tisdag 11 december 2012

Den generade tystnaden

Den 9 december satte ytterligare en ung tibetan i Qinghai eld på sig själv i protest mot det kinesiska (van)styret i Tibet. Jag har tappat räkningen, men sedan februari 2009 har åtminstone 94 tibetaner bränt sig själva till döds på olika håll på den tibetanska högplatån och The International Campaign for Tibet har just kommit ut med en ny detaljerad rapport om självförbränningarna där de som orkar kan läsa mer om människoödena bakom protestvågen.

Att tända eld på sig själv är en av de mest ohyggliga och förtvivlade saker en människa kan göra och varje tänkande och kännande människa borde försöka förstå varför detta sker, även om man inte kan ställa sig bakom denna osmakliga protestform. Bakgrunden till självförbränningarna är utan tvivel den tilltagande desperationen i Tibet efter protestvågen 2008, som lett till upptrappat förtryck från den kinesiska regimen och tama reaktioner från omvärlden. Efter en period av relativ öppenhet i Tibet under 1980- och 1990-talen har de kinesiska myndigheterna inlett en ny kampanj av repression med full kraft.

På Lhasas gator marscherar inte bara styrkor ur den kinesiska militärpolisen – som har ett stort inflytande över Tibet – utan också fullt beväpnade svartklädda SWAT-teams och civilklädda poliser. Vem som helst som besöker Tibet kan se att myndigheterna har slutat låtsas att Tibet är en autonom region där tibetanskan har en konstitutionellt skyddad ställning (artikel 121 och 134) och vart du än går i den tibetanska huvudstaden är det kinesiska som gäller. De nyinflyttade taxichaufförerna och butiksbiträdena från Sichuan bryr sig inte om att lära sig tibetanska och är ovilliga att betjäna kunder som inte kan tala kinesiska. Nästan alla TV-program är på kinesiska och "tibetansk" TV utgörs till större delen av program som dubbats från kinesiska eller görtråkiga kultur- och nyhetsprogram. Den tibetanska versionen av största dagstidningen, Tibet Daily,  består av översättningar från gårdagens kinesiska upplaga och man har inte brytt sig om att skapa en tibetansk nätversion. Inte ens bankomaterna eller telefonkioskerna har instruktioner på tibetanska. Och i skolorna har myndigheterna inlett en ny kampanj för att tränga ut det tibetanska språket som ett gångbart kommunikationsmedel. På alla upptänkliga sätt talar man om för tibetanerna att deras kultur och deras språk är värdelösa. Tibetanskan håller på att bli ett hemspråk för fattiga bönder och för statligt sponsrade folksångare. I de tibetanska delarna av Qinghai och västra Sichuan, som länge haft en liberalare politik och därför ett livligare tibetansk kulturliv, drar man långsamt om snaran. Flyktvägarna ut ur Tibet håller på att strypas i samma takt som Kinas grannländer böjer sig för kinesiska påtryckningar. Många tibetaner börjar känna sig alltmer desperata. Och omvärlden är tyst.

Självförbränning förstås är ingen ny protestmetod. Till skillnad från vad mer okunniga bloggare hävdar har självförbränningen rötter i den kinesiska buddhismen och har förekommit i tusentals år. Omvärlden fick dock upp ögonen för denna ohyggliga tradition när den vietnamesiske munken Thích Quảng Đức satte eld på sig själv i Saigon 1963 i protest mot Ngô Đình Diệms högerregim. Sedan dess har vi sett självförbränningar förekomma på olika håll i världen, det kanske mest uppmärksammade fallet inträffade i Tunisien 2010, vilket bidrog till att utlösa den arabiska våren.

Om ett dussin palestinier satte eld på sig själva i protest mot den fortsatta israeliska ockupationen av Västbanken så skulle vi kunna räkna med en grundlig behandling av ämnet i svenska media. Olika intresseorganisationer skulle uppvakta regeringen Reinfeldt med krav om att tydligare ta avstånd från Netanyahus bångstyriga bosättarpolitik. Och vi skulle se protester i alla Sverige större städer till stöd för palestiniernas sak, precis som sig bör. Men nu handlar det om Tibet och som vanligt är den svenska reaktionen valhänt och pressbevakingen högst sporadisk. Denna svenska tystnad är inget nytt. Tibet har aldrig riktigt passat in i den politiska dramaturgi och det engagemang för befrielserörelser som den svenska neutralitetspolitiken möjliggjorde. Det socialdemokratiska Sverige lade oftast ned sin röst när Tibet kom upp i FN:s generalförsamling. Den svenska vänstern, som ofta stått i främsta ledet för försvara olika förtryckta folk, har allt som oftast förbigått Tibet med generad tystnad eller spelad oförståelse. Tibet är alldeles för otillgängligt, den kinesiska regimen är alldeles för stark, de kinesiska dissidenterna är alldeles för tysta och den exiltibetanska rörelsen är alldeles för svårbegriplig för att möjliggöra ett hängivet engagemang från svensk sida.

