måndag 22 december 2008

Den glömda landsbygden

OlaWong rapporterar att den kinesiska regeringen överväger att avskaffa det kinesiska mantalsskrivningsystemet (hukou), som förhindrat landsbygdsbefolkningen från att flytta in i städerna sedan 50-talet. Som vanligt är det Shanghai som leder utvecklingen där bönder kunnat köpa uppehållsstillstånd sedan ett par år tillbaka. På sikt strävar nu den kinesiska regeringen efter att skapa fri rörlighet mellan stad och land, men det är fortfarande oklart när detta kommer att ske.

Det ökända hukou-systemet är en knivig fråga. Om staten inte hade kontrollerat omflyttningen i landet är det inte otroligt att Kina skulle haft de enorma kåkstäder som finns i Brazilien eller Indien, med alla de problem som följer. Å andra sidan kan det i längden inte vara förenligt med ett öppet samhälle att man förhindrar befolkningen från att flytta dit de vill.

Jag tror att grundproblemet i Kina är att den nuvarande politiken gynnat städerna på landsbygdens bekostnad och de senaste tiden har allt fler forskare börjat fokusera sig just på landsbygdens utveckling eller brist på densamma. I en nyutkommen bok av Yasheng Huang, som jag ännu inte hunnit läsa, ges en intressant bild av den senaste tidens ekonomiska mirakel. På 80-talet tittade stadsborna med avund på de ekonomiska utvecklingen på landsbygden (eller delar av landsbygden), där bönderna kunde berika sig genom privata jordbruk och småföretagsamhet. I spetsen för denna politik stod Hu Yaobang och Zhao Ziyang, som själva vuxit upp i bondbyar i det gamla Kina. Efter revolten 1989, som var centrerad i städerna, skedde en omsvängning som satsade just på städerna och nu var det stadsbor från de rika delarna i Kina som Zhu Rongji och Jiang Zeming som tog över rodret.

Sedan dess är det bönderna som fått finansiera den ekonomiska expansionen i städerna. För att Kina ska kunna hålla nere lönerna i industrin och därmed vara konkurrenskraftigt måste matpriserna ligga på en låg nivå, och de som fått betala priset för detta är Kinas bönder, som antingen fått ägna sig åt olönsamt jordbruk eller arbeta som lågavlönade gästarbetare. I längden är detta en ohållbar situation och de stigande matpriserna i Kina kan vara ett tecken på att man nått gränsen för den nuvarande utvecklingsmodellen. Förr eller senare kommer den kinesiska regeringen tvingas ta itu med denna situation. Kanske krisen i världsekonomin kommer att leda till en omorientering i den ekonomiska politiken under 2009?

4 kommentarer:

Anonym sa...

Sedan 50-talet? Huji-systemet är i bruk sedan antiken, och i nuvarande form sedan 1600-talet. Det har eller har haft motsvarigheter i hela Ostasien.

Hemulen sa...

Jo, sedan 50-talet. Jag tror du tänker på baojia-systemet, som var i bruk till och från under Qingdynastin. Men det förhindrade inte folk från att flytta dit de ville.

The biking viking sa...

Taiwan har fortfarande kvar huji-systemet som Blogge talar om, en kvarleva av den gamla KMT-diktaturen. Man får förstås flytta runt sin hukou (alltså den "tillfälliga" bostadsadressen) hur man vill nu för tiden, men får t.ex. fortfarande bara rösta där man har sin huji, och får också skattesedlar och dylikt sänt dit. Jobbigt om man bor i Taipei men har sin permanenta adress (huji) i t.ex. Tainan. Och det innebär så klart att många avstår eller förhindras från att rösta (svårt att få ledigt o.s.v.). Knappast en god idé i en demokrati.

Hemulen sa...

Det var intressant. Jag visste att japanerna som först införde hoko-systemet för att ha koll på folk, men jag trodde inte att det fortfarande hade en sådan betydelse för t.ex. röstning. Men taiwaneserna är i gott sällskap därvidlag. I USA försöker republikanerna komma på alla ursäkter för att beröva folk rösträtten.

Min invändning mot Blogges resonemang handlar mer om att jag värjer mig mot de ganska vidlyftiga paralleller han ofta torgför. Det är klart att det alltid funnits olika system för skatteuppbörden i Kina, men de sociala rättigheter som dagens mantalsskrivning för med sig har få motsvarigheter från kejsartiden.