Det senaste året har jag läst på en del om Tibet och en av de bästa böckerna jag hittat är Phüntso Wangyes (även känd som Phünwang) memoarer A Tibetan Revolutionary, som redigerats av ett team tibetologer under Melvyn Goldstein.
Boken, som dikterats för Goldstein, berättar om Phüwangs uppväxt i en tibetansk region i västra Sichuan på 20-talet, där han snabbt hamnar på kant med den lokale kinesiske krigsherren och börjar fundera på hur han kan hjälpa det det tibetanska folket att befrias. Phünwang beger sig till den kinesiska huvudstaden Nanking, där han börjar studera på en jordbruksakademi för mongoler och tibetaner. Där blir han introducerad till marxistiska skrifter och imponeras särskilt av Lenins pamflett om nationernas självbestämmanderätt. Vid slutet av 30-talet kallar han sig kommunist och under kriget försöker han skapa kontakt med både Sovjetunionen och det kinesiska kommunistpartiet för att få hjälp att starta en tibetansk kommunistisk gerilla. Han får snart pengar från Sovjet och beger sig till västra Tibet för att starta sin rörelse.
För att göra en lång historia kort misslyckas Phünwang och hans anhängare med sitt företag. De utvisas från Tibet av reaktionära element i den tibetanska regeringen och vistas en tid i Indien i exil. När Folkrepubliken Kina grundas går han med i det kinesiska kommunistpartiet 1949 och arbetar som tolk när 17-punktsavtalet förhandlas fram mellan den kinesiska regeringen och Dalai Lamas representanter 1951, vilket ledde till Tibets införlivande med Kina. Efter det att han har lett Folkets befrielsearmé in i Lhasa blir han den ledande tibetanska kommunisten på orten och jobbar hårt för att skapa samförstånd mellan den lokala tibetanska regeringen, som fortfarande får verka enligt 17-punktsavtalet, och representanterna för kinesiska kommunistpartiet, som stationerats i Lhasa.
Allt eftersom börjar han bli kritisk mot vad han uppfattar som hankinesisk chauvinism bland de kinesiska kadrerna, vilket han fruktar kan underminera kinesiskt styre i Tibet. 1958 blir han därför anklagad för att vara separatist och får sitta i isoleringscell i Qinchengfängelset i arton år. I fängelset missar han både det tibetanska upproret 1959 och kulturrevolutionen 1966-76, men räddas kanske på grund av detta för svårare förföljelser. Värre går det för hans muslimska tibetanska hustru, som tar livet av sig under oklara omständigheter. 1978 släpps den brutne Phünwang fri från fängelset, utan vare sig ursäkt eller kompensation, men börjar snart få uppdrag i att försöka förhandla fram en lösning mellan den kinesiska regeringen och den exiltibetanska regeringen. Phünwang lägger dock märke till att mycket litet av den hankinesiska chauvinism han stötte på tidigare har försvunnit och han bestämmer sig för att i stället ägna sig åt att studera marxistisk filosofi. Phünwang lever idag en ganska undanskymd tillvaro i Peking.
Phünwang är en fascinerade historisk person som trotsar många stereotyper och tvingar oss att se på Tibetfrågan med nya ögon. Han är en tibetansk patriot, men också en internationalist som vill samarbeta med Kina. Han ogillar det gamla feodala samhället i Tibet, men kommer bra överens med Dalai Lama och vill att tibetanerna själva ska reformera sitt samhälle. Han är inte särskilt religiös, men han är inte någon fanatisk ateist heller. Kort sagt, han är inte den person Hollywood skulle göra en film om.
Precis som Goldstein påpekar i förordet handlar Tibet-frågan mindre om en strid mellan tradition och modernitet, eller mellan buddhism och ateism, utan snarare om vilket typ av stat Folkrepubliken Kina ska vara. Skall Kina vara en multinationell stat, där hankineser och tibetaner har samma rättigheter, eller skall Kina var ett land där hankineser dominerar de övriga etniska minoriteterna. Phünwang antyder att dagens Kina alltför mycket har blivit en hankinesisk stat som svikit sina löften till det tibetanska folket.
Jag rekommenderar varmt denna bok till alla som vill lära sig mer om både Kinas och Tibets historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar