Gott nytt år!

När jag startade den är bloggen för två år sedan skedde detta i efterdyningarna av OS-yran i Kina, då det knappt fanns några initierade Kinabloggar på svenska och då den svenska pressens intresse för Kina försvann i samma ögonblick som OS-elden slocknade. Då kändes det som ett tvingande behov att skriva ofta om angelägna ämnen och att polemisera med vad jag uppfattade som en okritisk hållning till den kinesiska regimen. Sedan dess har stora förändringar inträffat både ute i världen och i bloggosfären. Pressen skriver oftare och mer nyanserat om Kina i olika sammanhang och en rad nya bloggar har uppstått som täcker kinesiska frågor i olika vinklar. Och de bloggar som jag gått i polemik med har stramat upp retoriken en del. Därför känner jag mig inte lika ensam längre och har inte samma behov av att skriva av mig som förut.

Förra året stack jag ut hakan litet och radade upp en rad förutsägelser inför 2010. Så här med facit i hand är jag ganska förvånad över hur mycket som faktiskt slog in, det enda som inte förvånar mig är faktiskt att Liu Xiaobo fick fredspriset. Det var en lågoddsare redan från början. Värre var det med min spådom att Geelys köp av Volvo skulle spricka eller att de rödgröna skulle vinna valet.

Hur blir 2011 för Kina? I ett historiemedvetet land som Kina är det hundraårsjubileet av den republikanska revolutionen i oktober 1911 som kommer att spöka. Visserligen har den sittande regimen inget att förlora på att fira jubileet, inte minst med tanke på möjligheterna att knyta an till nationalistpartiet på Taiwan, men det finns också en rad obehagliga paralleller mellan Qingdynastins sista år och dagens Kina. Både dåtidens kejsarhus och dagens kommunistparti var historiska reliker som förlorat mycket av sin legitimitet och som verkade oförmögna att reformera det politiska systemet. Då som nu fanns det allehanda dissidenter, reformatörer och revolutionärer som ägnade lika stor energi åt att bekämpa varandra som att förändra Kina.

Samtidigt var båda regimerna förvånansvärt sega och verkade ha kontroll över landet. När revolutionen väl kom så var den en lika stor överraskning för regimen som för alla dissidenter. Detta kan hända igen. Plötsliga förändringar kan komma från ingenstans och stöpa om styrkeförhållandena över en natt. Detta är Kinas ledare fullt medvetna om och det är därför de slår ned varje opposition med stor beslutsamhet, samtidigt som de tycks känna på sig att deras dagar är räknade. Men oavsett när och hur något sker ska vi vara optimistiska. Kina är betydligt bättre förberett för någon form av representativt styrelseskick än det någonsin vart under sin moderna historia.

Bortsett från mystiken kring hundraårsjubileet så tyder de flesta yttre tecken på att 2011 kommer att bli ett mellanår. Enligt planerna ska kommunistpartiet genomgå ett ledarskifte 2012 och därför är manöverutrymmet extremt litet för dagens ledare. Omvärlden har en betydligt mer realistisk syn på den kinesiska regimen än vad som var fallet för två år sedan och mycket av rädslan att sätta sig upp mot Peking har runnit av världens ledare. Vi har vant oss vid den ständiga dramatiken som karaktäriserar vårt förhållande till Kina. Den regering eller ledare som blir utsedd till årets "fiende till Kina" kommer inte att bli förvånad. Under 2008 var det Frankrike som var Kinas fiende nummer ett, tätt åtföljd av Australien och Danmark under 2009, och 2010 tilldelades Norge den rollen. Den utrikespolitiska fråga som kan leda till konflikter på en helt ny nivå är Nordkorea.

Så Gott nytt år till alla läsare och bloggkolleger!

Det öppna samhället och dess fiender

Aldrig får man känna sig glad och full av tillförsikt utan att det händer något som får en ur balans. Omedelbart efter norska nobelfesten tyckte jag att något stort var på väg att hända i Kina och det tycker jag fortfarande, men glädjen kan inte riktigt infinna sig i efterdyningarna av bombdådet på Drottninggatan. Det var tur att inga andra än den misstänkte gärningsmannen avled, men jag kan inte låta bli att tänka på han också var far till två små barn. Om man satt barn till världen har man också åtagit sig att observera ett moratorium på suicidal politisk extremism i minst arton år. Jag är inte beredd att lyssna på någon som brutit ett av de mest fundamentala sociala kontrakt som finns.

Det är i sådana här ögonblick extremhögern och extremvänstern visar sig från sin värsta sida. Det som skedde på Drottninggatan i lördags är en fråga för rättsväsendet, inte något man ska försöka slå mynt av politiskt. Det är inte svårt att se att bombdådet är genfundenes Fressen för Sverigedemokraterna, som gick till val på att hetsa mot islam. De kommer säkert att gå upp i opinionsmätningarna nu, det är som det är. Men det är lika tragiskt att se hur vänstern och andra politiska grupper också försöker använda terrordådet för att knipa poäng. Ska vi tro dem är självspillingen i lördags en ofrånkomlig konsekvens av "västvärldens krig mot islam" och Sveriges militära insatser i Afghanistan.

Pyttsan. Om det vi nu kan läsa om på olika fora på nätet stämmer så kom den misstänkte gärningsmannen från Mellanöstern och har ingen annan personlig koppling till kriget än att han betraktade sig som muslim. Accepterar vi logiken att varje muslim har rätt att ta hämnd på västvärldens "krig mot islam" genom att ge sig på västerländska civila mål, då har vi också accepterat den logik av kollektiv skuld som brukar vara extremhögerns kännemärke. Och samma människor på vänsterkanten som skrattar åt sverigedemokraternas påstående att islam bekrigat västvärlden i 1300 år, kan i nästa ögonblick hävda att västvärldens islamofobi och krig mot islam går tillbaka till korstågen i en rät linje. Man tar sig för pannan.

Om vänstern verkligen trodde på att Sveriges krig i Afghanistan oundvikligen skulle leda till att svenskar utsätts för risk att dödas i terrorattentat, så hade man gjort det till prioritet nummer ett att avsluta kriget med det nuvarande parlamentariska läget. Men det ansvaret för sina egna idéer är vår vänster inte beredd att ta. Ingenstans är detta mer tydligt än i Jan Guillous senaste krönika där han glömmer bort att vänsterpartiet inte är det enda partiet som är emot Afghanistankriget. Ty kampen mot Sverigedemokraterna är överordnad alla andra politiska mål. Där har vi den svenska vänsterns politiska haveri, man har blivit en spegelbild av de man säger sig bekämpa.

Jag var emot Irakkriget från dag ett och har aldrig gillat Sveriges insatser i Afghanistan. Jag hoppas att verkligen att de svenska krigsinsatserna avvecklas snarast möjligt. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen: västvärldens missgrepp och förbrytelser är inte ett klartecken för andra stater och organisationer att bete sig hur som helst. Muslimer utsätts för betydligt värre förtryck i länder som Kina än vad som är fallet i något av Västeuropas länder och jag har väntat länge på att någon ska få upp ögonen för det, men det är en annan historia.

Demokratins kraft

I takt med att gårdagens händelser sjunkit in börjar det bli alltmer uppenbart att vi just bevittnat ytterligare en världshistorisk vändpunkt i Kinas förhållande till resten av världen. Om OS 2008 blev den propagandaseger som det kinesiska kommunistpartiet hoppats på, så var Nobelceremonin i Oslo en tydlig demonstration vart gränsen går för omvärldens acceptans av regimen i Peking.

Inför den 10 december sade den kinesiska regeringen att de länder som skickade sina ambassadörer till Nobelceremonin i Oslo skulle få ta konsekvenserna av sitt beteende, men det visar sig nu att kommunistpartiets kampanj misslyckats totalt. Jag påpekade redan igår att mer än två miljarder röstberättigade människor representerades genom sina ambassadörer på Nobelceremonin i Oslo, vilket var en förkastelsedom mot KKP:s anspråk att tala för Kina och världens folkmajoritet. Nu visar det sig också att flera länder som först meddelade att de skulle utebli från ceremonin - Argentina, Colombia, Filippinerna, Serbien och Ukraina - ändrade sig i sista stund. Det verkar alltså som att varken Kinas "hard power" eller "soft power" haft särskilt mycket verkan.

Detta är ett fiasko av sällan skådat slag för kommunistpartiets centrala propagandaavdelning som har det yttersta ansvaret för Kinas mediastrategi (läs mer om detta här). Inte bara har kommunistpartiet lyckats ena världens demokratier mot Kina och tappat ansiktet inför det egna folket, man har också hjälpt omvärlden på traven med att vederlägga en av kommunistpartiets centrala trossatser i utrikespolitiken: att världen är full av själviska länder som inte står för några principer och att de alltid kommer välja det snöda ekonomiska egenintresset framför mänskliga rättigheter.

En amerikansk siffernisse har illustrerat detta genom att kolla hur olika länders närvaro korrelerar mot olika faktorer. Efter att ha jämfört närvarograden med hur olika länder stött Kina i olika frågor internationellt har han kommit fram till att det inte var geopolitiska eller ekonomiska övervägande som styrde beslutet att närvara vid Nobelceremonin, utan graden av pressfrihet i det egna landet. Med andra ord var de olika länderna mer rädda för den egna hemmaopinionen än de var för den kinesiska regeringens hot! Detta visar på demokratins livskraft och är hoppingivande för alla dem som blivit cyniska av den kinesiska diktaturens framgångar.

Som enda blogg i Sverige (och förmodligen också i världen) förutsåg jag för ett år sedan att Liu Xiaobo skulle få Nobels fredspris 2010, men den här utvecklingen har överträffat mina förväntningar. Det har alltid hetat att en demokratisering i Kina bara kan genomföras utifrån landets egna förutsättningar och nu har Kommunistpartiet genom sitt eget beteende sett till att hela världen nu vet vem Liu Xiaobo är och vad Charta 08 står för. Anden har lämnat flaskan. Den kinesiska cyberrymden surrar. Vi har bevittnat något stort.

En stor dag för Kina...och Norge

Så fick Liu Xiaobo sitt pris till slut, om än representerad av en tom stol i Oslos rådhus. Jag var länge oroad för hur den något tafatte Torbjörn Jagland skulle klara av situationen, men han höll ett alldeles galant och balanserat tal, som fick flera stående ovationer. Betydligt färre länder bojkottade ceremonin än befarat och den indiske ambassadörens närvaro vederlade effektivt Kinas anspråk på att tala för världens folkmajoritet. Räknar man ihop Indiens, USAs, EUs och andra representerade nationers invånare, så företräddes säkert mer än två miljarder röstberättigade människor i Oslo.

Det, om något, sänder ett tydligt budskap till den självutnämnda politbyrån i Kinas kommunistiska parti, som enligt nyligen tillgängliga uppgifter styr sitt land som ett gigantiskt affärsimperium och just därför fruktar de värderingar Liu Xiaobo står för. Och den stora uppslutningen är också ett mycket bra argument mot alla de som hävdar att USAs missgrepp ger den kinesiska regeringen frikort att göra som den vill. Mänskliga rättigheter, demokrati och fred är inget som USA eller västvärlden har monopol på. Och när vi upprörs över hur Wikileaks behandlas av myndigheter världen över får vi inte glömma bort att demokratier oftast tvättar sin byk offentligt och därför drar till sig mer uppmärksamhet än diktaturer, som kan visa upp ett mer disciplinerat yttre.

Talet var helt klart skrivet med det kinesiska folket i åtanke och jag är övertygad om att Nobelkommittén anlitade sinologisk experthjälp för att hitta de rätta orden. Han redogjorde för Lius kamp för mänskliga rättigheter och för hans bidrag till att protesterna i Peking 1989 förblev fredliga. Jagland betonade i positiva ordalag de framsteg som Kina gjort på många områden de senaste trettio åren och lade in flera kritiska kommentarer om västvärldens egna problem på den mänskliga rättigheternas områden. Och gentemot alla dem som anser att Nobelkommittén misstolkat Nobels testamente argumenterade Jagland övertygande om sambandet mellan fred och mänskliga rättigheter. (Om jag fått vara med och ge råd till norrmännen hade jag också tagit med stycket om fred i Charta o8, men man kan inte få allt.)

Detta tal har redan översatts till kinesiska och det kommer att bli intressant att följa olika opinionsyttringar i Kina och bland kineser i förskingringen. Jag är övertygad om att vi kommer att se skarpa reaktioner både för och emot priset, och med tanke på den norska regeringens motvilligt höga profil - både statsministern och kungen närvarade - kan vi inte utesluta att den kinesiska regeringen återkallar sin ambassadör för konsultationer tills vidare. Något motsvarade skedde just faktiskt när vår egen Palme dundrade som mest mot USAs krig i Vietnam. Och precis som en demonstrant i Oslo påpekat ska vi vara försiktiga med att läsa in allt för mycket i tystnaden från det kinesiska folket. Den kinesiska regeringens och dess stödtruppers våldsamma propaganda riktar sig just till det kinesiska folket och har till syfte att skrämma folk till tystnad.

Detta är en stor dag för freden, demokratin och inte minst Kina. Och norrmännen har visat prov på ett stort mod som vi svenskar och våra grannländer borde lära oss av.

En cyberkämpe

Den amerikanska nyhetskanalen Onion News Network har just kommit ut med en skakande rapport om nätcensuren i förtryckets Kina...

Via Peking Duck.

Kremlologi

En av de mest upphaussade nyheterna som dykt upp i kölvattnet på den senaste Wikileaks-affären var uppgiften att Kina börjat tröttna på Mordkorea och kunde tänka sig en återförening av den koreanska halvön. Svenska bloggare som Niklas och Jojje slickade i sig nyheten som en liten chokladbit och Dagens Nyheter rapporterade att Kina höll på att omvärdera sin inställning till Mordkorea. Sedan inträdde baksmällan. Olika experter dömde ut uppgifterna som varande vanligt diplomatskvaller och knappast några uttryck för någon officiell policy. Och om någon tvivlade på att Kinas ledning trots allt stöder Mordkorea så smälte de dubierna bort när Wu Bangguo besökte den lilla republiken och försäkrade världen att förhållandet mellan Kina och sin vasallstat aldrig varit bättre.

Det upphör aldrig att förvåna mig att så många människor glömmer bort att Kina styrs av ett Kommunistparti och att alla viktiga beslut fortfarande fattas i politbyrån och dess ständiga utskott. Allt för ofta låter sig västerländska bedömare distraheras av alla de utbildade, världsvana och sofistikerade människor man kan möta både i stat, näringsliv och parti i dagens Kina. Jag vet inte hur många gånger jag har stött på folk som återkommit från en Kinaresa och som med utropet "dom är ju så öppna!" förklarat att en ny reformera är stundande. Problemet är bara att de flesta av dessa "nya kineser" nästan alltid befinner sig på mellannivå och att de med all sannolikhet kommer att befinna sig där så länge det politiska systemet förblir detsamma. Till exempel är Kina idag begåvat med en av de mest välutbildade diplomatkårerna i mannaminne, men de utformar inte Kinas utrikespolitik utan är budbärare för den politik politbyrån redan beslutat om. Kinas nuvarande utrikesminister sitter endast centralkommittén tillsammans med 2o4 andra ledamöter, vilket gör honom till en springpojke i sammanhanget.

Om man ska göra politisk karriär i Kina blir man inte företagare, professor eller diplomat. Nej, man tjänstgör djupt inne i partiapparaten i många par år och får litet blod på händerna, gärna i problemregioner i västra Kina. Fråga Hu Chunhua, en av de personer som identifierats som tillhörande den "sjätte generationen" ledare i KKP. Han är inte någon utlandsutbildad yuppie utan en lojal fotsoldat i partimaskineriet med en biografi som är slående lik Hu Jintaos: flera år i ungdomsförbundet och sedan partisekreterare i olika tuffa regioner som Tibet och Inre Mongoliet.

Det är därför det kinesiska ledarskapet ser ut som det gör - faktum är att Kina inte haft en ledning som är mindre utsatt för intryck utomlands är dagens toppskikt. Om man går igenom biografierna på de dryga tjugotalet ledamöter i politbyrån är det idel pålitliga politruker och militärer. Inga företagare, akademiker eller diplomater. Det finns bara en kvinna och en som tillhör en etnisk minoritet. Och den ende som studerat utomlands gjorde det vid det välrenommerade Kim Il Sung-universitetet. Bara den uppgiften borde räcka för att inse hur osannolikt det är att Kina skulle "fimpa" Pyongyang.

Om bara journalistkåren tog kremlologin på lika stort allvar som de gjorde under Kalla kriget, så skulle de kunna avgöra vilken vikt ett uttalande från en kinesisk politiker har genom att ställa en enkel fråga: var befinner sig han eller hon i partihierarkin? Det finns databaser man kan kolla. Att det ska vara så svårt.

Att födas upp på vargmjölk

En av de saker som skiljer extremvänstern i Europa från ultravänstern i Kina är att medan den förra ser det som sin uppgift att bekämpa det egna landets nationalism, så ställer den kinesiska vänstern nationen över allt annat och fördömer gärna regimkritiker som landsförrädare. I dagarna har vi fått ytterligare ett exempel på detta med websajten "Häng västvärldens slavar" där en grupp som kallar sig det "Progressiva sällskapet" hänger ut kinesiska intellektuella med en snara runt porträttet. Sajtens slogan lyder "Så länge som allt är väl med Kina, så är de västliga slavarna säkra. Men när Kina får problem, gå hem till dem och gör upp räkningen". I listan på västliga slavar återfinns bland annat fredspristagaren Liu Xiaobo, författaren Yu Jie och advokaten Teng Biao. Det är knappt att man tror sina ögon.

Det finns inga belägg för att gruppen har officiellt stöd och med all sannolikhet är det en server utanför Kina som tillhandahåller sajten. Men den här typen av opinioner kommer inte från tomma intet. För att tala med den kinesiske historikern Yuan Weishi, så har den officiella nationalistiska propagandan lett till att hela generationen "fötts upp på vargmjölk" - de har lärt sig att Kina alltid har rätt och att allt ont som drabbade Kina före 1949 berodde på utländska makter och kinesiska landsförrädare.

Säga vad man vill om Forum för levande historia, men när allt kommer omkring kanske det inte är så dumt att staten upplyser sina medborgare om vart extrema ideologier kan leda, vare sig de är av det vänstra eller högra slaget.

Osannolikhetens retorik

Kommer ni ihåg den där monologen med Tage Danielsson, när han med utstuderad naivitet förklarar att kärnkraftsolyckan i Harrisburg var så osannolik att den egentligen inte inträffat? Ungefär samma metod använder Niklas på 之乎者也 när han försöker förklara bort det hiskeliga antalet avrättningar i Kina med hänvisning till "avrättningar per capita" och landets stora befolkning. Som jag påpekade för snart ett år sedan kan man förklara bort i stort sett vilket samhällsfenomen som helst i Kina genom att dividera eller multiplicera något med siffran 1.300.000.000.

Men egentligen behöver man inte trolla med siffror för att se hur orimlig denna statistiska nihilism är, ty Niklas själv förser läsaren med de bästa motargumenten. Han börjar med att konstatera att det är inte så konstigt att världens folkrikaste länder - Kina, USA, Indien och Indonesien - alla tillämpar dödsstraffet, eftersom det är svårare att styra stora länder. Jaha, det ligger väl en del i det, men det är i så fall ganska anmärkningsvärt att både Indonesien och Indien avrättar så få människor att de inte ens hamnar i den lista över "avrättningar per capita" som Niklas anför som bevis på Kinas "beskedlighet" i tillämpningen av det yttersta straffet.

Det räcker med att kasta en hastig blick på DN:s statistik för att se vilken avgrund som skiljer Kina från majoriteten av världens länder. Medan miljardnationen Indien avrättat enstaka personer det senaste årtiondet, så avrättar miljardnationen Kina drygt 1000 personer om året - detta enligt relativt konservativa uppskattningar. Faktum är att Kina avrättade mer personer åren 2004 och 2005 än vad Indien avrättat sedan självständigheten 1947, om man räknar med den mest pessimistiska siffran som indiska människorättsaktivister kommit fram till. Så visst, Indien har många problem som Kina inte har, men dödsstraffet är inte ett av dem.

