Utan USA kan Kina hälsa hem...och tvärtom

Nu har äntligen Blogge Bloggelito tagit bladet från munnen och börjat blogga om Kina igen. Denna gång handlar det om en ledare i DN som han valt att tolka från sin enkelspåriga horisont, där man antingen är "för Kina" eller "mot Kina".

Visst har Blogge rätt i att USA har sig självt att skylla för den ekonomiska krisen. Men i sin iver att beslå USA med fel glömmer han att det inte finns några vinnare i det här läget. Kina har allt att förlora på USAs kris och det är naivt att tro att Kina ska kunna ta över USAs roll som centrum i världsekonomin. Allt sedan andra världskriget har den amerikanska marknaden varit världsekonomins motor och Kinas uppgång sedan början på 1990-talet har till stor del byggt på att förse de amerikanska konsumenterna med billiga industriprodukter, som den relativt outvecklade kinesiska hemmamarknaden inte kunnat suga upp. Kina har varit en av de stora vinnarna i globaliseringen och den snabba tillväxten de senaste tjugo åren hade aldrig varit möjlig utan USAs och EUs öppna marknader. När den amerikanska ekonomin började sakta ned ställde Kina upp lojalt med att köpa amerikanska statsobligationer för att göda efterfrågan. De kinesiska och amerikanska ekonomierna har varit så sammanflätade att den brittiske historikern Niall Ferguson myntat begreppet "Chimerica".

Nu har kedjebrevet fastnat i brevlådan och alla berörda parter måste fatta svåra beslut. Kina kan inte ta över USAs roll som världsmarknad och det är en öppen fråga om Kina kommer att fortsätta att finansiera USAs statsskuld. Om Kina forsätter att köpa amerikanska obligationer för att finansiera Obamas krispaket kommer kapitalmarknaderna på andra håll att torka ut och drabba andra länder. Alternativet är att USA sätter igång sedelpressarna, men det kan leda till ökad inflation. USA och Kina sitter i samma båt och det är inte läge att peka finger. Nu handlar det om att rädda världsekonomin.

Autonomibluffen: Feodalism i realtid

Nu har de kinesiska myndigheterna beslutat att införa de "livegnas befrielsedag" och på officiella websajter kan vi nu se glada tibetaner som dansar i pur tacksamhet gentemot kommunistpartiet för att ha befriat dem från sin egen "efterblivna" kultur. Detta är det slags uppvisningar i "etnoporr" som kommunistpartiet tror ska övertyga oss i omvärlden att allt är frid och fröjd i Kinas västra utkant, men i Sverige är det nog bara Blogge Bloggelito som tror på sådant. Eller trodde, ska man kanske säga, eftersom han i stort sett lagt ned sin egen politiska Kinabevakning sedan denna blogg startade för två månader sedan.

Nåväl. Feodalism och feodala maktmedel är saker som fortfarande existerar i Folkrepubliken Kina. Som jag sagt tidigare så för de gamla Folkkommunerna med dess enorma arbetsuppbåd tankarna till medeltidens Europa och mantalsskrivningssystemet var inget annat än ett sätt att binda kineser vid hemorten och förhindra dem att ta upp nya näringar.

Mindre bekant är dock att de kinesiska myndigheterna tillämpar feodala metoder för att tvångsrekrytera arbetskraft i just de regioner som man påstår sig ha räddat från grym feodalism. Ta Xinjiang, till exempel. I höstas rapporterade SR:s Hanna Sahlberg att uighuriska bönder tvingas sända familjemedlemmar till kinesiska bosättningar för att utföra lågavlönade sysslor som bomullsplockning, vilket berövar de uighuriska bönderna från viktig arbetskraft i det egna jordbruket. Lönen är så låg att den knappt täcker böndernas utgifter och de som inte ställer upp kan bestraffas med konfiskation av sin jordbruksmark.

De kinesiska myndigheterna kallar detta förskönande för arbetskraftsöverföring (劳动力转移), medan uighurerna kallar det för hashar (هاشار), vilket syftar på ett gammalt feodalt system i Centralasien. Av allt att döma så är det Konstruktions- och produktionskåren i Xinjiang (兵团) som ligger bakom detta arrangemang. De som hängt med i denna blogg vet att den förre chefen för kåren, Zhang Qingli, belönades för sina insatser i Xinjiang med posten som partisekreterare i Tibet.

Så länge som personer som Zhang Qingli och hans kollega Wang Lequan har ansvaret för de etniska "minoritets"-områdena så är allt tal om "långtgående regional autonomi" inget annat än en Potemkin-kuliss som döljer en grym verklighet.

Uppdatering: DN:s nätupplaga har just publicerat en intressant artikel om trakasserierna av tibetanerna inför 50-årsdagen av upproret.

Tibetanskt nyår

Det kan knappast ha undgått någon att det kinesiska nyåret - eller "vårfesten" som den i bland kallas - just har stundat världen över. Mindre bekant är det dock att det tibetanska nyåret Losar (lo-gsar) kommer att firas i Tibet, Bhutan och delar av Nepal och Indien mellan den 25 och 27 februari. Den tibetanska kalendern är liksom den kinesiska en månkalender som kretsar kring samma djurzodiak som den kinesiska, varför det kommande tibetanska året också är Oxens år. Dock sammanfaller inte alltid det tibetanska nyåret med det tibetanska, förra året inträffade båda högtiderna samma dag, men i år diffar det en månad. För de som läser kinesiska rekommenderar jag den tibetanska författarinnan och bloggaren Ösers inlägg om skillnaden mellan de två högtiderna.

