"Tänk i fall kineserna blir arga?"

De som följer med i det kinesiska nyhetsflödet kan inte undgå att notera det uppskruvade tonläget mot Frankrike efter Sarkozys möte med Dalai Lama i Polen. Idag lade Folkets Dagblad upp en lång historisk exposé på högsta plats på websidan. Ute i den kinesiskspråkiga cyberrymden förs det diskussioner om bojkott, men av diskussionerna att döma verkar många kineser vara ganska trötta på de rituella fördömandena av Sarkozy. En bloggare roat sig med att föra statistik på hur många gånger olika länder "sårat det kinesiska folkets känslor". Sverige finns med på ett hörn, antagligen på grund av den oförusägbara Nobelkommittén.

Jag har alltid frågat mig hur djupt engagemanget för Tibet egentligen är bland folk i gemen i Kina. Man får ofta höra att en komma tre miljarder kineser står bakom regeringens politik och att de inte tolererar några som helst eftergifter. Men jag har aldrig blivit lynchad när jag fört fram min uppfattning i frågan inför kinesiska vänner och bekanta. Tvärtom har jag ofta mött nyfikenhet. Om den kinesiska regeringen tillät en fri och öppen diskussion där man kunde framföra avvikande åsikter utan repressalier tror jag att det på sikt skulle vara möjligt att hitta en lösning som både kineser och tibetaner kan leva med. Men just nu är detta inte fallet och Tibetfrågan förgiftar den politiska debatten i Kina.

Hur som helst kan man kan fråga sig vad den kinesiska regeringen har att tjäna på att åter föra upp Tibetfrågan på dagordningen just nu. I våras träffade Bush, Merkel och Brown träffade den exiltibetanske ledaren i våras utan att det ledde till repressalier från kinesiskt håll. Ett möjligt skäl till tystnaden i våras kan vara att Peking fruktade en bojkott av invigningsceremonin, medan denna Sarkozy helt enkelt haft dålig tajming och gett den kinesiska regeringen en ursäkt att slippa delta i ett toppmöte där många besvärande frågor som det ojämna handelsutbytet med Europa skulle dryftas. Ett annat besläktat skäl kan vara att Frankrike till skillnad från Tyskland, Storbritannien och USA tidigare visat svaghet inför kinesiska hot och inbjuder till angrepp.

Oavsett det omedelbara skälet till den hårdföra retoriken så är de senaste utspelen i grunden mot Frankrike ett uttryck för svaghet och inte styrka från Kinas sida. Om den kinesiska regeringen var övertygad om riktigheten i sin politik skulle den aldrig vara så känslig för kritik som den är. Och jag tror inte "kineserna kommer bli arga", vilket en del tycks anse, om omvärlden även i fortsättningen för fram saklig kritik av Kinas politik i Tibet. En del kineser kommer bli arga, men andra kommer att lyssna intresserat. Det är ju trots allt inte det kinesiska folket som valt sin regering.