Liang Congjie (1932-2010)

Förra veckan gick historikern och miljökämpen Liang Congjie (梁从诫) ur tiden. Han stod länge i främsta ledet för att rädda hotade djurarter och olika miljöer som hotas av Kinas industrialisering, men är mest känd för att ha registrerat den första icke-statliga miljöorganisationen i Folkrepubliken Kina år 1994, "Naturens vänner". Idag finns det inte mindre än 3000 registrerade miljöorganisationer i Kina, som ofta jobbar under svåra förhållanden, men ändå visar att en hel del hänt på sexton år. Till skillnad från många andra miljöaktivister som Dai Qing lyckades han manövrera systemet och undgick därför svårare förföljelser. Kanske är det därför denne lågmälde kämpe inte var så känd utanför Kina. Längre dödsrunor kan läsas i The Atlantic och New York Times.

Liang kom från en ryktbar familj med rötter i Guangdong-provinsen. Hans far var den namnkunnige arkitekten Liang Sicheng, som restaurerade många gamla byggnader och som på 1950-talet kämpade för att bevara Pekings stadskärna och stadsmur. Som vi alla vet förlorade han den kampen och han utsattes för hård kritik under kulturrevolutionen, men den senaste tiden har Liang Sicheng fått alltmer uppmärksamhet och har nyligen förärats med en egen TV-serie i Kina. Hans far och Liang Congjies farfar var ingen annan än reformivraren och journalisten Liang Qichao, som är mest känd för sitt försök att reformera Qingdynastin under en kort tid 1898. Även han fick lida förföljelse, men han lade grunden till en familj som spelat en betydelsefull roll i Kina.

När vi kämpar för att Liu Xiaobo ska släppas ur fängelset så får vi inte glömma alla andra aktivister i Kina som inte får lika mycket uppmärksamhet alla gånger. Det, vågar jag säga, skulle nog även Liu instämma i.

Festförstörarna

"Vilka är våra fiender? Vilka är våra vänner? Detta är en fråga av synnerlig vikt för revolutionen."

Citat ur ordförande Maos verk.

Den kinesiska regeringen gör allt den kan för att hålla kvar Liu Xiaobos fredspris i nyhetsflödet. Nu har den kinesiska ambassaden skickat ut brev till de europeiska ambassaderna i staden där man framhåller att de länder som skickar sina ambassadörer till prisutdelningen i Oslo också får vara beredda "att ta konsekvenserna".

Det står helt klart att den kinesiska regeringen känner sig hotad av Lius fredspris och av blotta tanken att detta pris skulle ge Kinas oppositionella råg i ryggen. Men har Peking "alldeles tappat koncepterna och mer eller mindre förlorat fattningsförmågan"? vilket en del bloggare anser. Jag delar inte den bedömningen. Vi ska utgå ifrån att kommunistpartiet vet vad det gör.

Kina vet att man inte kan vinna ett propagandakrig med västvärlden och att man inte kommer att kunna förmå Nobelkommittén att dra tillbaka priset. Men det är inte Norge, EU:s ledande länder eller USA som är målgruppen för Kinas propagandaoffensiv mot fredspriset, utan de länder som är mest sårbara för Kinas vrede. Den kinesiska regeringen vet att EU inte har en gemensam utrikespolitik och de senaste åren har man gjort det till en konst att spela ut olika EU-länder mot varandra, eftersom man lärt sig att andra EU-länder gärna drar fördel av att ett land attackeras av Kina. Inget EU-land gav sitt stöd till EU:s ordförande president Sarkozy när han hamnat i blåsväder för att han träffat Dalai Lama. Och Danmark stod ensamt av samma skäl förra året. Det land som är mest sårbart för kinesiska påtryckningar just nu är Grekland, eftersom landet fått kinesiskt stöd i sin finanskris.

Och om vi höjer blicken inser vi också att många utomeuropeiska länder som är beroende av kinesiska investeringar med all sannolikhet får kalla fötter av Kinas utspel gentemot Nobelfesten. Därför ska vi inte bli förvånade om en rad ambassadörer både från EU och andra länder plötsligt får förhinder den 10 december.

Så visst är gör den kinesiska regeringen ett gigantiskt självmål när man hotar EU-ländernas ambassadörer på detta vis, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att tvinga länder att ta ställning för eller emot Kina. Om att skilja vän från fiende.

Uppdatering: Den brittiske historikern Timothy Garton Ash bekräftar min analys av det kinesiska kravet att EU-länderna bojkottar Nobelprisutdelningen i Oslo (och nu inkluderar det kravet även Japan och Sydkorea) . Det är dags att vi börjar betrakta Kinas ledare som vuxna människor och att vi tar våra egna ideal på allvar.

Kina och fascismen

Det är en stark upplevelse när man inser att andra läser och berörs av det man skriver. När jag författare mitt inlägg om kinesisk propaganda tänkte jag inte endast på Niklas på 之乎者也 utan på en rad inlägg jag läst i den svenska bloggosfären de senaste två åren, men han tog åt sig rejält och skrev ett långt genmäle som jag undrar om det är någon mening att bemöta. Jag har skrivit om Kina och Tibet fram och tillbaka och den som vill ta del av detta kan klicka på etiketterna nedan för att se var jag står. Jag vill inte trötta ut mina läsare med mer polemik om detta. Vill ni ha det så säg till, men jag tvivlar. I vilket fall sköt min besökarstatistik i höjden och det är alltid kul, även om sådana siffror kan vara svåra att tolka i bristen på kommentarer.

Faktum är att jag har grunnat ganska länge på den politiska utvecklingen i Kina och varför så få vågar tala om det många faktiskt tänker just nu: är Folkrepubliken Kina en fascistisk diktatur? I västvärlden slänger vi gärna ur oss anklagelser om nazism, fascism och rasism mot personer, regeringar och politiska partier som vi inte gillar. Niklas - som tycker mina liknelser mellan kinesisk och tysk propaganda är osmakliga - har syndat på den punkten åtskilliga gånger.

Samtidigt finns det enorm ovilja att ens tänka tanken att Kinas kommunistiska parti har fascistiska drag. Jag undrar varför det är så och jag har grunnat på det ända sedan jag läste en kolumn av den norske statsvetaren Bernt Hagtvet för sex år sedan, där han drog paralleller mellan fascismen i Europa på 30-talet och regimen i dagens Kina, och ställde frågan om vår begreppsapparat förhindrar oss från att se vad som faktiskt sker inför våra ögon. Visst kan en pedantisk Kinaexpert leta enskilda sakfel i hans framställning, men enligt mitt förmenande träffade Hagtvet betydligt mer rätt än många sinologer, som reagerade ursinnigt mot varje antydan att det fanns paralleller mellan OS 1936 och OS 2008.

Hagtvets kolumn har förföljt mig ända sedan jag läste den första gången. Blotta tanken att Kina styrs av en fascistisk regim är smärtsam. Men jag tror inte att en sådan insikt om den politiska utvecklingen på den europeiska kontinenten var ett dugg lättare att bära för sjuttiofem år sedan. Så mitt inlägg om kinesiska propagandamästerverk är mer ett uttryck för dessa grubblerier än något annat.

Ett propagandamästerverk

Med anledning av en artikel i DN om det nazistiska propagandafilmen Jud Süss skrev Hans Engnell på Motpol nyligen ett insiktsfullt inlägg om hur viktigt det är att förstå propagandans kraft, snarare än att skratta åt Nazityskland som något som "aldrig kan hända här". Nazisterna var oerhört skickliga propagandister och de var på många sätt pionjärer i hur man använder propaganda. Än idag kan man ana ekon av Leni Riefenstahls Viljans triumf när man ser Hollywood-filmer som Stjärnornas krig.

Eftersom detta är en blogg som handlar om Kina skulle jag vilja uppmärksamma en av den kinesiska kommunistpropagandans mästerverk, Trälar (Nongnu), som producerades av Folkets befrielsearmé 1963 för att rättfärdiga det kinesiska styret i Tibet.

Filmen spelades in i efterdyningarna av det tibetanska upproret 1959 som var en stor prestigeförlust för Kina, både internationellt och på hemmaplan. När Folkets befrielsearmé intog bergslandet Tibet 1950 gjorde man det för att säkerställa Kinas "territoriella integritet" och man försökte skapa en enhetsfront med de tibetanska eliterna genom att utlova gradvisa reformer av det tibetanska samhället. Efter upproret "upptäckte" däremot kommunistpartiet plötsligt att Tibet varit ett medeltida samhälle med livegenskap där folket fått lida all världens kval. Och sin vana trogen startade man en storstilad propagandaoffensiv för att visa att de kinesiska kommunisterna stod på rätt sida om historien. Trälar tillkom i denna atmosfär.

Själva filmen handlar om Jampa, en tibetansk träl som hamnar i onåd med det gamla teokratiska och aristokratiska styret i Tibet och som blir stum i protest mot förtrycket. Han får lida världens alla pinor innan Befrielsearmén befriar honom, och det tibetanska folket, från det "gamla samhället" (jiu shehui). Under det tibetanska upproret - som felaktigt skildras som en reaktionär revolt utan folkligt stöd - hjälper Jampa Befrielsearmén att avslöja en komplott, men skadas på kuppen. Filmen slutar med att den sargade Jampa på sjuksängen plötsligt bryter sin tystnad och utbrister "Ordförande Mao! Ordförande Mao!" Filmen är kraftfull och är på många sätt unik, inte minst på grund av att den förmodligen var den första spelfilmen som utspelas i det verkliga Tibet och det har bidragit till att ge filmen en aura av autenticitet.

Även om Trälar utspelar sig i en helt annan tid och miljö än Jud Süss, så finns den rasistiska och exotiserande propagandans alla element närvarande. Jud Süss inleds med en rabbin som mässar i en synagoga, medan Trälar börjar med brölande basuner som ackompanjeras av trälarnas vaggande arbetssånger. Den bärande handlingen i båda filmerna är hur den lilla människan kämpar mot den absoluta ondskan, alternativt förkroppsligad av judenheten eller den tibetanska överklassen. Båda filmerna avlutas med att de "rättfärdiga" håller har räfst och rättarting med de "onda" och lägger grunden för ett nytt, rent, samhälle.

Parallellerna kan naturligtvis inte dras för långt. Trälar dömer inte tibetanerna till fördrivning (och implicit utrotning) som judarna, men de det tibetanska folket framställs helt klart som undermänniskor vars kultur har få eller inga kvaliteter. Tibetanernas enda räddning står att finna i Folkets befrielsearmé som är fylld av äppelkäcka övermänniskor redo att tjäna folket.

