Nobelpriset...igen.

Jag har varit på en längre bloggpaus och har inte för avsikt att återgå till min tidigare aktivitetsnivå, men nu i dessa Nobelpristider kan jag inte riktigt hålla mig. Jag har ännu inte hunnit läsa Mo Yan, så jag känner mig inte kompetent att avgöra om hans författarskap förtjänar priset, men jag är innerligt glad att Kina åter hamnar i rampljuset. Och hur det än förhåller sig med den saken har Nobelpriset i första hand alltid varit fest och glamour som man kan njuta av så här i början på vintern.

Sedan var det här med politiken. Inte helt oväntat har Mo Yan kritiserats för att vara för regimvänlig, och kinesiska dissidenter, tidigare litteraturpristagare och svenska journalister har gett sig in i debatten där de fört fram sina synpunkter med varierande skärpa och retorisk ackuratess. Detta hör till och är en del av Nobelprisets magi.

Jag blir dock litet förbryllad när diverse bloggar med Kina-inriktning får för sig att Mo Yan utsätts för hårdare politisk granskning än andra litteraturpristagare, bara för att han är kines. Inte helt oväntat har 酩酊老翁 lagt upp ett svavelosande inlägg där han utgjuter sig över hur Mo Yan behandlats i media:

Mo Yan hålls dock som en politikens gisslan när han avkrävs svar kring fängslade regimkritikern Liu Xiaobos öde, som om det funnes ett samband mellan de båda – det är väl ungefär lika rimligt som ett samband mellan Tranströmer och Osmo Vallo.

Det är fullkomligt naturligt att fråga Mo Yan om Liu Xiaobo. De båda pristagarna är exakt lika gamla, slog igenom samtidigt, läste varandras verk och umgicks på 80-talet. Och båda deltog i demokratirörelsen när det begav sig. Sedan ville ödet olika med de båda männen, men deras liv och karriärer är intimt sammanflätade, som Perry Link visar i en insiktsfull artikel i  New York Review of Books.

Hans Engnell på Motpol tar det litet lugnare, men även han tycker att nyfikenheten på Mo Yans politiska ställningstaganden har överskridit en gräns:

Mo Yans inställning till den kinesiska regimens censur har dock inget med litteraturpriset att göra. Och det är svårt att föreställa sig en amerikansk författare få frågor om hur han ser på Patriot Act, Irakkriget och Guantánamo.

Visst kan man ha synpunkter på hur lämpligt det är att blanda ihop politik och litteratur. Men man måste vara ganska glömsk eller rentav okunnig om litteraturpriset för att få för sig att det bara är kinesiska litteraturpristagare som avkrävs politiska uttalanden eller kritiseras för sina ställningstaganden. Tänk bara på hettan i de politiska debatter som omgivit pristagare som Gabriel García Marquez, Dario Fo, Günther Grass, V S Naipaul, Harold Pinter, Herta Müller eller nu senast Mario Vargas Llosa.

Det må vara orättvist eller opåkallat att det förhåller sig på det viset, inte minst då Mo Yan verkar under svåra förhållanden som de flesta andra litteraturpristagare slipper att ta ställning till. Harold Pinter behövde inte betala något högre pris för att ta avstånd från Storbritanniens deltagande i Irakkriget och Mario Vargas Llosa har utan större personliga uppoffringar kunnat glida från vänster till höger under sin litterära karriär – till stort förtret för vissa, som anser att latinamerikaner har en skyldighet att stå till vänster. Det är alltid något politiskt läger som känner sig förfördelat när en litteraturpristagare inte tillmötesgår just deras politiska preferenser.

Men Mo Yan och Kina särbehandlas inte alls. Tvärtom är litteraturpriset ytterligare ett tecken på att Kina avmystifieras och håller på att bli som vilken annan stormakt som helst i världen, med den kritik och uppmärksamhet som följer med. Det borde alla Kinaintresserade glädja sig över, oavsett vad vi råkar tycka om Kinas politiska ledning just nu.