Jubileumsraseri

Som vi alla vet är Kina inte som andra länder och den kinesiska regeringen inte som andra regeringar. Ett sätt som detta kommer till uttryck är besattheten av siffermystik och årsdagar. Nästa varje år är det någon känsloladdad årsdag som ger regeringen en intäkt för att mana till lugn och stabilitet. Och finns inget naturligt jubileum att tillgå kan man alltid rafsa ihop en partikongress eller arrangera ett internationellt evenemang av något slag. Syftet är alltid detsamma: ”Visst har Kina en massa problem som vi kan diskutera vid lämpligt tillfälle, men just i år är inte något sådant tillfälle. Just i år är den oändligt goda kinesiska regeringen oavlåtligt sysselsatt med den outsägligt meningsfulla 'parallellhändelsen' och det kinesiska folket är extra känsligt för yttre och inre provokationer. Så träd varligt fram, utländske vän och inhemske bråkmakare.”

De senaste tio och tjugo åren har inte saknat olika årsdagar att uppmärksamma på olika mer eller mindre spektakulära sätt. 1997 var den Dengs vacklande hälsa och bortgång, samt Hongkongs införlivande med fosterlandet som spökade. 1999 var helst ett år regeringen ville glömma, men den portugisiska lilleputtkolonin Macao skulle ju absorberas och lyckligtvis för kommunistpartiet lyckades USA (av ännu oklara skäl) bomba Kinas ambassad i Belgrad, så nu kunde man ju släppa fram litet rasande universitetsungdomar att kasta stenar på USAs ambassad (och sedan hemförlova dem så de kunde skriva färdigt sina ansökningar till Berkeley). År 2000 var förstås ett speciellt år av alla upptänkliga skäl, det var ju det första året (eller var det det?) på det nya årtusendet som Kina skulle sätta sin prägel på. Och så var ju många surmulna över att Australien skulle ha OS. (Ingen ställde givetvis frågan varför ett så anrikt kulturland som Kina skulle bekymra sig över att arrangera en antik grekisk sportfestival tvåtusen år efter Jesu födelse.) 2001 måste åter allt vara tiptopp för att Kina skulle förbereda sin ansökan till OS – som lyckades, kanske på grund av KKPs djupa försänkningar i IOK. Och så vidare.

Det var ganska tydligt att kommunistpartiet ville göra 2008 till ett så perfekt Olympiskt år att lyckoruset skulle göra att ingen riktigt kunde komma på varför nästa år var så otroligt viktigt. ”Rätt parti” vann visserligen presidentvalet i Taiwan, men den mänskliga faktorn och moder naturs outgrundliga nycker såg till att 2008 blev ett mycket jobbigt år. När vi tänker tillbaka på det snart gångna året finns det en rik flora av mer eller mindre tragiska händelser i Kina som vi kan tänka tillbaka på. Och den internationella finanskrisen – som man inte kan skylla på Kina – lägger dock en hotande skugga över Kinas Wirtschaftswunder. Och för en gång skull så är det Kinas ärkekonkurrent USA som kan stoltsera något: att ha valt en helt otippad grabb till världens mäktigaste ämbete.

Och nu kommer åter ett år som slutar på 9 och det finns inget vi kan göra åt det. År 2009 kan förstås firas av många skäl. Den fjärde maj 1919 demonstrerade tusentals studenter i Peking för att protesterna mot Versaillesfördraget, som utvecklats till en imperialistisk huggsexa. Och den 1 oktober 1949 utropade Mao Zedong grundandet av Folkrepubliken Kina vid Himmelska fridens port och Chiang Kai-shek lämnade fastlandet kort därefter med svansen mellan benen för att aldrig återvända. Och i september 1979 hölls en plenarsession med kommunistpartiets centralkommitté som slutgiltigt förde Deng Xiaoping till makten och beredde vägen för en ny ekonomisk politik. Så visst finns det skäl att öppna en dyr flaska maotai ett par gånger under det kommande året och smutta på styrkan av historiens lärdomar.

Men. Den 10 mars 1959 utbröt ett uppror mot det kinesiska styret i Tibet, vilket krossades brutalt och beredde vägen för en tjugo år lång mardröm som det tibetanska folket ännu inte hämtat sig ifrån. Och den 4 juni 1989 krossades studentrörelsen i Peking och annorstädes med brutala metoder och den politiska reformprocessen frystes på obestämd tid. Bara en av dessa årsdagar ger komministpartiet mer än nog bekymmer att föregripa oroligheter utan att provocera det kinesiska folket och väcka omvärldens fördömande. Och med tanke på det gångna årets händelser och upptornande ekonomiska orosmoln, så finns det goda skäl att misstänka att kommunistpartiet bävar inför det kommande året. Kinabevakning tänker inte göra några förutsägelser för ett land där inte ens det förflutna är förutsägbart (för att citera en gammal klyscha) med det finns all anledning att hålla Kina under uppsikt under 2009.

Fotnot: Jag har naturligtvis lånat ordet parallellhändelse från Robert Musils vidunderliga roman om den österrikisk-ungerska monarkins sista glansår, Mannen utan egenskaper.