moderlandet. Ett möte mellan Obama och Dalai Lama är inget direkt hot mot det kinesiska styret utan högst ett irritationsmoment som för tio år sedan hade lett till artiga protester och sedan business as usual.

Nu är de kinesiska ledarna berusade av sina framgångar och man kan misstänka att de välkomnar mötet, eftersom det ger dem ett tillfälle att trappa upp sin propaganda mot USA och Dalai Lama. Det kinesiska politiska systemet är beroende av att småkriser och incidenter uppstår, vilka gör det möjligt för regeringen att starta olika kampanjer för att banka in sitt budskap i den egna folkopinionen och utrikes. Det är själva kärnan i den moderna kinesiska statskonsten. Om inga kriser uppstår, så provocerar man fram dem. Och om Kinas motparter ger efter för det kinesiska trycket registrerar man framgången och flyttar fram sina positioner. Det spelar ingen roll vad Obama eller andra västliga ledare gör, den kinesiska regeringen kommer aldrig att bli nöjd med vad de gör och vad de säger. Man kommer alltid att hitta fel som ger kinesiska diplomater tillfälle att skicka ut kommunikéer de haft färdigskrivna sedan flera år tillbaka.

Därför har Obama inget annat val än att träffa Dalai Lama. Stödet för den tibetanske exilledaren är massivt bland tibetaner och har är extremt populär i västvärlden. Att inte träffa Dalai Lama, som traditionen påbjuder, skulle mycket riktigt tolkas som kryperi inför den kinesiska diktaturen och skulle provocera fram nya krav från den kinesiska sidan.

Sedan har vi det här med Niklas senaste inlägg i Tibetfrågan, där han översätter det kinesiska kommunistpartiets Tibetpolitik till den nysvenska dialekt som attraherar nätliberaler. Jag redan bemött i stort sett allt Niklas skrivit om Tibet när han kallade sig för Blogge Bloggelito och har varken tid eller lust att upprepa mig, så jag nöjer mig med att länka till min gamla inlägg:

• Blogge Bloggelito i Tibet. Här bemöter jag Niklas' historiesyn på punkt efter punkt.
• Autonomibluffen I och II. Här förklarar jag hur det politiska systemet ser ut i Tibet och på vilket sätt det diskriminerar mot tibetaner.
• Kolonial propaganda: Träldom, livegenskap och slaveri i Tibet Här behandlar jag den eviga frågan om den så kallade liveegenskapen i Tibet.
• 1959: tibetanerna revolterar mot kommunistpartiet Här gör jag en snabb genmomgång av händelserna i Tibet 1959.

Trevlig läsning!

Gott nytt år...

...önskar Kinabevakning!

Storebror ser dig...och hur du kan stoppa honom (den här gången i alla fall)

Jag vet inte hur nytt detta är för alla dem som följer Kinabevakning regelbundet, men det var nytt för mig i alla fall. Enligt bloggen Lost Laowai har den kinesiska staten planterat säkerhetscertifikat på alla datorer i Kina, vilket gör det möjligt för Storebror att tjuvkika på vad du gör på förment säkra webplatser, som mejl och bankärenden. Här kan du läsa mer om detta och hur du kan ta bort certifikatet.

Jag utgår ifrån att det fortfarande finns andra sätt för den kinesiska storebror och hans kusiner i västvärlden att smygkika på vad vi har för oss på nätet, men jag tyckte att detta var värt att uppmärksamma. Kände någon annan mer datakunnig läsare till detta och hur pass allvarligt är hotet? Niklas?

Bilderna som kan ge Liu Xiaobo fredspriset

I takt med att alltfler kritiska röster höjs mot den kinesiska regeringens stormaktsfasoner kommer även trycket att öka på den norska nobelkommittén att ge Liu Xiaobo Nobels fredspris 2010. Nu har den första tunga nomineringen kommit in från Pen-klubben, med stöd från ett antal framstående författare och skribenter. Även en norsk stortingspolitiker har uttalat sitt stöd för en nominering. Fler nomineringar kommer, var så säkra, vilket kommer att försätta den norska nobelkommittén i en brydsam situation.

Precis som jag sade förra året, när jag förutspådde att Liu får fredspriset, så har varken sig den norska eller svenska nobelkommittéen vågat ge priset till en kinesisk dissident som fortfarande befinner sig på hemmaplan. Detta var en markering man bara vågade göra mot Sovjetunionen under det Kalla kriget. Men i takt med att den förre pristagaren fortsätter att göra saker som ingår i hans jobb som amerikansk president - som att sälja vapen till Taiwan - kommer det bli svårt för norrmännen att stå emot trycket.

Förtjänar Liu Xiaobo fredspriset? Han är knappast någon skrattade Buddha-figur som den förre kinesiske fredspristagaren, Dalai Lama. Han är snarare en bråkmakare som gillar att gå emot strömmen och säga chockerande saker för att se hur folk reagerar, inte helt olikt vår vän Niklas på 之乎者也.

Men Liu är också en seriös tänkare som hyser starka demokratiska övertygelser och med tanke på hans roll i utarbetandet av Charta 08 går det att påstå att han i enlighet med Nobels testamentet "har verkat mest eller best för folkens förbrödrande".

Dessutom spelade han en nyckelroll under demokratirörelsen 1989, där han ofta i skarp polemik med flera av de något romantiska studentledarna tog avstånd från varje form av politiskt våld. Särskilt en incident har fastnat i historien. Samtidigt som de första ryktena om att Befrielsearmén börjat skjuta skarpt i utkanten på Peking spred sig, så dök ett halvautomatiskt gevär upp bland studentdemonstranterna på torget. När Liu Xiaobo fick reda på detta insåg han att varje misstanke om att studenterna var beväpnade skulle kunna leda till en katastrof och han såg personligen till att vapnet förstördes inför TV-kamerorna. Strax därefter var han med om förhandla fram en fredlig evakuering av torget, vilket med sannolikhet innebar att dödssiffran den 4 juni blev betydligt lägre än den annars kunnat bli. Så om någon verkat för förbrödring är det han.

