Geely bekräftar att Volvo-affären är politisk

Bara för ett par dagar sedan lade jag upp ett inlägg där jag hävdade att Volvos förmodade köp av Geely är ett uttryck för Kinas politiska - och inte dess ekonomiska - styrka. Ford skulle aldrig låta ett kapitalstarkt företag med bara tio års erfarenhet av att bygga bilar köpa Volvo PV om det inte vore kinesiskt och frågan är vad den kinesiska regeringen lovat Ford i utbyte förutom köpeskillingen och skydd av immateriala tillgångar. Om det är en sak den kinesiska regeringen förstår så är det att omvandla politisk makt till ekonomisk makt och sedan åter förvandla den ekonomiska makten till politisk makt.

Nu kommer en obereoende bekräftelse av detta i dagens DN och SvD, där Gui Shengyue, chefen för Geely Auto, hävdar att affären aldrig hade kunnat genomföras utan regeringens stöd. Detta är ett medgivande den svenska regeringen och EU borde ta på största allvar. Ska den europeiska investeringsbanken finansiera ett politiskt motiverat köp av en svensk fordonstillverkare, ett köp som på medellång sikt sannolikt kommer att leda till att arbetstillfällen flyttas ut ur Sverige och Belgien? I klartext: varför ska inte vi ha en industripolitik när Kina har det?

Bilden har hämtats från Geelyordföranden Li Shufus hemsida och föreställer honom när han andäktigt lyssnar till politbyråledamoten Wang Gang när denne besökte en Geely-fabrik.

Hemulen spår i kaffesumpen

Om 2008 var Kinas genombrottsår som politisk och ekonomisk stormakt, så var 2009 eftertankens år för alla som bevakar Kina. Under detta år har en rad incidenter tvingat olika regeringar att tänka igenom som sin Kina-politik och bara under årets sista veckor har Kina lyckats provocera världssamfundet i inte mindre än tre frågor. Nu lägger politiker, akademiker och journalister pannorna i djupa veck och undrar vad som gått fel. Enligt det gängse konsensus bland Kina-kännare skulle västvärlden stödja de reformvänliga krafterna i Kina genom att integrera landet i världsekonomin. Vi skulle tona ned kritik och undvika att stöta oss med Kina i symbolfrågor. Istället skulle vi engagera Kina i en konstruktiv dialog och odla personliga kontakter, som skulle göra det möjligt för västvärldens politiker att lyfta luren och snabbt klara upp olika problem i samarbetet med Kina. På så sätt skulle man övertyga Kina att revalvera valutan, ta ett ansvar för att hejda den globala uppvärmningen och förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina. På sikt skulle detta strategiska partnerskap främja den demokratiska utvecklingen i Kina.

Nu, i slutet på 2000-talets första årtionde, är det uppenbart att detta paradigm inte fungerar. Kina har inte återgäldat de eftergifter västvärlden gjort på en rad områden och Kina är idag ett mer repressivt land än det var för två eller tre år sedan. Istället har Kina flyttat fram sina positioner och med jämna mellanrum provocerat fram kriser med en rad länder för att ytterligare stärka sin ställning.

Ta bara Australiens kinesisktalande premiärminister Kevin Rudd, som 2007 gick till val på att hans sakkunskap och personliga kontakter skulle föra upp de australiensisk-kinesiska förbindelserna på en ny nivå. Till en början såg detta ut att fungera och inför OS 2008 höll Rudd ett uppmärksammat tal på kinesiska på Pekinguniversitetet, där han lanserade idén om att en sann Kinavän också är rättfram i sin kritik av Kina. Talet togs emot väl av publiken och pressen hyllade talet som ett nytt steg i politiken att engagera Kina. Men under 2009 drabbades Australiens förhållande till Kina av en rad tråkiga incidenter. Den kanske allvarligaste krisen inträffade i juli, då den australiensiske affärsmannen Stern Hu arresterades för att ha ägnat sig åt "industrispionage". Det visade sig då att Rudds kontakter i Kina var till någon som helst hjälp när den australiensiska staten försökte tillgodose Hus intresse av en rättvis rättegång. Diplomater från Canberra fick inte ens träffa Stern Hu och när Kevin Rudd ringde Peking slängde kineserna på luren. När Rebiya Kadeer kort därefter beviljades visum för att delta i ett sedan länge planerat besök på Melbournes filmfestival nådde den australiensisk-kinesiska relationerna fryspunkten och den maktlöse premiärministern hånades i den australienssiske pressen. Och Stern Hu sitter fortfarande i häktet.

En rad andra länder har fått lära sig samma hårda läxa, nämligen att Kinas ledare inte är intresserade av dialog och inte återgäldar gester av goodwill. Istället agerar de kyligt och realpolitiskt och tolkar eftergifter som tecken på svaghet. Ett av skälen till att britterna reagerat så skarpt mot Kina efter Klimatkonferensen är just att Gordon Browns regering ägnat mycket tid och energi åt att bygga upp ett fungerande förhållande till Kina, men inget av detta har burit någon frukt. Nu stundar alltså 2010 och det är tydligt att Kinas förhållande till omvärlden håller på att gå igenom en kris.

Det går inte att göra några säkra förutsägelser om utvecklingen i Kina inför detta kommande året eftersom vi inte har någon tillförlitlig information om hur det interna beslutsfattandet sker. Det är helt omöjligt att göra några som helst förutsägelser om vare sig stora eller små politiska frågor. Vi har ingen aning om vilka nya partichefer som kommer att utses ute i provinserna eller om kronprinsen Xi Jinping kommer att stärka sin ställning under året. Nästan allt som skrivits om olika fraktioner i kommunistpartiet är baserat på rena spekulationer. Inte heller kan vi göra några säkra uttalanden om regimens beständighet, hur stabil den än förefaller just nu. Allt kan ändras i ett slag.

Men vi kan med viss säkerhet förutse vad som kommer hända i Europa och USA under året, så nu skådar jag djupt ned i kaffesumpen och skisserar några förutsägelser om vad som kan hända i vårt förhållande till Kina.

Geelys köp av Volvo spricker. Detta kan ske på två sätt. Det ena är att pressen avslöjar oegentligheter i affären och Ford tvingas backa ur. Det andra är att Europeiska investeringsbanken av någon anledning vägrar ge lån. Detta är inte särskilt sannolikt med tanke på det breda politiska stödet för affären, men som Koeningsegg visar är osvuret bäst.

USA och EU inför generella strafftullar på kinesiska varor på grund av Kinas vägran att revalvera valutan. Detta är relativt sannolikt och potentiellt förödande för världsekonomins återhämtning. Redan nu har USA infört nya tariffer på kinesiskt stål och en rad amerikanska ekonomer har uttalat sig för strafftullar mot Kina.

Barack Obama säljer vapen till Taiwan och träffar Dalai Lama. Obamas misslyckande att närma sig Kina försvagar hans ställning inrikespolitiskt och han tvingas genomföra detta för att stärka sin position inför kongressvalen.

Gordon Brown tvingas utlysa nyval och förlorar. I valkampanjen lyckas oppositionen framgångsrikt slå mynt av Storbritanniens försämrade förhållande till Kina.

De rödgröna vinner valet i Sverige. Mona Sahlin blir statsminister och Maria Wetterstrand utrikesminister. Kina spelar ingen större roll i valkampanjen som främst handlar om sysselsättningen, men för att tillfredsställa den interna partiopinionen gör den oerfarne Wetterstrand en rad hårda uttalanden Kina i klimatfrågan och Tibetfrågan, vilket leder till slitningar i regeringen.

EU:s nya ledarduo van Rompuy och Ashton genomgår en diplomatisk kris med Kina. Som det gångna årets händelser visat kan en kris med Kina kan uppstå på vilket sätt som helst och precis när som helst, oavsett hur väl man spelat ut sina kort. Med tanke på alla olösta frågor med Kina är det ganska sannolikt att den kinesiska regeringen kommer att försöka testa EU:s nya ledare med att provocera fram en ny kris. Men den diplomatiska krisen leder istället till att en gemensam europeisk utrikespolitik mot Kina utkristalliseras.

Liu Xiaobo får Fredspriset. Till skillnad från under det Kalla kriget, då ett flertal östeuropéer i intern exil fick Nobelpriset så har vare sig de norska eller svenska Nobelkommittéerna vågat provocera Kina genom att ge priset till en dissident som fortfarande finns i Kina. Både Dalai Lama och Gao Xingjian befann sig utomlands när de fick sina pris och den kinesiska regeringen var inte ett dugg tacksam för att den inte provocerats lika mycket som Sovjet en gång blev. Men Obamas vapenfösäljning till Taiwan innebär att den norska Nobelkommittén utsätts för hård kritik och den känner sig tvingad att pröva en väg och den i högsta grad fredlige dissidenten Liu Xiaobo får Fredpriset. Den övermodiga kinesiska regeringen inleder en förtalskampanj mot Liu enligt konstens alla regler, men kampanjen slår tillbaka och många kineser visar istället öppen sympati med Liu.

Inga av dessa händelser är några katastrofscenarier och inga kinesiska ambassader kommer att stängas i väst. Livet går vidare och vi vänjer oss. Konflikter är ju inte heller på något sätt bra i sig, vilket mycket väl kan leda till en betänklig högerkantring i till exempel USA. Men tanke på det sätt 2009 slutade det är mycket sannolikt att 2010 kommer att bli ett stormigt år i Kinas förhållande till omvärlden.

Så håll i hatten. Och ett Gott Nytt År!!!

Siffernoja och genomsynlighet

Den kinesiska regeringen struntade i omvärldens vädjanden och avrättade Akmal Shaikh i natt. Det är en tragedi av stora mått. Det fanns både lagrum och prejudikat för att benåda Shaikh, men det skedde alltså inte. Jag är så arg att jag har svårt att hitta orden, men jag ska göra ett försök.

Det tråkiga med dödsstraffet är inte bara straffet i sig, utan också den cynism som det framkallar hos folk. En av mina bloggrannar menar att det är orättvist att kritisera Kina för dödsstraffet eftersom Kina har ett genomsnittligt antal "avrättningar per capita" globalt sett. I ett så stort land som Kina kan man säga vad man vill genom att använda per capita-uppgifter. Det är därför ekonomer och andra siffernissar älskar dagens Kina. De kan tala med obestridd auktoritet om vilket kinesiskt problem som helst utan att kunna ett ord kinesiska eller ha bott i landet. Vill man överdriva något multiplicerar man med 1,3 miljarder och problemet blir stort. Och om man vill underdriva något dividerar man med 1,3 miljarder och problemet blir en statistisk nullitet. Voilà!

