tisdag 23 juni 2009

Den obefintliga Kinadebatten

Protesterna i Iran rullar på och alla Kinabloggar tävlar i att dra olika paralleller mellan skeendet i Iran och de kinesiska studentprotesterna för tjugo år sedan. Det är mycket intressanta debatter och analyser, men i slutänden är det utfallet av proteströrelsen som kommer att avgöra vilka paralleller vi drar. Om protesterna slås ned med våld som i Peking så kommer vi naturligtvis att se detta i ljuset av den kinesiska våren. Men om protesterna leder till någon avgörande förändring i regimen eller till och med ett regimskifte kommer vi att tänka på omvälvningarna i Östeuropa. Själva det faktum att vi i Kinasvängen talar om Tian'anmen visar hur pessimistiska vi blivit.

Samtidigt har en viktig Kinanyhet seglat nästan ombemärkt förbi. I kölvattnet på spionhistorien tidigare denna månad har en kinesisk diplomat nu utvisats från Sverige och den kinesiska regeringen har svarat med att utvisa en svensk diplomat från Kina. Detta är ett tämligen rutinmässigt agerande från både svenska och kinesiska regeringarnas sida, men jag vågar säga att om det hade rört en rysk spionhärva så hade rubrikerna varit större.

Vadan denna tystnad? Sverige kommer att ta över ordförandeklubban i EU och vi utvisar en diplomat från en av våra viktigaste handelspartners. Denna story har flera viktiga infallsvinklar med betydelse för ordförandeskapet som den svenska pressen borde ha nappat på om de gjorde sitt jobb. Man skulle kunna tala om flyktingspionage och annat spionage, om mänskliga rättigheter för minoriteter (den gripne spionen är uigur). Man skulle också kunna göra en allmän analys av de svensk-kinesiska förhållandena inför ordförandeskapet och fråga vad Reinfeld kan göra för att förbättra handelsutbytet. Men inte ett knyst.

Kinadebatten i Sverige är i stort sett obefintlig. DN hade en utrikesdag för ett tag sedan, men vad jag kunde se uppmärksammades inte Kina nämnvärt. Under EU-valet var det rätten att ladda ned musik gratis som engagerade oss mest. Samtidigt står EU inför flera viktiga utmaningar i sitt förhållande till Kina. Men det enda som kan få oss att tala om Kina är tydligen naturkatastrofer, blodiga upplopp och våldsamma protester. När så inte är fallet låter vi diskussionerna föras i slutna rum. Är det så vi vill ha det?

tisdag 9 juni 2009

Det absolut mest förbjudna

När jag startade den här bloggen trodde jag att jag skulle bli ganska ensam i den del av den svenska bloggosfären som sysslar med Kina och att mitt intresse för kinesisk politik skulle skapa en snedvridning i den svenska bloggosfärens Kinabevakning. Det har visat sig att jag haft fel. Då och då upptäcker jag nya bloggar som sysslar med olika aspekter av Kina och kinesisk kultur. Vi har Blå Lotus, som bevakar Kina från plats och ställe i Shanghai och lägger upp intressanta inlägg om det kinesiska samhället. Den nya bloggen Bokberget uppmärksammar intressanta trender i kinesisk litteratur och kultur, som gjort att jag fått upp ögonen på en rad nyutkomna böcker. Ute i den svenska bloggmyllan finns också Logofili, en lågmäld blogg som kastar ljus på olika aspekter inom sinologi och filologi. Detta är bara ett axplock, det finns fler bra bloggar där ute.

Nå, det var inte detta jag skulle tala om. Häromdagen lade Logofili upp ett inlägg om vilken låg uppfattning en del kinesiska författare har om utländska sinologer och översatte ett par ganska fräna kommentarer som yttrats därvidlag. Efter hand började diskussionen kretsa kring den korrekta översättningen av ett välkänt kinesiskt invektiv och jag gav mig in med ett par synpunkter som berörde främlingsfientligheten i Kina. På en gång hettade diskussionen upp till hundra grader och spårade ur totalt. Jag kanske har min egen skuld till detta, men jag har sett detta hända förut. För ett par månader lade den amerikanska Kinabloggen ChinaGeeks upp ett inlägg som i ganska milda ordalag kritiserade det han uppfattade som rasism i Kina. Innan man visste ordet av spårade debatten ut och debattens böljor spred sig i alla riktningar. Jag försökte göra ett par inlägg men gav upp.

Det är idag möjligt att på ett sansat sätt diskutera nästan alla slags saker som berör Kina, inklusive de "tre förbjuda T:na" - T1ananmen, T1bet och Ta1wan. Men det ögonblick någon antyder att främlingsfientlighet - eller kanske till och med rasism - existerar i Kina så spårar debatten nästan alltid ut och urartar till en tävling om vem som skriker högst. Det intressanta är att skiljelinjerna i debatterna inte alltid går mellan kineser och icke-kineser. Många av de mest svidande uppgörelserna med kinesisk rasism har skrivits av kineser själva och många av de högljuddaste dementierna kommer från icke-kineser som anser sig ha "förstått" Kina. Men budskapet når till slut fram: ingen diskuterar rasism i Kina ostraffat. Detta är en av de största tabuna, om inte det största, bland olika kretsar som sysslar med Kina.

Jag förstår faktiskt inte varför är det så svårt att föra en diskussion om främlingsfientlighet och rasism i Kina. Visst har Kina och många kineser fått lida av utländska invasioner och diskriminering runt om i världen. Men det är ingen ursäkt, det är en förklaring. Många av de länder som vi idag tycker om att peka ut som de värsta syndarna har sitt eget förflutet som offer. Och stormakten Kina har sin egen tradition av främlingsfientlighet som redan nu påverkar landets relationer med sin omvärld. Det måste gå att föra en saklig och sansad diskussion - där man inte tvingas rada upp en rad reservationer - om kinesisk främligsfientlighet, rasism eller vad vi väljer att kalla det. Detta är något som bekymrar många kineser själva, som idag med fasa ser unga nationalister bete sig som rasistiska motsvarigheter till rödgardister. Det är möjligt att kinesisk rasism inte är värre än på andra håll i världen och det är möjligt att små problem förstoras upp, men det kommer i så fall en öppen diskussion att påvisa. Det måste gå att diskutera detta utan att anklagas för att vara okunnig eller fördomsfull mot "Kina" eller att få sina motiv ifrågasatta. Har jag helt fel, eller?

fredag 5 juni 2009

Vad handlade allt om egentligen?

Blå Lotus tar upp ett inlägg från den berömde brittiske journalisten James Kynge på Danwei, där han anklagar västerländska media för ge en vilseledande bild av studentrörelsen 1989 som han själv rapporterade ifrån när det begav sig. Kynge kritiserar västmedia för att utmåla studentrörelsen som en rörelse för demokrati. Han menar att studenternas inte nödvändigtvis var ute efter att kräva västerländsk demokrati och att deras krav hade mer att göra med en allmän uppgörelse med Mao-eran än något annat. Studenterna var mycket mer konservativa än vi i väst vågar erkänna.

Visst lämnar västmedias rapportering av 4 juni mycket att önska, men jag tycker inte att vi ska vara för pedantiska heller. Bland oss Kinavetare är det nästan en folksport att leta fel i Kinarapporteringen. Dessutom missar Kynge en viktig poäng och det är att demokrati nästan alltid handlar om något annat än ett visst styrelsesätt. Demokrati kan formuleras på många olika sätt och när allt kommer omkring är det bara en statsform där de styrande kan ställas till svars för sina handlingar med jämna mellanrum, ett ideal som de flesta kan ställa upp på men det är svårt att få folk att demonstrera för. När folk går ut på gatorna för att protestera mot en regering, så är det i allmänhet konkreta saker som drar i dem. Arbetslöshet, bostadsbrist, korruption, vad du vill. Men i samma ögonblick som de styrande svarar med att kritisera eller på annat sätt kommentera protesterna och de demonstrerade ställer upp nya krav så har den demokratiska processen redan börjat i sin mest elementära form. Det var precis detta som skedde i Peking våren 1989, varken mer eller mindre.

Att rikta in sig på i vilken grad studenterna och arbetarna verkligen förstod vad allmän och lika röstätt innebär (i väst!) är enligt mitt förmenande bara uttryck för precis samma elitism som Kynge anklagar en del kinesiska studentledare för. Tänk i fall vi skulle gå tillbaka och granska vår egen rösträttsrörelse på samma sätt. Hur många män och kvinnor i Sverige förstod egentligen det svenska styrelseskicket när rösträttsreformen genomfördes anno 1921? Hade Sverige verkligen uppnått den ekonomiska utvecklingsrad som våra statsvetare idag menar krävs för ett civilt samhälle och en fungerande demokrati? Jag misstänker att vi skulle komma fram till mycket nedslående slutsatser om vi genomförde en sådan undersökning.

Men vi har klarat oss ganska bra av det enkla skälet att vi fått lära oss demokrati genom att praktisera den. Ibland har det funkat, ibland inte. Ibland har politikerna sagt dumma saker, ibland har de sagt kloka saker. Just rätten att säga något korkat eller framföra korkade krav och sedan få verbalt mothugg är en del av processen. Jag tycker att kinesiska studenter har precis lika stor rätt att vara korkade och omogna som vi, och av det skälet kommer jag fortsätta att säga "demokratirörelsen 1989". Så det så.

Spöklik tystnad runt den himmelska fridens port - intryck under en promenad

Denna blogg är som sagt öppen för gästinlägg och jag har äran att publicera ytterligare ett inlägg från Denver från ort och ställe i Peking:


Eftersom jag ändå skulle hämta en person vid järnvägsstationen i förrgår kväll passade jag på att ta en promenad runt Tiananmen-torget, eller "Himmelska Fridens Torg" som den något missvisande svenska översättningen lyder. Först tänkte jag ta tunnelbanan ända ut till torget men insåg att det troligen skulle vara avstängt, så jag gick av vid affärsgatan Wangfujing i närheten.


Wangfujing är en ganska lugn plats säkerhetsmässigt sätt och det är ovanligt att man ser annat en piket då och då, men denna kväll var det annorlunda. Redan i uppgången var polisnärvaron tydlig, och den blev bara tydligare och tydligare ju närmare jag kom torget. Ungefär var femtionde meter stod en polisbok med påslagna blåljus uppställda. Poliser gick runt i grupper och uppgick till ungefär en tredjedel av alla människor jag såg.


Det är svårt att inte bli paranoid när man möts av en situation som denna, men åtminstone två män jag mötte hade tagit med både kamera och stativ, troligen för att fånga något av atmosfären. En kvinna stod under granträden mittemot torget och filmade med en handhållen videokamera. I övrigt var det en relativt tryckt och tyst stämning.


Av det jag kunde se när jag gick i riktning ned mot Qianmen var torget fullständigt tomt, så när som på polisernas bilar. Strålkastarna lyste starkt och gav platsen ett spöklikt intryck. När jag äntligen kom fram till tunnelbanestationen drog jag en lättnadens suck över att den tryckta stämningen hade släppt och ersatts av det som är typiskt under en varm sommardag i staden.


Jag var i de lägre tonåren när massakern inträffade, och har inte mer än dunkla minnen av rapporteringen. Sedan dess har torget kommit att figurera i andra former av demonstrationssammanhang men just den här händelsen fortsätter, 20 år efteråt, att sätta sin prägel. Om man åker till torget, vill säga. I andra delar av staden är det som om inget hade hänt och det är förståeligt att händelsen inte är av större intresse för de flesta ungdomar.


På så sätt uttrycker också händelsen en generationsklyfta - medelålders människor, oavsett om de hade något personligt samröre med demonstrationerna eller ej, tenderar att vara mer radikala i sin kritik av regeringens hantering av desamma. Reformerna hade inte hunnit verka särskilt länge när de växte upp och de kunde identifiera sig mer med studenternas och arbetarnas krav. Dagens generation är, utan att generalisera för mycket, den som tjänat mest på reformerna och därmed också betydligt mer positivt inställd till den rådande politiken. I rättvisans namn måste det också påpekas att dagens politik i mångt och mycket är av ett annat slag än den som ledde till demonstrationerna, och dagens problem av ett annat slag.


Locket är fortfarande på. Det lär nog dröja åtminstone ett decennium innan det släpper.

torsdag 4 juni 2009

Kinesiskt spioneri och dagens datum

När jag först läste nyheten om att en man gripits för flyktingspionage hade inga uppgifter ännu släppts som vilket land mannen spionerade för, men jag hade en underlig känsla av att det fanns en koppling mellan nyheten och dagens datum - den fjärde juni. Nu har TV4 kommit ut med uppgifter om att mannen, som är svensk medborgare, spionerat på kinesiska flyktingar för den kinesiska underrättelsetjänstens räkning. Säpo har enligt uppgift spanat mot den här mannen en längre tid och det kan knappast vara ett sammanträffande att nyheten släpps just idag.

Den fjärde juni

Det är nu exakt tjugo år sedan "Folkets befrielsearmé" krossade demokratirörelsen och sköt ned obeväpnade demonstranter på Pekings gator. Det är fortfarande oklart hur många som fick sätta livet till, men initierade bedömare hävdar att siffran bör ligga mellan 400 och 800 dödsoffer, och då räknar vi inte in alla dem som föll offer för regimens hämnd utanför huvudstaden. Den 4 juni ledde till en ommöblering i kommunistpartiet och att den politiska reformprocessen stannade av totalt.

Nu har den svenska pressen börjat uppmärksamma tjugoårsminnet och ute i bloggvärlden börjar det poppa upp inlägg här och där. Nästan allt som kan sägas om fjärde juni har redan sagts och jag har inte så mycket att tillägga mer än mina egna tankar. Det som stör mig mest är allt tal om att Kina har gått vidare och att ingen längre bryr sig om fjärde juni. Om så vore fallet skulle inte regeringen göra allt den kan för att tysta ned diskussionen genom att släcka ned delar av cyberrymden. Jag kommer att hålla ögonen öppna och kommentera nyhetsflödet.