Tyvärr är 2009 också femtioårsminnet av det tibetanska upproret 1959 och nu har ett uppstått en opinion bland exiltibetanska kretsar för att inte fira Losar till minnet av de tibetaner som satte livet till för femtio år sedan. (Bilden till vänster har hämtats från Phayül.) Flera exiltibetanska organisationer uppmanar nu sina medlemmar att bojkotta Losar, medan andra organisationer har intagit en lägre profil. Mig veterligen har inte den tibetanska gemenskapen i Sverige gjort något uttalande i frågan ännu.

Samtidigt finns det tecken på att de kinesiska myndigheterna i Tibet planerar att slå på stort och uppmana den tibetanska befolkningen att fira Losar. Det händer att de kinesiska myndigheterna mer eller mindre tvingar tibetaner att delta i olika officiellt arrangerade festivaler och att vägran att delta i slika arrangemang tolkas ofta som separatism och kan leda till rättsliga efterverkningar. Om rörelsen för att bojkotta Losar når Tibet är det inte omöjligt att den hårdhänta kinesiska politiken kan utlösa protester redan i slutet på februari.

Vad kommer Charta 08 att betyda?

Den senaste tiden har det surrat på olika Kina-bloggar vad Charta 08 kommer att betyda för den politiska utvecklingen i Kina under 2009. Vår danske granne Kinablog.dk har en bra sammanfattning av läget och av de viktigaste inläggen. Många kommentatörer menar att i Kina är det folkliga stödet - hur man nu mäter det under nuvarande förhållanden - litet för de reformer som Charta 08 föreslår och att det inte går att spåra någon stark underström för demokrati i nuläget.

Mest cynisk är som vanligt ESWN, han menar att det inte går att förklara bristen på folkligt stöd med att myndigheterna undertrycker all kritik eftersom reaktionen bland utlandskineser varit dämpad. Enligt ESWN är Charta 08 blott och bart en elitrörelse som inte har någon folklig förankring. Man kan ju samtidigt fråga sig vad han själv gör för att bredda förankringen bland utlandskineser. Hans egen blogg är ju oerhört känd och skulle säkert kunna göra en insats, men istället har han under det gångna året ägnat stort utrymme att haussa upp nationalistiska strömningar som han anser vara representativa. Nu har jag fått nog av ESWN och tar bort den från min blogglista.

Historikerbloggen Granite Studio gör ett en mer intressant analys och drar vissa intressanta paralleller till stämningsläget i Kina vid tiden för fjärdemajrörelsen, som också var en elitrörelse. Enligt Granite Studio ska vi inte förledas av det faktum att antalet aktivister bakom Charta 08 är relativt få, nästan alla rörelser har börjat med ett litet antal individer. RConversation håller med.

Jag är benägen att hålla med Granite Studio. Häromåret läste jag Perry Links Evening Chats in Beijing, som är baserad på författarens erfarenheter i Peking precis före demokratirörelsen 1989. I boken framhåller Link att det var vanligt att intellektuella under tiden före demonstrationerna klagade på att ungdomen var opolitisk och mest intresserad av att tjäna pengar och resa utomlands. När studentrörelsen väl tog fart i maj 1989 förvånades många av hur opolitiska studenter plötsligt kunde förvandlas till fullfjädrade aktivister och att de lyckades få med sig arbetare och småföretagare i storstäderna.

Det är en lärdom vi ska ta till oss. Opinionslägen kan förändras oerhört snabbt i ett land som Kina, där det är svårt att överblicka vad som händer. Att dividera antalet underskrifter på ett upprop med 1,3 miljarder för att förminska dess betydelse är inte ett särskilt vettigt sätt att bedöma uppropets relevans. Bara tiden kan utvisa vad Charta 08 kommer att betyda och det är ett uppmuntrande tecken att de 7000 undertecknarna som kommer från så olika bakgrunder har lyckats enas kring uppropet.

Gott nytt oxens år!

De senaste dagarna har jag distraherats av diverse kinesiska nyårsmiddagar och igår lyckades jag närvara på en riktigt hygglig kinesisk nyårsshow, vilket fick mig och mitt sällskap på riktigt gott humör. Höjdpunkterna var ett klassiskt akrobatiskt nummer och sichuanesisk maskbytardans. Just nu rullar CCTVs traditionella nyårsshow på stordatorn och jag tittar in då och då. Nu tänker jag önska alla läsare och besökare ett riktigt gott nytt oxens år! Enligt kinesisk sed ska jag ligga lågt och avstå från att diskutera kontroversiella ämnen idag och imorgon, så att det nya året får riktigt flyt. Sedan sätter jag igång igen. Vi syns då!

Dagens bild

Denna bild har dykt upp på olika forum på det kinesisksspråkiga nätet, själv fick jag syn på den när den flimrade förbi på Folkets dagblads hemsida. Bilden har väckt häftig diskussion på nätet och en del hävdar att bilden är ett dåligt skämt, medan andra hävdar att den är ett uttryck för den kreativitet patriotisk uppfostran kan ge upphov till. Jag är inte så säker på att det är ett skämt. När videon "Heja Kina 2009" dök upp i slutet på förra året, spekulerade en del att det var en parodi, men det visade sig vara en genuin produkt. En ljusglimt är i alla fall att många kinesiska nätanvändare är precis lika äcklade som jag av denna typ av propaganda, så jag befinner mig i gott sällskap.

Kina inför allmän sjukförsäkring

Kommer Obamas USA och Wen Jiabaos Kina införa allmän sjukförsäkring samtidigt? Om vi ska tro en rapport i New York Times kanske det blir fallet. Enligt Times har det kinesiska stadsrådet lagt undan ett stort belopp för att subventionera sjukvård för Kinas samtliga 1,3 miljarder invånare. De stigande sjukvårdskonstanderna i Kina har länge varit på tapeten, men ett bidragande skäl till satsningen skall vara att den kinesiska regeringen frigöra resurser för att stimulera efterfrågan. I nuläget sparar många kineser stora belopp för att vara beredda på plötsliga sjukvårdsutgifter och tanken är att dessa medel nu kommer att läggas på ökad konsumtion. Jag hoppas verkligen att Wen Jiabao lyckas med detta.

CCTV censurerar Obamas installationstal.

Ett stort antal bloggar rapporterar att CCTV avbröt sändningen av Obamas installationstal när han nämnde kampen mot kommunismen och fascismen under 1900-talet. Här ett kort klipp från YouTube där vi får se hur nyhetsankaret reagerade när denna del av Obamas tal sändes:

Barack Obama nu USAs president

Nu har äntligen Barack Obama svurits in som USAs 44:e president. Hans installationstal var återhållsamt, men lovande tycker jag. Bortsett från löften om att ta itu med frågor som ekonomin, miljön och kriget, så fanns det antydningar om att hans administration inte kommer att se på stillatigande om de mänskliga rättigheterna kränks. Det var en bra och inte allt för provokativ markering mot Kina.

Inte helt oväntat firar den kinesiska regeringen denna tilldragelse med att arrestera den kinesiske dissidenten Yao Lifa, som var på väg till en mottagning på det amerikanska konsulatet i Wuhan. Han är en av undertecknarna av Charta 08 och skall vara en framstående demokratiaktivist. Obama har nog viktigate saker att ägna sig åt just nu, men jag hoppas att hans administration utnyttjar de kanaler den har för att hjälpa Yao. Sådant är amerikanerna bra på när de är på rätt humör.

Hur som helst vill Kinabevakning önska president Obama lycka till! Det ska bli intressant att följa honom de närmaste åren.

Nonsens

Värre nonsens får man leta efter. DN:s USA-expert spår att USAs förhållande till Kina kommer att förbättras under den tillträdande Obama-administrationen. "Förbättras"?! Jag har sagt det förut och säger det igen. USA och Kina har nog aldrig haft ett så bra förhållande som under Bush. Jag förstår inte hur det kan ha undgått denna USA-expert. (SvD verkar dock ha fattat galoppen.) Visst har det funnit gnissel, men inte mer än man kan förvänta sig mellan två länder som har totalt olika politiska system. Tvärtom tror jag att det finns skäl att tro att förhållandet mellan Kina och USA kan försämras under Obama, dels på grund av USAs utsatta ekonomiska läge, dels på grund av att det finns ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter inom demokraterna. Obama kommer sannolikt att utsättas för starka påtryckningar från personer som talmannen i kongressen, Nancy Pelosi, att höja profilen i till exempel Tibet-frågan som ligger henne varmt om hjärtat.

Överdriven pessimism?

Det brukar sägas att det är svårt att göra korrekta förutsägelser, särskilt när det gäller framtiden. Så jag skulle vilja puffa för ett inlägg på China Business Blog som kastar en del tvivel över de tvärsäkra förutsägelserna att Kina står inför en ekonomisk kollaps i den internationella finanskrisens kölvatten. Jag vet inte om jag håller med om att farhågorna om en ekonomisk kris i Kina är överdrivna, men inlägget ger i alla fall en strimma av hopp i dessa dystra tider.

De livegnas dag

Den senaste tiden har jag funderat på vad den kinesiska regimen kommer att göra för att försöka ta loven av 50-årsminnet av upproret i Tibet. Nu ser det ut som vi kommer att få svar på den frågan. Enligt den internationella kampanjen för Tibet diskuterar folkkongressen i den "autonoma" regionen Tibet att förklara den 28 mars som "de livegnas befrielsedag". Det var denna dag 1959 som den kinesiske premiärministern Zhou Enlai deklarerade att den tibetanska staten var upplöst, efter det att upproret hade slagits ned samma månad och Dalai Lama flytt till Indien.

Att skapa "de livegnas dag" är ett oerhört cyniskt steg ochär knappast ägnat att skapa ökad förståelse mellan tibetaner och hankineser. Att tvinga tibetanerna att delta i ytterligare en förnedrande högtid och än en gång tjudra den tibetanska kulturen vid skampålen kommer bara att strö salt i såren och göra det svårare att skapa den försoning som behövs.

Det råder inget tvivel om att det gamla tibetanska samhället var ett strikt aristokratiskt samhälle där det gjordes stor skillnad mellan härskare och behärskade. Men många reformsinnade tibetaner som Gendün Chöpel hade tagit upp diskussionen om att reformera det tibetanska samhället långt före kommunistpartiet planlade sin invasion av Tibet. Och den kinesiska befrielsearmén sade inte ett knyst om livegenskap när den ockuperade Tibet 1950-51. Tvärtom tvekade inte de nya härskarna att använda det gamla feodala systemet med tvångsrekvisitioner (ulag) för att lösa problem i transportsektorn. Livegenskapen blev inte ett centralt tema i den kinesiska propagandan förrän efter 1959, när man var tvungen att rättfärdiga undertryckandet av det tibetanska upproret.

I vilket fall som helst så bleknar det gamla tibetanska förtrycket i jämförelse med de brott som kommunistpartiet begått mot sitt eget folk. Det "stora språnget", som var en av de utlösande faktorerna bakom det tibetanska upproret, var ett inget annat än ett försök att modernisera samhället med hjälp i tvångsarbete och livegenskap, vilket ledde till att miljontals kineser svalt ihjäl. Man frågar sig med vilken rätt en regim, som med den totalitära statens alla maktmedel strikt reglerat sina undersåtars yrkesutövning (danwei), bostadsort (hukou) och barnalstring sätter sig till doms över det gamla tibetanska samhället.

Jag hoppas att någon i Peking eller i Lhasa sätter stopp för de här planerna och istället tar tillfället i akt att skapa försoning i Tibet genom att ge tibetaner och hankineser en möjlighet att föra en dialog om sin framtid på hemmaplan. Det är där den diskussionen helst bör föras. Inte i London, San Franscico eller Paris.

Alla skilsmässor är inte av ondo

I år högtidlighålls minnet av nederlaget i kriget mot Ryssland och förlusten av Finland år 1809. Detta är en av de mest traumatiska händelserna i svensk och finsk historia, som förtjänar att ges mer uppmärksamhet hemma i Sverige än vad som är fallet. För oss som sysslar med Kina är förlusten av den östra rikshälften också en påminnelse om att alla skilsmässor inte är av ondo. Tack vare upprättandet av storfurstendömet Finland så fick finnarna möjlighet att upptäcka sin egen kulturella identitet och utveckla sitt eget språk. Om Sverige inte förlorat Finland 1809 hade kanske inte bara det finska språket marginaliserats ytterligare och kanske utplånats, Sverige hade med all sannolikhet dragits med i många av de nationella etniska konflikter som ansatte Europa i samband med uppsvinget för nationalismen i slutet på 1800-talet.

Finland var en integrerad del av Sverige sedan 1200-talet på samma sätt som vilket annat landskap som helst. Samma lagar gällde på båda sidor av Bottenviken. Finland betalade skatt och skickade riksdagsmän till Stockholm. Men efter förlusten 1809 övergav den svenska politiska eliten successivt alla planer på att återerövra Finland. Istället fick vi en union med Norge, som i sin tur gav norrmännen en möjlighet att upptäcka sin nationella identitet. Norge blev aldrig en del av Sverige och unionsupplösningen 1905 föranledde inga politiska jordskred. Sveriges förhållande till sina grannländer har aldrig varit bättre och det är till stor del tack vare det faktum att Sverige har avstått från sina historiska anspråk. Om Sverige valt att gå i krig för att återerövra sin östra rikshälft eller bevara unionen med Norge, så hade vi svenskar varit lika hatade i Oslo och Helsingfors som serber är i Zagreb eller tyskar i Warszawa.

Jag har sagt det förut på denna blogg: Tibet var en del av Qing-imperiet, ett manchuriskt protektorat, men aldrig en del av det egentliga Kina. Tibetanerna har sitt eget språk, sin egen historia och hade en gång i tiden sina egna lagar och sitt eget politiska system, vilka samtliga var väsensskilda från de som rådde i Kina. Tibets förhållande till Kina har under större delen av de båda ländernas historia varit betydligt lösare än Sveriges förhållande till Finland. Och ändå talar den kinesiska regeringen som om Tibets status som en del av Kina vore ett oundviklig konsekvens av historiska fakta. Det finns faktiskt andra sätt att lösa nationella problem. Och det finns andra sätt att högtidlighålla historiska förluster. Kina är inte ensamt om att ha förlorat territorium eller kolonier. Kanske har Kina en del att lära av den svenska historien?

Kinas förestående sammanbrott?

Nu verkar Kinas ekonomiska problem äntligen fått den uppmärksamhet de förtjänar i svenska media. I december föll den kinesiska exporten för andra månaden i rad och nu skriver DN att den kinesiska nedgången kan hota världsekonomin. Det som varit den kinesiska ekonomins styrka har nu förbytts till dess svaghet. Den kinesiska ekonomin är extremt exportberoende och den inhemska marknaden är fortfarande relativt utvecklad, varför vi inte kan förvänta oss att Kina drar igång efterfrågan på samma sätt Tyskland eller Japan kunnat göra när USA varit försvagat.

Den ständigt like optimistiske Blogge Bloggelito trummar hårt på att Kina enligt vissa rapporter ska köpa upp Volvo från GM och pekar på att den kinesiska tillväxten fortfarande ligger på cirka 9 procent. Visst är den kinesiska tillväxten hög, men det sker från en låg nivå och den är beroende av den internationella efterfrågan. Jag ställer mig frågande till varför några kinesiska köpare skulle förvärva Volvo i detta kärva läge och andra delar den bedömningen. Faktum kvarstår, den kinesiska ekonomin står nu inför en allvarlig kris och med tanke på hur sammanflätad den kinesiska ekonomin är med resten av världen sedan landet gick med i Världshandelsorganisationen WTO, så kan vi inte räkna med att Kina klarar sig lika bra som 1997. Låt oss hoppas på en mjuklandning.

Vad kommer detta innebära i den närmaste framtiden? Den kände dissidenten Wei Jingsheng varnar för att Kina kan stå inför ett sammanbrott när regimen inte klarar av att hantera de folkliga protester som kommer att följa i krisens kölvatten. Jag har stor respekt för Wei, men jag vill inte komma med några undergångsprofetior än, även om officiella kinesiska media faktiskt nu talar öppet om risken för mer social oro.