Jag har inget till övers för den typen av resonemang. När jag gjorde lumpen för länge sedan tvingades jag en gång lyssna till ett kompanibefäl som hävdade att Stalin var en värre diktator än Hitler genom att hänvisa till något slags sifferakrobatik. "Folkmord per capita". Smaka på den.

Men det kan ju vara på sin plats att påpeka att det finns inga exakta siffror över antalet avrättade i Kina. Sådana uppgifter är statshemligheter och nästan alla siffror som dyker upp i media kommer från uppskattningar som gjorts av olika människorättsorganisationer. Den kinesiska regeringen tillåter överhuvudtaget ingen självständig verifikation av några som helst statistiska uppgifter om Kina. Vi vet till exempel inte vad 2009 års tillväxtsiffror i Kina egentligen består av. Och ett av skälen till att den kinesiska regeringen inte ville göra några åtaganden om utsläppsminskningar var att man motsatte sig varje form av självständig verifikation.

Där har vi det kinesiska kommunistpartiets version av den nya världsordningen efter Bush i ett nötskal. Med hjälp av de demokratiska ländernas genomsynlighet ska det kinesiska kommunistpartiet kunna skåda djupt in i våra samhällen och påverka oss. När den kinesiska regeringen känner sig hotad tvekar den inte att organisera demonstrationer i väst och att använda västmedia för att föra ut sin version. Men man vill inte ha en jämn spelplan. Man vill inte låta oss skåda in i Kina och påverka landet på samma villkor. Detta är ohållbart och 2010 kommer att bli det året när den frågan kommer upp dagordningen.

Så nej, det är inte hyckleri att kritisera en permanent medlem i FN:s säkerhetsråd och världens största diktatur för att missbruka dödsstraffet. Det är helt i sin ordning. Ingen förväntar sig att Kina ska bli en fungerande demokrati över en natt eller att man ska avskaffa dödsstraffet för alla brott. Men Kina är en del av världen nu och vi har rätt att ställa den kinesiska regeringen till svars för sina gärningar på samma sätt som vi kritiserar andra länder. Vi kan inte vänta på att resten av världen ska vara perfekt innan vi kritiserar Kina.

Kina och Storbritannien: Stormvarning

Jag hade egentligen förberett ett annat inlägg när nyheten om Akmal Shaikhs planerade avrättning dök upp i etern. Shaikh är en av allt att döma psykiskt sjuk brittisk medborgare som dömts till döden för att ha smugglat in knark i Kina 2007. Han verkar inte ha förstått att de kinesiska myndigheterna har för avsikt att avrätta honom och om domen verkställs kommer det att bli den första avrättningen av en europeisk medborgare på mer än 50 år.

Jag är bestämd motståndare till dödsstraffet och känner alltid ett molande obehag när jag läser om planerade avrättningar. Bortsett från tragiken i att en psykiskt sjuk man dömts till döden finns det två saker som är värda att påpeka. Det första är att vi förmodligen inte skulle läst om Akmal Shaikh, med namns nämnande och utförlig levnadsbeskrivning, om han inte var brittisk medborgare. Även om vi läser om det kinesiska dödsstraffet i svenska medier med jämna mellanrum, så är det ytterst sällsynt att dödsdömda fångar behandlas som individer i västerländska media. Det är mycket beklagligt. Det andra är att de kinesiska myndigheterna förmodligen inte hade dömt Akmal Shaikh till döden om han inte var född i Pakistan. Kinesiska myndigheter är ökända för att särbehandla folk efter etniskt ursprung i brottmål. Det är ganska sannolikt att Akmal Shaikh dömts till ett lindrigare straff om han varit "riktig" britt.

Dödsdomen mot Akmal Shaikh är den tredje nyheten på kort tid som framställer den kinesiska regimen i mycket dålig dager och som kommer att öka opinionstrycket på europeiska politiker att ta tydligare ställning mot den kinesiska regeringens brist på hänsyn till mänskliga rättigheter och internationella normer. Alla viktiga rättsfall i Kina måste prövas politiskt i kommunistpartiet och vi får utgå ifrån att den kinesiska ledningen tänk på konsekvenserna av en avrättning, vilket omedelbart får oss att fråga oss varför man låter detta ske. Är detta en del av en allmän avkylning i förhållandet till omvärlden som bildar en parallell till George Bush den yngres ensidiga utrikespolitik? Eller är detta ett sätt att testa omvärldens reaktioner?

Ingen som följt med i brittiska media den senaste tiden kan i vilket fall sväva i något som helst tvivel om att en avrättning av Akmal Shaikh kommer att försämra förhållandet mellan Storbritannien och Kina ytterligare. Som jag påpekat tidigare hör Storbritannien till de länder som markerat skarpast mot Kina efter klimatkonferensen i Köpenhamn och det är i den brittiska pressen som Kinas spel under förhandlingarna granskats hårdast. Till råga på att rapporterar en brittisk tidning nu att kinesiska hackare låg bakom läckorna som ledde till "Climategate", de svenska klimatskeptikernas favoritsamtalsämne. Om detta på något sätt kan beläggas är de politiska och opinionsmässiga konsekvenserna svåröverskådliga.

Det ser alltså ut som om att på samma sätt som först Frankrike, sedan Australien och Danmark, genomgått svåra perioder i sina relationer till Kina under det senaste året, så står nu Storbritannien på tur. Man frågar sig varför den kinesiska regeringen känner ett behov av att tjudra olika västländer vid skampålen i ett par månaders intervaller. Varför finns ett sådant behov av att skapa och underhålla konflikter? För alla dem som trott att man kan undvika konflikter med Kina genom att gå försiktigt fram måste de senaste månadens händelser visat att det tvärtom är Kina som söker konflikter med omvärlden. Men varför? Det känns som Hu Jintao och Wen Jiabao vet något som vi inte vet, något som gör dem extra osäkra just nu. Det är den stora frågan. Men just nu tänker jag mest på Akmal Shaikh och hans familj. Oavsett vad som sker kan jag kan inte ens föreställa mig vad de går igenom just nu. Skänk dem en tanke.

Ett tecken i tiden

Det kan knappast vara en slump att DN:s första ledare efter julhelgen handlar om att Sverige och EU måste våga ta upp kritik av Kina. Det är uppenbart att erfarenheterna efter klimattoppmötet har skakat om de politiska eliterna i Europa och ögonvittnesskildringen i The Guardian (som tagits upp på denna blogg) om hur Kina saboterade förhandlingarna verkar ha spelat en katalyserande roll.

Det är dock på plats att konstatera något som är allmänt känt bland Kina-vetare runt om i världen: Europa har ingen Kina-politik. Trots att EU är Kinas största handelspartner så har inte EU någon samordnad politik gentemot Kina. Istället konkurrerar olika EU-länder med varandra om att nå överenskommelser med Kina, vilket naturligtvis innebär att Kina kan söndra och härska. Detta förvärras av att våra politiska eliter ofta är extremt okunniga om Kina. Många av våra korrespondenter på plats i Kina kan inte kinesiska. Det finns ytterst få Kina-experter i Bryssel och Strasbourg som bistår politiker och tjänstemän med kvalificerade råd. Kinesisktalande diplomater spelar en undanskymd roller på utrikesdepartementen och det är mycket ovanligt att våra ambassadörer kan säga mer än ni hao på kinesiska. I Europa, med möjligt undantag för England, har våra politiker inte insett behovet av underhålla expertis inom Kina på en bred front, från samhällsvetenskaperna till humanioran, och det har på många håll skett försämringar. Sveriges inträde i EU 1995, som haft många positiva effekter på andra områden, innebar att våra politiker valde att satsa på studiet av europeiska språk och kulturer på direkt bekostnad av utomeuropeiska studier. Trots att vi har stolta traditioner och institutioner inom sinologin har våra politiker konsekvent nedrustat och många av våra lärosäten är idag skuggor av fornstora dagar. Detta har sitt pris och det börjar nu bli uppenbart till och med för våra ledareskribenter.

Här är utgör det förkättrade USA en instruktiv kontrast mot Europa, ty Kina råkar vara ett av de länder som USA kan mycket om. I USA rör sig många av landets bästa Kina-kännare bekvämt i maktens korridorer. När den amerikanske presidenten håller tal kan man utgå ifrån att han briefats av folk som har ägnat årtionden att studera Kina och som talar språket flytande. Det finns flera ledande personligheter inom Obama-administrationen som talar kinesiska och är bevandrade i kinesisk kultur, inklusive USA:s nuvarande ambassadör i Peking. Detta beror till stor del på att USA lagt ned stora resurser på Kina-forskningen sedan flera årtionden tillbaka. De stora universiteten erbjuder inte bara kurser i kinesiska språket, utan i alla aspekter av Kina. Amerikanskas studenter kan ta kurser i allt från klassisk kinesisk Tang-lyrik till byval i Folkrepubliken Kina. Resultatet av detta märks på en rad nivåer. Detta innebär inte bara att de amerikanska tidningarna ofta är mycket mer välinformerade än den svenska pressen i sin Kina-rapportering, utan också att den amerikanska skämttidningen The Onion kan driva med Kina på ett intierat sätt.

Naturligtvis innebär inget av detta att USA alltid hittat "rätt" i sin Kina-politik, vad nu rätt än är. Olika administrationer har olika prioriteter och många sinologer har ibland bistått sina uppdragsgivare med dåliga råd. Men tack vare den djupa Kina-kunskapen så finns det en levande Kina-debatt i USA. Varje gång någon med bestämdhet hävdar att Kina gör si-eller-så på grund av den kinesiska kulturen eller historien, så finns det alltid någon som kan säga emot och ge ytterligare perspektiv. Detta innebär at USA är betydligt bättre rustat att komma på talefot med Kina.

Det är dags att rustar upp vår sinologi och Kina-forskning i Sverige och Europa. Det räcker inte längre med att bara öka antalet kinesisktalande företagsekonomer eller gymnasieelever, vi måste se till att våra studenter lär sig om alla aspekter om Kinas samhälle, kultur, politik och historia. Först då kan vi få till stånd en verklig Kina-debatt och en mer välinformerad politik gentemot Kina.

