Blogge Bloggelito i Tibet

Det har alltid förvånat mig att vi Kinakännare ibland får för oss att vi kan uttala oss med särskild auktoritet på områden där vi ofta inte har någon sakkunskap alls, som till exempel Xinjiang, Mongoliet eller Tibet. På samma sätt som amerikanska statsvetare kan uttala sig vitt och brett om Mellanöstern utan att kunna ett ord arabiska, tycks sinologer tycka att det är helt OK att uttala sig om Tibet utan några nämnvärda kunskaper i Tibets språk, kultur eller och historia.

Det tibetanska upproret i våras ledde till en hel del ståhej litet varstans i världen. Upproret gav också upphov till en rad intellektuella bottennapp från ganska respekterade Kinakännare som Barry Sautman, som nu har den tveksamma äran att citeras av kinesiska myndigheter som en expert som ”stödjer Kina”. I Sverige tappade delar av den gamla vänstern koncepterna helt och lade sitt ärevördiga motstånd mot kolonialismen på hyllan för att ”försvara Kina”. Här i bloggosfären stod Blogge Blogelitos "frihetliga" blogg för ett ganska allvarligt övertramp med inlägget ”Kinas indianer”, som han lade upp när Tibetfrågan var som hetast i våras.

Även om jag är tveksam till värdet av att debattera Tibetfrågan på Internet, så känner jag mig tvingad att lägga in ett något senkommet genmäle till Bloggelitos inlägg, dels av det skälet att hans blogg lär höra till en av de mer kända i den svenska bloggosfären och dels av det skälet att hans försvar av den kinesiska politiken i Tibet verkar vara baserat på den kinesiska regeringens argument varför Kina "äger Tibet" (!). I det som följer har jag till stor del hämtat mina argument från den nyutkomna boken Authenticating Tibet: Answers to China's 100 Questions.

Blogge skriver:

"Kina återtog 1950 det område man haft de jure- och de facto-kontroll över sedan
1200-talet, efter en skakande period av republikansk revolution, världskrig och inbördeskrig sedan Qing-dynastins fall 1911."

Vilket Kina talar vi om här? Och vad menar han med de jure och de facto? Menar Bloggelito verkligen att Tibet var en kinesisk provins under 1200-talet ända fram till 1911? Det är i så fall ett påstående som måste underbyggas. Det är sant är att Tibet erövrades av mongolerna och löd under den mongoliska Yuan-dynastin (1271-1368), men vad har det med dagens Kina att göra? Mongolerna betraktade aldrig Tibet som en del av Kina och tillät aldrig att kineser fick ett avgörande inflytande över vare sig Tibet eller någon annan del av sitt välde.

När det gäller Mingdynastin (1368-1644) så får Bloggelito vara så snäll och förklara för oss exakt hur den kinesiska kontrollen utövades. Bortsett från det faktum att flera Mingkejsare delade ut olika titlar till olika tibetanska dignitärer, så finns det mycket få belägg för att Kina utövade någon som helst överhöghet av betydelse över Tibet.

Det är däremot sant att Tibet blev en lydstat under Qingdynastin, men inte 1644 som Blogge påstått, utan först i början på 1700-talet. För att hålla ett öga på den tibetanska regeringen sände Qingkejsaren en ståthållare, som nästan alltid var manchu, och stationerade en garnison på ett par tusen soldater i Lhasa. Syftet med ståthållaren var att se till att Tibet inte allierade sig med främmande makter som kunde hota dynastin, men i övrigt skall ståthållarna inte ha lagt sig i den dagliga administrationen av Tibet i någon nämnvärd omfattning.

Det ”kinesiska” inflytandet över Tibet kan diskuteras, men en sak är säker: inte vid ett enda tillfälle före 1950 har någon kinesisk regim förvaltat Tibet som en kinesisk provins. Tibet löd inte under kinesiska lagar och det kinesiska språket hade ingen som helst officiell eller inofficiell funktion i landet. Stockholm hade mer kontroll över Finland under det nästan sex hundra år långa svenskväldet än någon kinesisk regim haft inflytande över Tibet före 1950. Svenska var det officiella språket i Finland, svenska lagar gällde i Finland och den svenska kyrkan rådde över allmogen i Finland. Gustav III:s gamla regeringsform från 1772 ägde fortfarande laga kraft i vårt östra grannland så sent som 1917. Men ingen skulle idag komma på tanken att Sverige har någon som helst rätt till Finland. Och det är väl tur det!

"Exempelvis var Tibet ungefär lika befolkningsrikt som dagens Sverige under
Qing-dynastins höjdpunkt på 1700-talet, men räknade blott 1.5 miljoner invånare vid tiden för Kinas återtagande. I dag är befolkningen åter åtta miljoner, med etniska tibetaner i majoritet."

Åtta miljoner är en ganska häpnadsväckande siffra och det vore intressant att se var den kommer ifrån. Historikern Joseph Fletcher uppskattade att år 1800 rådde Dalai Lamas regering över cirka fyra miljoner invånare medan den sammanlagda tibetanska befolkningen i hela Qingväldet låg på omkring sex miljoner. Det är något mindre än antalet tibetaner som den officiella kinesiska folkräkningen idag anger, 5,4 miljoner, vilket inkluderar den autonoma regionen Tibet samt alla tibetaner i Sichuan, Qinghai Gansu och Yunnan. Samma officiella statistik anger befolkningen i den autonoma regionen Tibet till två och en halv miljon, och då räknas förstås inte de kinesiska trupperna i Tibet. Det Bloggelito har gjort är förväxla det totala antalet tibetaner i Kina med befolkningen i Tibet och så har han kryddat med ett par miljoner. (För de som är intresserade av en mer ingående studie av tibetansk befolkingsstatistik rekommenderar jag forskaren Andrew M. Fischers artikel i Authenticating Tibet.)

Det som jag tycker är intressant i detta sammanhang är att det förefaller som att antalet tibetaner inte har ökat mer de senaste två hundra åren, trots att den kinesiska befolkningen nästan fyrdubblats mellan 1800 och 2000. Det finns inga starka belägg för att den gamla regimen skulle lett till en drastisk folkminskning. Men om kontinuerligt kinesiskt styre och en resulterande folkökning skulle vara en odelad välsignelse för tibetanerna så borde det idag finnas uppemot 22 miljoner tibetaner om Tibet följt med Kinas folkökningstakt. Men det så är inte fallet. Detta trots att den kinesiska regeringen avskaffade klosterväsendet efter 1959 och idag påstår att tibetaner inte är underkastade ettbarnspolitiken.

"Medellivslängden var 1950 35 år, men är idag nästan den dubbla.
Bruttonationalprodukten är trettiofem gånger högre än under dalai lamans tid vid makten."

Det finns inga tillförlitliga uppgifter om medellivsslängden i Tibet före 1950, men det är förvisso troligt att medellivslängden i Tibet har ökat de senaste femtio åren. Samtidigt ska vi erinra oss att medellivslängden har ökat i hela världen under efterkrigstiden, särskilt i den ”tredje världen”, och det är omöjligt att svara på frågan om hur hög medellivslängden idag skulle varit om Tibet varit självstyrande.

Det är också sant att Tibets ”bruttonationalprodukt” (jag trodde inte att Bloggelito betraktade Tibet som en nation) har ökat sedan 1950, men då ska vi komma ihåg två saker. För det första förstörde det kinesiska styret efter 1959 den traditionella tibetanska ekonomin i grunden. Klostren var inte bara religiösa centra utan också viktiga samlingsplatser för det ekonomiska utbytet. Gränshandeln med Indien och Nepal, som varit en viktig livlina för den tibetanska ekonomin, skars av i början på 60-talet. För det andra så har Tibet åtnjutit hög tillväxt liksom övriga Kina, men det är inte uppenbart att den tibetanska befolkningen fått del i denna. Tvärtom finns det indikationer på att de som fått del av den ökade tillväxten i Tibet är inflyttade hankineser, inte tibetaner.

"Som en autonom provins under Kina har Tibet långtgående beslutanderätt över sina egna angelägenheter, och det tibetanska språket har en särställning i både undervisning och myndighetsutövning."

Inte ens den kinesiska regeringen skulle våga säga att Tibet är en ”provins” även om detta är naturligtvis fallet i verkligheten. Tibet är, för första gången i sin historia, inte längre lydrike med långtgående inre självstyrelse, utan just en provins bland många andra i Kina, där alla viktiga beslut fattas av hankineser. Hela autonomibluffen går ut på att man utser etniska tibetaner till nominella poster i den civila förvaltningen, som ordföranden över den tibetanska autonoma regionen, borgmästare i de större städerna och så vidare, medan alla viktiga partiposter överlåts åt hankineser som ofta tillförskaffat sig meriter genom att visa hårda nypor mot etniska ”minoriteter”. Jag använder ordet ”minoritet” inom citattecken därför att det är helt obegripligt varför tibetanerna, som faktiskt fortfarande är den officiella befolkningsmajoriteten i Tibet, ska kallas för minoritet. (Skulle någon få för sig att kalla franskkanadensarna för ”minoritet” i Québec? Det skulle just se ut det!)

Sedan Kina tog över har inte en enda Tibetan anförtrotts det högsta ämbetet i Tibet, det vill säga posten som kommunistpartiets partisekreterare i regionen. Med ett enda undantag har alla varit hankineser, som i regel inte talat ett ord tibetanska och ofta har en låg uppfattning om det folk de har tillsatts att förvalta. Kinas nuvarande ledare Hu Jintao var i slutet på åttiotalet partisekreterare i Tibet och han lyckades skapa sig ett namn genom att utlysa undantagstillstånd i Tibet 1989 och kallblodigt undertrycka protesterna samma år. Den nuvarande partisekreteraren Zhang Qingli tjänstgjordre tidigare i Xinjiangs produktion- och konstruktionskår, vilket är ett halvmilitärt organ under ”Folkets befrielsearmé” som har som uppdrag att kolonisera Xinjiang och fungerar som en liten stat i staten. Som bekant är uighurerna ej längre en säker majoritet i sin egen hemregion, så det kan knappast båda väl att ha Zhang som herre över Tibet. Helt stilenligt har också pajasen Zhang Qingli gjort sig känd för att ha gjort en rad mycket klumpiga uttalanden som vittnar om en person som inte har någon som helst inlevelseförmåga med det folk vars öde han råder över.

Bloggelito påstår att tibetanska fortfarande används i Tibet, som om det skulle vara någon överraskning, men han underlåter att säga att kinesiska, för första gången i Tibets mångtusenåriga historia, nu är det förhärskande språket i Tibet. Tibetanska undervisas i skolorna, men för att kunna göra karriär i Tibet måste man tala nästintill perfekt kinesiska. Om en tibetan går till domstol måste han använda kinesiska, även om både han, motparten och domaren alla råkar vara tibetaner. Klarar han inte det måste han ha tolk. Det finns uppgifter om att det tibetanska språket håller på att trängas ut som ett medium för intellektuellt utbyte mellan tibetaner i Tibet.

Om Bloggelito tvivlar på att det kinesiska språket härskar i Tibet kan han ta en titt på Lhasas hemsida, eller Shigatses, eller Chamdos, ...om han har lust. Det är överhuvudtaget svårt att hitta en enda officiell hemsida i Tibet som har en version på tibetanska. Något annat kanske inte är att vänta för ”Kinas indianer”, även om de råkar tala ett språk som har haft en levande litteratur i sjuttonhundra år. Det är just så här man dödar ett språk.

"Politiskt finns det inte en enda nation som erkänner eller någonsin har erkänt Tibet
som självständigt, utan samtliga nationer erkänner och har tidigare erkänt Kinas överhöghet över området – även mellan 1912 och 1950."

Ja, det stämmer. Men inget land i världen erkände heller Finland som en självständig nation före 1917 eller något annat av de länder som uppstod som en konsekvens av första världskriget. Men saker förändras och idag är Finland självständigt. Och om Québec hade röstat för självständighet för tio år sedan hade nog även Kina erkänt det som en självständig stat.

"Tenzin Gyatsos blygsamma krav är inget mindre än autonomi (alltjämt under Kinas
överhöghet, n.b.) men över ett betydligt större område än dagens Stortibet,"

När Bloggelito ville haussa upp antalet tibetaner till åtta miljoner så gick det bra att förväxla den autonoma regionen Tibet med ”Stortibet”. Men när tibetaner för fram krav på att alla tibetaner ska förenas i en autonom så går det inte längre. Dalai Lamas krav på en autonom region som omfattar alla tibetaner är inte något som han uppfunnit, utan en strävan som länge företrätts av sekulära tibetaner som betraktat sig själva som lojala kinesiska medborgare. Tibetanerna är idag den enda etniska grupp i Kina vars befolkningsmajoritet inte är bosatt i den egna autonoma regionen, utan i intilliggande provinser, som Qinghai, Sichuan och Gansu. Det var alltså inte konstigt att majoriteten av protesterna i mars i år skedde utanför det "egentliga Tibet".

"Men alla ni som tror er hjälpa det stackars tibetanska folket genom
era aktioner och slagord har en förbannad skyldighet att fråga er om det är detta tibetanerna vill ha. Har ni verkligen frågat dem, och jag menar då inte de få i exilgrupperna eller västerländska aktivister, utan vanligt folk i Tibet?"

