Utan USA kan Kina hälsa hem...och tvärtom

Nu har äntligen Blogge Bloggelito tagit bladet från munnen och börjat blogga om Kina igen. Denna gång handlar det om en ledare i DN som han valt att tolka från sin enkelspåriga horisont, där man antingen är "för Kina" eller "mot Kina".

Visst har Blogge rätt i att USA har sig självt att skylla för den ekonomiska krisen. Men i sin iver att beslå USA med fel glömmer han att det inte finns några vinnare i det här läget. Kina har allt att förlora på USAs kris och det är naivt att tro att Kina ska kunna ta över USAs roll som centrum i världsekonomin. Allt sedan andra världskriget har den amerikanska marknaden varit världsekonomins motor och Kinas uppgång sedan början på 1990-talet har till stor del byggt på att förse de amerikanska konsumenterna med billiga industriprodukter, som den relativt outvecklade kinesiska hemmamarknaden inte kunnat suga upp. Kina har varit en av de stora vinnarna i globaliseringen och den snabba tillväxten de senaste tjugo åren hade aldrig varit möjlig utan USAs och EUs öppna marknader. När den amerikanska ekonomin började sakta ned ställde Kina upp lojalt med att köpa amerikanska statsobligationer för att göda efterfrågan. De kinesiska och amerikanska ekonomierna har varit så sammanflätade att den brittiske historikern Niall Ferguson myntat begreppet "Chimerica".

Nu har kedjebrevet fastnat i brevlådan och alla berörda parter måste fatta svåra beslut. Kina kan inte ta över USAs roll som världsmarknad och det är en öppen fråga om Kina kommer att fortsätta att finansiera USAs statsskuld. Om Kina forsätter att köpa amerikanska obligationer för att finansiera Obamas krispaket kommer kapitalmarknaderna på andra håll att torka ut och drabba andra länder. Alternativet är att USA sätter igång sedelpressarna, men det kan leda till ökad inflation. USA och Kina sitter i samma båt och det är inte läge att peka finger. Nu handlar det om att rädda världsekonomin.