Kommunistpartiets julklapp till Charta 08

Inte helt oväntat har den kände kinesiske dissidenten Liu Xiaobo dömts till ett långt fängelsestraff idag, 11 år, anklagad för att ha ägnat sig åt "omstörtande verksamhet". Hans verkliga brott är förstås att han är en av de huvudansvariga för uppropet Charta 08, som offentliggjordes för ett år sedan. 400 människor samlades utanför domstolen och stöddemonstrationer har genomförts i Hongkong. China Human Rights Watch har en intressant täckning av händelsen och om anklagelserna mot Liu.

Domen är en av de hårdaste som utdömts de senaste åren och är ytterligare ett tecken på att de kränkningar av mänskliga rättigheter som skett i Kina de senaste två åren är en del av en trend och inte tillfälliga bakslag som skett på grund av OS eller olika känsliga årsdagar. Domen är en direkt utmaning mot alla de politiker som hävdat att Kina bäst påverkas i slutna rum i tyst diplomati. De senaste veckornas bakslag på klimatkonferensen visar med all önskvärd tydlighet att den kinesiska regeringen inte återgäldat några av de eftergifter västvärlden gjort för att få med Kina i klimatsamarbetet och för att stablisera världsekonomin. Tvärtom. Det finns just nu en djup frustration med Kinas omedgörlighet i olika kretsar i EU och USA. Kanske borde Reinfeldt lyssna till min bloggranne, som föreslagit att regeringen ska kräva lättnader i förtrycket i utbyte mot Volvo-affären? Idén är värd att prövas.

Geely-affären är en politisk fråga

Nu rapporterar den svenska pressen att en försäljning av Volvo till Geely är mer eller mindre klar. Inga detaljer om uppgörelsen har offentliggjorts ännu, men av allt att döma kommer försäljningen att bli en mycket osäker affär för både Volvo som varumärke och för sysselsättningen i Västsverige.

Detta är inte slutet för vare sig svensk fordons- eller tillverkningsindustri, men det är naivt att tro att Geely inte kommer att flytta över produktionen till Kina på sikt. Och det är inte Volvo som kommer att få ökad tillgång till den kinesiska marknaden, utan Geely som kommer att göra inbrytningar på den europeiska marknaden. Inte helt oväntat är motståndet mot affären massivt i många kretsar och det är tragiskt att varken regeringen eller Volvo-ledningen verkar ta hänsyn till det. Och vad oppositionen har för sig förstår jag inte heller.

Det första vi ska ha klart för oss är att köpet främst är ett resultat av Kinas politiska makt och inte dess ekonomiska styrka. Det är tveksamt att en oerfaren tillverkare som Geely hade kommit så här långt det inte hade varit ett kinesiskt varumärke med full uppbackning från kommunistpartiet och statliga kinesiska banker. Vi vet att före detta Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar och annat högt folk fått miljonbelopp för att bereda väg för affären, men det går inte heller att utesluta att den kinesiska regeringen använt andra typer av påtryckningar för att affären ska gå igenom. Kommunistpartiets ledare är experter på machiavelliska maktspel och skulle aldrig varit där de är nu om de inte gått över lik bokstavligen. Till skillnad från våra politiker behöver de inte ta hänsyn till en kritisk press eller till väljaropinioner.

Innan någon anklagar mig för att vara "anti-kinesisk" vill jag klargöra att jag inte är emot kinesiska investeringar i Sverige i sig. Stockholms tunnelbana drivs just nu av det kinesiska företaget MTR och det har jag inga problem med alls. Om det är något som man är bra på i Hongkong så är det att köra tåg och så länge min tunnelbana går i tid har jag inget emot att MTR tjänar en hacka. Och SL:s arbetstillfällen kommer knappast att flyttas till Kina.

Härvidlag är det ganska ironiskt att Sweden-China Trade Council, en av de röster som anklagat motståndare till affären för att vara fördomsfulla, nyligen gjorde följande freudianska felsägning i ett debattinlägg:

"Frågan är varför vi är mer rädda för Peking än för Detroit."

Geelys huvudkontor ligger inte i Peking, utan på Caymanöarna och Geely Holding Group har säte i den sydkinesiska staden Hangzhou. I vilket fall är inte så konstigt att vi är mer rädda för den kinesiska regeringens huvudstad än vi är för den amerikanska fordonsindustrins huvudort. För när allt kommer omkring är det kommunistpartiet som bestämmer i Kina och precis som andra företag har Geely att rätta sig efter de direktiv som kommunistpartiet ger, som med denna affär kommer att kunna råda över tusentals svenska arbetstillfällen och en mätbar andel av Sveriges BNP.

Det är tillräckligt svårt att ställa storföretag till svars för sina handlingar, men så länge som Volvo styrdes av Ford kunde våra journalister resa till just Detroit för att bevaka företagets göranden och låtanden. Och när Saabs öde avgjordes kunde regeringen skicka en representant för att tala till GM:s ledning. I USA kan olika intressen öppet strida mot varandra och vi kan ingripa i debatten.

Men som jag frågat tidigare: vart skickar näringsdepartementet sina representanter om Geely bestämmer sig för att lägga ned fabriken i Torslanda? Till Hangzhou eller till Zhongnanhai? Hur kan svenska journalister kolla upp Li Shufus och andra Geely-höjdares bakgrund? Kommer den kinesiska regeringen kunna använda Volvo som ett påtryckingsmedel mot den svenska regeringen om den säger eller gör något som är misshagligt för kommunistpartiet?

För det är vad den här affären handlar om: politik. Så om affären går igenom bör svenska journalister besöka kommunistpartiets nyhetssida regelbundet för att kunna bevaka det som sker i Kina. För mer Kinabevaking kommer att behövas.

Men nu ska jag återgå till julförberedelserna och tänka på trevligare saker. God jul, allihop!

Rättegången mot Liu Xiaobo har inletts

Just nu, när vi klarar av de sista bestyren inför jul, har de kinesiska myndigheterna inlett rättegången mot Liu Xiaobo, en av de ledande krafterna bakom uppropet Charta 08 förra året. En dom kan falla redan på juldagen och Liu riskerar 15 års fängelse, vilket är en mycket hård dom även för kinesiska förhållanden. Det är uppenbart att kommunistpartiet har förlagt rättegången till julhelgen och strax efter Klimakonferesen för att undvika internationell uppmärksamhet. Liu Xiaobos öde borde stämma till eftertanke bland alla dem som menar att Kina är på mot större öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Ögonvittnesskildring från Köpenhamn

The Guardian har just publicerat en mycket dramatisk artikel om förhandlingarna i Köpenhamn, där en frilansjournalist beskriver hur Kina medvetet saboterade förhandlingarna som skulle leda till ett bindande avtal. Strategin var att låta "Kina-vänliga" utvecklingsländer som Sudan fördröja diskussionen i plena under två veckor och sedan ta kål på avtalet när förhandlingarna kom i gång i slutna rum. Därefter skulle man se till att Obama och USA fick skulden för misslyckandet. Till råga på allt kunde Wen Jiabao inte ens nedlåta sig till att delta personligen i mötet, utan lät en lägre tjänsteman ta hand om de mesta förhandlingarna.

Enligt denna skildring sade Kina "nej" till precis allt som var bindande i avtalet. Det var Kina som satte sig emot att industriländerna skrev in sitt åtagande att minska utsläppen med 80 procent fram till 2050. Varför? Därför att ett sådant ambitiöst åtagande från industriländerna skulle öka trycket på Kina att svara upp med egna löften, om än inte lika ambitiösa. Sedan fortsatte Kina, ibland med Indiens stöd, att plocka ut alla bindande siffror ur utkasttexten. Slutresultatet blev en utvattnad text som USA sedan fick skulden för. Det allvarliga med Kinas agerande, menar författaren, är att Kina var väl medvetet om att Obama är svag på hemmaplan och att han behövde komma hem med hyfsat avtal. Nästa år är det kongressval och det är inte alls säkert att han kommer att få ett mandat för ett kraftfullare avtal.

Det ska bli intressant att se om fler bekräftar denna version av händelseförloppet. Jag stärks i min slutsats att Kina agerande i Köpenhamn kommer att leda till en omvärdering av EUs och USAs politik mot Kina. Det framgår nu med all önskvärd tydlighet att en politik som syftar till att "hålla kineserna på gott humör" och ge dem vad de vill ha inte leder någonstans. USA och EU har tonat ned kritiken mot Kinas politik i Tibet, avstått från att kräva en revalvering av den kinesiska valutan och det har till och med höjts röster i Europa för att häva vapenembargot mot Kina för att lätta upp förhandlingsklimatet. Inget av dessa eftergifter har lett till några som helst resultat.

Men dessa lärdomar får inte stanna förhandlingsrummen och kanslihusen, utan måste diskuteras i den allmänna debatten. Det går inte att få eftergifter från Kina slutna rum, det enda sättet det går att få eftergifter från Kina är från den allmänna opinionen. Vi måste utnyttja styrkan i våra demokratiska institutioner för att sätta press på våra egna regeringar och på Kina för att få till stånd ett klimatavtal. Vi tillhör trots allt den demokratiska världen och vi får inte sopa kritik mot ett av världens mäktigaste länder under mattan. Även nyliberala klimatskeptiker måste inse att Kinas politiska system är ett mycket större potentiellt hot mot våra fri- och rättigheter än ett klimatavtal.

Det finns ett demokratiskt underskott i Kinadebatten och det är dags att debatten om vår politik gentemot Kina förs i kommunerna, riksdagen, Europaparlamentet och i FN. 2000-talet var med all rätt det decennium som USA ställdes till svars för sin oansvariga politik. 2010-talet måste bli det decennium vi lyfter bladet från munnen och vågar kritisera och sätta press på den kinesiska regeringen. Det måste också bli det decennium då vi vågar vända oss direkt till den kinesiska folkopinionen för att få till stånd en mer klimatvänlig tillväxt. Kina är snart världens andra största ekonomi och Kinas brist på öppen debatt är inte längre intern kinesisk angelägenhet.

