Gott nytt år!

När jag startade den är bloggen för två år sedan skedde detta i efterdyningarna av OS-yran i Kina, då det knappt fanns några initierade Kinabloggar på svenska och då den svenska pressens intresse för Kina försvann i samma ögonblick som OS-elden slocknade. Då kändes det som ett tvingande behov att skriva ofta om angelägna ämnen och att polemisera med vad jag uppfattade som en okritisk hållning till den kinesiska regimen. Sedan dess har stora förändringar inträffat både ute i världen och i bloggosfären. Pressen skriver oftare och mer nyanserat om Kina i olika sammanhang och en rad nya bloggar har uppstått som täcker kinesiska frågor i olika vinklar. Och de bloggar som jag gått i polemik med har stramat upp retoriken en del. Därför känner jag mig inte lika ensam längre och har inte samma behov av att skriva av mig som förut.

Förra året stack jag ut hakan litet och radade upp en rad förutsägelser inför 2010. Så här med facit i hand är jag ganska förvånad över hur mycket som faktiskt slog in, det enda som inte förvånar mig är faktiskt att Liu Xiaobo fick fredspriset. Det var en lågoddsare redan från början. Värre var det med min spådom att Geelys köp av Volvo skulle spricka eller att de rödgröna skulle vinna valet.

Hur blir 2011 för Kina? I ett historiemedvetet land som Kina är det hundraårsjubileet av den republikanska revolutionen i oktober 1911 som kommer att spöka. Visserligen har den sittande regimen inget att förlora på att fira jubileet, inte minst med tanke på möjligheterna att knyta an till nationalistpartiet på Taiwan, men det finns också en rad obehagliga paralleller mellan Qingdynastins sista år och dagens Kina. Både dåtidens kejsarhus och dagens kommunistparti var historiska reliker som förlorat mycket av sin legitimitet och som verkade oförmögna att reformera det politiska systemet. Då som nu fanns det allehanda dissidenter, reformatörer och revolutionärer som ägnade lika stor energi åt att bekämpa varandra som att förändra Kina.

Samtidigt var båda regimerna förvånansvärt sega och verkade ha kontroll över landet. När revolutionen väl kom så var den en lika stor överraskning för regimen som för alla dissidenter. Detta kan hända igen. Plötsliga förändringar kan komma från ingenstans och stöpa om styrkeförhållandena över en natt. Detta är Kinas ledare fullt medvetna om och det är därför de slår ned varje opposition med stor beslutsamhet, samtidigt som de tycks känna på sig att deras dagar är räknade. Men oavsett när och hur något sker ska vi vara optimistiska. Kina är betydligt bättre förberett för någon form av representativt styrelseskick än det någonsin vart under sin moderna historia.

Bortsett från mystiken kring hundraårsjubileet så tyder de flesta yttre tecken på att 2011 kommer att bli ett mellanår. Enligt planerna ska kommunistpartiet genomgå ett ledarskifte 2012 och därför är manöverutrymmet extremt litet för dagens ledare. Omvärlden har en betydligt mer realistisk syn på den kinesiska regimen än vad som var fallet för två år sedan och mycket av rädslan att sätta sig upp mot Peking har runnit av världens ledare. Vi har vant oss vid den ständiga dramatiken som karaktäriserar vårt förhållande till Kina. Den regering eller ledare som blir utsedd till årets "fiende till Kina" kommer inte att bli förvånad. Under 2008 var det Frankrike som var Kinas fiende nummer ett, tätt åtföljd av Australien och Danmark under 2009, och 2010 tilldelades Norge den rollen. Den utrikespolitiska fråga som kan leda till konflikter på en helt ny nivå är Nordkorea.

Så Gott nytt år till alla läsare och bloggkolleger!

Det öppna samhället och dess fiender

Aldrig får man känna sig glad och full av tillförsikt utan att det händer något som får en ur balans. Omedelbart efter norska nobelfesten tyckte jag att något stort var på väg att hända i Kina och det tycker jag fortfarande, men glädjen kan inte riktigt infinna sig i efterdyningarna av bombdådet på Drottninggatan. Det var tur att inga andra än den misstänkte gärningsmannen avled, men jag kan inte låta bli att tänka på han också var far till två små barn. Om man satt barn till världen har man också åtagit sig att observera ett moratorium på suicidal politisk extremism i minst arton år. Jag är inte beredd att lyssna på någon som brutit ett av de mest fundamentala sociala kontrakt som finns.