Det står förstås var och en fritt att bry sig om vad han eller hon vill. Tibet är bara en av många platser i världen där det förekommer brutalt förtryck. Men ibland blir jag frustrerad över hur Israel tycks absorbera all energi och allt utrikespolitiskt engagemang som man kan uppamma i Sverige.

söndag 9 december 2012

Nobelpriset...igen.

Jag har varit på en längre bloggpaus och har inte för avsikt att återgå till min tidigare aktivitetsnivå, men nu i dessa Nobelpristider kan jag inte riktigt hålla mig. Jag har ännu inte hunnit läsa Mo Yan, så jag känner mig inte kompetent att avgöra om hans författarskap förtjänar priset, men jag är innerligt glad att Kina åter hamnar i rampljuset. Och hur det än förhåller sig med den saken har Nobelpriset i första hand alltid varit fest och glamour som man kan njuta av så här i början på vintern.

Sedan var det här med politiken. Inte helt oväntat har Mo Yan kritiserats för att vara för regimvänlig, och kinesiska dissidenter, tidigare litteraturpristagare och svenska journalister har gett sig in i debatten där de fört fram sina synpunkter med varierande skärpa och retorisk ackuratess. Detta hör till och är en del av Nobelprisets magi.

Jag blir dock litet förbryllad när diverse bloggar med Kina-inriktning får för sig att Mo Yan utsätts för hårdare politisk granskning än andra litteraturpristagare, bara för att han är kines. Inte helt oväntat har 酩酊老翁 lagt upp ett svavelosande inlägg där han utgjuter sig över hur Mo Yan behandlats i media:

Mo Yan hålls dock som en politikens gisslan när han avkrävs svar kring fängslade regimkritikern Liu Xiaobos öde, som om det funnes ett samband mellan de båda – det är väl ungefär lika rimligt som ett samband mellan Tranströmer och Osmo Vallo.

Det är fullkomligt naturligt att fråga Mo Yan om Liu Xiaobo. De båda pristagarna är exakt lika gamla, slog igenom samtidigt, läste varandras verk och umgicks på 80-talet. Och båda deltog i demokratirörelsen när det begav sig. Sedan ville ödet olika med de båda männen, men deras liv och karriärer är intimt sammanflätade, som Perry Link visar i en insiktsfull artikel i  New York Review of Books.

Hans Engnell på Motpol tar det litet lugnare, men även han tycker att nyfikenheten på Mo Yans politiska ställningstaganden har överskridit en gräns:
Mo Yans inställning till den kinesiska regimens censur har dock inget med litteraturpriset att göra. Och det är svårt att föreställa sig en amerikansk författare få frågor om hur han ser på Patriot Act, Irakkriget och Guantánamo.
Visst kan man ha synpunkter på hur lämpligt det är att blanda ihop politik och litteratur. Men man måste vara ganska glömsk eller rentav okunnig om litteraturpriset för att få för sig att det bara är kinesiska litteraturpristagare som avkrävs politiska uttalanden eller kritiseras för sina ställningstaganden. Tänk bara på hettan i de politiska debatter som omgivit pristagare som Gabriel García Marquez, Dario Fo, Günther Grass, V S Naipaul, Harold Pinter, Herta Müller eller nu senast Mario Vargas Llosa.

Det må vara orättvist eller opåkallat att det förhåller sig på det viset, inte minst då Mo Yan verkar under svåra förhållanden som de flesta andra litteraturpristagare slipper att ta ställning till. Harold Pinter behövde inte betala något högre pris för att ta avstånd från Storbritanniens deltagande i Irakkriget och Mario Vargas Llosa har utan större personliga uppoffringar kunnat glida från vänster till höger under sin litterära karriär – till stort förtret för vissa, som anser att latinamerikaner har en skyldighet att stå till vänster. Det är alltid något politiskt läger som känner sig förfördelat när en litteraturpristagare inte tillmötesgår just deras politiska preferenser.

Men Mo Yan och Kina särbehandlas inte alls. Tvärtom är litteraturpriset ytterligare ett tecken på att Kina avmystifieras och håller på att bli som vilken annan stormakt som helst i världen, med den kritik och uppmärksamhet som följer med. Det borde alla Kinaintresserade glädja sig över, oavsett vad vi råkar tycka om Kinas politiska ledning just nu.