Den som gräver en grop...

Det finns förmodligen ingen forskningsområde inom humanvetenskaperna som är mer politiserat än arkeologin. De flesta av oss har lärt oss att förhålla oss skeptiskt till officiell historieskrivning, eftersom vi tror oss veta att det är segrarna som skriver historien, men när en entusiastisk arkeolog kan vifta med ett sällsynt föremål framför världspressen är det lätt hänt att även kritiska sinnen faller pladask. Kina är naturligtvis inget undantag.

Nu rapporterar alltså olika media om ett kenyansk-kinesiskt forskarlag hittat kinesiska mynt och vaser, som de hävdar bevisar att Kina haft kontakter med Östafrika långt före Vasco da Gama kom dit i slutet på 1400-talet. Som bevis för detta anför man kopparmynt som kan dateras till Yongle-perioden (1402-1424), skärvor från en ovanlig typ av kinesisk celadon och att man ska ha hittat "kinesiskt DNA" bland innevånarna i en kenyansk by. En av arkeologerna går så långt att fynden visar att kinesiska besökare var mycket fredligare än de europeiska sjöfararna och att de behandlade afrikanerna "som jämlikar".

Det här luktar dålig arkeologi på långt håll, helt i stil med Dag Stålsjös associativa hembygdsforskning på 80-talet. Att Kina under lång tid var världsledande inom många områden, inklusive sjöfarten, är allom bekant, men spridda fynd av kinesiska artefakter i Östafrika kan ha kommit dit på en rad olika sätt långt efter Yongle-perioden, utan att ha den minsta koppling till den berömde Zheng Hes armada på 1400-talet. Att man kan hitta horder med arabiska silvermynt i det som idag är Sverige bevisar inte att arabiska handlare nådde Skandinavien redan under vikingatiden, det visar bara att arabiska silvermynt var populära betalningsmedel. Samma sak gäller eventuella fyndigheter av Longquan-celadon och DNA. Med tanke på hur omfattande de kinesiska handelsnätverken en gång var skulle det vara konstigt om man inte lämnade spår efter sig på olika håll i Afrika. Men det säger ingenting om hur krigiska eller fredliga kontakterna var. Om vi däremot skulle hitta arkeologiska rester efter kinesiska boplatser med många olika typer av fynd, ja, då är det nog dags att skriva om historien.

Att Zheng Hes flotta skulle ha varit särskilt fredlig är också en vanföreställning som säger mer om vår benägenhet att försöka drömma oss bort till en idealiserad forntid, än om de realiteter som rådde i Indiska Oceanen före den europeiska sjöfartsimperialismens ankomst. Zheng Hes flotta handlade i hög grad om att kungöra den relativt unga Mingdynastins makttillträde och för att propagera usurpatorn Yongle-kejsarens legitimitet som "himlens son". Seriösa forskare har kunnat visa på att Zheng Hes flotta var så massiv att ingen som kom i dess väg vågade annat än att underkasta sig Ming som vasallstater (inte helt olikt det sätt amerikanska kanonbåtar "öppnade" Japan på 1800-talet). Och de som spjärnade emot fick sig en rejäl omgång, vilket kungen av Sri Lanka fick erfara. Inte heller finns det några bevis för att Zheng He nådde Amerika före Columbus.

Det gör inte Zheng Hes flotta mindre intressant. Vi vet på tok för litet om detta, inte minst på grund av att Zheng Hes fiender i hovet såg till att göra sig av med stora delar av källmaterialet. Och jag är övertygad om att just arkeologin kommer att kunna ge svar på många frågor som historiker inte lyckats få bukt med. Men för att det ska ske måste arkeologer kunna verka fritt, utan politiskt framförda förväntningar om att hitta bevis för "Kinas fredliga uppstigande" eller annat mumbo-jumbo. För det är vad denna nyhet handlar om.