Det är i sådana här ögonblick extremhögern och extremvänstern visar sig från sin värsta sida. Det som skedde på Drottninggatan i lördags är en fråga för rättsväsendet, inte något man ska försöka slå mynt av politiskt. Det är inte svårt att se att bombdådet är genfundenes Fressen för Sverigedemokraterna, som gick till val på att hetsa mot islam. De kommer säkert att gå upp i opinionsmätningarna nu, det är som det är. Men det är lika tragiskt att se hur vänstern och andra politiska grupper också försöker använda terrordådet för att knipa poäng. Ska vi tro dem är självspillingen i lördags en ofrånkomlig konsekvens av "västvärldens krig mot islam" och Sveriges militära insatser i Afghanistan.

Pyttsan. Om det vi nu kan läsa om på olika fora på nätet stämmer så kom den misstänkte gärningsmannen från Mellanöstern och har ingen annan personlig koppling till kriget än att han betraktade sig som muslim. Accepterar vi logiken att varje muslim har rätt att ta hämnd på västvärldens "krig mot islam" genom att ge sig på västerländska civila mål, då har vi också accepterat den logik av kollektiv skuld som brukar vara extremhögerns kännemärke. Och samma människor på vänsterkanten som skrattar åt sverigedemokraternas påstående att islam bekrigat västvärlden i 1300 år, kan i nästa ögonblick hävda att västvärldens islamofobi och krig mot islam går tillbaka till korstågen i en rät linje. Man tar sig för pannan.

Om vänstern verkligen trodde på att Sveriges krig i Afghanistan oundvikligen skulle leda till att svenskar utsätts för risk att dödas i terrorattentat, så hade man gjort det till prioritet nummer ett att avsluta kriget med det nuvarande parlamentariska läget. Men det ansvaret för sina egna idéer är vår vänster inte beredd att ta. Ingenstans är detta mer tydligt än i Jan Guillous senaste krönika där han glömmer bort att vänsterpartiet inte är det enda partiet som är emot Afghanistankriget. Ty kampen mot Sverigedemokraterna är överordnad alla andra politiska mål. Där har vi den svenska vänsterns politiska haveri, man har blivit en spegelbild av de man säger sig bekämpa.

Jag var emot Irakkriget från dag ett och har aldrig gillat Sveriges insatser i Afghanistan. Jag hoppas att verkligen att de svenska krigsinsatserna avvecklas snarast möjligt. Men jag har sagt det förut och jag säger det igen: västvärldens missgrepp och förbrytelser är inte ett klartecken för andra stater och organisationer att bete sig hur som helst. Muslimer utsätts för betydligt värre förtryck i länder som Kina än vad som är fallet i något av Västeuropas länder och jag har väntat länge på att någon ska få upp ögonen för det, men det är en annan historia.

Demokratins kraft

I takt med att gårdagens händelser sjunkit in börjar det bli alltmer uppenbart att vi just bevittnat ytterligare en världshistorisk vändpunkt i Kinas förhållande till resten av världen. Om OS 2008 blev den propagandaseger som det kinesiska kommunistpartiet hoppats på, så var Nobelceremonin i Oslo en tydlig demonstration vart gränsen går för omvärldens acceptans av regimen i Peking.

Inför den 10 december sade den kinesiska regeringen att de länder som skickade sina ambassadörer till Nobelceremonin i Oslo skulle få ta konsekvenserna av sitt beteende, men det visar sig nu att kommunistpartiets kampanj misslyckats totalt. Jag påpekade redan igår att mer än två miljarder röstberättigade människor representerades genom sina ambassadörer på Nobelceremonin i Oslo, vilket var en förkastelsedom mot KKP:s anspråk att tala för Kina och världens folkmajoritet. Nu visar det sig också att flera länder som först meddelade att de skulle utebli från ceremonin - Argentina, Colombia, Filippinerna, Serbien och Ukraina - ändrade sig i sista stund. Det verkar alltså som att varken Kinas "hard power" eller "soft power" haft särskilt mycket verkan.

Detta är ett fiasko av sällan skådat slag för kommunistpartiets centrala propagandaavdelning som har det yttersta ansvaret för Kinas mediastrategi (läs mer om detta här). Inte bara har kommunistpartiet lyckats ena världens demokratier mot Kina och tappat ansiktet inför det egna folket, man har också hjälpt omvärlden på traven med att vederlägga en av kommunistpartiets centrala trossatser i utrikespolitiken: att världen är full av själviska länder som inte står för några principer och att de alltid kommer välja det snöda ekonomiska egenintresset framför mänskliga rättigheter.

En amerikansk siffernisse har illustrerat detta genom att kolla hur olika länders närvaro korrelerar mot olika faktorer. Efter att ha jämfört närvarograden med hur olika länder stött Kina i olika frågor internationellt har han kommit fram till att det inte var geopolitiska eller ekonomiska övervägande som styrde beslutet att närvara vid Nobelceremonin, utan graden av pressfrihet i det egna landet. Med andra ord var de olika länderna mer rädda för den egna hemmaopinionen än de var för den kinesiska regeringens hot! Detta visar på demokratins livskraft och är hoppingivande för alla dem som blivit cyniska av den kinesiska diktaturens framgångar.

Som enda blogg i Sverige (och förmodligen också i världen) förutsåg jag för ett år sedan att Liu Xiaobo skulle få Nobels fredspris 2010, men den här utvecklingen har överträffat mina förväntningar. Det har alltid hetat att en demokratisering i Kina bara kan genomföras utifrån landets egna förutsättningar och nu har Kommunistpartiet genom sitt eget beteende sett till att hela världen nu vet vem Liu Xiaobo är och vad Charta 08 står för. Anden har lämnat flaskan. Den kinesiska cyberrymden surrar. Vi har bevittnat något stort.

En stor dag för Kina...och Norge

Så fick Liu Xiaobo sitt pris till slut, om än representerad av en tom stol i Oslos rådhus. Jag var länge oroad för hur den något tafatte Torbjörn Jagland skulle klara av situationen, men han höll ett alldeles galant och balanserat tal, som fick flera stående ovationer. Betydligt färre länder bojkottade ceremonin än befarat och den indiske ambassadörens närvaro vederlade effektivt Kinas anspråk på att tala för världens folkmajoritet. Räknar man ihop Indiens, USAs, EUs och andra representerade nationers invånare, så företräddes säkert mer än två miljarder röstberättigade människor i Oslo.

Det, om något, sänder ett tydligt budskap till den självutnämnda politbyrån i Kinas kommunistiska parti, som enligt nyligen tillgängliga uppgifter styr sitt land som ett gigantiskt affärsimperium och just därför fruktar de värderingar Liu Xiaobo står för. Och den stora uppslutningen är också ett mycket bra argument mot alla de som hävdar att USAs missgrepp ger den kinesiska regeringen frikort att göra som den vill. Mänskliga rättigheter, demokrati och fred är inget som USA eller västvärlden har monopol på. Och när vi upprörs över hur Wikileaks behandlas av myndigheter världen över får vi inte glömma bort att demokratier oftast tvättar sin byk offentligt och därför drar till sig mer uppmärksamhet än diktaturer, som kan visa upp ett mer disciplinerat yttre.

Talet var helt klart skrivet med det kinesiska folket i åtanke och jag är övertygad om att Nobelkommittén anlitade sinologisk experthjälp för att hitta de rätta orden. Han redogjorde för Lius kamp för mänskliga rättigheter och för hans bidrag till att protesterna i Peking 1989 förblev fredliga. Jagland betonade i positiva ordalag de framsteg som Kina gjort på många områden de senaste trettio åren och lade in flera kritiska kommentarer om västvärldens egna problem på den mänskliga rättigheternas områden. Och gentemot alla dem som anser att Nobelkommittén misstolkat Nobels testamente argumenterade Jagland övertygande om sambandet mellan fred och mänskliga rättigheter. (Om jag fått vara med och ge råd till norrmännen hade jag också tagit med stycket om fred i Charta o8, men man kan inte få allt.)

Detta tal har redan översatts till kinesiska och det kommer att bli intressant att följa olika opinionsyttringar i Kina och bland kineser i förskingringen. Jag är övertygad om att vi kommer att se skarpa reaktioner både för och emot priset, och med tanke på den norska regeringens motvilligt höga profil - både statsministern och kungen närvarade - kan vi inte utesluta att den kinesiska regeringen återkallar sin ambassadör för konsultationer tills vidare. Något motsvarade skedde just faktiskt när vår egen Palme dundrade som mest mot USAs krig i Vietnam. Och precis som en demonstrant i Oslo påpekat ska vi vara försiktiga med att läsa in allt för mycket i tystnaden från det kinesiska folket. Den kinesiska regeringens och dess stödtruppers våldsamma propaganda riktar sig just till det kinesiska folket och har till syfte att skrämma folk till tystnad.