Om Liu Xiaobo får Fredspriset så kommer bilderna när han slår sänder maskingeväret bli ikoniska i media och den som vill se bilderna ska titta på Youtube-klippet ovan, som kommer från den kinesiska versionen av dokumentären Gate of Heavenly Peace. Liu Xiaobo dyker upp i slutet på klippet och börjar på 9.57. En del av det övriga materialet är mycket skakande, så var beredd på att titta bort om du är känslig.

Kinasvenskarna och den totalitära smittan

För ett par veckor sedan satt jag på tåget och talade kritiskt om Kina med en god vän på mobilen. Jag sa inget om Kina som var särskilt uppseendeväckande eller som man inte kunde läsa någon annanstans, men det var just utvecklingen i Kina som var samtalsämnet och den som ansträngde sig kunde säkert följa konversationen. När jag gått av tåget blir jag snabbt omsprungen av en man som hastigt vänder sig om och noga studerar mitt ansikte innan han springer vidare. "Den här mannen vill mig inte väl" hinner jag tänka. Sedan är allt som vanligt igen.

Ett par dagar senare småpratar jag med en ung man som ofta reser på Kina i affärer och tidigare bott där ett tag. Samtalet glider in på den kinesiska propagandan och min samtalspartner gör snabbt en vänlig men bestämd markering att han vare sig gillar ordet "propaganda" i detta sammanhang eller mitt sätt att beskriva den kinesiska statens utåtriktade PR-verksamhet. Alla länder sprider "propaganda" i någon form menar han. Jag genmäler med att understryka det jag anser vara en väsentlig skillnad mellan propaganda i ett land som tillåter fri åsiktsbildning och i ett land som inte gör det. Jag möter total oförståelse.

En gång i tiden var det människor som var aktiva i vänstern eller olika alternativrörelser som brukade försvara den rådande ordningen i Kina i alla tänkbara och otänkbara sammanhang. Sedan kom 1989 som lade en sordin över alla diskussioner om Kina, vilket sedan följdes av ett ironiskt 90-tal där ingen trodde på något, allra minst det kinesiska kommunistpartiet. Det var bara kinesiska utbytesstudenter som försvarade den kinesiska regeringen i olika forum. Millennieskiftet inträder, George W blir vald till president i USA, det s.k. kriget mot terrorn inleds och nästan samtidigt går Kina med i Världshandelsorganisationen (WTO) och tilldelas OS 2008. Affärerna med Kina går spikrakt uppåt i alla diagram och i takt med detta inträder en intressant förändring i Kina-opinionen.

Nu är det inte längre utlandskineser eller vänsterflummande akademiker som står längst fram i ledet och "försvarar Kina", det är människor som är aktiva i näringslivet. Den kinesiska regeringen behöver inte bedriva så intensiv lobbyverksamhet i Bryssel och Washington längre, det jobbat klarar exportföretagen av mycket bättre, exportföretag som under de nya WTO-reglerna nu kan utlokalisera en stor del av sin produktion till Kina.

Nu finns det tecken på att pendeln håller på att svänga igen, men i grova drag är det så här jag har upplevt hur opinionen förskjutits i svenska Kinakretsar de senaste två decennierna. Jag vet att det finns många svenskar i näringslivet som är minst lika kritiska till den kinesiska regeringen som jag är, men trendbrottet mot 90-talet är iögonfallande: den typiske "Kinavännen" är idag en yrkesverksam man mellan 25 och 40 år som jobbar eller har jobbat i Kina.

Jag stöter på dessa Kinasvenskar i många olika sammanhang, men det är här i cyberrymden som den "Kinavänliga" opinionen kommer till starkast uttryck. Man kan se prov på detta i stort sett varje gång som det publiceras en negativ nyhet om Kina i den svenska pressen, då kommentarsfältet ofta fylls av bitska påpekanden från Kinasvenskar som kan intyga av egen erfarenhet att det minsann inte är så illa ställt i Kina som den svenska pressen påstår:

"Ingen som bott i Shanghai kan påstå att Kina är en totalitär diktatur." "Sverige var inte heller en demokrati för så länge sedan och vi hade också dödsstraff." "Tibetanerna är inte mer förtryckta än samerna var för en generation sedan." "Kina är ett mycket mer välorganiserat land än vad Sverige är, kolla bara hur de bygger ut vägnätet." "Sverige och Kina är lika goda kålsupare när det handlar om censur på nätet." "Och USA, då?"

Jag skulle kunna skriva inlägg där jag tillbakavisar dessa vanliga argument med empiriskt material ett efter ett, men det är inte det som är poängen. Många av de saker jag idag hör en del Kinasvenskar säga är inte så annorlunda från de åsikter som torgförs på Global Times.

Det finns ett problem här. Jag kan förstå att ett känslomässigt band kan uppstå för varje person som reser mycket till ett land och kanske till och med bosätter sig där. Men i fallet Kina tycks detta känslomässiga band, denna förståelse övergå i en identifikation som är så starkt att man är beredd att filtrera bort nästan vilken kritisk information som helst och relativisera bort begrepp som demokrati eller mänskliga rättigheter. Jag påstår inte att dessa Kinasvenskar medvetet är anhängare till diktatur, men i sin strävan att "försvara Kina" har de en tendens att rationalisera nästan vad som helst. Det är det här jag kallar för den "totalitära smittan".