Dalai Lama i Vita Huset

Efter viss tvekan har nu USA:s president träffat den exiltibetanske ledaren Dalai Lama i Vita huset, något som alla amerikanska presidenter gjort de senaste tjugo åren. Precis som jag förutsåg förra året har detta lett till en diplomatisk kris mellan USA och Kina, som trappat upp sin kampanj mot Tibet. Mina bloggrannar 之乎者也 och Motpol uttrycker förståelse för den kinesiska hållningen, som de tolkar som ett försvar av Kinas territoriella integritet. Jag ser inte riktigt saken på det sättet. Kinas kontroll över Tibet har förmodligen aldrig varit starkare än nu, i synnerhet efter det att kolonin försetts med en järnvägsförbindelse till moderlandet. Ett möte mellan Obama och Dalai Lama är inget direkt hot mot det kinesiska styret utan högst ett irritationsmoment som för tio år sedan hade lett till artiga protester och sedan business as usual.

Nu är de kinesiska ledarna berusade av sina framgångar och man kan misstänka att de välkomnar mötet, eftersom det ger dem ett tillfälle att trappa upp sin propaganda mot USA och Dalai Lama. Det kinesiska politiska systemet är beroende av att småkriser och incidenter uppstår, vilka gör det möjligt för regeringen att starta olika kampanjer för att banka in sitt budskap i den egna folkopinionen och utrikes. Det är själva kärnan i den moderna kinesiska statskonsten. Om inga kriser uppstår, så provocerar man fram dem. Och om Kinas motparter ger efter för det kinesiska trycket registrerar man framgången och flyttar fram sina positioner. Det spelar ingen roll vad Obama eller andra västliga ledare gör, den kinesiska regeringen kommer aldrig att bli nöjd med vad de gör och vad de säger. Man kommer alltid att hitta fel som ger kinesiska diplomater tillfälle att skicka ut kommunikéer de haft färdigskrivna sedan flera år tillbaka.

Därför har Obama inget annat val än att träffa Dalai Lama. Stödet för den tibetanske exilledaren är massivt bland tibetaner och har är extremt populär i västvärlden. Att inte träffa Dalai Lama, som traditionen påbjuder, skulle mycket riktigt tolkas som kryperi inför den kinesiska diktaturen och skulle provocera fram nya krav från den kinesiska sidan.

Sedan har vi det här med Niklas senaste inlägg i Tibetfrågan, där han översätter det kinesiska kommunistpartiets Tibetpolitik till den nysvenska dialekt som attraherar nätliberaler. Jag redan bemött i stort sett allt Niklas skrivit om Tibet när han kallade sig för Blogge Bloggelito och har varken tid eller lust att upprepa mig, så jag nöjer mig med att länka till min gamla inlägg:

• Blogge Bloggelito i Tibet. Här bemöter jag Niklas' historiesyn på punkt efter punkt.
• Autonomibluffen I och II. Här förklarar jag hur det politiska systemet ser ut i Tibet och på vilket sätt det diskriminerar mot tibetaner.
• Kolonial propaganda: Träldom, livegenskap och slaveri i Tibet Här behandlar jag den eviga frågan om den så kallade liveegenskapen i Tibet.
• 1959: tibetanerna revolterar mot kommunistpartiet Här gör jag en snabb genmomgång av händelserna i Tibet 1959.

Trevlig läsning!