Det är dock mycket sannolikt att vi kommer att få se mer lokala protester och strejker, men det som är avgörande är om detta kommer utvecklas till en landsomfattande rörelse som riktar sig mot Peking likt 1989. Detta kan ske på många olika sätt. Det finns en chans att Charta 08 tar fart i kristiderna. En annan möjlighet är att det uppstår en öppen spricka i ledningen som uppmuntrar folk att vända sig mot den fraktion de känner tilltro till. Allt detta är spekulationer och kaos i Kina är det sista det kinesiska folket behöver. Det vi kan hoppas på är att den kinesiska ekonomin mjuklandar och att den kinesiska regeringen genomför en kursändring i mer liberal riktning, så att vanligt folk kan få gehör för sina åsikter. Om det sker så kanske 2009 blir början på något nytt för Kina.

Uppdatering: De som gillar att läsa undergångsprofetior ska ta en titt på Paul Denlingers senaste inlägg på The China Vortex. Här förutspår Denlinger att både den kinesiska och den amerikanska ekonomin kommer att kollapsa och att vi bara sett början på en djup global ekonomisk kris som kan leda till destabiliserande regimförändringar som på 30-talet. Jag har läst Denlingers blog till och från och jag är överraskad över hur pessimistisk han låter. Richard på Peking Duck instämmer i stort och John Pomfret avger ett liknande utlåtande. Skrämmande läsning, för att säga det minsta. Jag undrar hur lång tid det ska ta innan svenska media tar upp den här storyn?

Autonomibluffen: Vem bestämmer i Tibet?

Om knappt två månader inträffar femtioårsminnet av revolten i Tibet 1959 och fram till dess kommer jag då och då att ägna litet bloggutrymme åt att nagelfara det jag kallar "autonomibluffen" i Tibet. När Tibetfrågan kommer upp på dagordningen brukar tillskyndare av Pekings politik hävda att tibetanerna "åtnjuter långtgående autonomi" enligt den kinesiska konstitutionen och att de exiltibetanska kraven på verklig autonomi därför är grundlösa och ämnade att "splittra" Kina. Men hur ser det ut i verkligheten? I det som följer ska jag med hjälp av information som finns fritt tillgänglig på Internet visa att den politiska makten i Tibet utövas nästan uteslutande av hankineser.

Som de flesta Kinakännare vet, så har Kina en dubbel maktstruktur där varje nivå i den civila förvaltningen har en motsvarighet i kommunistpartiet, som ser till att den civila förvaltningen rättar sig i ledet. Således är det partiets generalsekreterare som leder Kina, inte första hand premiärministern eller presidenten. Samma struktur existerar i de så kallade "autonoma områdena", där etniska "minoriteter" i regel tilldelas poster i den civila förvaltningen, medan de ledande partiposterna nästan alltid tilldelas hankineser. Sedan posten som partisekreterare inrättades i Tibet har inte en enda tibetan anförtrotts posten, som med ett enda undantag uppburits av pålitliga hankineser som har goda kontakter i centralregeringen.

Nu kanske man skulle kunna invända att en partisekreterare inte ska komma från sin egen hemprovins utan representera partiets och landets intresse lokalt. Jag håller inte med om detta, men tydligen har oron för lokalpatriotism inte förhindrat att Luo Qingquan från att bli partisekreterare i hemprovinsen Hubei.

Nå, hur ser det då ut i fallet Tibet just nu?

Ordföranden, eller guvernören, i den tibetanska autonoma regionen heter Qiangba Puncog, som är etnisk tibetan från Chamdo. I likhet med de flesta av sina föregångare steg han i graderna under kulturrevolutionen och han gick med i KKP 1974. Större delen av sin karriär har han spenderat på relativt låga poster i den civila förvaltningen i Tibet och hans karriär sköt inte i höjden förrän han blev partisekreterare i Lhasa på 1990-talet. Några befattningar i Befrielsearmén har han aldrig anförtrotts. Först 2003 tilldelades han sin nuvarande ställning och han är också suppleant i kommunistpartiets centralkommitté. Under upproret i Tibet förra året intog han en högst undanskymd ställning och vistades mest i Peking, där han svarade på frågor från utländska journalister.

Men viktigast av allt: Qiangba är den högst uppsatte tibetanen som har något formellt inflytande över Kinas politik i Tibet över huvud taget. Alla hans överordnade som fattar beslut om Tibet är hankineser. Hankineser som ofta är stolta över att inte kunna ett ord tibetanska och som meriterat sig genom att visa hårda nypor mot etniska "minoriteter".

Jämför Qiangbas karriär med partisekreteraren i Tibet, Zhang Qingli, som kommer från Shandong-provinsen. Han gick också med i KKP i slutet av kulturrevolutionen och han första posteringar var i också hemregionen. Sedan tar det fart och han uppbar flera viktiga poster i Shandong, Gansu och Xinjiang.

Åren 2002-2005 var han chef för den halvmilitära Konstruktions- och produktionskåren i Xinjiang (Bingtuan), som är ett slags stat i staten i Xinjiang och uppenbarligen gett Zhang meriter att handskas med etniska "minoriteter". Till skillnad från Qiangba är Zhang hankines och har goda försänkningar i Befrielsearmén, inte minst på grund av det faktum att han är brorson till Zhang Wannian, som tidigare var vice ordförande i den centrala militärkommissionen.

För att ytterligare understryka det faktum att Zhang Qingli står över Qiangba Puncog i hierarkin så är Zhang helt stilenligt fullvärdig medlem i partiets centralkommitté.

Zhang Qingli spelade en framträdande roll under det tibetanska upproret i våras. Han gick ut hårt i olika uttalanden mot Dalai Lama och han har i andra sammanhang hävdat att kommunistpartiet var som en boddhisattva för det tibetanska folket. Så talar en person som inte har någon som helst koll på hur han uppfattas av det folk han är satt att förvalta.

Partisekreterarposten i Tibet är en plantskola för lovande partikadrer och om Zhang sköter sig i Tibet kommer han med all säkerhet avancera till ännu högre positioner. Hu Jintao var en gång partisekreterare i Tibet, liksom Chen Kuiyuan och Guo Jinlong. Men ingen tibetan har någonsin anförtrotts denna post och de karriärmöjligheter den innebär.

Detta är första delen i en serie om makthavare i Tibet. Nästa gång ska vi tala om Zhang Qinglis kolleger och hans överordnade i Peking.

Bush-nostalgi i Kina?

Om en vecka kommer USAs nyvalde president att tillträda sitt ämbete. Barack Obama är inte bara den förste amerikanske presidenten med afrikanskt ursprung, han representerar också ett generationskifte i Vita Huset och det är inte uppenbart vad detta kommer att innebära för Kinas vidkommande.

Asia Times Online har i dagarna publicerat en intressant betraktelse över arvet efter Bush i de kinesisk-amerikanska förbindelserna. Enligt artikelförfattaren har den allmänt avskydda Bush-administrationen i det stora hela varit till gagn för den kinesiska regeringen. Bush tonade ned USAs kritik av Kinas kränkningar av de mänskliga rättigheterna och stod emot kraven att bojkotta OS efter upproret i Tibet. Han har också sökt Kinas medverkan i sitt "krig mot terrorn" och låtit amerikansk militär utföra det smutsiga arbetet att förhöra uighuriska fångar i Guantánamo för Kinas räkning. Bush har också distansierat sig från Chen Shui-bians administration när den gick för långt från vad Kina kunde acceptera. Naturligtvis har inga av dessa eftergifter gentemot Peking varit gratis och Bush har lyckats utverka många fördelar från den kinesiska regeringen också. Sammanfattningsvis så har de kinesisk-amerikanska förbindelserna på ett rent vardagligt plan egentligen aldrig fungerat bättre, även om det finns många orosmoln på längre sikt.

Så vad kommer Obamas administration att innebära för Kinas förhållande till USA? En ganska säker gissning är att han kommer att fokusera sig på att stärka den inhemska amerikanska ekonomin, vilket inte nödvändigtvis kommer att ligga helt i linje med vad Hu Jintao önskar. Obamas löfte att öka USAs dialog med omvärlden kommer säkert att bidra till att landets anseende kommer att förbättras, men det kan också innebära att han blir mer frispråkig i sin kritik av den kinesiska regeringen än sin ganska försiktige föregångare.

På ett mera ytligt plan kommer Obama att framstå i mycket bättre dager i jämförelse med sina kinesiska kolleger. Bush var aldrig en särskilt attraktiv president och även om Hu Jintao knappast är särskilt sympatisk heller, så har han aldrig lyckats uppamma den fientlighet Bush mött i världen. Och Wen Jiabao har gjort viktiga insatser för att ge den kinesiska regeringen ett mänskligt ansikte. Nu kommer allt bli annorlunda. Medan USA nu får en president som föddes på sextiotalet, och som dessutom kommer från en etnisk minoritet, så domineras det kinesiska toppskiktet av hankinesiska gubbar i sextioårsåldern som färgar håret! I globala opinionsundersökningar har den kinesiska regeringen länge legat i botten vad beträffar tilltro och anseende, men det spelade inte någon större roll så länge George Bush var världens spottkopp. Det är dags för den kinesiska regeringen att förbättra sin image globalt och det kommer att krävas krafttag för att klara av det.

Ebb i det kinesiska nyhetsflödet

Den senaste veckan har som sagt Israels bombingar av Gaza dominerat det internationella nyhetsflödet och Kina har fått en välbehövlig respit från världspressens intrång. Den nyhet som det talats mest om är förstås den kinesiska statens nya ingrepp i friheten på kinesiska Internet och stängningen av den populära bloggportalen Bullblog, som varit värd för flera frispråkiga bloggar. Anledningen till varför KKP beordrat denna skärpning är ännu höljd i dunkel, men det kan ha att göra med de hårda tag som visats mot det demokratiska manifestet Charta 08. Andra möjliga skäl är förstås den ekonomiska oron i Kina just nu som föranlett ansedda tidningar som Liaowang att varna för hög arbetslöshet och sociala protester eller alla årsdagar som kommer att poppa upp en jämna mellanrum i år. Förmodligen är ett det en kombination av alla ovanstående anledningar.

En annan nyhet som bubblat i bakgrunden är det underliga nationalistiska YouTube-klipp som började cirkulera i cyberrymden i mellandagarna. Ett tag såg det ut som att videon bara var en mycket trovärdig parodi på den extremnationalism som gjort sig gällande under förra året, ett slags kinesiskt svar på den amerikanska blufftidningen The Onion som gett upphov till ett antal tidningsankor i den kinesiska pressen. Om det bara hade varit så väl! Inom kort framträdde den person som tagit på sig ansvaret för hatdikten och försvarade sig, vilket gav upphov till nya debatter. Det som ändå är uppmuntrande är att om man ska tro Global Voices Online, så har det stora flertalet kinesiska bloggare reagerat med samma avsmak på klippet som resten av bloggosfären.

Om man kan dra några lärdomar av denna incident så är det att den här typen av extremnationalistiskt propaganda kan skada Kinas rykte allvarligt. Det är en sak att angripa en relativt svag och impopulär politiker som Sarkozy, men om tillträdande president Obama skulle bli föremål för något liknande så skulle konsekvenserna bli svåröverblickbara. När Condoleezza Rice besökte USA för snart fyra år sedan bubblade det kinesiska Internet av rasistiska tillmälen, vilket fick självaste Liu Xiaobo att slå näven i bordet och säga ifrån. Nyheten drunkade dock i det allmänna nyhetsflödet och Condis impopularitet hemmavid gjorde nog sitt.

Skulle Obama utsättas för något liknande så skulle reaktionen från USA nog inte vara lika överseende. Just nu står åtta av tio amerikaner bakom sin nyvalde president, och även om Obama själv tar rasistiska glåpord med lugn, så skulle den amerikanska allmänheten ta det personligt - till och med de som inte röstade på Obama.

Vem hackade Bi Huas dator?

Vilka krafter styr Kinas politik i Tibet? Jag har berört den frågan på den här bloggen ett par gånger och jag vill här rikta uppmärksamheten till Therang Tibet Blog, där avsättningen av Bi Hua (t.h.) från Tibetbyrån avdelningen för enhetsfronten i KKP diskuteras.

Avsättningen av Bi Hua i november förra året, vilket skapade en viss uppmärksamhet i Hong Kong-pressen, skall enligt officiella uppgifter berott på att någon hackat sig in på hennes dator och läckt viktig information om Kinas politik i Tibet. Problemet är dock att det är minst lika sannolikt att hackarna kommer från Kina som från främmande makt, och enligt Therang är KKP:s val att avsätta Bi Hua ett paradexempel på den paranoia som råder inom det styrande partiet i Kina. Intressant läsning.

Kinesisk propagandaoffensiv

Shanghaiist rapporterar att "China Tibet Information Center" nu startat en annonsoffensiv på Google för att vinna över världsopinionen till "Kinas" sida i propagandakriget om Tibet. Varje gång du söker något Tibet-relaterat på Google finns det en chans att du får se en annons som leder dig till "informationscentret". Detta tycks vara en del av den kinesiska statens ansträngingar att vinna över experter och Kinakännare till deras syn på den tibetanska frågan, kanske som ett sätt att föregripa ett eventuellt propagandakrig i samband med femtionårsminnet av upproret i Tibet 1959 som timar i mars månad.

Kinesiska tibetologer från det kinesiska tibetologiska forskningscentret har också varit på besök i Finland och Italien för att främja den officiella kinesiska politiken i Tibet. Forskningscentret är ett uttryck för kommunistpartiets ansträngningar att visa att de främjer och inte förtrycker tibetansk kultur, och i rättvisans namn har centret också producerat värdefulla verk, bland annat ett omfattande kinesisk-tibetanskt lexikon som pryder min bokhylla. Men i grund och botten är det en kolonial institution. Lyckligtvis har Sverige besparats dylika besök, men den dagen kanske inte är fjärran med tanke på andra projekt som det kinesiska utbildninsministeriet bedriver i Sverige. Allt akademiskt utbyte är visserligen bra, men det får inte ske till priset av ett öppet meningsutbyte eller till självcensur.

Kina upp för granskning i FN

Jag har just fått tips om att FN:s råd för mänskliga rättigheter snart kommer att granska hur den kinesiska regeringen lever upp till sina åtaganden att respektera de mänskliga rättigheterna. Detta är ett periodiskt återkommande förfarande som alla medlemsstater i FN är underställda och Kina kommer att behandlas den 9 februari enligt planerna. I samband med granskningen har den kinesiska regeringen, olika intresseorganisationer och olika icke-statliga organisationer lagt fram rapporter och synpunkter som nu finns tillgängliga på nätet.

• Den officiella kinesiska rapporten finns här (endast på kinesiska);
• FNs sammanfattning av upplysningar från olika intressegrupper finns här; och
• Individuella rapporter från olika icke-statliga organisationer finns här.

För de som är intresserade av att lära sig mer om detta rekommenderar jag varmt Duihua-stiftelsens hemsida. Duihua är en kinesisk-amerikansk stiftelse som leds av den före detta affärsmannen John Kamm och bedriver viktigt arbete för de mänskliga rättigheterna.

Två nyheter

Två viktiga nyheter framträder i nyhetsflödet. AT rapporterar att den kinesiska industriproduktionen minskade i december, vilket är en tydlig vink att den ekonomiska krisen nu nått Kina på allvar. I jämförelse med den europeiska och amerikanska ekonomin kan Kina fortfarande visa upp rekordsiffror, men det är en utbredd uppfattning att tillväxten måste ligga på på åtminstone åtta procent för att den sociala stabiliteten skall kunna bibehållas. Sjunker tillväxten bara ett par procent räknar de kinesiska makthavarna med ökad social oro som strejker och demonstrationer. Jag tror dock att det finns en risk att detta blir en självuppfyllande profetia, då staten tar till med mer våld än nöden kräver och på så sätt skapar mer oro än den undertrycker.

På litet längre sikt kan man dock fråga sig hur hållbart det är att Kina är så beroende av sin exportmarknad. Kanske det är dags att försöka bygga upp konsumtionen i Kina? Då kommer Kina att kunna bli en verklig tillväxtmotor i sin egen rätt.

Den andra viktiga nyheten är att officiell kinesisk press nu rapporterar att mer än 1100 personer lagfördes i Xinjiang för att "undergräva statssäkerheten". Detta är en ganska stor siffra även med kinesiska mått mätt, men till skillnad från andra regioner i Kina är den kinesiska staten inte rädd för att visa att den tar till med hårdhandskarna i Xinjiang. Tvärtom finns det ett starka incitamenten för lokala kadrer att gå ut hårt mot social oro på ett sätt de aldrig skulle våga göra i till exempel Jiangsu eller Guangdong. Skälet till detta är att social oro i "minoritetsregionerna" nästan alltid tolkas som "separatism" av de kinesiska myndigheterna, medan social oro i det egentliga Kina ses som uttryck för ett, ofta förståeligt, allmänt socialt missnöje. "Etnisk oro" i Kina är med andra ord precis lika mycket en produkt av myndigheternas egna etniska fördomar som de är ett uttryck för en verklig separatistisk rörelse. Samma kolonialism här som där, då som nu.