Även om Trälar, precis som all skickligt producerad propaganda, innehåller element som har en saklig grund, så framstår absurditeten i skildringen om vi ställer den i ett historiskt sammanhang. 1963 hade kommunistpartiet redan övertrasserat sitt förtroendekonto med tiotals miljoner människoliv i svält och olika förföljelsekampanjer. Rättsystemet hade avskaffats till förmån för ett ordning som styrdes per dekret. I stort sett hela den kinesiska befolkningen var knutna till sina Folkkommuner och arbetsplatser i förhållanden som gjorde dem till livegna i allt utom namnet. Och systemet vidmakthölls med moderna kontrolltekniker som vida överträffande de forna herrarnas våtaste maktdrömmar. (Detta kan jämföras med att när Jud Süss producerades 1940 så stod nazisterna på höjden av sin makt och Tysklands offer hade sina största katastrofer framför sig.)

Trälar är en riktig propagandaklassiker som haft en mer varaktig påverkan än många andra propagandaalster. Till skillnad från de flesta andra propagandafilmer från Mao-epoken - som nästan alla idag kan genomskåda för vad de är - så betraktas Trälar fortfarande av många som en i det närmaste autentisk skildring av det gamla tibetanska samhället, där gränsen mellan fakta och fiktion suddats ut nästan helt. I Kina visas fortfarande filmen fortfarande nästan som en dokumentär, vilket har haft fullkomligt förödande konsekvenser för tibetanernas möjligheter att hävda sin kulturella särart i Kina. Och inte nog med det. Som vi alla vet finns det många västerlänningar som gått på den här propagandan. Man behöver inte klicka långt i den svenska bloggosfären för att se exempel på det.

Så om du har tid och tålamod, sätt dig ned och titta igenom filmen på YouTube. Det är värt besväret och man behöver inte kunna kinesiska för att förstå vad filmen går ut på.

Pechino ha sempre ragione!

Med anledning av sommartiden nu slutar har Krister i Peking har ett liten utbrott mot denna företeelse. Jag har inget emot vare sig sommartid eller tidszoner, utan anpassar mig därefter. Däremot har jag litet svårt att acceptera hans argument varför tidszoner är av ondo:

Vi har även en del länder, t ex Kina som geaografiskt sträcker sig över 5 tidzoner och ändå har en gemensam tid - och det fungerar.

Jojo. Smaka på den. Fungerar för vem? Hade han velat förklara varför en enda tidszon är bra kunde han ju nämnt Indien, där hela landet följer en slags genomsnittstid för centrala Indien. Så är det ju inte riktigt i Kina, som är betydligt större. Där följer hela landet Pekingtiden, alltså en tidszon som ligger i landets östligaste delar. När klockan egentligen är 5.30 i Kashgar, så visar klockorna 8.00. Folk blir alltså påminda varje dag om att det är Peking som bestämmer. Centralism när den är som värst. Men det är klart, under fascismen går ju tågen i alla fall i tid.

(Så här hade Kina sett ut om man följt tidszonerna:)

Välkommen Ma Ying-jeou!

Den senaste tiden har jag och mina bloggrannar debatterat betydelsen av att Liu Xiaobo tilldelades fredspriset. Jag, och många med mig, vill hävda att fredpriset är en viktig signal till den kinesiska regeringen att inleda reformer och en viktig uppmuntran till den lilla minoritet kineser som vågar stå upp för mänskliga fri- och rättigheter. Mot detta anförs invändningen att fredspriset tvärtom kan leda till mer repression och att många kineser - som är "nöjda med systemet" - gärna sluter upp bakom sin regering. Denna grupp kineser, som tros tillhöra folkmajoriteten, anser att det faktiskt finns "saker som värderas betydligt högre än västerländsk demokrati". Så länge som den kinesiska regeringen ser till att folk har jobb och att det finns en kyckling i varje gryta, lyder resonemanget, så ligger folket lågt med att framföra krav om politiska rättigheter. Detta enligt ett "osynligt kontrakt" mellan regering och folk. Kinesisk pragmatism mot västerländsk idealism.

Men vänta ett ögonblick. De som följt med i nyhetsflödet vet att Kina och Japan varit indragna i en trasslig konflikt som rör överhögheten över ett par obebodda kobbar i Stilla Havet, de så kallade Senkaku-öarna, alternativt Diaoyu-öarna. Och i kölvattnet på denna konflikt har ungdomar i en rad mellanstora städer tagit till gatorna och demonstrerat mot Japan i mer eller mindre organiserade former.

Det är något som inte stämmer i bilden av det pragmatiska Kina. Om det är sant att de flesta kineser inte bryr sig om demokrati och mänskliga rättigheter, för att de inte tycker att dessa saker berör deras vardag, hur kan man då uppröras så till den milda grad av att ett grannland har tagit besittning av ett par obebodda öar som det egna landets regering gör anspråk på? En eventuell lösning på den konflikten till kinesisk fördel skulle knappast höja tillväxten eller konsumtionen i det föregivet materialistiska Kina. Och visst har Kina en och annan gås oplockad med Japan, men de som demonstrerar på landets gator har inget personligt minne av Japans nedriga krigsförbrytelser. Faktum är att det förmodligen finns fler kineser som minns Mao-erans misstag och förbrytelser än det finns människor som kommer ihåg Japans illdåd!

Men om det finns något område man kan utmana den kinesiska regeringen på så är det i frågan om nationalismen, där vanliga medborgare kan kritisera den egna ledningen utan att riskera repressalier. Och mitt ibland alla paroller om att bojkotta japanska varor, om att återerövra Okinawa och att förinta Japan, så har det enligt Asahi Shimbun också dykt upp banderoller som kritiserat det kinesiska enpartisystemet och korruptionen. En banderoll skall ha sagt "Välkommen till fastlandet Ma Ying-jeou", vilket är ett tydlig utmaning mot den kinesiska regeringens demokratiska legitimitet.

Det är varken första eller sista gången en nationalistisk protest skapar en plattform för rent politiska krav. Vid slutet av 80-talet utbröt rad antijapanska demonstrationer och även en del rasistiska manifestationer mot svarta utbytesstudenter. Men innan man visste ordet av byttes banderollerna ut mot krav på politiska reformer. Det har hänt förut och det kommer hända igen. Och därför ska vi vara försiktiga med att komma med tvärsäkra omdömen om det kinesiska folkets politiska passivitet.

Kung Leopold byggde också skolor

Efter en period av relativt skarpa iakttagelser av det politiska läget i Kina har Niklas på 之乎者也 fått ett återfall i sin beundran av KKP. Det gäller förstås hans senaste provokation, där Niklas hävdar att tibetanerna ska vara glada över att de kinesiska myndigheterna vill tränga ut det tibetanska språket. Nu har han fått mothugg i kommentarsfältet och det blir bara värre och värre.

Åter kommer han dragandes med Bloggelito-påståendet att Tibet varit en del av Kina sedan 1200-talet. Ett ganska lustigt påstående med tanke på att tibetanerna inte verkar ha vetat om det själva! Alla som kan en stavelse tibetanska vet att det inte ens finns något inhemskt ord för "Kina" på tibetanska, där både "Kina" och "Tibet" ingår. Det tibetanska ordet Rgya-nag syftar bara på det egentliga Kina, medan det ord för "Kina" som man nu lär ut i skolorna (Krung-go) är ett låneord från kinesiska (Zhongguo). Tydligen har tibetanerna varit del av ett land i åtta hundra år som de inte haft ett ord för. Men vem bryr sig om det när det inte spelar någon roll vad tibetanerna själva tycker? Men det spelar ingen roll för Niklas som menar att kinesiskaundervisningen hjälper tibetanerna att lära sig "förstå den kinesiska kultur de är en del av".

Jo tack. Det får mig att tänka på den gamla versionen av Tintin i Kongo där den välmenande Tintin vänder sig till de kongolesiska infödingarna med orden: "Mina kära vänner, idag ska jag tala om ert fosterland: Belgien."

Endast hankineser, tack...

De senaste dagarna har vi nåtts av rapporter om att tibetanska studenter i Qinghai demonstrerat mot de lokala myndigheternas försök att göra kinesiska till huvudspråk i skolorna. Det är främst studenter i Rebkong, där tibetanerna utgör 75 procent av befolkningen, som deltagit protesterna.

För inte så många år sedan var det främst centrala Tibet ("TAR") som var i fokus för folkliga protester mot det kinesiska styret, medan andra tibetanska regioner i Folkrepubliken, som Qinghai och västra Sichuan, var mer lågmälda. Detta berodde främst på att den officiella politiken var mer liberal i dessa regioner än den var i den "autonoma regionen" Tibet och det gjorde i sin tur att Qinghai - eller Amdo som området ibland kallas på tibetanska - framträdde som en av de mer dynamiska scenerna i det tibetanska kulturlivet.

Mycket av detta förändrades med de tibetanska protesterna 2008, då just Qinghai stod för en stor del av protesterna mot det kinesiska styret, och som en konsekvens av myndigheternas hårda repression bytte många tidigare regeringsvänliga tibetanska intellektuella sida. Den senaste tiden har de kinesiska myndigheterna bedrivit en lågintensiv krigföring mot tibetanernas kultur i Qinghai och i somras arresterades en prominent tibetansk författare som bara för ett par år sedan var mycket regeringsvänlig. Protesterna i Rebkong bör ses mot bakgrund av denna utveckling.

Detta om den rent faktamässiga bakgrunden. Naturligtvis finns det alltid de som vill vara motvalls och inte helt oväntat går Niklas på 之乎者也 ut med en av sina sedvanliga provokationer. Denna gång hävdar han det är helt i sin ordning att de kinesiska myndigheterna prioriterar kinesiskan i undervisningen, då detta är ett led i att integrera tibetanerna i det kinesiska samhället och ge dem tillgång till arbetsmarknaden. Han tycker det är hyckleri att samma personer som vill prioritera svenskundervisningen för invandrare i Sverige kritiserar Kina för att tränga ut det tibetanska språket.

Till att börja med är parallellen helt upp och ned. Tibetanska är inget invandrarspråk i Qinghai eller centrala Tibet. Det är ett ursprungsspråk, ett språk som med sina 1300 år som skriftspråk är bättre dokumenterat än vårt eget modersmål och har en enorm litteratur. Att försöka tränga ut det tibetanska språket är jämförbart med att tvinga flamländare att tala franska eller franskkanadensare att tala engelska. Språkfrågan ledde en gång i tiden till upplopp i både Kanada och Belgien och det leder nu till oroligheter i Kina. Det är faktiskt ganska underligt att Kina med sina 1,3 miljarder invånare inte kan ha en mer flexibel språkpolitik.

Det är ju kinesiska som är "invandrarspråket" i Tibet och om vi skulle följa Niklas parallell om integrering så är det de hankinesiska bosättarna som borde lära sig tibetanska, på samma sätt som en vallon måste kunna nederländska för att få jobb i Flandern eller en tibetansk invandare i Peking bör kunna kinesiska för att jobba.

En gång i tiden var det faktiskt meningen att man skulle undervisa hankineser i majoritetsspråket tibetanska och grundlagen ger fortfarande alla tibetaner rätt till sitt eget språk. Men allt sedan slutet på 50-talet har ”minoritetspolitiken” i Kina har kapats av ett gäng galna maoister som fortfarande har makten. För så är det, det kinesiska språket har upphöjts till huvudspråk i områden där det aldrig talats historiskt. Ingen som besökt Lhasa kan få för sig att det är tibetanerna som bestämmer där eller att det är den tibetanska kulturen som råder. Det finns inga tibetanska TV-program eller dagstidningar värda namnet, nästan allt är översättningar som publiceras dagen efter. I stort sett alla information av betydelse är på kinesiska. Inte ens bankomaterna har menyer på tibetanska!

Den officiella kinesiska politiken är ingen naturlig konsekvens av Tibets "inneboende efterblivenhet", utan en medveten politik som syftar till att knyta Tibet hårdare till det egentliga Kina och utplåna varje spår av tibetansk särart. Den tibetanska ekonomin är helt beroende av staten och det kinesiska språket har bara kunnat få sin ställning på grund av konstgjorda åtgärder, inte på grund av någon oundviklig marknadsprocess.

Att hankinesesiska byråkrater och bosättare och tagit över ekonomin i Tibet är en konsekvens av att staten brutit ned i stort sett all ekonomisk verksamhet som tibetanerna själva bedrivit, med undantag för småskaligt jordbruk på landsbygden. De förkättrade klostren var inte bara religiösa inrättningar utan ekonomiska centra och marknadsplatser. Besökare till det gamla Tibet lade märke till att tibetanerna tycktes ha ett "naturligt sinne" för affärer och Barkhor-gatan i Lhasa blomstrade av affärer före 1959. Tibet bedrev också en livlig gränshandel med Nepal och Indien som var betydligt viktigare än handeln med Kina.

Precis som på andra håll i Folkrepubliken förstördes ödelades allt detta i slutet på 50-talet, men till skillnad från i det egentliga Kina tillät man aldrig tibetanerna att återhämta sig genom att låta dem återgå till sina forna näringar. Istället höll man dem i ett järngrepp som varade en bra bit in på 80-talet. Och samtidigt som kommunisterna välkomnade sina fiender från Taiwan och Hongkong att investera i Kina, så höll man de relativt välmående exiltibetanerna på armlängds avstånd.

Tibets relativt efterblivna och statsdominerade ekonomi är till stor del en konsekvens av officiellt förd politik och språkfrågan är bara ett symptom på detta. Niklas hävdar att kunskaper i kinesiska är nyckeln till framgång, men vem som helst som har kunskap om hur det går till i Tibet och andra "minoritetsområden" vet att så inte är fallet. De flesta uighurer och tibetaner i storstäderna är tvåspråkiga, men det spelar ingen roll hur bra kinesiska en uighur eller tibetan lär sig, de kommer aldrig tillåtas att nå samma positioner som hankineser. För många jobb är helt enkelt reserverade för hankineser, som nedanstående restaurangjobb i Kashgar där arbetsgivaren öppet skyltar med att endast hankineser (仅限汉族) kan komma på tal.

Detta är verkligheten i dagens Kina.

Propagandaministeriet dundrar mot Norge

Efter att ha begränsat kampanjen mot Liu Xiaobos fredspris till engelskspråkiga media trappar nu den kinesiska regeringen upp retoriken. Kinesiskspråkiga China Youth Daily gick nyligen ut med en artikel som kritiserade fredspriset. Igår gick Global Times ut med en ledare där man krävde att Nobelkommittén skulle be de kinesiska folket om ursäkt. Försök med den.

Inte helt oväntat har propagandaministeriets skribenter också fastnat för Fredrik Heffermehls kritiska genomgång av Nobelpriset och Folkets Dagblads engelska utgåva fördömer nu Norska Nobelkommittén för att ha låtit politiska hänsyn influera valet av pristagare. Det främsta exemplet på detta efter Liu Xiaobo är - hör och häpna - den fjortonde Dalai Lama som fick priset 1989. De har bara glömt en sak. Just det priset var ett av de få fredspris sedan 1945 som Heffermehl faktiskt ansåg var i enlighet med Nobels testamente. (Se sid 59 och 63 i norska utgåvan.) Det är ju alltid bra om man läser på litet innan man skjuter i väg de senaste kolumnen. Annars kan ju folk få för sig att kejsaren inte har några kläder.

Och som jag sagt tidigare skulle det inte förvåna mig om Heffermehl ändrar sitt omdöme om Liu Xiaobo. Det skulle i så fall bli intressant att se vad Folkets Dagblad skulle säga då...

Den som gräver en grop...

Det finns förmodligen ingen forskningsområde inom humanvetenskaperna som är mer politiserat än arkeologin. De flesta av oss har lärt oss att förhålla oss skeptiskt till officiell historieskrivning, eftersom vi tror oss veta att det är segrarna som skriver historien, men när en entusiastisk arkeolog kan vifta med ett sällsynt föremål framför världspressen är det lätt hänt att även kritiska sinnen faller pladask. Kina är naturligtvis inget undantag.

Nu rapporterar alltså olika media om ett kenyansk-kinesiskt forskarlag hittat kinesiska mynt och vaser, som de hävdar bevisar att Kina haft kontakter med Östafrika långt före Vasco da Gama kom dit i slutet på 1400-talet. Som bevis för detta anför man kopparmynt som kan dateras till Yongle-perioden (1402-1424), skärvor från en ovanlig typ av kinesisk celadon och att man ska ha hittat "kinesiskt DNA" bland innevånarna i en kenyansk by. En av arkeologerna går så långt att fynden visar att kinesiska besökare var mycket fredligare än de europeiska sjöfararna och att de behandlade afrikanerna "som jämlikar".

Det här luktar dålig arkeologi på långt håll, helt i stil med Dag Stålsjös associativa hembygdsforskning på 80-talet. Att Kina under lång tid var världsledande inom många områden, inklusive sjöfarten, är allom bekant, men spridda fynd av kinesiska artefakter i Östafrika kan ha kommit dit på en rad olika sätt långt efter Yongle-perioden, utan att ha den minsta koppling till den berömde Zheng Hes armada på 1400-talet. Att man kan hitta horder med arabiska silvermynt i det som idag är Sverige bevisar inte att arabiska handlare nådde Skandinavien redan under vikingatiden, det visar bara att arabiska silvermynt var populära betalningsmedel. Samma sak gäller eventuella fyndigheter av Longquan-celadon och DNA. Med tanke på hur omfattande de kinesiska handelsnätverken en gång var skulle det vara konstigt om man inte lämnade spår efter sig på olika håll i Afrika. Men det säger ingenting om hur krigiska eller fredliga kontakterna var. Om vi däremot skulle hitta arkeologiska rester efter kinesiska boplatser med många olika typer av fynd, ja, då är det nog dags att skriva om historien.

Att Zheng Hes flotta skulle ha varit särskilt fredlig är också en vanföreställning som säger mer om vår benägenhet att försöka drömma oss bort till en idealiserad forntid, än om de realiteter som rådde i Indiska Oceanen före den europeiska sjöfartsimperialismens ankomst. Zheng Hes flotta handlade i hög grad om att kungöra den relativt unga Mingdynastins makttillträde och för att propagera usurpatorn Yongle-kejsarens legitimitet som "himlens son". Seriösa forskare har kunnat visa på att Zheng Hes flotta var så massiv att ingen som kom i dess väg vågade annat än att underkasta sig Ming som vasallstater (inte helt olikt det sätt amerikanska kanonbåtar "öppnade" Japan på 1800-talet). Och de som spjärnade emot fick sig en rejäl omgång, vilket kungen av Sri Lanka fick erfara. Inte heller finns det några bevis för att Zheng He nådde Amerika före Columbus.

Det gör inte Zheng Hes flotta mindre intressant. Vi vet på tok för litet om detta, inte minst på grund av att Zheng Hes fiender i hovet såg till att göra sig av med stora delar av källmaterialet. Och jag är övertygad om att just arkeologin kommer att kunna ge svar på många frågor som historiker inte lyckats få bukt med. Men för att det ska ske måste arkeologer kunna verka fritt, utan politiskt framförda förväntningar om att hitta bevis för "Kinas fredliga uppstigande" eller annat mumbo-jumbo. För det är vad denna nyhet handlar om.

Den så kallade försörjningsbördan

Idag den 16 oktober är det FN:s världslivsmedelsdag och DN rapporterar att närmare en miljard människor i världen fortfarande hungrar. Det finns dock strimmor av hopp i detta mörker, och det är i synnerhet två länder som lyckats få bukt med sina försörjningsproblem: Brasilien och Kina. Enligt en rapport har antalet hungrande människor i Kina minskat med 58 miljoner människor på tio år, vilket kan jämföras med att Indien fortfarande ha stora problem med hunger. Men vi får inte glömma att Indien är betydligt mer tättbefolkat än Kina och landet har inte haft någon massvält sedan den stora bengaliska hungersnöden under brittiskt styre 1943.