Kinabevakning är tillbaka

Kinabevakning är igång igen. Som mina läsare sett har jag inte postat något sedan juli och bloggen har varit helt borta periodvis sedan dess. Jag tappade lusten efter oroligheterna i Xinjiang, dels på grund av det stora antalet dödsoffer och dels för att händelserna helt kom i skymundan i media. Om en motsvarande händelse inträffat i Ryssland, Sydafrika eller USA hade vi fortfarande talat om den, men efter en vecka eller två var allt som vanligt igen i svenska media. Och vår alldeles EU-ordförande Fredrik Reinfeldt var tyst som en mus, bara för att ryta till ordentligt när Burma burade in Aung San Suu Kyi. I det läget var det bara deprimerande att kommentera nyhetsflöden.

Men det har skett en del och nu kommer Hemulen tillbaka från Mumindalen. Två saker har fått mig att återgå till bloggandet:

Det första är den förmodade försäljningen av Volvo Personvagnar till Geely. Jag har vacklat i frågan om ett kinesiskt ägande är bra för Volvo och Sverige och jag bävar fortfarande inför utsikten att ett enda, nästan okänt, kinesiskt företag är på väg att få makt över en mätbar del av Sveriges (och Belgiens) BNP. För det är vad det handlar om. Nu kan ett kinesiskt företag, som vi nästan inte vet någonting om, få betydande makt över svenska arbetstillfällen och över betydande tillgångar i bilindustrin.

Av något underligt skäl har alltså Ford valt ut Geely som det företag man helst säljer Volvo Personvagnar till. Antingen är det så att Ford vet något som vi inte vet eller så är affären precis så riskabel som den ser ut att vara. Och då kan man bara säga att utsikterna för att Volvo kommer att förbli i Sverige är mycket små. De som inte håller med om detta bör ta en titt på hur det gått för Volvo lastvagnar i Kina. Eller varför inte Kalmars egna Kinasatsning, Fanerdun?

Från vissa håll har det påståtts att motståndet mot ett kinesiskt köp av Volvo grundas på främlingsfientlighet eller kanske till och med rasism. Man kan förstås inte utesluta att en del av motståndet hämtar näring mer ljusskygga tankevärdar, men faktum är att det är helt sunt att ställa sig skeptisk till ett fastlandskinesiskt ägande av Volvo. Kina är inte vilken diktatur som helst utan världens tredje största ekonomi där Kinas kommunistiska parti har sista ordet och där i stort sett alla affärer är politiska.

Det spelar inte någon större roll om Geely är ett privat eller statligt företag. Som företagsekonomen Yasheng Huang visat i sin bok Capitalism with Chinese Characteristics så är skillnaden mellan privata och statliga företag i Kina inte formell, utan reell. Företag är privata så länge som de beter sig som privata företag, vilket i sin tur beror på i vilken utsträckning staten blandar sig i. Och kopplingen mellan det "privata" och det "statliga" i Kina stavas Kinas kommunistiska parti. Li Shufu kanske inte personligen är medlem i KKP, men det finns bevisligen particeller på Geely precis som på andra kinesiska företag och med tanke på det vi vet om hur Kinas system fungerar, så får vi utgå från att KKP har ett infytande över Geely. Hur ställer man ett sådant företag till svars? Kan vi utgå ifrån att det är den ständigt like jovialiske Li Shufu som verkligen bestämmer i Geely eller kommer vi att upptäcka att han inte alls kan infria alla löften han har gett?

För att uttrycka det tillspetsat: vart skickar det svenska näringdepartementet sina representanter om Geely beslutar sig för att lägga ned tillverkningen av Volvo i Sverige? Till Zhongnanhai eller till Hangzhou?

Här noterar jag att Geely hittills sluppit undan den hårda mediabevakning som GM, Ford, Koenigsegg, Spyker och andra intressenter i den svenska fordonsindustrin utsatts för. Svenska journalister har lyckats klura ut nästan varenda skum koppling som funnits bakom flera av dessa olika intressen, med namns nämnande. Rysk maffia, arabiska oljemiljardärer, amerikanska skurkinvesterare och excentriska svenska aristokater. Men i fallet Geely eller BAIC får vi nöja oss med löst hållna spekulationer som knappast skulle accepteras som god journalistik när det gäller andra länder. Det är dags att vi utsätter Kina för samma hårda granskning som vi utsätter USA, Ryssland eller Holland för. Kina tål det. Vårt förhållande till Kina tål det.

Det andra som fått mig att återgå är spelet kring klimatkonferensen i Köpenhamn, där Kina spelat en mycket tveksam roll, för att uttrycka det milt. Naturligtvis bär inte Kina hela skulden för misslyckandet, men den kinesiska regeringen har spelat ett mycket fult spel för att undvika bindande åtaganden om utsläppsminskningar och inte ens dragit sig för förödmjuka Barack Obama, en president som gick till val på att USA skulle ta sitt ansvar för koldioxidutsläppen och som gjort sitt bästa för att förbättra landets skamfilade rykte. Obama har haft problem att få ett tydligt mandat från senaten att minska USAs utsläpp och Kinas agerande gör det inte lättare för honom.

Här finns en hård lärdom att ta till sig och det är att man inte kan få med sig den kinesiska regeringen genom att göra ensidiga eftergifter. Sedan finanskrisen har västvärlden varit mycket mån om att inte stöta sig med Kina. Det rådande konsensus har varit att det är viktigt att hålla den kinesiska regeringen på gott humör för att få med Kina på ett klimatavtal och för att övertyga Kina om att jämna ut handelsbalansen genom låta den kinesiska valutan att stiga i värde. Därför har Hillary Clinton tonat ned kritiken mot Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter och Barack Obama lät bli att träffa Dalai Lama innan han besökte Kina. En rad västeruopeiska länder har följt efter. Förra året gav den brittiske utrikesministern David Miliband gav upp Storbritanniens tidigare hållning i Tibetfrågan och erkände i klara ordalag Kins suveränitet över regionen. Danmarks regering gick nyligen ett steg längre och sade sig till och med vara "motståndare" till "tibetansk självständighet"!

På ett sätt kan jag förstå dessa eftergifter, diplomati är att ge och ta. Utan ett klimatavtal är ett "friare Tibet" eller mänskliga rättigheter meningslösa. Problemet är att Peking ser inte saken på det sättet. De tackar och tar emot, men återgäldar inte tjänsterna. Tvärtom har man tolkat eftergifterna som tecken på svaghet och flyttat fram sina positioner. Kina har gjort klart att man inte tänker vika en tum i valutafrågan, klimatfrågan eller andra frågor. Man undrar om inte kommunistparti har fått en släng av storhetsvansinne, nästan litet grand som USA fick fnatt efter slutet på Kalla kriget och till slut valde George Bush

Detta kommer att ge upphov till omprövningar av Kinapolitiken i Väst och det är inte alls säkert att den nya generation politiker, som nu tar över världen, kommer att vara lika koncilianta mot Kina som deras föregångare varit. Redan nu har den brittiske energiministern Ed Miliband (bror till David) gått ut i hård kritik av Kinas agerande på klimatkonferensen. New York Times har också riktat skarp kritik mot Kina. Det är tydligt att en backlash mot eftergiftspolitiken är på väg både i politiska kretsar och ute i folk och söcken. Det kan både vara bra och dåligt. Om etablerade politiker fångar upp kritiken på ett konstruktivt sätt kan detta leda till en politik som inte tvekar att ta strid med Kina utan att för den skull söka konflikt i onödan. Men om våra partier ger upp frågan kommer Sverigedemokraterna med all säkerhet muta in området och då kan det bli svårt att formulera en vettig Kinapolitik som inte tar hänsyn till tillfälliga opinionssvängningar. Vi kan redan nu se hur SDs systerparti i Danmark försöker slå mynt av regeringens kullerbytta i Tibetfrågan. Det vore en tragedi om detta sker även i Sverige.

Detta är allt jag har att säga just nu. Jag kan inte garantera att Kinabevakning finns kvar om ett halvår, men just nu känns det angeläget att blogga om Kina.

Funderingar kring händelserna i Xinjiang

Nu börjar bilden av upploppen i Xinjiang klarna. Fler trovärdiga källor uppger nu att det största antalet dödsoffer bestod av hankineser, som dödades av kringströvande uiguriska gäng i söndags. Det är mycket vi fortfarande inte vet om händelserna, men det ser nu ut som att Alex i Kina hade rätt att kalla söndagens händelser för "rasupplopp". Hur detta kunnat ske under mitt under näsan på polisen är en gåta, men Malcolm Moore från Telegraph uttrycker sin försiktiga beundran för hur polisen lyckats hålla de stridande grupperna isär. Kanske har Folkets beväpnade polis lärt sig att hantera crowd control? Det är för tidigt att säga. Som vanligt är Twitter det bästa sättet att följa utvecklingen.

Trupper har nu satts in i Ürümqi, men läget är fortfarande oroligt rapporterar Aftonbladet, SvD och DN. Hu Jintao har lämnat toppmötet i Italien för att ta itu med situationen, vilket säger en del om hur allvarligt läget är: ingen vågarlängre ta nya initiativ utan ledarens välsignelse. Wen Jiabao, den farbroderlige premiärministern, som brukar komma ut vid katastrofer har inte setts till. Wang Lequan, som har varit partisekreterare i Xinjiang sedan 1994, förväntas av många bedömare få sparken. Detta är mycket troligt, men nyckelfrågan är varför han får sparken. Är det för att han varit för "mjuk" mot uigurerna eller för "hård"? Svaret på den frågan avgör vilken politik som kommer att föras i Xinjiang den närmaste tiden. Hittills har de kinesiska ledarna inte visat prov på självrannsakan.

Men det är inte bara det kinesiska ledargarnityret som måste rannsaka sig själva. Söndagens upplopp och det höga antalet dödsoffer kommer inte att förbättra uigurernas anseende i Kina. Det är oerhört viktigt att Rabiya Kadeer, som fått skulden för upploppen, tydligt tar avstånd från våldet i söndags på samma sätt som Dalai Lama tog avstånd från våldet i Lhasa i mars 2008. Annars kommer hon att spela direkt i händerna på den officiella kinesiska propagandan som går ut på att oroligheterna bottnar i utländsk inblandning.

Grundproblemet i Xinjiang fortsätter dock att vara bristen på respekt för uigurernas legitima missnöje med sin situation och detta går tillbaka många år i historien. Jag tror det kan vara svårt för många svenskar att inse vidden av problemet. De flesta svenskar som reser till Kina grundar sina intryck från storstäder som Peking och Shanghai, där man ofta kan se prov på en överraskande öppenhet. Många Kina-svenskar slår därför ifrån sig mycket av det de läser och hör i media om förtrycket i Tibet eller Xinjiang. Jag har själv haft liknande tendenser. För mig var vändpunkten då jag besökte Xinjiang för flera år sedan. Jag chockerades över hur bortträngda uigurerna var och vilket förakt hankineserna visade för dem. I Ürümqi - huvudstaden i uigurernas "autonoma" region - dominerade den hankinesiska kulturen totalt och i bokhandlarna var det lättare att få tag på en italiensk ordlista än ett kinesisk-uiguriskt lexikon! Och du skulle se vilka blickar jag fick från de hankinesiska butiksbiträdena när jag frågade efter böcker om uigurernas språk och kultur. När jag sedan satte mig ned för att bläddra igenom de böcker jag faktiskt fick tag på blev jag omedelbart föremål för positiv uppmärksamhet från uigurer i närheten och sedan följde samtal på bruten kinesiska.

Jag pratade också med hankineser och alla dessa samtal förändrade min bild av Kina oåterkalleligt och jag började inse att det inte bara handlar om att den kinesiska staten förtrycker uigurer. Det handlar också om att många hankineser har en mycket föraktfull inställning till minoriteter i allmänhet och uigurer i synnerhet. (Uigurernas uppfattning av hankineserna är inte så mycket bättre heller förstås, men de befinner sig i ett underläge.) Den kinesiska regeringen har en dubbel inställning till detta. Å ena sidan måste man förhindra att föraktet slår över i våld och man har gjort vissa symboliska eftergifter till uigurerna, som till exempel undantag från ettbarnspolitiken. Det är dessa eftergifter som ligger bakom påståendena att uiguerna är en bortskämd minoritet. Å andra sidan bygger den kinesiska staten på att främst hankineserna är nöjda och regeringen tvekar inte att spela på fördomar mot minoriteter när det är politiskt opportunt. Det är denna draksådd - och motreaktionen - vi nu ser resultatet av. Hans Egnell på Motpol menar att bristen på mänskliga rättigheter är ett problem för "Kina som nation, inte bara Xinjiang". Det stämmer, men regimens förtryck drabbar inte alla lika. Förtrycket känns dubbelt så tungt om du tillhör en etnisk minoritet. Det finns inte "ett Kina", utan flera, och om du vill lyckas där måste du ha fötts in i "rätt Kina".

Rapport från Ürümqi

Detta är en intressant och saklig rapport av Melissa Chan från Al-Jazeera om den gångna dagens oroligheter i Xinjiangs huvudstad.

Melissa har också en egen Twitter-logg där hon lagt in sina reflektioner om stämningen i Ürümqi. Eftersom hon är av kinesiskt ursprung har hon själv blivit utsatt för fientligheter från uigurer, samtidigt som journalister med europeiskt utseende har blivit angripna av hankineser. Hon sammanfattar: "Det finns inget rätt eller fel längre. Bara medborgargarden, hankineser och uigurer. De flesta är män, men det finns även kvinnor och barn."

Uppdatering: Newsmill har två läsvärda inlägg om Xinjiang. Det är bra att debatten kommer igång nu.

Kinabevakning reder ut begreppen

Våldsamheterna fortsätter i Ürümqi och det är nu uppenbart att händelserna är av samma dignitet som studentprotesterna i Peking 1989. Enligt DN så har nu hankineser gått ut i en vedergällningaktion mot uigurerna. SvD rapporterar att hankineser säger att "Nu är det vår tur." BBC har lagt ut intressanta rörliga bilder på en fredlig demonstration av uigurer där de konfronterar polisen. De som vill följa utvecklingen minut för minut kan följa nyhetsflödet på New Dominions Twitter-konto. I jämförelse med den totala mediablockaden efter upploppen i Tibet förra året är öppenheten mot utländska medier slående och det verkar som reportrar kan röra sig relativt fritt.

Samtidigt återstår det en hel del oklarheter kring söndagens händelser och fördelningen av det höga antalet dödsoffer. Var upploppen i söndags bara en vedergällningsaktion mot hankineser efter pogromen mot uigurer i Shaoguan den 25 juni? Eller handlade det om en fredlig protest som urartade till ett våldsamt upplopp först efter det att polisen ingrep? En rad mycket skakande vittnesskildringar och bilder har redan dykt upp på Internet, vilka tyder på att både hankineser och uigurer lidit svårt av sammanstötningarna. Det skedda är en tragedi av stora mått för alla parter.

Nätutgåvan av det officiella partiorganet Folkets dagblad har lagt upp en särskild temasida som ska föra ut budskapet att händelserna i Ürümqi bara är en resultat av uiguriska våldsverkare och separatister. Vi första anblicken kan man tycka att det är naturligt att den kinesiska regeringen kopplar på propagandamaskinen, men det är viktigt att komma ihåg att så kallade "massincidenter" med våldsinslag inträffar varje år i Kina och officiella media har faktiskt visat prov på att kunna rapportera om dessa incidenter relativt objektivt. Den kinesiska centralregeringen har också gått ut offentligt och kritiserat lokala myndigheter för att ut för hårt mot lokala protester. Rent teoretisk borde den kinesiska regeringen alltså kunnat hantera protesterna i Ürümqi på ett mer känsligt sätt, men problemet är att både den lokala regeringen i Xinjiang och den kinesiska centralregeringen domineras totalt av hankinesiska partibyråkrater som nästan helt saknar förståelse för etniska minoriteter. Många av dem har byggt sina karriärer på att kväsa både verklig och påstådd separatism. Dessutom finns det utbredda fördomar mot uigurer i Kina, vilket gör att det finns starka incitament att gå hårt fram för att tillfredsställa "folkopinionen". Det finns med andra ord inga mekanismer för att hantera etnisk oro. Och trots allt tal om "separatism" finns det i nuläget finns det inga fasta bevis för att det är fråga om en separatistisk demonstration, utan allt tyder på att oron bygger på utbrett socialt missnöje bland uigurerna. Tvärtom har Rebiya Kadeer, som den kinesiska regeringen anklagat för upploppen, för inte så länge sedan tagit avstånd från självständighet, utan istället förespråkat autonomi för uigurrena.

Händelserna i Xinjiang har provocerat fram en del intressanta reaktioner i den svenska bloggosfären. Ett par svenska bloggare på högerkanten har tagit fasta på det flesta uigurer är muslimer och kopplar händelserna till global terrorism, men det är värt att erinra sig att än så länge har inga uppenbara kopplingar avslöjats och den islamistiska rörelsen i området är svag och splittrad. Jag uppmanar dessa bloggare att läsa igenom som Xinjiang-kännaren James Millwards pamflett om separatism och fundamentalism.

LiberumWeto tror sig veta att uigurerna är en bortskämd privilegierad minoritet som lämnat fältet öppet för smarta kinesiska entreprenörer som nu tagit över Xinjiang av egen kraft. Detta är en uppfattning som bygger på en djup okunnighet om hur den regionala autonomin fungerar i Xinjiang. Det är sant att centralregeringen ger etniska minoriteter vissa fördelar, men diskrimineringen mot uigurer i närlingslivet, statsförvaltningen och utbildningen är institutionaliserad i Xinjiang. Perfekta kunskaper i kinesiska förväntas för i stort sett alla jobb och alla ledande politiska befattningar innehas av hankineser. Dessutom kan man inte bortse från den roll Folkets befrielsearmé har spelat för kolonisationen och exploateringen av Xinjiang. Jag rekommenderar LiberumWeto att läsa Human Rights Watch rapport om diskrimineringen av minoriteter i Kina.

Kinabloggen frågar sig slutligen om upploppen kan leda till att Kina delas. Det är sant att imperier brukar krackelera i periferin och bara det faktum att oron började i sydkinesiska Guangdong och sedan spred sig till Xinjiang är ett allvarligt orostecken i sig. Men vi är inte där än och mycket kan hända framöver. Här kan jag inte rekommendera annan läsning än att följa med i nyhetsflödet.

Sammanfattning av läget i Xinjiang...och en efterlysning av Reinfeldt

Nu har vidden av händelserna i Ürümqi nått den svenska pressen och svenska journalister har börjat intervjua uigurer på plats i Sverige. Vi vet fortfarande mycket litet om vad som egentligen skett bortsett från vinklade rapporter från Xinhua, uiguriska världskongressen och material som cirkulerar på Internet. De som vill följa utvecklingen via tillförlitliga källor bör hålla ett öga på China Global Times och the New Dominion. En sak är dock säker: denna händelse kommer att vara förstasidestoff för ett tag framöver. Enligt Aftonbladet har protesterna spritts till Kashgar.

Det är särskilt två saker som är slående. När protesterna bröt ut i Tibet förra året låg den officiella dödssiffran på 22 personer, vilket ansågs vara lågt tilltaget av exilgrupper. Efter gårdagens händelse har en dödssiffra på 140 personer angivits. Jämför detta med 22 bekräftade dödsoffer under protesterna i Iran i år eller den officiella dödssiffran på 241 efter massakern i Peking för tjugo år sedan. Den verkliga dödssiffran mycket väl vara betydligt högre. Än så länge vet vi inte vad som givit upphov till denna höga dödssiffra eller den etniska sammansättningen bland dödsoffren, men det finns uppgifter om att Folkets beväpnade polis skjutit in i fredliga demonstranter, vilket kan förklara det höga antalet dödsoffer. Det kommer att dröja ett tag innan vi kan få ett grepp om vidden i det inträffade.

Det andra som slår en är förstås snedvridningen i den kinesiska rapporteringen. Å ena sidan låter man den autonoma regionens formella överhuvud Nur Bekri ta hand om fördömandet av Rebiya Kadeer och den exiluiguriska rörelsen. Å andra sidan tvekar inte officiella media att sända kodade meddelanden till den kinesiska allmänheten om att uigurer är våldsamma och att deras missnöje med det kinesiska styret inte har någon legitimitet. Visserligen ger man läpparnas bekännelse till "nationell enighet" över de etniska gränserna, men rapporterna fokuseras på den påstådda kopplingen till utländska grupper och våldet i protesterna, där folk ägnat sig åt att "slåss, plundra och bränna" (打砸抢烧), vilket är en klassisk propagandistisk kliché. Men rapporteringen kring det första upploppet bröt ut i Shaoguan i slutet på juni var ytterst lågmäld, trots att vi nu har relativt säkra uppgifter på att upploppet i Shaoguan hade karaktären av en pogrom mot uigurer. Detta är anmärkninsvärt. Kinesiska media ger ibland förstående publicitet till lokala protester ute i landet, men mig veterligen har kinesiska media aldrig rapporterat positivt om någon protest som letts av uigurer eller tibetaner, vare sig den varit fredlig eller inte.

Torbjörn Peterson skriver att konflikten är "ungefär den samma som den i Tibet". Jag är av en annan mening. Det är mycket som skiljer Tibet från Xinjiang. För det första har Xinjiang varit under någon form av kinesiskt styre sedan mitten på 1700-talet och till skillnad från tibetanerna kan uigurerna inte se tillbaka på någon längre period av relativ självständighet. Inte heller har de några självklara ledare att se upp till och som har tillräckligt med pondus att mana till lugn i oroliga tider. Rebiya Kadeer är på många sätt en ledare med viss resning, men hon är inte någon Dalai Lama, som åtnjuter respekt från både religiösa och icke-religiösa tibetaner.

En annan skillnad är att till skillnad från Tibet, som fram till nyligen haft en relativt homogen befolkning, så har Xinjiang alltid haft en blandad befolkning, även om uigurerna oftast varit i majoritet. Förutom uigurer och hankineser finns det bland annat uzbeker, kazaker, kirgiser, tadzjiker och det lilla folket sibe. Rent historiskt har uigurerna varit politiskt lågmälda och de största upproren i regionen har letts av uzbeker som Yaqub Beg eller kazaker som Osman Batur. Det som har förändrats sedan 1949 är att den kinesiska regeringen sponsrat en massiv invandring av hankineser till regionen, vilket har ökad den kinesiska befolkninmgsandelen från cirka 5 procent till uppemot 45 procent. Hankineserna domnerar nu i stort sett alla samhällets områden i Xinjiang, medan uigurerna håller på att förvandlas till en minoritet, vilket har gett upphov till den motsättningar vi nu ser. På många sätt är uigurerna mer trängda än tibetanerna är. De som vill läsa mer kan med fördel ta en titt på James Millwards bok om Xinjiangs historia. SvD har också en översikt över problematiken i Xinjiang.

Slutligen. Amnesty har redan gått ut och fördömt den kinesiska regeringens agerade. Men var är Reinfeldt, ordföranden i den europeiska unionen? När oroligheter Iran bröt ut ryckte Reinfeldt ut med maningar till lugn och respekt för det iranska folkets vilja. Var är han nu? Reinfeldt är just nu politisk ledare för världens viktigaste marknad och Kina en av EU största handelspartners. Ett uttalande vore på sin plats.

Oroligheterna i Ürümqi.... och Reinfeldts tystnad

Nu rapporterar den svenska pressen att det har brutit ut oroligheter i Xinjiangs huvudstad Ürümqi. Skälet till protesterna har inte framkommit, men DN hävdar att demonstrationerna uppstått som svar på upplopp i Shaoguan, Guangdong, för en tid sedan. Upploppen i Shaoguan bröt ut på grund av rykten att ett par uiguriska gästarbetare våldtagit två hankinesiska kvinnor. Detta ledde till våldsamma sammanstötningar då hankinesiska arbetare gav sig på uigurer som vedergällning för våldtäkterna. Efter ett tag kom det emellertid fram att våldtäktsryktena spritts av en arbetare som hämnd för att han blivit avskedad och protesterna rann så smånigon ut i sanden.

Jag fick först upp ögonen för oroligheterna i Shaoguan på Roland Soongs nyhetsblogg EastSouthWestNorth, där han i sin omisskännligt populistiska ton spred obekräftade rapporter från den kinesiska bloggsofären om de påstådda våldtäkterna och upploppen som följde. Min uppfattning om ESWN, som jag en gång i tiden läste regelbundet, har sjunkit allt djupare under det senaste året mycket på grund av att Soong sällan missar ett tillfälle att bedriva krypskytte mot etniska minoriteter eller demokratikämpar.

Nu återstår det att se om upploppen i Ürümqi bedarrar eller om de blir början på en större rörelse. Precis som den trovärdiga Xinjiang-bloggen New Dominion påpekar så kan vi inte utgå ifrån att protesterna bara består av uigurer eller att de riktar sig mot hankineser. Visst har uigurerna i Xinjiang mycket att vara missnöjda med, men den senaste tiden ekonomiska oro kan ge upphov till protester av annat slag. Vi måste också vara förberedda på att rapporter om oroligheterna och otrevligt bildmaterial kan spridas, vilket kan röra upp känslorna ytterligare. För oss som bloggar om Kina är det därför viktigt att hålla huvudet kallt och inte generalisera utifrån fragmentariska rapporter.

I vilket fall som helst så finns det två skäl varför vi i Sverige ska bry oss om den här nyheten. Den första är att den svenska säkerhetspolisen för en månad sedan arresterat en svensk medborgare av uiguriskt ursprung för spioneri mot uiguriska flyktingar i Sverige, vilket lett till att Sverige och Kina utvisat diplomater. Så frågan är redan på dagordningen vare sig vi vill det eller ej. För det andra har vår statsminister Fredrik Reinfeldt tagit över ordförandeklubban i EU och om protesterna i Xinjiang leder till oroligheter i samma storleksordning som i T1bet förra året kommer det att bli hans uppgift att jämka ihop en gemensam linje. På samma sätt som Frankrike hamnade i skottlinjen förra året under Sarkozys ordförandeskap så kan Sverige komma i blickfånget och redan nu riktas blickarna mot vår statsminister inför det kommande G8-mötet, där han kommer att representera Europa.

Det finns andra skäl för Reinfeldt att tänka till var han står i förhållande till Kina och det är tråkigt att det är oroligheter som gör att Kina kommer upp på löpsedlarna. Kina är en av EUs största handelspartner och unionen har ett stort underskott i sitt handelsutbyte med Kina. Trots detta har Kina mer eller mindre försvunnit från den svenska nyhetsrapporteringen och i ovannämnda SvD-rapport nämns Kina endast en gång. Jag har inte heller hört Reinfeldt säga ett ord om Kina sedan han tog över ordförandeskapet. Vad kommer han att tillföra Kina-politiken i EU? Det är dags att vi har en öppen diskussion om detta. Varför är Reinfeldt så tyst?

Uppdatering: De flesta rapporter i den svenska pressen om oroligheterna i Ürümqi kommer från TT som i sin tur verkar fått sina uppgifter från Reuters. Men om man jämför Reuters rapport med de svenska artiklarna får man lätt syn på en liten detalj. I Reuters artikel uppges det att en av de uiguriska talesmännen Dilxat Raxil, befinner sig i exil i Sverige, medan de svenska artiklarna endast slår fast att han är "talesman för den Tysklandsbaserade Uiguriska världskongressen". Med tanke på allt som tidigare skrivits om uiguriska flyktingar i svenska media undrar man hur kan det ha undgått TT att Dilxat Raxil bor i Sverige? Eller har Reuters fel? Om denne man verkligen befinner sig i Sverige så borde det väl vara ett rent kap journalistiskt sett. Det här är inte första gången den senaste tiden som den svenska pressen underlåter att rapportera svenska kopplingar till Xinjiang-relaterade nyheter, medan utländsk press ger en mer fullständig bild. Jag frågar mig varför.

Den obefintliga Kinadebatten

Protesterna i Iran rullar på och alla Kinabloggar tävlar i att dra olika paralleller mellan skeendet i Iran och de kinesiska studentprotesterna för tjugo år sedan. Det är mycket intressanta debatter och analyser, men i slutänden är det utfallet av proteströrelsen som kommer att avgöra vilka paralleller vi drar. Om protesterna slås ned med våld som i Peking så kommer vi naturligtvis att se detta i ljuset av den kinesiska våren. Men om protesterna leder till någon avgörande förändring i regimen eller till och med ett regimskifte kommer vi att tänka på omvälvningarna i Östeuropa. Själva det faktum att vi i Kinasvängen talar om Tian'anmen visar hur pessimistiska vi blivit.

Samtidigt har en viktig Kinanyhet seglat nästan ombemärkt förbi. I kölvattnet på spionhistorien tidigare denna månad har en kinesisk diplomat nu utvisats från Sverige och den kinesiska regeringen har svarat med att utvisa en svensk diplomat från Kina. Detta är ett tämligen rutinmässigt agerande från både svenska och kinesiska regeringarnas sida, men jag vågar säga att om det hade rört en rysk spionhärva så hade rubrikerna varit större.

Vadan denna tystnad? Sverige kommer att ta över ordförandeklubban i EU och vi utvisar en diplomat från en av våra viktigaste handelspartners. Denna story har flera viktiga infallsvinklar med betydelse för ordförandeskapet som den svenska pressen borde ha nappat på om de gjorde sitt jobb. Man skulle kunna tala om flyktingspionage och annat spionage, om mänskliga rättigheter för minoriteter (den gripne spionen är uigur). Man skulle också kunna göra en allmän analys av de svensk-kinesiska förhållandena inför ordförandeskapet och fråga vad Reinfeld kan göra för att förbättra handelsutbytet. Men inte ett knyst.

Kinadebatten i Sverige är i stort sett obefintlig. DN hade en utrikesdag för ett tag sedan, men vad jag kunde se uppmärksammades inte Kina nämnvärt. Under EU-valet var det rätten att ladda ned musik gratis som engagerade oss mest. Samtidigt står EU inför flera viktiga utmaningar i sitt förhållande till Kina. Men det enda som kan få oss att tala om Kina är tydligen naturkatastrofer, blodiga upplopp och våldsamma protester. När så inte är fallet låter vi diskussionerna föras i slutna rum. Är det så vi vill ha det?

Det absolut mest förbjudna

När jag startade den här bloggen trodde jag att jag skulle bli ganska ensam i den del av den svenska bloggosfären som sysslar med Kina och att mitt intresse för kinesisk politik skulle skapa en snedvridning i den svenska bloggosfärens Kinabevakning. Det har visat sig att jag haft fel. Då och då upptäcker jag nya bloggar som sysslar med olika aspekter av Kina och kinesisk kultur. Vi har Blå Lotus, som bevakar Kina från plats och ställe i Shanghai och lägger upp intressanta inlägg om det kinesiska samhället. Den nya bloggen Bokberget uppmärksammar intressanta trender i kinesisk litteratur och kultur, som gjort att jag fått upp ögonen på en rad nyutkomna böcker. Ute i den svenska bloggmyllan finns också Logofili, en lågmäld blogg som kastar ljus på olika aspekter inom sinologi och filologi. Detta är bara ett axplock, det finns fler bra bloggar där ute.

Nå, det var inte detta jag skulle tala om. Häromdagen lade Logofili upp ett inlägg om vilken låg uppfattning en del kinesiska författare har om utländska sinologer och översatte ett par ganska fräna kommentarer som yttrats därvidlag. Efter hand började diskussionen kretsa kring den korrekta översättningen av ett välkänt kinesiskt invektiv och jag gav mig in med ett par synpunkter som berörde främlingsfientligheten i Kina. På en gång hettade diskussionen upp till hundra grader och spårade ur totalt. Jag kanske har min egen skuld till detta, men jag har sett detta hända förut. För ett par månader lade den amerikanska Kinabloggen ChinaGeeks upp ett inlägg som i ganska milda ordalag kritiserade det han uppfattade som rasism i Kina. Innan man visste ordet av spårade debatten ut och debattens böljor spred sig i alla riktningar. Jag försökte göra ett par inlägg men gav upp.

Det är idag möjligt att på ett sansat sätt diskutera nästan alla slags saker som berör Kina, inklusive de "tre förbjuda T:na" - T1ananmen, T1bet och Ta1wan. Men det ögonblick någon antyder att främlingsfientlighet - eller kanske till och med rasism - existerar i Kina så spårar debatten nästan alltid ut och urartar till en tävling om vem som skriker högst. Det intressanta är att skiljelinjerna i debatterna inte alltid går mellan kineser och icke-kineser. Många av de mest svidande uppgörelserna med kinesisk rasism har skrivits av kineser själva och många av de högljuddaste dementierna kommer från icke-kineser som anser sig ha "förstått" Kina. Men budskapet når till slut fram: ingen diskuterar rasism i Kina ostraffat. Detta är en av de största tabuna, om inte det största, bland olika kretsar som sysslar med Kina.

Jag förstår faktiskt inte varför är det så svårt att föra en diskussion om främlingsfientlighet och rasism i Kina. Visst har Kina och många kineser fått lida av utländska invasioner och diskriminering runt om i världen. Men det är ingen ursäkt, det är en förklaring. Många av de länder som vi idag tycker om att peka ut som de värsta syndarna har sitt eget förflutet som offer. Och stormakten Kina har sin egen tradition av främlingsfientlighet som redan nu påverkar landets relationer med sin omvärld. Det måste gå att föra en saklig och sansad diskussion - där man inte tvingas rada upp en rad reservationer - om kinesisk främligsfientlighet, rasism eller vad vi väljer att kalla det. Detta är något som bekymrar många kineser själva, som idag med fasa ser unga nationalister bete sig som rasistiska motsvarigheter till rödgardister. Det är möjligt att kinesisk rasism inte är värre än på andra håll i världen och det är möjligt att små problem förstoras upp, men det kommer i så fall en öppen diskussion att påvisa. Det måste gå att diskutera detta utan att anklagas för att vara okunnig eller fördomsfull mot "Kina" eller att få sina motiv ifrågasatta. Har jag helt fel, eller?

Vad handlade allt om egentligen?

Blå Lotus tar upp ett inlägg från den berömde brittiske journalisten James Kynge på Danwei, där han anklagar västerländska media för ge en vilseledande bild av studentrörelsen 1989 som han själv rapporterade ifrån när det begav sig. Kynge kritiserar västmedia för att utmåla studentrörelsen som en rörelse för demokrati. Han menar att studenternas inte nödvändigtvis var ute efter att kräva västerländsk demokrati och att deras krav hade mer att göra med en allmän uppgörelse med Mao-eran än något annat. Studenterna var mycket mer konservativa än vi i väst vågar erkänna.

Visst lämnar västmedias rapportering av 4 juni mycket att önska, men jag tycker inte att vi ska vara för pedantiska heller. Bland oss Kinavetare är det nästan en folksport att leta fel i Kinarapporteringen. Dessutom missar Kynge en viktig poäng och det är att demokrati nästan alltid handlar om något annat än ett visst styrelsesätt. Demokrati kan formuleras på många olika sätt och när allt kommer omkring är det bara en statsform där de styrande kan ställas till svars för sina handlingar med jämna mellanrum, ett ideal som de flesta kan ställa upp på men det är svårt att få folk att demonstrera för. När folk går ut på gatorna för att protestera mot en regering, så är det i allmänhet konkreta saker som drar i dem. Arbetslöshet, bostadsbrist, korruption, vad du vill. Men i samma ögonblick som de styrande svarar med att kritisera eller på annat sätt kommentera protesterna och de demonstrerade ställer upp nya krav så har den demokratiska processen redan börjat i sin mest elementära form. Det var precis detta som skedde i Peking våren 1989, varken mer eller mindre.

Att rikta in sig på i vilken grad studenterna och arbetarna verkligen förstod vad allmän och lika röstätt innebär (i väst!) är enligt mitt förmenande bara uttryck för precis samma elitism som Kynge anklagar en del kinesiska studentledare för. Tänk i fall vi skulle gå tillbaka och granska vår egen rösträttsrörelse på samma sätt. Hur många män och kvinnor i Sverige förstod egentligen det svenska styrelseskicket när rösträttsreformen genomfördes anno 1921? Hade Sverige verkligen uppnått den ekonomiska utvecklingsrad som våra statsvetare idag menar krävs för ett civilt samhälle och en fungerande demokrati? Jag misstänker att vi skulle komma fram till mycket nedslående slutsatser om vi genomförde en sådan undersökning.

Men vi har klarat oss ganska bra av det enkla skälet att vi fått lära oss demokrati genom att praktisera den. Ibland har det funkat, ibland inte. Ibland har politikerna sagt dumma saker, ibland har de sagt kloka saker. Just rätten att säga något korkat eller framföra korkade krav och sedan få verbalt mothugg är en del av processen. Jag tycker att kinesiska studenter har precis lika stor rätt att vara korkade och omogna som vi, och av det skälet kommer jag fortsätta att säga "demokratirörelsen 1989". Så det så.

Spöklik tystnad runt den himmelska fridens port - intryck under en promenad

Denna blogg är som sagt öppen för gästinlägg och jag har äran att publicera ytterligare ett inlägg från Denver från ort och ställe i Peking:

Eftersom jag ändå skulle hämta en person vid järnvägsstationen i förrgår kväll passade jag på att ta en promenad runt Tiananmen-torget, eller "Himmelska Fridens Torg" som den något missvisande svenska översättningen lyder. Först tänkte jag ta tunnelbanan ända ut till torget men insåg att det troligen skulle vara avstängt, så jag gick av vid affärsgatan Wangfujing i närheten.

Wangfujing är en ganska lugn plats säkerhetsmässigt sätt och det är ovanligt att man ser annat en piket då och då, men denna kväll var det annorlunda. Redan i uppgången var polisnärvaron tydlig, och den blev bara tydligare och tydligare ju närmare jag kom torget. Ungefär var femtionde meter stod en polisbok med påslagna blåljus uppställda. Poliser gick runt i grupper och uppgick till ungefär en tredjedel av alla människor jag såg.

Det är svårt att inte bli paranoid när man möts av en situation som denna, men åtminstone två män jag mötte hade tagit med både kamera och stativ, troligen för att fånga något av atmosfären. En kvinna stod under granträden mittemot torget och filmade med en handhållen videokamera. I övrigt var det en relativt tryckt och tyst stämning.

Av det jag kunde se när jag gick i riktning ned mot Qianmen var torget fullständigt tomt, så när som på polisernas bilar. Strålkastarna lyste starkt och gav platsen ett spöklikt intryck. När jag äntligen kom fram till tunnelbanestationen drog jag en lättnadens suck över att den tryckta stämningen hade släppt och ersatts av det som är typiskt under en varm sommardag i staden.

Jag var i de lägre tonåren när massakern inträffade, och har inte mer än dunkla minnen av rapporteringen. Sedan dess har torget kommit att figurera i andra former av demonstrationssammanhang men just den här händelsen fortsätter, 20 år efteråt, att sätta sin prägel. Om man åker till torget, vill säga. I andra delar av staden är det som om inget hade hänt och det är förståeligt att händelsen inte är av större intresse för de flesta ungdomar.

På så sätt uttrycker också händelsen en generationsklyfta - medelålders människor, oavsett om de hade något personligt samröre med demonstrationerna eller ej, tenderar att vara mer radikala i sin kritik av regeringens hantering av desamma. Reformerna hade inte hunnit verka särskilt länge när de växte upp och de kunde identifiera sig mer med studenternas och arbetarnas krav. Dagens generation är, utan att generalisera för mycket, den som tjänat mest på reformerna och därmed också betydligt mer positivt inställd till den rådande politiken. I rättvisans namn måste det också påpekas att dagens politik i mångt och mycket är av ett annat slag än den som ledde till demonstrationerna, och dagens problem av ett annat slag.

Locket är fortfarande på. Det lär nog dröja åtminstone ett decennium innan det släpper.

Kinesiskt spioneri och dagens datum

När jag först läste nyheten om att en man gripits för flyktingspionage hade inga uppgifter ännu släppts som vilket land mannen spionerade för, men jag hade en underlig känsla av att det fanns en koppling mellan nyheten och dagens datum - den fjärde juni. Nu har TV4 kommit ut med uppgifter om att mannen, som är svensk medborgare, spionerat på kinesiska flyktingar för den kinesiska underrättelsetjänstens räkning. Säpo har enligt uppgift spanat mot den här mannen en längre tid och det kan knappast vara ett sammanträffande att nyheten släpps just idag.

Den fjärde juni

Det är nu exakt tjugo år sedan "Folkets befrielsearmé" krossade demokratirörelsen och sköt ned obeväpnade demonstranter på Pekings gator. Det är fortfarande oklart hur många som fick sätta livet till, men initierade bedömare hävdar att siffran bör ligga mellan 400 och 800 dödsoffer, och då räknar vi inte in alla dem som föll offer för regimens hämnd utanför huvudstaden. Den 4 juni ledde till en ommöblering i kommunistpartiet och att den politiska reformprocessen stannade av totalt.

