De livegnas dag

Den senaste tiden har jag funderat på vad den kinesiska regimen kommer att göra för att försöka ta loven av 50-årsminnet av upproret i Tibet. Nu ser det ut som vi kommer att få svar på den frågan. Enligt den internationella kampanjen för Tibet diskuterar folkkongressen i den "autonoma" regionen Tibet att förklara den 28 mars som "de livegnas befrielsedag". Det var denna dag 1959 som den kinesiske premiärministern Zhou Enlai deklarerade att den tibetanska staten var upplöst, efter det att upproret hade slagits ned samma månad och Dalai Lama flytt till Indien.

Att skapa "de livegnas dag" är ett oerhört cyniskt steg ochär knappast ägnat att skapa ökad förståelse mellan tibetaner och hankineser. Att tvinga tibetanerna att delta i ytterligare en förnedrande högtid och än en gång tjudra den tibetanska kulturen vid skampålen kommer bara att strö salt i såren och göra det svårare att skapa den försoning som behövs.

Det råder inget tvivel om att det gamla tibetanska samhället var ett strikt aristokratiskt samhälle där det gjordes stor skillnad mellan härskare och behärskade. Men många reformsinnade tibetaner som Gendün Chöpel hade tagit upp diskussionen om att reformera det tibetanska samhället långt före kommunistpartiet planlade sin invasion av Tibet. Och den kinesiska befrielsearmén sade inte ett knyst om livegenskap när den ockuperade Tibet 1950-51. Tvärtom tvekade inte de nya härskarna att använda det gamla feodala systemet med tvångsrekvisitioner (ulag) för att lösa problem i transportsektorn. Livegenskapen blev inte ett centralt tema i den kinesiska propagandan förrän efter 1959, när man var tvungen att rättfärdiga undertryckandet av det tibetanska upproret.

I vilket fall som helst så bleknar det gamla tibetanska förtrycket i jämförelse med de brott som kommunistpartiet begått mot sitt eget folk. Det "stora språnget", som var en av de utlösande faktorerna bakom det tibetanska upproret, var ett inget annat än ett försök att modernisera samhället med hjälp i tvångsarbete och livegenskap, vilket ledde till att miljontals kineser svalt ihjäl. Man frågar sig med vilken rätt en regim, som med den totalitära statens alla maktmedel strikt reglerat sina undersåtars yrkesutövning (danwei), bostadsort (hukou) och barnalstring sätter sig till doms över det gamla tibetanska samhället.

Jag hoppas att någon i Peking eller i Lhasa sätter stopp för de här planerna och istället tar tillfället i akt att skapa försoning i Tibet genom att ge tibetaner och hankineser en möjlighet att föra en dialog om sin framtid på hemmaplan. Det är där den diskussionen helst bör föras. Inte i London, San Franscico eller Paris.