lördag 9 oktober 2010

Är vi otacksamma mot Kina?

Trots sitt skamfilade rykte är Folkrepubliken Kina en av världens mest framgångsrika propagandamaskiner. Inte så att vi egentligen tror på allt det vi hör från Peking, men vare sig vi vill det eller ej så anpassar vi vårt språkbruk till det som som kommunistpartiet godkänt i förväg. Till och med den norska nobelkommittén har fallit offer för detta när den i sin motivering säger att "hundrevis av millioner mennesker er blitt løftet ut av fattigdom" i Kina, nästan som en ursäkt för att man har mage att ge fredspriset till Liu Xiaobo.

Stämmer det att Kina lyft hundratals miljoner människor ur fattigdom och att det kinesiska folket egentligen borde vara tacksamt för sin nuvarande regim, istället för att kräva yttrandefrihet? Och är det därför fel av oss i västvärlden att vara så hårda i vår kritik av den kinesiska diktaturregimen? Detta är vad en rad kritiker av gårdagens pris tycks mena i alla fall, bland annat en för mig helt okänd Kina-expert i Norge.

Visst är det så att Kina har genomgått en historisk period av tillväxt sedan 1979, något som skapat förutsättningar för höjd levnadsstandard och i förlängningen också ett mer representativt styrelseskick. Men det är knappast första gången i världshistorien som något sådant sker. Och vi får aldrig, aldrig, glömma att samma parti som nu slår sig för bröstet som "fattigdomsbekämpare" inte bara fördröjde Kinas ekonomiska utveckling med trettio år, det presiderade också över flera av de värsta katastroferna i modern tid. Ska vi tacka en regering som gör sitt jobb och har den goda smaken att inte anställa en ny Kulturrevolution?

Medan historiska katastrofer som Förintelsen, Världskrigen och Gulag hålls upp som avskräckande exempel på hur illa det kan gå här i Västvärlden, så används istället kommunismens katastrofer i Kina som bevis på hur förträfflig den nuvarande regimen är.

Smaka på det en stund och låt det sjunka in, så förstår du hur groteskt detta resonemang är. Ska vi tacka ryssarna för att de stängde Gulag och amerikanerna för att de avskaffade segregationen i sydstaterna? Och när vi ser hur högerextrema krafter åter gör sig gällande i det stora landet söderut, bör vi då tacka Angela Merkel och den tyska regeringen för att de faktiskt har den goda smaken att inte vara nazister? När jag ser småpåvarna i Peking brösta sig för sina framsteg samtidigt som man läxar upp omvärlden för sina verkliga och inbillade försyndelser mot Kina undrar jag ibland vad preskriptionstiden är för brott mot det egna folket.

Och inte heller är det så att Kinas Wirtschaftswunder var ett resultat av en fullfjädrad plan som kejsar Deng i sin stora nåd tänkte ut för att hålla oss dödliga på gott humör. Reformpolitiken 1979 var ett direkt resultat av nödåtgärder som myndigheterna tvingats vidta för att över huvud taget få igång ekonomin. Många sedermera prisade reformer som jordreformen var faktiskt en konsekvens av lokala initiativ, vilka skett i direkt strid med centrala påbud. Det var först när de visade sig att dessa nödåtgärder funkade som centralregeringen gav sitt samtycke. Precis som den kinesisk-amerikanska företagsekonomen Yasheng Huang visat i en nyutkommen bok var de ekonomiska "underverken" inte främst ett resultat av statlig politik, utan att staten trädde tillbaka och gav lokala entreprenörer mer svängrum. Och en stor del av den så kallade "fattigdomsbekämpningen" skedde också under det mer liberala 1980-talet, inte under de konservativa 1990- och 2000-talen, då de sociala klyftorna ökat och privata initiativ kvävts av klumpiga statsägda företag.

På 1980-talet hade dessutom Kina turen att befinna sig i en informell allians med det förhatliga USA, just när amerikanerna var ivriga att hitta en allierad mot skurkstaten Sovjetunionen. Det var USA som lotsade in Kina i världssamfundet och olika internationella organisationer. Det var USA som gick i spetsen för att öppna västvärldens marknader. Det var USA som såg åt andra hållet när Kina invaderade Vietnam, samtidigt som man gick i bräschen för att straffa Sovjet för att man gick in i Afghanistan samma år. (Naturligtvis försåg både USA och Kina talibanernas föregångare med vapen.) Och det var länge USA som såg åt andra hållet när Kina kränkte de mänskliga rättigheterna, samtidigt som man inte missade en chans att läxa upp ryssarna för hur de behandlade sina medborgare och sina etniska minoriteter. Det finns många länder i världen som lidit skada av den "amerikanska hegemonin", men Kina är inte ett av dem. Och inte sitter Kina och tackar USA för något.

Så nej, jag tycker inte någon har den kinesiska regeringen att tacka för något och att vi fortfarande talar om "fattigdomsbekämpning" säger en hel del om hur långt kryperiet mot en av världens starkaste diktaturer har gått. Men nu verkar det vara slut på det och det som sker nu är en normalisering av Kinabilden i väst - inget annat.

3 kommentarer:

Chen sa...

Ja, vad ska man säga om hans påstående att: "I Kina har de ikke en gang et eget ord for meg"? Jag måste vara helt felinformerad...

Hemulen sa...

Var det inte Dubya som sa att franskan inte har något ord för "entreprenör"...

Jag tror i alla fall stollen syftar på att kinesiskan inte skiljer på pronominas subjekt och objektsform, vad nu det skulle tyda på.

Johan sa...

I så fall kan man ju lika gärna hävda att kinesiskan inte har ett eget ord för "dig", som om det faktum att man inte har objektsformer skulle säga någonting djupt och meningsfullt, och försöka dra slutsatser om kinesers förhållande till omgivningen utifrån det.

//JJ