Det glömda Xinjiang

New York Times rapporterar att två uighuriska män, Abdurahman Azats och Kurbanjan Hemit, dömts till döden för att ha attackerat en polisstation i Kashgar den 4 augusti i år, vilket ledde till att 17 paramilitära polismän dödades. När dådet begicks sågs detta som ett sätt för det uighuriska separatistiska rörelsen att destabilisera Kina inför OS, som skulle öppnas ett par dagar senare.

Det är sant att den uighuriska frihetsrörelsen i Xinjiang ibland tillgriper våldsamma metoder, vilket är en tragedi på alla tänkbara sätt. Det skapar inte sympati för den uighuriska saken utomlands och ger den kinesiska regeringen en förevändning göra sitt förtryck av uighurerna till en del av "kriget mot terrorn". Men det är också sant att det lätt att hemfalla åt ett slags dubbelmoral och bedöma våldsdåd utifrån gärningsmannens etniska härkomst. Vi dömer så att säga syndaren, inte synden. Detta sker även i Kina och det finns många exempel på detta.

Titta till exempel på fallet Yang Jia. Den 1 juli i år stormade han in i en polisstation och högg ihjäl sex polismän. Tämligen omgående blev Yang ett slags antihjälte i den kinesiska cyberrymden, där Yang framställdes som ett offer som drivits till sin gärning på grund av trakasserier från polisen. 2500 namn samlades in från kända profiler som konstnären Ai Weiwei, ekonomen Zhou Yushi och bloggaren Zhou Shugang för att om möjligt rädda Yang från en avrättning. Men de kinesiska myndigheterna lät sig inte bevekas och Yang avrättades senare under hösten.

Jag är emot både dödsstraffet och jag har inget till övers för terrorism heller, men kontrasten mellan den uppmärksamhet de två dåden föranlett är slående. Om folk hade brytt sig om att gräva i Azats och Hemits bakgrund skulle jag inte förvånas om de i likhet med Yang Jia levt ett liv på marginalen och utsatts för polistrakasserier. Men vem bryr sig? Det är som om våld från turkisktalande muslimer inte behöver förklaras ytterligare. Vi "vet" hur de här.