Citat ur ordförande Maos verk.
Den kinesiska regeringen gör allt den kan för att hålla kvar Liu Xiaobos fredspris i nyhetsflödet. Nu har den kinesiska ambassaden skickat ut brev till de europeiska ambassaderna i staden där man framhåller att de länder som skickar sina ambassadörer till prisutdelningen i Oslo också får vara beredda "att ta konsekvenserna".
Det står helt klart att den kinesiska regeringen känner sig hotad av Lius fredspris och av blotta tanken att detta pris skulle ge Kinas oppositionella råg i ryggen. Men har Peking "alldeles tappat koncepterna och mer eller mindre förlorat fattningsförmågan"? vilket en del bloggare anser. Jag delar inte den bedömningen. Vi ska utgå ifrån att kommunistpartiet vet vad det gör.
Kina vet att man inte kan vinna ett propagandakrig med västvärlden och att man inte kommer att kunna förmå Nobelkommittén att dra tillbaka priset. Men det är inte Norge, EU:s ledande länder eller USA som är målgruppen för Kinas propagandaoffensiv mot fredspriset, utan de länder som är mest sårbara för Kinas vrede. Den kinesiska regeringen vet att EU inte har en gemensam utrikespolitik och de senaste åren har man gjort det till en konst att spela ut olika EU-länder mot varandra, eftersom man lärt sig att andra EU-länder gärna drar fördel av att ett land attackeras av Kina. Inget EU-land gav sitt stöd till EU:s ordförande president Sarkozy när han hamnat i blåsväder för att han träffat Dalai Lama. Och Danmark stod ensamt av samma skäl förra året. Det land som är mest sårbart för kinesiska påtryckningar just nu är Grekland, eftersom landet fått kinesiskt stöd i sin finanskris.
Och om vi höjer blicken inser vi också att många utomeuropeiska länder som är beroende av kinesiska investeringar med all sannolikhet får kalla fötter av Kinas utspel gentemot Nobelfesten. Därför ska vi inte bli förvånade om en rad ambassadörer både från EU och andra länder plötsligt får förhinder den 10 december.
Så visst är gör den kinesiska regeringen ett gigantiskt självmål när man hotar EU-ländernas ambassadörer på detta vis, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att tvinga länder att ta ställning för eller emot Kina. Om att skilja vän från fiende.
Uppdatering: Den brittiske historikern Timothy Garton Ash bekräftar min analys av det kinesiska kravet att EU-länderna bojkottar Nobelprisutdelningen i Oslo (och nu inkluderar det kravet även Japan och Sydkorea) . Det är dags att vi börjar betrakta Kinas ledare som vuxna människor och att vi tar våra egna ideal på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar