onsdag 30 december 2009

Hemulen spår i kaffesumpen

Om 2008 var Kinas genombrottsår som politisk och ekonomisk stormakt, så var 2009 eftertankens år för alla som bevakar Kina. Under detta år har en rad incidenter tvingat olika regeringar att tänka igenom som sin Kina-politik och bara under årets sista veckor har Kina lyckats provocera världssamfundet i inte mindre än tre frågor. Nu lägger politiker, akademiker och journalister pannorna i djupa veck och undrar vad som gått fel. Enligt det gängse konsensus bland Kina-kännare skulle västvärlden stödja de reformvänliga krafterna i Kina genom att integrera landet i världsekonomin. Vi skulle tona ned kritik och undvika att stöta oss med Kina i symbolfrågor. Istället skulle vi engagera Kina i en konstruktiv dialog och odla personliga kontakter, som skulle göra det möjligt för västvärldens politiker att lyfta luren och snabbt klara upp olika problem i samarbetet med Kina. På så sätt skulle man övertyga Kina att revalvera valutan, ta ett ansvar för att hejda den globala uppvärmningen och förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina. På sikt skulle detta strategiska partnerskap främja den demokratiska utvecklingen i Kina.

Nu, i slutet på 2000-talets första årtionde, är det uppenbart att detta paradigm inte fungerar. Kina har inte återgäldat de eftergifter västvärlden gjort på en rad områden och Kina är idag ett mer repressivt land än det var för två eller tre år sedan. Istället har Kina flyttat fram sina positioner och med jämna mellanrum provocerat fram kriser med en rad länder för att ytterligare stärka sin ställning.

Ta bara Australiens kinesisktalande premiärminister Kevin Rudd, som 2007 gick till val på att hans sakkunskap och personliga kontakter skulle föra upp de australiensisk-kinesiska förbindelserna på en ny nivå. Till en början såg detta ut att fungera och inför OS 2008 höll Rudd ett uppmärksammat tal på kinesiska på Pekinguniversitetet, där han lanserade idén om att en sann Kinavän också är rättfram i sin kritik av Kina. Talet togs emot väl av publiken och pressen hyllade talet som ett nytt steg i politiken att engagera Kina. Men under 2009 drabbades Australiens förhållande till Kina av en rad tråkiga incidenter. Den kanske allvarligaste krisen inträffade i juli, då den australiensiske affärsmannen Stern Hu arresterades för att ha ägnat sig åt "industrispionage". Det visade sig då att Rudds kontakter i Kina var till någon som helst hjälp när den australiensiska staten försökte tillgodose Hus intresse av en rättvis rättegång. Diplomater från Canberra fick inte ens träffa Stern Hu och när Kevin Rudd ringde Peking slängde kineserna på luren. När Rebiya Kadeer kort därefter beviljades visum för att delta i ett sedan länge planerat besök på Melbournes filmfestival nådde den australiensisk-kinesiska relationerna fryspunkten och den maktlöse premiärministern hånades i den australienssiske pressen. Och Stern Hu sitter fortfarande i häktet.

En rad andra länder har fått lära sig samma hårda läxa, nämligen att Kinas ledare inte är intresserade av dialog och inte återgäldar gester av goodwill. Istället agerar de kyligt och realpolitiskt och tolkar eftergifter som tecken på svaghet. Ett av skälen till att britterna reagerat så skarpt mot Kina efter Klimatkonferensen är just att Gordon Browns regering ägnat mycket tid och energi åt att bygga upp ett fungerande förhållande till Kina, men inget av detta har burit någon frukt. Nu stundar alltså 2010 och det är tydligt att Kinas förhållande till omvärlden håller på att gå igenom en kris.

Det går inte att göra några säkra förutsägelser om utvecklingen i Kina inför detta kommande året eftersom vi inte har någon tillförlitlig information om hur det interna beslutsfattandet sker. Det är helt omöjligt att göra några som helst förutsägelser om vare sig stora eller små politiska frågor. Vi har ingen aning om vilka nya partichefer som kommer att utses ute i provinserna eller om kronprinsen Xi Jinping kommer att stärka sin ställning under året. Nästan allt som skrivits om olika fraktioner i kommunistpartiet är baserat på rena spekulationer. Inte heller kan vi göra några säkra uttalanden om regimens beständighet, hur stabil den än förefaller just nu. Allt kan ändras i ett slag.

Men vi kan med viss säkerhet förutse vad som kommer hända i Europa och USA under året, så nu skådar jag djupt ned i kaffesumpen och skisserar några förutsägelser om vad som kan hända i vårt förhållande till Kina.

Geelys köp av Volvo spricker.
Detta kan ske på två sätt. Det ena är att pressen avslöjar oegentligheter i affären och Ford tvingas backa ur. Det andra är att Europeiska investeringsbanken av någon anledning vägrar ge lån. Detta är inte särskilt sannolikt med tanke på det breda politiska stödet för affären, men som Koeningsegg visar är osvuret bäst.

USA och EU inför generella strafftullar på kinesiska varor på grund av Kinas vägran att revalvera valutan. Detta är relativt sannolikt och potentiellt förödande för världsekonomins återhämtning. Redan nu har USA infört nya tariffer på kinesiskt stål och en rad amerikanska ekonomer har uttalat sig för strafftullar mot Kina.

Barack Obama säljer vapen till Taiwan och träffar Dalai Lama. Obamas misslyckande att närma sig Kina försvagar hans ställning inrikespolitiskt och han tvingas genomföra detta för att stärka sin position inför kongressvalen.

Gordon Brown tvingas utlysa nyval och förlorar. I valkampanjen lyckas oppositionen framgångsrikt slå mynt av Storbritanniens försämrade förhållande till Kina.

De rödgröna vinner valet i Sverige. Mona Sahlin blir statsminister och Maria Wetterstrand utrikesminister. Kina spelar ingen större roll i valkampanjen som främst handlar om sysselsättningen, men för att tillfredsställa den interna partiopinionen gör den oerfarne Wetterstrand en rad hårda uttalanden Kina i klimatfrågan och Tibetfrågan, vilket leder till slitningar i regeringen.

EU:s nya ledarduo van Rompuy och Ashton genomgår en diplomatisk kris med Kina. Som det gångna årets händelser visat kan en kris med Kina kan uppstå på vilket sätt som helst och precis när som helst, oavsett hur väl man spelat ut sina kort. Med tanke på alla olösta frågor med Kina är det ganska sannolikt att den kinesiska regeringen kommer att försöka testa EU:s nya ledare med att provocera fram en ny kris. Men den diplomatiska krisen leder istället till att en gemensam europeisk utrikespolitik mot Kina utkristalliseras.

Liu Xiaobo får Fredspriset. Till skillnad från under det Kalla kriget, då ett flertal östeuropéer i intern exil fick Nobelpriset så har vare sig de norska eller svenska Nobelkommittéerna vågat provocera Kina genom att ge priset till en dissident som fortfarande finns i Kina. Både Dalai Lama och Gao Xingjian befann sig utomlands när de fick sina pris och den kinesiska regeringen var inte ett dugg tacksam för att den inte provocerats lika mycket som Sovjet en gång blev. Men Obamas vapenfösäljning till Taiwan innebär att den norska Nobelkommittén utsätts för hård kritik och den känner sig tvingad att pröva en väg och den i högsta grad fredlige dissidenten Liu Xiaobo får Fredpriset. Den övermodiga kinesiska regeringen inleder en förtalskampanj mot Liu enligt konstens alla regler, men kampanjen slår tillbaka och många kineser visar istället öppen sympati med Liu.

Inga av dessa händelser är några katastrofscenarier och inga kinesiska ambassader kommer att stängas i väst. Livet går vidare och vi vänjer oss. Konflikter är ju inte heller på något sätt bra i sig, vilket mycket väl kan leda till en betänklig högerkantring i till exempel USA. Men tanke på det sätt 2009 slutade det är mycket sannolikt att 2010 kommer att bli ett stormigt år i Kinas förhållande till omvärlden.

Så håll i hatten. Och ett Gott Nytt År!!!

10 kommentarer:

Wukailong sa...