Detta är en stor dag för freden, demokratin och inte minst Kina. Och norrmännen har visat prov på ett stort mod som vi svenskar och våra grannländer borde lära oss av.

En cyberkämpe

Den amerikanska nyhetskanalen Onion News Network har just kommit ut med en skakande rapport om nätcensuren i förtryckets Kina...

Via Peking Duck.

Kremlologi

En av de mest upphaussade nyheterna som dykt upp i kölvattnet på den senaste Wikileaks-affären var uppgiften att Kina börjat tröttna på Mordkorea och kunde tänka sig en återförening av den koreanska halvön. Svenska bloggare som Niklas och Jojje slickade i sig nyheten som en liten chokladbit och Dagens Nyheter rapporterade att Kina höll på att omvärdera sin inställning till Mordkorea. Sedan inträdde baksmällan. Olika experter dömde ut uppgifterna som varande vanligt diplomatskvaller och knappast några uttryck för någon officiell policy. Och om någon tvivlade på att Kinas ledning trots allt stöder Mordkorea så smälte de dubierna bort när Wu Bangguo besökte den lilla republiken och försäkrade världen att förhållandet mellan Kina och sin vasallstat aldrig varit bättre.

Det upphör aldrig att förvåna mig att så många människor glömmer bort att Kina styrs av ett Kommunistparti och att alla viktiga beslut fortfarande fattas i politbyrån och dess ständiga utskott. Allt för ofta låter sig västerländska bedömare distraheras av alla de utbildade, världsvana och sofistikerade människor man kan möta både i stat, näringsliv och parti i dagens Kina. Jag vet inte hur många gånger jag har stött på folk som återkommit från en Kinaresa och som med utropet "dom är ju så öppna!" förklarat att en ny reformera är stundande. Problemet är bara att de flesta av dessa "nya kineser" nästan alltid befinner sig på mellannivå och att de med all sannolikhet kommer att befinna sig där så länge det politiska systemet förblir detsamma. Till exempel är Kina idag begåvat med en av de mest välutbildade diplomatkårerna i mannaminne, men de utformar inte Kinas utrikespolitik utan är budbärare för den politik politbyrån redan beslutat om. Kinas nuvarande utrikesminister sitter endast centralkommittén tillsammans med 2o4 andra ledamöter, vilket gör honom till en springpojke i sammanhanget.

Om man ska göra politisk karriär i Kina blir man inte företagare, professor eller diplomat. Nej, man tjänstgör djupt inne i partiapparaten i många par år och får litet blod på händerna, gärna i problemregioner i västra Kina. Fråga Hu Chunhua, en av de personer som identifierats som tillhörande den "sjätte generationen" ledare i KKP. Han är inte någon utlandsutbildad yuppie utan en lojal fotsoldat i partimaskineriet med en biografi som är slående lik Hu Jintaos: flera år i ungdomsförbundet och sedan partisekreterare i olika tuffa regioner som Tibet och Inre Mongoliet.

Det är därför det kinesiska ledarskapet ser ut som det gör - faktum är att Kina inte haft en ledning som är mindre utsatt för intryck utomlands är dagens toppskikt. Om man går igenom biografierna på de dryga tjugotalet ledamöter i politbyrån är det idel pålitliga politruker och militärer. Inga företagare, akademiker eller diplomater. Det finns bara en kvinna och en som tillhör en etnisk minoritet. Och den ende som studerat utomlands gjorde det vid det välrenommerade Kim Il Sung-universitetet. Bara den uppgiften borde räcka för att inse hur osannolikt det är att Kina skulle "fimpa" Pyongyang.

Om bara journalistkåren tog kremlologin på lika stort allvar som de gjorde under Kalla kriget, så skulle de kunna avgöra vilken vikt ett uttalande från en kinesisk politiker har genom att ställa en enkel fråga: var befinner sig han eller hon i partihierarkin? Det finns databaser man kan kolla. Att det ska vara så svårt.