Hårda ord. Har Blogge besökt någon ”minoritetsregion” i Kina och känner han någon tibetan personligen? Eller anser han det räcker med att kunna kinesiska och ha bott i Kina i två år för att kunna uttala sig om situationen i Tibet eller andra ”minoritetsregioner” i Kina?

"Tibet har just inga demokratiska ambitioner och heller inga särskilt gångbara meriter i att förvalta territoriet."

Idag utformas Tibetpolitiken i Kina av den centrala arbetskommittén för Tibet, vilken består av följande personer. Jia Qinglin, Ma Kai, Meng Jianzhu, Du Qinglin, Zhang Qingli, Ye Xiaowen, Xie Xuren och Wu Shuangyan. Inte en enda av dessa är etnisk tibetan och jag vågar nästa slå vad om att ingen av dem kan säga mer än en eller två meningar på tibetanska.

Jag upprepar: sedan 1959 har ingen tibetan anförtrotts styret över Tibet, vare sig det handlar om ”reaktionären” Lukhangwa eller den lojale kommunisten Phünwang. De som förstod vart utvecklingen barkade hän redan 1951 försvann i exil. De flesta tibetanska ledare som stannade kvar hamnade i fängelse och fick uppbära högst dekorativa postioner när de släppts ut. En av de få som kommunisterna lät överleva, Ngabö Ngawang Jigme, har hållit inne med sina åsikter i större delen av sitt liv. Så länge som tibetaner inte kan organisera sig fritt i Kina är det cyniskt, jag upprepar cyniskt, att anklaga ”Tibet” för att inte ha några ”demokratiska ambitioner”.

"Denna externa sympati för munkarnas ambitioner att återupprätta ett teokratiskt styre är för mig helt obegriplig, och därför ställer jag mig resolut och övertygat på Kinas sida, av legalitetsskäl, av praktiska skäl, av förnuftsskäl och inte minst av barmhärtighetsskäl – luften är nog fin på världens tak, men man kan inte leva av luft allena."

Man måste vara helt blind om man påstår att det bara är munkar som kräver ett fritt Tibet, vare sig det betyder självständighet eller verklig autonomi. Men det är sant att munkar har hög social status bland tibetaner, vilket bland annat beror på att de kan stå för vad de tror på utan att riskera sin familj. Fråga vilken tibetan som helst, ateist eller inte.

Kan Blogge förklara varifrån kraven på ett återupprättade av det gamla ”teokratiska” styret kommer? Inte från Dalai Lama i alla fall. Om Blogge hade det minsta intresse skulle han kunna titta på alla websajter som förespråkar högst olika lösningar på Tibetfrågan. Anledningen till att denna debatt förs utanför Tibet är just att...den inte går att föra i Tibet.

Det gamla ”feodala” tibetanska samhället höll på att falla sönder innan Kina invaderade 1950 och kommer aldrig att kunna återupprättas. Och tur är väl det. Men det kan ju vara relevant att också framhålla att inte heller det egentliga Kina var en speciellt trevlig plats att leva i vare sig före eller efter 1950. Det kinesiska kommunistpartiet presiderade över en av världens värsta svältkatastrofer 1959-62, för att inte tala om kulturrevolutionen. Det är först de senaste tjugo åren som Kina börjat återta sin plats som en ekonomisk stormakt. Att med hänvisning till Kinas ekonomiska mirakel peka finger åt de ”efterblivna” tibetanerna påminner om Mencius gamla liknelse, där de soldater som retiretat femtio steg i strid hånade de som retirerat hundra steg.

"Tibetanerna är Kinas indianer, och de har inga egna strukturer eller traditioner som är starka nog för att upprätthålla en egen stat på tvåtusentalet – det krävdes kinesiska ambitioner för att ens nedteckna i skrift Gesarsagan, världens mest omfattande litterära verk."

Detta är det koloniala argumentet i sitt nötskal. Jag överlåter åt någon som är bättre insatt i den amerikanska urbefolkningens historia att tillbakavisa Bloggelitos nedlåtande omdöme om indianerna. Men det Bloggelito säger är att tibetanerna är inte förmögna att sköta sina egna angelägenheter. För bara ett par generationer sedan var Kinas inre stridigheter och efterblivenhet Japans huvudargument för att invadera det kinesiska fastlandet, upprätta marionettregimer och bekämpa kinesisk främlingfientlighet och ”terrorism”.

Vad beträffar de tibetanska traditionerna kan det ju vara på sin plats att påpeka att Tibet har ett språk som finns dokumenterat ända tillbaka till 600-talet. En stor del av det vi vet om buddhismen är tack vare de översättningar som skett via tibetanskan. Detta hade Blogge kunnat ta reda på genom att besöka ett folkbibliotek.

Tibets nationalepos, Gesarsagan finns upptecknad i olika versioner på flera språk, som tibetanska, mongoliska och turkiska, den äldsta existerande utgåvan är på mongoliska och utgavs helt riktigt i Peking i början på 1700-talet. Att sedan påstå att tibetanerna behöver ”kinesiska ambitoner” för att nedteckna sitt främsta litterära verk är hårddra för att säga det minsta. Men det är klart. Med tanke på den omfattade förstörelse det tibetanska kulturarvet drabbades av mellan 1959 och 1979 är det inte otroligt att många omistliga texter förfors på bokbålen. Kanhända fanns en av de sista manuskripten av sagan där.

"Ge mig en (uppenbarligen hemlig) folkomröstning där det klart och fullt framgår att
tibetanerna är beredda att offra utveckling och välstånd mot friheten att störta sig in i en
teokrati under dalai lama, och jag är beredd att delta i kampen – inte förr. Tills dess att en sådan kan presenteras betackar jag mig för dryga folkpartister och andra som på ytterligt vaga grunder tror sig ha rätt att tala i tibetanernas intresse, över tibetanernas huvuden."

Detta är intressant. Om Bloggelito vill att en folkomröstning ska hållas ska han inte vända sig till ”Tibetlobbyn”, som inte har jurisdiktion över Tibet, utan till det kinesiska kommunistpartiets arbetskommitté för Tibet. Och skulle han göra det löper han stor risk att stämplas som ”fiende till Kina” för att underblåsa tibetansk separatism.

Tibet befinner sig under kinesiskt styre och Kinas skulle aldrig tillåta någo som helst folkomröstning i Tibet. Det enkla skälet till detta är att det kinesiska kommunistpartiet vet att det skulle få spö. När en exiltibetansk delegation besökte Lhasa 1979 överraskades Peking av att de mottogs av jublande folkmassor som ville se Dalai Lama åter. Trots tjugo år av kinesisk vanstyre hade tibetanerna inte glömt drömmen om ett fritt, eller åtminstone ett friare Tibet. Det är just därför Peking inte låter Dalai Lama besöka Tibet, regeringen fruktar med rätta att detta skulle provocera fram ett uppror mot det kinesiska styret, oavsett vad Dalai Lama själv tycker om saken.

Detta har mer med tibetansk självkänsla att göra än med religion. Dalai Lama har varit på upp- och nedgång genom Tibets historia, men tack vare det kinesiska vanstyret har han nu blivit den samlande symbolen. Om det är sant att tibetanerna var splittrade och hade en svag nationalkänsla år 1950, så är det också sant att det kinesiska styret har skapat en enad tibetansk nation. Och äran att ha skapat en nation ur en splittrad etnisk grupp delar Kina med de flesta andra kolonialmakter. Grattis!

Detta om detta. Jag har aldrig förstått varför så många ”Kinavänner” känner sig tvungna att försvara Kinas politik i Tibet. Varför måste man vara ”mot Tibet” bara för att man är ”för Kina”? Min beundran för Frankrike minskas inte av det faktum att Frankrike haft och fortfarande har kolonier. Tyskland förblir trots sitt solkiga förflutna under andra världskriget en stor kulturnation. Ryssland har både frambringat några av världslitteraturens största författare och en av världens värsta tyranner. Och min kärlek till Kina och dess kultur gör inte att jag känner mig tvungen att försvara Kinas kolonialism i Tibet. Så enkelt är det.

Slutligen vill jag säga att jag varken har något emot ett självständigt Tibet eller ett Tibet som är en del av Kina. Men jag tänker inte tala om för Tibets folk vad som är bäst för dem, som en god liberal stödjer jag deras rätt till fri opinionsbildning. Om Tibet bara kan behållas som en del av Kina – det land jag valt att studera och lärt mig uppskatta – till priset av brutalt förtryck och allt mer aggressiv kinesisk nationalism, då kanske det är lika bra att Tibet får gå sin egen väg. Men det är inte min eller Bloggelito sak att göra. Det är tibetaneras interna angeläghet.