Kinas ende fredspristagare

Idag är det som sagt Nobeldagen och Matti Ahtisaari var idag på plats i Oslo för att ta emot fredspriset. Länge var den kinesiske dissidenten Hu Jia tippad som vinnare, men han fick istället EUs Sacharovpris. Eftersom denna blogga handlar om Kina kanske det är på sin plats att diskutera den ende kinesiske medborgare som har fått fredspriset, Dalai Lama, som föddes i en liten by Qinghai-provinsen 1935.

Ingen som har läst några av mina inlägg kan tvivla på att jag ställer mig helt avvisande till den officiella kinesiska politiken gentemot Tibet. Men det betyder inte att jag förnekar att det är problematiskt att just en religiös ledare får representera tibetanernas sak, även om Dalai Lama på många sätt är en mycket sympatisk sådan. Därför vill jag uppmärksamma en artikel av tibetologen Elliott Sperling, som länge ställt sig kritisk till Dalai Lamas ställningstaganden. Men det är inte en kritik som du ofta får höra i Tibetdebatten i media, där man tvingas ta ställning antingen "för Kina" eller "för Tibet".

I ett nötskal argumenterar professor Sperling att Dalai Lama har lett den exiltibetanska rörelsen till en återvändsgränd på grund av sin naivitet och att hans ställning som andlig ledare är ett hinder för en öppen debatt bland tibetaner, som är rädda för att uttrycka sig kritiskt gentemot honom. Långt ifrån att vara den farliga separatist som kineserna anklagar honom för, så är Dalai Lama istället ett offer för den kinesiska regeringens manipulationer, som har fått honom att först avstå från kravet på självständighet och sedan från kulturell autonomi, och nu endast kräver de minimirättigheter som kinesiska lagar påstås garantera tibetanerna. Han hävdar också att Dalai Lama missade ett viktigt tillfälle att skapa sympati för Tibet i samband med det tibetanska upproret i våras.

De som vill se Sperling in action kan ta en titt på följande klipp från YouTube, där han deltar i en paneldiskussion tillsammans med bland annat den stridbare författaren och bloggaren Jamyang Norbu (Jag har inte lärt mig att bädda in klipp än, så om någon kan hjälpa mig hör av gärna av er.)

Detta är en kritik av den exiltibetanska rörelsen som vi bör väga in när vi diskuterar Tibets ställning. Jag är inte säker på om Sperling är rättvis, det finns många frihetsrörelser som haft problem liknande den tibetanska. Och i det stora hela ligger huvudansvaret för den existerande situation hos ledarna i Peking, precis som den kinesiske författaren Wang Lixiong flera gånger påpekat.