lördag 11 december 2010

Demokratins kraft

I takt med att gårdagens händelser sjunkit in börjar det bli alltmer uppenbart att vi just bevittnat ytterligare en världshistorisk vändpunkt i Kinas förhållande till resten av världen. Om OS 2008 blev den propagandaseger som det kinesiska kommunistpartiet hoppats på, så var Nobelceremonin i Oslo en tydlig demonstration vart gränsen går för omvärldens acceptans av regimen i Peking.

Inför den 10 december sade den kinesiska regeringen att de länder som skickade sina ambassadörer till Nobelceremonin i Oslo skulle få ta konsekvenserna av sitt beteende, men det visar sig nu att kommunistpartiets kampanj misslyckats totalt. Jag påpekade redan igår att mer än två miljarder röstberättigade människor representerades genom sina ambassadörer på Nobelceremonin i Oslo, vilket var en förkastelsedom mot KKP:s anspråk att tala för Kina och världens folkmajoritet. Nu visar det sig också att flera länder som först meddelade att de skulle utebli från ceremonin - Argentina, Colombia, Filippinerna, Serbien och Ukraina - ändrade sig i sista stund. Det verkar alltså som att varken Kinas "hard power" eller "soft power" haft särskilt mycket verkan.

Detta är ett fiasko av sällan skådat slag för kommunistpartiets centrala propagandaavdelning som har det yttersta ansvaret för Kinas mediastrategi (läs mer om detta här). Inte bara har kommunistpartiet lyckats ena världens demokratier mot Kina och tappat ansiktet inför det egna folket, man har också hjälpt omvärlden på traven med att vederlägga en av kommunistpartiets centrala trossatser i utrikespolitiken: att världen är full av själviska länder som inte står för några principer och att de alltid kommer välja det snöda ekonomiska egenintresset framför mänskliga rättigheter.

En amerikansk siffernisse har illustrerat detta genom att kolla hur olika länders närvaro korrelerar mot olika faktorer. Efter att ha jämfört närvarograden med hur olika länder stött Kina i olika frågor internationellt har han kommit fram till att det inte var geopolitiska eller ekonomiska övervägande som styrde beslutet att närvara vid Nobelceremonin, utan graden av pressfrihet i det egna landet. Med andra ord var de olika länderna mer rädda för den egna hemmaopinionen än de var för den kinesiska regeringens hot! Detta visar på demokratins livskraft och är hoppingivande för alla dem som blivit cyniska av den kinesiska diktaturens framgångar.

Som enda blogg i Sverige (och förmodligen också i världen) förutsåg jag för ett år sedan att Liu Xiaobo skulle få Nobels fredspris 2010, men den här utvecklingen har överträffat mina förväntningar. Det har alltid hetat att en demokratisering i Kina bara kan genomföras utifrån landets egna förutsättningar och nu har Kommunistpartiet genom sitt eget beteende sett till att hela världen nu vet vem Liu Xiaobo är och vad Charta 08 står för. Anden har lämnat flaskan. Den kinesiska cyberrymden surrar. Vi har bevittnat något stort.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant!
Men i stället för att uttrycka oss som "hur olika länder stött Kina i olika frågor", ska vi inte försöka säga "hur olika länder stött KKP/Beijing-regimen i olika frågor"?
Rimligen är det de länder som *kommer* till Liu Xiaobos ceremoni som stödjer *Kina*.
mvh/Peter Adler

Hemulen sa...

Du har förstås helt rätt. Jag har alltid vinnlagt mig om att skilja på Kina och KKP, men ibland missar jag det.

inbj sa...

Tror du verkligen att du i januari 2010 var den enda bloggaren i hela världen som anade att Liu Xiaobo kunde få Nobels fredspris? ^^

inbj sa...

Det du skriver är fel. Filippinerna skickade ingen representant till nobelfesten: http://www.google.com/hostednews/ap/article/ALeqM5h-j4WXyUGH_X1FTksxNP1roK-c8A?docId=8c846fd88aa544b5b057541be7512fea

Hemulen sa...

@inbj

Tja, visst kan jag ha fel, men i så fall får du hitta någon blogg som i också förutsåg detta.