Innan vi tar av oss hatten och utropar ett fyrfaldigt leve för Kinas kommunistiska parti, så bör vi erinra oss att dagens framgångar i livsmedelsförsörjning på många sätt är en direkt följd av att kommunistpartiet tvingades tänka om efter trettio år av experiment som kostat tiotals miljoner människor livet. Kina låg på många sätt mycket risigare till efter Stora Språnget än vad Sovjetunionen gjorde efter sina katastrofala jordbruksreformer, och staten hade inget annat alternativ än att tillåta experiment med privat jordbruk. Den som vill bekanta sig med denna problematik kan läsa Frank Dikötters nyutkomna bok Mao's Great Famine, som jag själv just avslutat och jag väntar fortfarande på att något svensk tidnings ska våga sig på att recensera. Hittills har jag bara läst Berlingske Tidendes recension.

En vanlig faktoid som brukar komma upp när man talar om Kinas "försörjningsbörda" är att Kina har 20 procent av världens befolkning, men endast har 10 procent av världens odlingsbara mark. Det är dock viktigt att inte förlora sig i siffror. Att Kina klarat av att försörja sin befolkning och till och med kunnat växa till sin nuvarande storlek har att göra med att man har tillgång till mycket bördig mark av hög kvalitet, som Sichuan-bäckenet och slätterna i Manchuriet. Det rika Japan har mindre odlingsbar mark än Kina och klarar sig fint. Och i Sverige har vi trots vårt nordliga läge ett så pass produktivt jordbruk att endast en minoritet av Sverige yrkesverksamma behöver ägna sig åt jordbruk

Men det går inte att vifta bort försörjningsfrågan i Kina och det sätt Kina väljer att handskas med problemet kommer att ha stora återverkningar på världsekonomin. Om Kina behåller sin ställning som en av världens centra för tillverkningsindustri och öppnar sin egen marknad för import av livsmedel, så tror jag inte att det finns några skäl till oro. Kina kan producera TV-apparater och Barbiedockor till Kanada och Ryssland, medan man importerar mat från kanadensiska och ryska bönder. Och om livsmedelspriserna stiger som en följd av detta så kommer fler länder att ge sig in i livsmedelsproduktion. Det stora problemet kommer då att vara hur vi ser till att mindre köpstarka länder kommer att kunna hävda sig, men kanske kommer lönerna ha stigit så pass i Kina att andra regioner kommer att ge sig in på Kinas gamla exportnäringar.

Det ser dock ut som att den kinesiska regeringen inte tror på att samma världsmarknad och samma världsordning som välkomnat Kina som en ekonomisk stormakt kommer att hjälpa Kina med sin livsmedelsförsörjning i framtiden. Det finns många tecken på att Kina håller på att gå i en merkantilistiskt riktning och där är den undervärderade valutan bara ett varningstecken bland många. Just nu experimenterar man med jordbruk och "modern" boskapsuppfödning i områden som aldrig varit lämpade för dylika företag. Som en uppenbarligen insatt kommentator i denna intressanta diskussion menar ["Tom", som börjar på kommentar #26] är detta en direkt konsekvens av man vägra ta till sig av de etniska "minoriteternas" erfarenheter. Samtidigt har Kina hyrt mark i Kazachstan för att odla livsmedel med kinesiska gästarbetare, vilket med tanke på Kinas övertag ser ut som ett illa dolt försök att kolonisera en svag granne.

Vi får se. Kina har klarat sig bra hittills och vi får hoppas att de krafter som verkar för öppenhet kommer att vinna i längden. Alternativen är skrämmande och de historiska erfarenheterna avskräckande. För drygt sjuttio år sedan rättfärdigade Japan sin expansionspolitik i Manchuriet med att landet hade mer folk än det kunde försörja. Nu är det landet betydligt mindre geografiskt och har en större befolkning än för sjuttio år sedan och klarar sig finfint, då man är numera är ett fredligt land som är välintegrerat i världssamfundet. Kanske något som den kinesiska regeringen skulle kunna lära sig ifrån.

Jaha, du Jojje. Det här var en analys som du fick alldeles gratis av mig. När får vi läsa en analys av Kina på din blogg, istället för pressreferat i skala 1:1? Du befinner ju dig i alla fall i Kina och borde ha ett övertag över oss andra.

Krille, Jojje och cynismen

Nu, när det gått en vecka sedan Nobelkommittén tillkännagivit att Liu Xiaobo tilldelas Nobels fredspris, blir det allt tydligare att priset uppmuntrat kinesiska människorättsaktivister att göra sig gällande. Häromveckan blev det känt att en rad partitoppar författat ett upprop strax innan Liu fick priset och idag kommer ytterligare en rapport. Detta är en mycket glädjande utveckling som är väl värd att följa.

Men det är inte detta jag kommer att tala om, utan den obehagliga cynism man kan möta på olika håll i Kinakrestar. Ta till exempel den i övrigt sympatiska bloggen Krister i Peking, som är ganska representativ för ett skikt välmående expats som bloggar i Kina. Krister gör stor sak av att "INGEN" i hans bekantskapskrets i Peking vet vem Liu Xiaobo är. Han fortsätter:

"Jag kan inte nog många gånger upprepa att den absolut dominerande massan av Kineser inte förstår vad vi i Väst menar när vi hävdar att Kina bryter mot de mänskliga rättigheterna. De är även överlag tämligen ointresserade av politik, och nöjda med systemet som det är. Det finns naturligtvis en liten revolutionär klick, och de får mycket utrymme i den västerländska pressen som tror att de är representativa för invånarna."

För det första är det helt omöjligt att veta vad den "absolut dominerande massan av Kineser" anser om något, eftersom det inte råder fri opinionsbildning i Kina. Med tanke på konsekvenserna för politisk aktivitet är det inte det minsta underligt att folk utåt visar litet intresse för politik och säger sig vara nöjda med systemet - inte minst i de kretsar Krister rör sig i. Om man sätter sig ned och talar med uighurer i Ürümqi, akademiker i Peking eller säsongsarbetare i Guangdong kan det dock bli annat ljud i skällan. Och det är just för att skydda dessa "minoriteter" från övergrepp, både från staten och tillfälliga folkmajoriteter, som vi har mänskliga rättigheter. Har man inte begripit det är det svårt att föra en diskussion om de mänskliga rättigheternas betydelse över huvud taget.

En annan sak som lurar under ytan i Kristers blogg är föreställningen att de mänskliga rättigheterna är ett västerländskt påfund som omvärlden försöker pådyvla Kina. Inget kan vara mer verklighetsfrämmande. Kineser har debatterat mänskliga rättigheter i mer än hundra år och variationen av åsikter är precis lika stor som i västvärlden. En av huvudförfattarna till deklarationen om de mänskliga rättigheterna 1948 var kinesen P C Chang som spelade en nyckelroll i att förhandla fram skrivningar som människor från olika kulturer kunde acceptera. Ingenstans i dessa förhandlingar hävdade Chang att politiska mänskliga rättigheter var oförenliga med kinesisk kultur. Tvärtom.

Sedan har vi en nykomling i bloggosfären, Jojje Olsson, som uttalat sig emot att Liu Xiaobo ska få fredspriset, då han menar att det strider mot Nobels testamente. I likhet med Krille hävdar Jojje att de flesta kineser inte vet vem Liu Xiaobo är och inte bryr sig, och som bevis för detta anför han en konversation med ett tiotal Pekingbor i kvällen innan. (Vänta nu, Jojje. Glömde du inte taxichauffören du talade med på väg till sammankomsten? Han visste ju inte heller vem Liu var.)

Nå. Jag bemött frågan om Liu förtjänar Nobelpriset på andra ställen på denna blogg. Själv tycker jag att Lius insatser 1989 skulle räckt för ett fredspris redan då, och de som haft orken att läsa Charta 08 vet också att fred och försoning är en kärnfråga för Liu, på samma sätt som det är för fredspristagarna Dalai Lama och Nelson Mandela. Men Jojje är mer intresserad av vad China Daily och brittisk journalist har att säga om Charta 08 än vad som faktiskt står i dokumentet, ett dokument som skrivits under av tiotusentals människor.

Jojje menar att mänskliga rättigheter och demokrati bara kan komma till stånd i Kina "genom en process, inte genom en händelse" och det är bara att hålla med. Liu Xiaobo skulle också hålla med och ingen är mer på det klara med att lanseringen av Charta 08 bara var början på en process än Liu själv. Det är istället de kinesiska myndigheterna som ställt sig i vägen för denna "process" genom att iscensätta en rad "händelser" - som fängelsedomen mot Liu Xiaobo.

Det är inte Liu Xiaobo som är extrem, utan de kinesiska myndigheterna. Liu Xiaobo är precis lika inriktad på gradvis förändring genom fredliga metoder som Mahatma Gandhi eller Martin Luther King. Men Gandhis och Kings metoder fungerar bara i ett rättssamhälle med visst mått av yttrandefrihet. Gandhi drog inte på sig riktigt långa fängelsedomar förrän han lyckats bygga upp sin ställning som ledare i början på 1920-talet. Det är inte möjligt för Liu eller någon annan att bygga upp en sådan ställning i det i materiellt hänseende betydligt mer utvecklade Kina anno 2010. Det räcker med att man är huvudförfattare till ett politisk manifest för att bli dömd till elva års fängelse. Jag skulle till och med våga mig på att hävda att en kinesisk Gandhi var mer möjlig i Kina på 1920-talet än han är idag! Det är inget annat än den mest billiga cynism att påpeka att ingen kines vet vem Liu Xiaobo är eller att han inte kan jämföras med Gandhi.

Ett av Jojjes mer försåtliga argument är att priset faktiskt försämrar den politiska utvecklingen i Kina och indirekt bidrar till myndigheternas förtryck. Han avslutar:

"Meningen med Nobels fredspris är att belöna fredsinsatser samt verka för fred. Kommittén har inte gjort någotdera, och i stället bromsat Kinas utveckling mot yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, samt förvärrat det politiska läget i landet som på senare år har sett tydliga förbättringar i och med Peking-OS, Kinas inträde i WTO samt allmän globalisering."

Jag vet inte var Jojje hämtar sin information, men jag vågar säga att mycket få bedömare skulle hålla med om att politiska läget i Kina förbättrats sedan OS. Tvärtom är ett av de stora samtalsämnena i Kina att den politiska utvecklingen tycks gå baklänges sedan den senaste partikongressen 2007.