Nu har den svenska pressen börjat uppmärksamma tjugoårsminnet och ute i bloggvärlden börjar det poppa upp inlägg här och där. Nästan allt som kan sägas om fjärde juni har redan sagts och jag har inte så mycket att tillägga mer än mina egna tankar. Det som stör mig mest är allt tal om att Kina har gått vidare och att ingen längre bryr sig om fjärde juni. Om så vore fallet skulle inte regeringen göra allt den kan för att tysta ned diskussionen genom att släcka ned delar av cyberrymden. Jag kommer att hålla ögonen öppna och kommentera nyhetsflödet.

Zhao Ziyangs memoarer och mina grubblerier

Den riktigt stora Kinanyheten just nu är att den avsatte generalsekreteraren Zhao Ziyangs memoarer kommer att publiceras den 19 maj nästa vecka, exakt tjugo år sedan han tvingades avgå från sin post för sin vägran att använda våld mot studentprotesterna på Himmelska fridens torg 1989. Som den lättpåverkade konsument jag trots allt är, slängde jag mig på datorn och beställde mitt eget exemplar, men den nyfikne läsaren kan redan nu läsa utdrag ur boken på New York Times. Den som tvivlar på att Zhao verkligen är upphovsman till boken kan också lyssna till ljudklipp från de bandinspelningar boken bygger på. Visst är det han.

Zhao kommer inte med några stora överraskningar, men många saker som vi redan visste hamnar i en annan dager. Som en recensent påpekar, så är kanske det mest intressanta att Zhao under sin inre exil fått tid att tänka över den kinesiska historien och kommit fram till att politiska reformer är nödvändiga. Detta är anmärkningsvärt eftersom Zhao, när han var vid makten, inte alls var någon förespråkare av demokrati. Han var en man av sin tid med allt vad det innebär.

Jag besökte Kina för första gången i slutet på 80-talet, när Zhao fortfarande var generalsekreterare, och på många sätt var Kina på den tiden en annan värld. Nu syftar jag inte på yttre attribut som den ekonomiska utvecklingen eller antalet skyskrapor, utan på diskussionsklimatet. Vart man än vände sig i huvudstaden fullkomligt sprudlade det av diskussioner och livliga debatter. Folk var frispråkiga med vad de tyckte och var mer än villiga att dra in fåkunniga utlänningar som mig. Gorbatjovs öppenhet hade slagit an en sträng hos många intellektuella och folk var otåliga att se något liknande. Men vem var Kinas Gorbatjov? Inte var det Zhao Ziyang i alla fall och absolut inte premiärminister Li Peng. Jag träffade också folk som var skrämda av den snabba ekonomiska utvecklingen och längtade tillbaka till Mao-åren. Och så fanns det de som ganska öppet antydde att det kanske skulle vara dags för partiet att ta till med hårdhandskarna och citerade Deng Xiaopings uttalande att Kina har öppnat sitt fönster mot omvärlden - men med myggnät som ska skydda landet från att ohyra tar sig in!

Alla aktörer i det drama som skulle utspela sig inför tevekamerrona våren 1989 var redan där och övade sig på sina repliker. Men ingen, allra minst jag, hade någon aning om vad som fanns bakom hörnet. Jag saknar det Kina jag såg för mer än tjugo år sedan och det är inte de gamla dammiga gränderna i Peking jag tänker på. Det är diskussionerna, öppenheten. När jag återvände till Kina ett par år sedan var det som ett annat land, även om samma byggnader stod där de stod och folk inte var så värst mycket rikare. Men de flesta höll sina tankar för sig själva och jag klandrar dem inte. En ny generation studenter hade börjat sina studier och man kunde redan träffa på dem som påstod att inga hade dödats i Peking den 4 juni 1989. Propagandamaskinen rullade på och idag ser vi resultatet.

Ute på bloggosfären finns det diverse ljushuvuden som hävdar att de kinesiska studenterna inte alls demonstrerade för demokrati 1989 utan att detta var en händelse som tog sin näring uteslutande ur den kinesiska idéhistorien. Allt tal om demokrati var västerländskt önsketänkande eller var ett uttryck för vissa studenters strävan att få omvärldens stöd. Vad mig anbelangar är det bara snack. Folk talade högt och brett om demokrati i slutet på 80-talet, kanske inte västerländsk demokrati, men alternativ till det rådande systemet. Vi kan leka med ord och uttryck, men det handlade om att studenterna ville bli hörda och att allt fler kineser vill ha mer att säga till om. Och det var en utveckling som skrämde partiet och därför blev det som det blev. Jag sörjer.

Geely + Saab = sant?

För en tid sedan lade jag upp ett inlägg där jag uttalade mig emot ett kinesiskt ägande av Volvo eller Saab. Som skäl till detta angav jag bristen på reciprocitet för utländskt ägande i kinesiska företag och frågor kring hur långsiktig en kinesisk ägare skulle bli. Mina tvivel kvarstår, men nya uppgifter har nu kommit fram beträffande de tre spekulanter som tros vilja ta över Saab och där framstår kinesiska Geely som det företag som har de mest långsiktiga planerna. Enligt dagens GT är den nuvarande ägaren General Motors inte intresserat av att sälja Saab till ett företag som kan bli en allvarlig konkurrent och mest intresserat av att likvidera verksamheten. Fiat har lagt fram ett bud vars motiv är oklara och gett upphov till spekulationer på att Fiat också avser att slakta Saab. En tysk investeringsbank har också seglat upp som spekulant, men antas agera som bulvan för General Motors. Tillbaka till ruta ett alltså.

Kvar står då Geely, Kinas första privata bilkoncern, som den mest seriöse köparen. Geely har tydliga motiv för sina planer - att få tillgång till Saabs kunnande och till den europeiska marknaden- dessutom uppges Geely ha antagit Saabs plan att flytta all tillverkning tillbaka till Sverige. Den enda nackdelen med Geely, enligt GT:s analys, är att det kan bli "tidernas kulturkrock i Trollhättan". Det sistnämnda kan jag nog hålla med om. Geely är en av alla dessa aggressiva uppstickare som uppstått i den kinesiska företagsamhetens mest dynamiska provins, Zhejiang, där man gör snabba klipp och abrupta utspel. De som följt med i Fanerduns framfart i Kalmar vet vad jag talar om.

Men om alternativet är att 7500 jobb går förlorade så är nog en kulturkrock det minst hotande alternativet. Om detta blir av får vi hoppas att Geelys ledning lär sig att anpassa sig till svenska förhållanden och att Saab lär sig att vara fördragsam mot eventuella egenheter hos den nye ägaren. Jag kommer att följa detta med stort intresse och om Geely blir aktuell som ägare kommer jag att ägna ett inlägg åt Geely-koncernen. Nu får vi kanske vänja oss sig vid tanken att en av Kinas rikaste män, Li Shufu, kan bli en viktig makthavare i svenskt näringsliv. Då gäller det att gilla läget.

För ett år sedan

Idag är det som sagt ett år sedan den fruktansvärda jordbävningen i Sichuan och Motpol och Blå Lotus står för två läsvärda inlägg om katastrofen. När jordbävningen inträffade debatterades efterdyningarna av det tibetanska upproret och fiaskot med fackelstafetten som värst och katastrofen lyckades ena Kina och omvärlden i ett ögonblick av sorg och eftertänksamhet. I likhet med många andra donerade jag pengar till Unicef och följde händelseutvecklingen på nätet. Överlag fick de kinesiska myndigheterna ett gott betyg för sina första räddningsinsatser och en kort tag såg det ut som att de skulle tillåta fri rapportering i katastrofområdet. I takt med att OS närmade sig drog myndigheterna på tumskruvarna och allt sedan dess har det pågått en debatt om varför så många skolor kollapsade. Men intrycket att Kina klarade av katastrofen bättre än Tangshan-jordbävningen 1976 kvarstår och det visar hur långt Kina kommit de senaste trettio åren.

Intressant kinesisk rapport om Tibet

På Woesers ständigt lika aktuella blogg erfar vi att två universitetsprofessorer i Kina lagt fram en rapport med rekommendationer för hur den kinesiska regeringen kan lägga om sin politik och vinna över den tibetanska befolkningen. Även om rapporter sorgfälligt undviker kontroversiella frågor, så är detta, precis som Woeser framhåller, en mycket bra rapport för att ha sammanställts under rådande förhållanden i Kina. Rapporten, som bygger på fältstudier i Tibet, slår fast att "utländsk inblandning" i Tibet inte räcker som förklaring till varför protesterna fick ett sådant genomslag bland tibetaner förra våren. Istället framhåller de att de tibetanska protesterna är en produkt av globaliseringen och de särskilda utmaningar det tibetanska folket står inför. Rapporten beskriver hur i synnerhet den tibetanska ungdomen lever på samhällets utkant både i ekonomiskt och kulturellt hänseende och hur detta skapade grogrunden för protesterna förra året. Rapporten avslutas med en rad tämligen vaga rekommendationer för hur den kinesiska regeringen kan lägga om sin politik för att gynna tibetanerna och skapa en autonom regions som har bibehåller sina tibetanska särdrag. De avråder också regeringen från att trumma för hårt på propagandan om det gamla tibetanska "trälsamhället".

Att en sådan här rapport över huvud taget kan komma till stånd är förstås ett hoppingivande tecken för både kineser och tibetaner. Den visar att det är möjligt, om än i begränsad utsträckning, för olika röster att komma till tals i den känsliga Tibetfrågan. Den visar också att det finns en medvetenhet om att upploppen förra året främst har sin grund i sociala missförhållanden och inte i exilregeringens eller omvärldens intresse för Tibet. Samtidigt tror jag inte att vi ska ha för stora förhoppningar om att den kinesiska regeringen mjukar upp sin hållning i Tibetfrågan på kort sikt. I sista rummet är det inte professorer som bestämmer över politiken i Tibet, utan partifunktionärer som inte har avancerat i partihierarkin på grund av sin förståelse för tibetansk kultur. Tvärtom har många partikadrer i Tibet befordrats på grund av sin kompromisslösa inställning och att genomföra en kursändring strider mot allt de lärt sig. Detta förhållande är naturligtvis inte unikt för Kina, som vi nu alla vet kan ju även demokratier begå enorma stolligheter på mycket tunt empiriskt grundval.