Uppdatering: På Duihua-stiftelsens blogg finns ett intressant inlägg om den senaste "slå hårt"-kampanjen i Xinjiang samt en översättning av ett viktigt kinesiskt dokument.

Ytterligare uppdatering: Enligt Reuters varnar den kinesiska tidskriften Liaowang för ökad social oro i den ekonomiska krisens kölvatten. Intressant läsning, men det är viktigt att ta alla larmrapporter med en nypa salt.

Falska och verkliga nyheter

Just nu surrar den svenska pressen om att den kinesiska regimen startat ytterligare en censurkampanj på Internet. Efter det gångna årets händelser kan det väl knappast vara någon nyhet att kommunistpartiet skruvar av och på nätcensuren efter behag. Berätta något som vi inte visste! Och som Alex påpekat har det alltid funnits sätt att kringgå censuren. Det finns betydligt intressantare saker att täcka när det gäller Kina just nu, som till exempel den ekonomiska krisen och hur detta kommer att påverka Kina.

Vad beträffar det politiska området är kanske den intressantaste nyheten att den mest framstående dissidenten som fortfarande är kvar i Kina, Bao Tong (t.h.), har gått ut i ett skarpt formulerat uttalande där han kritiserar den förda politiken sedan 1989 och jämför Deng Xiaoping med "solkungen" Ludvig XIV. Det stora mysteriet är hur Bao kan komma undan med så hårda ord, men han har förmodligen beskyddare i den kinesiska regeringen. Till exempel arbetade Bao och nuvarande premiärministern Wen Jiabao ihop under åren före 1989 och det är inte omöjligt att Wen håller ett beskyddande öga på sin forne arbetskamrat. Men det intressanta är att så många kinesiska intellektuella är beredda att gå ut med sin regimkritik just nu. Det påminner om slutet på 1988, då en stor grupp intellektuella gick ut i ett manifest som uppmanade regeringen att reformera det politiska systemet. Charta 08 är uppenbarligen tajmat för att ta upp facklan från den generationen.

Parodi på CCTV

Under det gångna året firade det kinesiska rikstevebolaget CCTV sitt femtioårsjubileum, vilket föranledde den kinesiske komikern Hu Ge att skapa nedanstående parodi av statstevens formella nyhetsformat. Rapporten, som bara finns på kinesiska (en kort engelsk översättning finns på Danwei), presenterar i pompösa ordalag olika triviala projekt i ett bostadsområde befolkat av arbetslösa. Mycket underhållande!

Charta 08: arresteringarna fortsätter

Det ser nu ut som att den kinesiska regimen har tagit till hårdhandskarna mot verkliga och misstänkta dissidenter. DN rapporterar nu att omkring 70 av de drygt 300 undertecknarna av Charta o8 har tagits till förhör och att flera har arresterats, däribland Liu Xiaobo, vilket jag tidigare diskuterat på denna blogg. Samtidigt erfar vi från The Guardian att den kinesiska regeringen gått in för att tysta ned anhöriga till personer som skadats av melaminförgiftade produkter. Enligt Guardian beror den senaste tidens hårdföra politik på att den kinesiska regeringen fruktar att den ekonomiska nedgången kommer att leda till ökade protester och därför inte anser sig har råd med öppen dissidens i nuläget.

Mitt i allt detta känner jag särskilt starkt för Liu Xiaobo. Han är inte bara en mycket känd dissident, som arresterats flera gånger för sin frispråkighet, utan också en person som vågar inta ståndpunkter som är kontroversiella även bland demokratiaktivister. I maj-juni 1989 var han en av flera äldre akademiker som tog sig ut till Himmelska fridens torg för att försöka tala de protesterande studenterna till rätta och att få dem att dämpa sin militanta retorik mot regeringen. Men när han inte fick gehör för sina ståndpunkter valde han att stanna på torget i solidaritet med studenterna. Han fick betala ett stort pris för detta och hamnade högt upp på den kinesiska regeringens lista över efterlysta i juni 1989. Trots sitt öde är Liu Xiaobo också en mycket charmig person som tycks kunna hålla humöret uppe även när det blåser som snålast. Jag träffade honom som hastigast i Peking av en ren slump för ett par år sedan och han gjorde ett mycket starkt intryck på mig. För de som vill höra honom tala rekommenderar jag ett YouTube-klipp som laddats upp av den amerikanska PEN-klubben.



En ljuspunkt just nu är att ett stort antal framstående intellektuella av både kinesisk och icke-kinesiskt ursprung skrivit på ett upprop till stöd för Liu. (Tack till Dan för länken!) Det är tråkigt att inte fler namn från Sverige dykt upp på listan, men det är tyvärr förståeligt med tanke på att man riskerar att vägras inresa i Kina om man skriver på.

Tyvärr ser det ut som att det är på detta sätt kommunistpartiet valt att inleda 2009, ett år som är fullt av olika ödesmättade årsdagar. Jag kommer att följa utvecklingen noga och fortsätta rapportera allt efter som nya detaljer kommer fram. Mejla mig gärna upplysningar om du sitter på information som du vill dela med dig av.

Uppdatering: I julröran undgick det mig att två svenska sinologer skrivit ett inlägg i SvD till stöd för Charta 08. Så här är det.