fredag 31 december 2010

Gott nytt år!

När jag startade den är bloggen för två år sedan skedde detta i efterdyningarna av OS-yran i Kina, då det knappt fanns några initierade Kinabloggar på svenska och då den svenska pressens intresse för Kina försvann i samma ögonblick som OS-elden slocknade. Då kändes det som ett tvingande behov att skriva ofta om angelägna ämnen och att polemisera med vad jag uppfattade som en okritisk hållning till den kinesiska regimen. Sedan dess har stora förändringar inträffat både ute i världen och i bloggosfären. Pressen skriver oftare och mer nyanserat om Kina i olika sammanhang och en rad nya bloggar har uppstått som täcker kinesiska frågor i olika vinklar. Och de bloggar som jag gått i polemik med har stramat upp retoriken en del. Därför känner jag mig inte lika ensam längre och har inte samma behov av att skriva av mig som förut.

Förra året stack jag ut hakan litet och radade upp en rad förutsägelser inför 2010. Så här med facit i hand är jag ganska förvånad över hur mycket som faktiskt slog in, det enda som inte förvånar mig är faktiskt att Liu Xiaobo fick fredspriset. Det var en lågoddsare redan från början. Värre var det med min spådom att Geelys köp av Volvo skulle spricka eller att de rödgröna skulle vinna valet.

Hur blir 2011 för Kina? I ett historiemedvetet land som Kina är det hundraårsjubileet av den republikanska revolutionen i oktober 1911 som kommer att spöka. Visserligen har den sittande regimen inget att förlora på att fira jubileet, inte minst med tanke på möjligheterna att knyta an till nationalistpartiet på Taiwan, men det finns också en rad obehagliga paralleller mellan Qingdynastins sista år och dagens Kina. Både dåtidens kejsarhus och dagens kommunistparti var historiska reliker som förlorat mycket av sin legitimitet och som verkade oförmögna att reformera det politiska systemet. Då som nu fanns det allehanda dissidenter, reformatörer och revolutionärer som ägnade lika stor energi åt att bekämpa varandra som att förändra Kina.

Samtidigt var båda regimerna förvånansvärt sega och verkade ha kontroll över landet. När revolutionen väl kom så var den en lika stor överraskning för regimen som för alla dissidenter. Detta kan hända igen. Plötsliga förändringar kan komma från ingenstans och stöpa om styrkeförhållandena över en natt. Detta är Kinas ledare fullt medvetna om och det är därför de slår ned varje opposition med stor beslutsamhet, samtidigt som de tycks känna på sig att deras dagar är räknade. Men oavsett när och hur något sker ska vi vara optimistiska. Kina är betydligt bättre förberett för någon form av representativt styrelseskick än det någonsin vart under sin moderna historia.

Bortsett från mystiken kring hundraårsjubileet så tyder de flesta yttre tecken på att 2011 kommer att bli ett mellanår. Enligt planerna ska kommunistpartiet genomgå ett ledarskifte 2012 och därför är manöverutrymmet extremt litet för dagens ledare. Omvärlden har en betydligt mer realistisk syn på den kinesiska regimen än vad som var fallet för två år sedan och mycket av rädslan att sätta sig upp mot Peking har runnit av världens ledare. Vi har vant oss vid den ständiga dramatiken som karaktäriserar vårt förhållande till Kina. Den regering eller ledare som blir utsedd till årets "fiende till Kina" kommer inte att bli förvånad. Under 2008 var det Frankrike som var Kinas fiende nummer ett, tätt åtföljd av Australien och Danmark under 2009, och 2010 tilldelades Norge den rollen. Den utrikespolitiska fråga som kan leda till konflikter på en helt ny nivå är Nordkorea.

Så Gott nytt år till alla läsare och bloggkolleger!

Inga kommentarer: