Roliga timmen: Röda armén sjunger Michael Jacksom

Stoppa pressarna! Kom just över ett roligt klipp på Tudou, där sångare ur Befrielsearmén framför en sång av The King of Pop. Tyvärr har jag inte lyckats bädda in den i bloggen så om du är nyfiken på klippet kan du klicka här. Absolut obligatorisk underhållning för alla som inte hunnit gå på semester denna måndagmorgon. (Jag tar gärna emot hjälp hur man bäddar in klipp från Tudou på bloggen....)

Två viktiga datum

I dagarna inträffar två viktiga datum i Kinas nutidshistoria. I måndags var det ett år sedan upploppen i Ürümqi bröt ut och igår fyllde den fjortonde Dalai Lama sjuttiofem år. I takt med Kinas ökade inflytande i världen har också den officiella kinesiska versionen av Xinjiang och Tibets historia också fått ökad spridning och popularitet i Sverige, om vilket många bloggar och kommentarer ute på Internet kan vittna. Det blir alltmer angeläget att bemöta den koloniala kinesiska propagandan och för de som vill fördjupa sig i debatten om Kinas styre i Tibet kan mitt tidigare inlägg om det gamla tibetanska samhället samt mina två inlägg om "autonomibluffen" i Tibet.

Det finns en hel del nytt att tillägga om både Xinjiang och Tibet, men jag har inte tid att göra några längre inlägg just nu och jag hoppas kunna återvända till ämnena senare. Tills vidare rekommenderar jag Forum Eurasien, som har lagt upp bra inlägg om både oroligheterna i Ürümqi och Dalai Lama. Jag vill också uppmärksamma detta inlägg om vänsterns förvridna syn på Tibet. Trevlig läsning!

"They are shooting them like dogs"

Just nu håller jag på att läsa ut Jonathan Greens nyutkomna bok Murder in the High Himalaya, som handlar om dödsskjutningarna av tibetanska flyktingar i Nangpa La för snart fyra år sedan.

På morgonen den 30 september 2006 försöker omkring 70 tibetaner passera bergspasset Nangpa La som är beläget 5806 m.ö.h.på gränsen mellan Nepal och Folkrepubliken Kina. Deras flykt från Kina bevittnas av en grupp utländska bergsbestigare som hämtar kraft inför bestigningen av det legendariska berget Cho Oyu. Plötsligt bryts lugnet av skottsalvor från en bergskam över passet, där den fruktade Folkets beväpnade polis (Wujing) skjuter med automatgevär mot flyktingarna. Ungefär hälften av flyktingarna lyckas ta sig till Nepal, medan resten antingen grips av militärpolisen eller försvinner under oklara omständigheter. Idag vet vi att en av dem, den unga nunnan Kelsang Namtso, dog i sviterna efter skotten och ödet för minst 18 av flyktingarna är fortfarande höljt i dunkel.

Detta var vare sig första eller sista gången som kinesiska myndigheter dödat sina egna medborgare i fullt dagsljus, men det som förändrade allt var att flera av bergsbestigarna lyckades dokumentera skeendet, som så småningom gav eko i världspressen. Till en början försökte de kinesiska myndigheterna påskina att militärpolisen tvingades agera i självförsvar, men denna lögn vederlades totalt när den rumänske filmaren Sergiu Mateis offentliggjorde ett drygt två minuter långt videoklipp, vilket visade hur kinesiska militärpoliser skjuter på helt obeväpnade flyktingar. I videosekvensen kan man tydligt höra hur Matei flämtar "They are shooting them like dogs."



Händelsen skapade en hel del oväsen i världspressen och bland diplomatiska kretsar. Om det var någon gång det fanns ett tillfälle att utöva påtryckningar mot den kinesiska regimen inför OS så var det nu. Men Kina är inte Israel. Allt återgick till sin vanliga lunk efter ett tag. Västvärlden ville inte störa sina delikata förbindelser med Kina. Den tibetanska exilregeringen oroade sig för att deras evighetsdialog med den kinesiska regimen skulle avbrytas och förde fram ganska milda protester. Och i brist på tryck utifrån behövde den kinesiska regimen inte vika en tum från sin ståndpunkt och inte ett ord av beklagan eller ruelse inför det skedda undslapp dem. Men dödsskjutningarna i Nangpa La har inte glömts bort helt och de står fortfarande som en vittnesbörd av den kinesiska statens förföljelser av etniska minoriteter och oliktänkande.

Jonathan Green bevittnade inte skeendet personligen, men han lyckades intervjua ögonvittnet Luis Benitez i ett av de större undersökande reportagen om händelsen 2007. Murder in the High Himalaya är en fortsättning på Greens grävande journalistik och de som inte kan eller vill köpa boken kan läsa Greens nyutkomna reportage i Daily Mail.

Det finns en hel del att invända mot slutresultatet av Greens fyra år långa arbete. Hans texter om Nangpa La är fulla av smärre faktafel och felstavade namn. Vurmen inför Dalai Lama och billig orientalisk mystik känns litet passé. Green har också en förkärlek för en ganska klyschig och melodramatisk prosa som ibland stör läsningen. Och bilden av den fagre författaren på bokomslaget vittnar om en manlig fåfänga som inte brukar gå hem hos akademiker eller sinologer. Så om man vill hitta skäl att för att slänga boken i väggen och yttra svavelosande eder över "Tibetlobbyn" så finns det många ursäkter. Vi lever ju i en värld där kunniga människor, som borde veta bättre, hellre slösar bort sin tid med att irritera sig på Dalai Lama än att försöka sätta sig in i den verklighet många tibetaner faktiskt lever i.

Men trots alla brister håller faktiskt boken av det enkla skälet att själva storyn är betvingande. Green har intervjuat två av flyktingarna, flera ögonvittnen till skotten, flyktingsmugglare och många andra intressanta figurer. Han har till och med fått tala med en tibetansk militärpolis som vittnar om sina kluvna lojaliteter. Green har framgångsrikt lyckats fånga den skräck som uppstår i ett samhälle där vem som helst kan vara en betald informatör eller maskerad polisagent. Ett samhälle där statens brutala makt griper in i vardagslivet på alla tänkbara och otänkbara nivåer. Läsaren får en bild av den paranoida atmosfär som skapade grogrunden till de blodiga kravallerna i Lhasa våren 2008.

Och efter att ha läst boken är det svårt att framhärda att Kina inte längre är ett totalitärt samhälle eller att tibetanerna inte är mer förtryckta än hankineserna. Tibet är för Kina det Algeriet var för Frankrike. Förtrycket i Tibet är inte bara en tragedi för tibetanerna, det förstärker de auktoritära tendenserna i Kina i sin helhet.

Green ger också intressanta inblickar i den slutna skråanda som råder i bergsbestigarkretsar och den korrumperande effekt den västerländska lyxturismen till Himalaya har på det lokala samhället. Den första sak som bekymrade många av ögonvittnena till skotten var hur det skedda skulle påverka de lukrativa expeditionerna till området. De som ville ge vittnesbörd om skotten utsattes för tuffa påtryckningar om att hålla tyst och när den professionelle bestigaren Luis Benitez till slut talade till pressen blev han mer eller mindre utfryst av sina kolleger. Det vi ser är en miniatyr av västvärldens förhållande till Kina, där många västerlänningar tagit på sig rollen att tvinga kritiker att rätta in sig i ledet, allt för att hålla den kinesiska regimen på gott humör och säkra framtida profiter. Det är inte Kina som blivit mer som västvärlden, det är i stället våra samhällen som börjar bli mer som Kina.

Jag tvivlar på att boken kommer att få något större genomslag i Sverige, där både högern och vänstern fortsätter att vara besatta av Israel och Mellanöstern. Men jag vill ändå rekommendera boken till alla dem som vill hålla sig à jour med det som sker i Kinas bakgård. Det angår oss alla.