Mer allvarligt är anklagelsen att priset "bromsar utvecklingen" och bidragit till att många människor arresterats de senaste veckan. Jag måste säga att det är ganska magstarkt att kasta skulden för de kinesiska myndigheternas repression på den norska Nobelkommittén. Det är omöjligt att förutse hur de kinesiska myndigheterna kommer att reagera på olika nyheter och i människorättskretsar råder tämligen stor enighet om att påtryckningar från omvärlden ofta gör att dissidenter behandlas bättre av de kinesiska myndigheterna. Lius fru hävdar själv att han fått det bättre i fängelset sedan han fick priset.

Detta blev längre än jag tänkt mig, men det finns få saker som gör mig mer upprörd än cynism.

Nya turer mellan Norge och Kina

Det ansträngda förhållandet mellan Norge och Kina har tagit en ny bisarr, vändning. Den norska pressen rapporterar nu att de kinesiska myndigheterna släppt fri en kinesisk man misstänkt för mord på en norsk medborgare. Den 28 augusti mördades en norskan Pernille Marie Thomsen i Budapest och en bara ett par timmar senare lämnade hennes kinesiske pojkvän Zhao Fei landet för att återvända till Kina. Väl hemma överlämnade han sig så småningom till myndigheterna och erkände sig skyldig till mordet, varefter han hölls i kinesiskt häkte i väntan på den tröga utredningen i Ungern.

Nu framgår det att de kinesiska myndigheterna förra torsdagen uppgav att man försatt Zhao Fei på fri fot under anmälningsplikt, på grund av att man inte fått några nya uppgifter från den ungerska myndigheterna inom utsatt tid. Det finns ingen direkt koppling till Kinas missnöje över Liu Xiaobos fredspris, då frisläppandet skedde innan det blev känt att Liu skulle tilldelas priset. Men givet det spända förhållandet mellan de båda länderna är det oundvikligt att de båda händelserna sammankopplas på olika sätt.

Medan de kinesiska myndigheterna höll den fredlige Liu Xiaobo inspärrad i nästan ett år i väntan på rättegång, så släpper de alltså en mordmisstänkt man på fri fot för att myndigheterna enligt gällande lag inte anser sig kunna hålla honom i häkte längre en 30 dagar i brist på mer bevis från Ungern. Det här är alltså en man som enligt de kinesiska myndigheterna själv erkänt dådet! Och samtidigt med detta har den kinesiska regeringen mage att fortsätta sin kampanj mot Norge för att Nobelkommittén belönat en "kriminell" dissident, som dömts till fängelse i "laga ordning", med Nobels fredspris.

Detta ser ut att bli början på en härva som kan att bli mycket komplicerad och synnerligen kostsam för det genompolitiserade kinesiska rättsväsendets skamfilade rykte i omvärlden. Saken kompliceras också av att både Ungern och Norge insisterar på att mannen inte döms till dödsstraff, något som kinesiska myndigheter inte tycker sig kunna utlova.

En bild säger mer än tusen ord...

En säkerhetsvakt utanför Liu Xiaobos hem gestikulerar inför världspressen. Här har vi sinnebilden av det nya, självsäkra, Kina: kvartersligisten.

Är vi otacksamma mot Kina?

Trots sitt skamfilade rykte är Folkrepubliken Kina en av världens mest framgångsrika propagandamaskiner. Inte så att vi egentligen tror på allt det vi hör från Peking, men vare sig vi vill det eller ej så anpassar vi vårt språkbruk till det som som kommunistpartiet godkänt i förväg. Till och med den norska nobelkommittén har fallit offer för detta när den i sin motivering säger att "hundrevis av millioner mennesker er blitt løftet ut av fattigdom" i Kina, nästan som en ursäkt för att man har mage att ge fredspriset till Liu Xiaobo.

Stämmer det att Kina lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom och att det kinesiska folket egentligen borde vara tacksamt för sin nuvarande regim, istället för att kräva yttrandefrihet? Och är det därför fel av oss i västvärlden att vara så hårda i vår kritik av den kinesiska diktaturregimen? Detta är vad en rad kritiker av gårdagens pris tycks mena i alla fall, bland annat en för mig helt okänd Kina-expert i Norge.

Visst är det så att Kina har genomgått en historisk period av tillväxt sedan 1979, något som skapat förutsättningar för höjd levnadsstandard och i förlängningen också ett mer representativt styrelseskick. Men det är knappast första gången i världshistorien som något sådant sker. Och vi får aldrig, aldrig, glömma att samma parti som nu slår sig för bröstet som "fattigdomsbekämpare" inte bara fördröjde Kinas ekonomiska utveckling med trettio år, det presiderade också över flera av de värsta katastroferna i modern tid. Ska vi tacka en regering som gör sitt jobb och har den goda smaken att inte anställa en ny Kulturrevolution?

Medan historiska katastrofer som Förintelsen, Världskrigen och Gulag hålls upp som avskräckande exempel på hur illa det kan gå här i Västvärlden, så används istället kommunismens katastrofer i Kina som bevis på hur förträfflig den nuvarande regimen är.

Smaka på det en stund och låt det sjunka in, så förstår du hur groteskt detta resonemang är. Ska vi tacka ryssarna för att de stängde Gulag och amerikanerna för att de avskaffade segregationen i sydstaterna? Och när vi ser hur högerextrema krafter åter gör sig gällande i det stora landet söderut, bör vi då tacka Angela Merkel och den tyska regeringen för att de faktiskt har den goda smaken att inte vara nazister? När jag ser småpåvarna i Peking brösta sig för sina framsteg samtidigt som man läxar upp omvärlden för sina verkliga och inbillade försyndelser mot Kina undrar jag ibland vad preskriptionstiden är för brott mot det egna folket.

Och inte heller är det så att Kinas Wirtschaftswunder var ett resultat av en fullfjädrad plan som kejsar Deng i sin stora nåd tänkte ut för att hålla oss dödliga på gott humör. Reformpolitiken 1979 var ett direkt resultat av nödåtgärder som myndigheterna tvingats vidta för att över huvud taget få igång ekonomin. Många sedermera prisade reformer som jordreformen var faktiskt en konsekvens av lokala initiativ, vilka skett i direkt strid med centrala påbud. Det var först när de visade sig att dessa nödåtgärder funkade som centralregeringen gav sitt samtycke. Precis som den kinesisk-amerikanska företagsekonomen Yasheng Huang visat i en nyutkommen bok var de ekonomiska "underverken" inte främst ett resultat av statlig politik, utan att staten trädde tillbaka och gav lokala entreprenörer mer svängrum. Och en stor del av den så kallade "fattigdomsbekämpningen" skedde också under det mer liberala 1980-talet, inte under de konservativa 1990- och 2000-talen, då de sociala klyftorna ökat och privata initiativ kvävts av klumpiga statsägda företag.

På 1980-talet hade dessutom Kina turen att befinna sig i en informell allians med det förhatliga USA, just när amerikanerna var ivriga att hitta en allierad mot skurkstaten Sovjetunionen. Det var USA som lotsade in Kina i världssamfundet och olika internationella organisationer. Det var USA som gick i spetsen för att öppna västvärldens marknader. Det var USA som såg åt andra hållet när Kina invaderade Vietnam, samtidigt som man gick i bräschen för att straffa Sovjet för att man gick in i Afghanistan samma år. (Naturligtvis försåg både USA och Kina talibanernas föregångare med vapen.) Och det var länge USA som såg åt andra hållet när Kina kränkte de mänskliga rättigheterna, samtidigt som man inte missade en chans att läxa upp ryssarna för hur de behandlade sina medborgare och sina etniska minoriteter. Det finns många länder i världen som lidit skada av den "amerikanska hegemonin", men Kina är inte ett av dem. Och inte sitter Kina och tackar USA för något.

Så nej, jag tycker inte någon har den kinesiska regeringen att tacka för något och att vi fortfarande talar om "fattigdomsbekämpning" säger en hel del om hur långt kryperiet mot en av världens starkaste diktaturer har gått. Men nu verkar det vara slut på det och det som sker nu är en normalisering av Kinabilden i väst - inget annat.

Liu Xiaobo förtjänar visst fredspriset

Nyheten om att Liu Xiaobo tilldelats fredspriset har väckt stort uppseende i världen och det är inte bara den kinesiska regeringen och dess tillskyndare som är kritiska till Liu Xiaobo fick utmärkelsen. Som DN:s läsare känner till så ligger den norska advokaten och fredsaktivisten Fredrik Heffermehl i en rättstvist med den norska nobelkommittén, som han anser kapat priset och frångått Nobels vilja om att det skall tilldelas "den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser". Han har även skrivit en bok om detta som just kommit ut på engelska.

Jag har läst Heffermehls bok och jag tycker att han har en poäng i att den norska nobelkommittén vidgat fredsbegreppet betänkligt och delat ut priser till en del personer som har litet eller inget med Nobels testamente att göra. Men just i fallet Liu Xiaobo misstar han sig och jag tror att han kommer att tona ned kritiken när han sätter sig in i Lius arbete och vilken tradition han representerar. Som jag redan påpekat har Liu alltid förespråkat fredliga metoder och spelade en viktig roll under demokratirörelsen 1989. Men jag skulle vilja höja blicken något.

Det finns få länder i världen som har en så blodig nutidshistoria som just Folkrepubliken Kina. Regimen grundandes av en extremnationalistisk och kommunistisk gerillarörelse som var mer inställda på att bekämpa den sittande regeringen under Guomindang än att föra det krig mot Japan som utkämpats sedan 30-talet. Samtidigt som man byggde upp en image av att vara mer patriotiska än Guomindang-regeringen höll man sig undan från verkliga strider. Man lät Guomindang och amerikanerna sköta grovjobbet med att besegra japanerna och under tiden byggde man ett eget imperium bakom frontlinjerna och bidade sin tid. När amerikanerna besegrat Japan åt Kina kunde man fylla maktvakuumet med sovjetisk hjälp och i ett tre år långt inbördeskrig lyckades man besegra Guomindang, som var utmattat efter decennier av krig och som ruttnat inifrån av korruption. Folkrepubliken Kina grundades 1949 och många som inte bevittnat kommunisternas framfart där de haft makten, trodde att en ny era skulle komma.

Därefter följde ett skräckvälde som varade i trettio år, med flera krig mot landets grannar och oupphörliga kampanjer som ödelade det kinesiska samhället. Miljontals människor fick sätta livet till. Efter Maos död var landet utblottat och utmattat, och Kinas ledare var tvungna att väja en ny väg för att behålla makten. En hel del har blivit bättre i Kina sedan 1979, mycket tack vare det faktum att Kina lotsats in i världssamfundet med amerikansk hjälp, men också tack vare hårt arbete från det kinesiska folket. Men diktaturen finns kvar och alla förhoppningar om att Kina ska ta en mer demokratisk utveckling har gått om intet. Man undertrycker och förvärrar sociala och etniska konflikter inom det egna landets gränser genom att fängsla oliktänkande och piska upp nationalistiska och främlingsfientliga stämningar. Samtidigt genomgår Kina en enorm upprustning och man hotar den demokratiska grannen Taiwan med väpnad konflikt, om ön skulle gå sin egen väg. Det här är ett land som kokar under ytan och som kan bli ett hot mot världsfreden, om utvecklingen inte vänds snart. Det finns historiska exempel på detta.

Liu Xiaobo och de andra som står bakom Charta 08 är väl medvetna om detta och de avslutar sitt manifest på följande sätt:

18. A Federated Republic. A democratic China should seek to act as a responsible major power contributing toward peace and development in the Asian Pacific region by approaching others in a spirit of equality and fairness. In Hong Kong and Macao, we should support the freedoms that already exist. With respect to Taiwan, we should declare our commitment to the principles of freedom and democracy and then, negotiating as equals and ready to compromise, seek a formula for peaceful unification. We should approach disputes in the national-minority areas of China with an open mind, seeking ways to find a workable framework within which all ethnic and religious groups can flourish. We should aim ultimately at a federation of democratic communities of China.

19. Truth in Reconciliation. We should restore the reputations of all people, including their family members, who suffered political stigma in the political campaigns of the past or who have been labeled as criminals because of their thought, speech, or faith. The state should pay reparations to these people. All political prisoners and prisoners of conscience must be released. There should be a Truth Investigation Commission charged with finding the facts about past injustices and atrocities, determining responsibility for them, upholding justice, and, on these bases, seeking social reconciliation.

China, as a major nation of the world, as one of five permanent members of the United Nations Security Council, and as a member of the UN Council on Human Rights, should be contributing to peace for humankind and progress toward human rights. Unfortunately, we stand today as the only country among the major nations that remains mired in authoritarian politics. Our political system continues to produce human rights disasters and social crises, thereby not only constricting China's own development but also limiting the progress of all of human civilization. This must change, truly it must. The democratization of Chinese politics can be put off no longer.

Detta är ett fredsbudskap så gott som något, som inte bara berör 1,3 miljarder kineser, utan hela mänskligheten. Det hade varit bra om Nobelkommittén citerat manifestet i sin motivering, men jag tror att ju fler som läser det kommer att inse hur viktiga Liu Xiaobos idéer är. Dessutom är jag övertygad om att Heffermehl kommer att ändra sitt ställningstagande när han lär känna Liu. När allt kommer omkring står Liu Xiaobo för ett budskap som är mycket nära Dalai Lamas fredssträvanden, som vunnit Heffernehls gillande.

Norska Nobelkommittén gjorde rätt val i år

Så fick äntligen Liu Xiaobo Nobels fredspris. Det här är en historisk dag och även om jag förutsåg detta för nästan ett år sedan så har nyheten ännu inte riktigt sjunkit in. Det här är stort, mycket stort.

Han är en av mycket få som tilldelats priset samtidigt som han suttit i fängelse. Den fredspristagare vars situation mest liknar Liu Xiaobos är den tyske pacifisten Carl von Ossietzky som fick priset när han satt i koncentrationsläger 1935. Nelson Mandela satt visserligen i fängelse i flera decennier, men han fick inte priset förrän 1993, då han återfått friheten och fortfarande var en symbol snarare än den realpolitiker han blev som president. Aung San Suu Kyi satt i husarrest när hon tilldelades priset 1991, men hennes söner och make var i frihet och kunde ta emot priset i hennes ställe. Samma sak gäller Andrej Sakharov vars hustru kunde närvara vid ceremonin 1975.

Mig veterligen har Liu Xiaobo inga anförvanter utomlands och hans hustru Liu Xia kommer med all sannolikhet inte att få resa till Oslo. Faktum är att hon knappt får tala med journalister och det är osäkert om Liu Xiaobo själv vet att han fått priset. Frånvaron av Liu Xiaobo eller någon nära anhörig vid ceremonin kommer med all sannolikhet att förvandla ceremonin till en lågmäld, men kraftfull, protest mot hur den kinesiska diktaturen behandlar oliktänkande. Naturligtvis måste den norska Nobelkommittén ha tänkt över detta och andra möjliga konsekvenser för Norges förhållande till Kina, men ändå valt att ge honom priset. Det är mycket modigt.

Jag vill understryka att Liu inte blev en hjälte bara för att han blev dömd till fängelse, även om domen och påtryckningarna från den kinesiska regimen sannolikt hjälpte honom över tröskeln i år. Med tanke på Lius konsekventa kamp för mänskliga rättigheter, fredlig förändring och försoning hade han kunnat få priset tidigare, men det var inte en dag för tidigt eller en dag för sent. Det var alldeles rätt ögonblick. Det hade sett mycket underligt ut om Nobelkommittén förbigått Liu Xiaobo i år.

Liu Xiaobo är en väletablerad skribent som besitter en magnetisk personlighet, och jag är glad att fler nu får lära känna honom. Jag har själv träffat honom flyktigt en gång i tiden och han gjorde ett djupt intryck på mig. Jag har också talat med folk som tog hans föreläsningar i litteratur på Pekings lärarhögskola (Beishida) en gång i tiden, som vittnar om vilken populär lärare han var. Han fick möjlighet att forska utomlands och hade säkert kunnat gå hur långt som helst, men han valde att återvända till Kina 1989 för att kämpa för mänskliga rättigheter. Vad jag kan bedöma är många kineser glada över att han fick priset och enligt en kinesisk twittrare smällde folk smällare på Pekings universitet för att fira priset. Andra tänker supa sig fulla för fulla muggar. Tydligen är inte kineserna så opolitiska som diverse cyniker vill få oss att tro. Och tack vare priset kommer miljontals kineser nu att försöka hitta Charta o8 och läsa på vad Liu egentligen står för.

I den svenska bloggosfären är reaktionerna inte lika översvallande, men alltjämt positiva. Niklas på 之乎者也 välkomnar visserligen priset och prisar Nobelkommitténs nyanserade motivering, som han tycks mena ligger i linje med den eftergiftspolitik mot den kinesiska diktaturen som han själv förespråkat på sina bloggar de senaste tre åren. Nej, Niklas, priset och motiveringen är en förkastelsedom över just den appeasement-politiken. Kommunistpartiet överväger noga allt den gör och när man beslutade sig för att döma Liu till elva års fängelse trodde man att man skulle kunna komma undan med det, mot bakgrund av att omvärlden tonat ned sin kritik av Kina under 2000-talet. Och vi har rättat oss i ledet när Kina rutit till.

Priset är en tydlig signal från omvärlden att det kommer att bli mer och inte mindre "slagordsretorik" mot den kinesiska regimen framöver, av det enkla skälet att samförståndspolitiken havererat på i stort sett alla plan. Och därför är det rätt att Liu Xiaobo fick priset just i år, även om han kunde fått det för flera år sedan.

Tankar om valet

Ibland kan man bli så arg att man inte kan hitta orden och så kände jag mig när jag fick syn på en nyhet i morse. Det handlar förstås om valet. Inte det svenska riksdagsvalet och efterföljande politiska turbulens. Nej, jag tänker istället på det femtonde valet av en exiltibetansk regering som just nu pågår på olika håll i världen. 79.000 tibetaner har registrerat sig för att välja Kalön tripa (premiärminister) och 44 andra förtroendevalda i den tibetanska exilregeringen. Men nu visar det sig att den kinesiska diktaturen förmått myndigheterna i Nepal att förhindra exiltibetaner från att rösta där. Nepalesisk militärpolis har stoppat röstandet på tre olika ställen i Nepal och konfiskerat valurnorna, detta stick i stäv med en tidigare policy att låta exiltibetanerna genomföra sin omröstning med låg profil för grannsämjans skull.

Det som förändrats är förstås den kinesiska regeringens ökade makt och ambitioner att få sina grannar att bete sig som lydiga vasallstater. Och det blir bara värre för varje år som går. För varje eftergift som Nepal och andra stater ger den kinesiska diktaturen, desto fler krav kommer man med.

Och detta gör mig ursinnig. Inte nog med att den kinesiska regeringen först fullkomligt förstört det gamla tibetanska samhället - både det goda och det onda - och därmed berövat tibetanerna en möjlighet att hitta sin egen väg till det moderna samhället. Inte nog med att man marginaliserat tibetanerna i sitt eget land och i praktiken kriminaliserat alla uttryck för en tibetansk identitet som inte förhandsgranskats av småpåvarna i Peking. Och inte nog med att Kina nu försöker fjärrstyra vad flyktingar får göra i exil och förneka dem en möjlighet att skapa ett civilsamhälle som kan hävda sig, både mot partipampar i Lhasa och lamorna i Dharamsala.

Inte nog med det. Nu är man på god väg att få med sig resten av världen i detta smutsiga värv. Den nepalesiska militärpolisen står förstås i första ledet. Men i resten av världen är vi inte så mycket bättre. För varje löfte den ständigt leende Wen Jiabao ger olika länder om bistånd och stöd i den ekonomiska krisen så kan man räkna med det finns finstilta klausuler eller muntliga löften om att inte trampa på Kinas ständigt växande lista på "kärnintressen". Håll därför ett öga på Grekland nästa gång mänskliga rättigheter i Kina kommer på tal i EU. Bli inte förvånad om vi får se fler knäfall inför Peking i Tibetfrågan, i stil med Danmarks villkorslösa kapitulation förra året.

Vad är det som händer egentligen? Var är debatten? Vi kan ju nagelfara i stort sett varenda övergrepp som USA och andra länder begår inför öppen ridå. Varför vågar vi inte ens fundera på vad som sker i lönndom i Kina? Jag grubblar på detta i stort sett varje dag men bloggandet hänger inte riktigt med och jag är i stort behov av några goda nyheter. Låt oss därför hoppas att Liu Xiaobo får fredspriset på fredag. Han förtjänar det. Kina behöver det.

Nog talat. Jag behöver en öl för att lugna ned mig.