Du skulle nog kunna vinna en del vad med de här förutsägelserna, kanske då bortsett från Liu Xiaobo som jag inte tror kommer att få fredspriset. När Dalai Lama fick det 1989 var ju Kina betydligt mer isolerat och dessutom i någon form av existensiell kris.

I övrigt avstår jag från förutsägelser om Kinas demokratisering för närvarande. :) Det jag finner märkligt är att så många tror att det kinesiska exemplet säger något om demokratiutveckling i sig; det är som om man tror att det är skrivet i sten för att man haft marknadsekonomi en längre tid (30 år är dessutom fel begrepp här eftersom marknadsekonomin fortfarande var omdebatterad på 90-talet) och inte gått över till ett flerpartisystem. Det finns väl åtskilliga exempel med marknadsekonomiska diktaturer som hållit sig flytande längre än Kina - Taiwan och Sydkorea exempelvis?

Wukailong sa...

Glömde säga att min personliga uppfattning om demokratisering i Kina är att den hänger ihop närmare med partifraktioner än något annat. Som det ser ut nu är samarbetet mellan de två stora fraktionerna befäst av att de båda är rädda för att partiet tappar makten, men jag undrar hur länge det kan hålla.

Chen sa...

Kineserna har alltid tolkat eftergifter som svaghet, det är bara västvärldens ledare som inte har förstått det. Och kineserna har inte heller förstått hur deras sätt att till exempel envist hålla fast vid uppenbart felaktiga uttalanden och aldrig backa får dem att se ut i våra ögon. Men de bryr sig å andra sidan inte så mycket om det - de är mer intresserade av att verka starka inför sin egen befolkning.

Ibland blir man bara väldigt, väldigt trött på alltihop.

Hemulen sa...

@Wukailong

Även om jag just nu är mycket pessimistisk beträffande Kinas politiska framtid så har jag aldrig tvivlat på att landet kommer att få ett demokratiskt styrelseskick med tiden. Detta kan ske redan nästa år eller om tio år, det är omöjligt att förutsäga. Tills dess är det viktigt att omvärlden håller uppe trycket mot Kina så att utvecklingen inte går ännu långsammare.

@Chen

Jo, det är så sant och vi borde lära oss. Tänk om man fick höra Catherine Ashton säga följande:

"Vi uppmanar den kinesiska regeringen att korrigera sina misstag, som äventyrar Kinas förbindelser med Europeiska unionen. EU är Kinas största exportmarknad och det ligger inte i Kinas intresse att stöta sig med Europas folk."

Hemulen sa...

@Wukailong

En sak till, i min kaffesump får Liu Xiaobo priset. Kina spelar ett alldeles för högt spel just nu och om bara hälften av det jag skisserar slår in, så kommer Kina befinna sig i en existentiell kris i slutet på året. Och Norge har aldrig varit starkare än nu och behöver inte vara rädd för Kina. Oljan ger dem ekonomiskt svängrum och de hämmas inte av hänsyn till EU på samma sätt som vi gör.

之乎者也 sa...

Optimist där!

I sak får du rätt på en punkt: De rödgröna vinner valet i Sverige. Men det har ju inget med Kina att göra. Wetterstrand utrikesminister…? På vilka meriter då?

I övrigt ska jag punkt efter punkt pricka av dina fel. Sparar härmed listan på desktopen för bekväm åtkomst. På köpet får du några inlänkar.

Hemulen sa...

Jo, i jämförelse med andra kommentatorer - som förutsett en finanskollaps i Kina eller krig med Indien - är jag ganska optimistisk. De flesta av mina förutsägelser ligger i linje med trender som just nu pågår.

Wetterstrands brist på erfarenhet är ett mindre problem för socialdemokraterna än möjligheten att MP blir tredje största parti i riksdagsvalet. I det läget är det naturligt att MP kräver åtminstone en tung post. Finansminister kan de inte få, miljöminister får de ändå. Utrikesminister höjer profilen och hon får en enorm stab som kommer bistå henne att hitta rätt. När SDP bildade koalition med de Gröna fick den relativt oerfarne Joschka Fischer posten som utrikesminister och han klarade sig bra.

A.Frick sa...

Intressant genomgång, tack för den!

Jag tror dock att Geelys köp av Volvo går igenom och jag tror faktiskt även att det vore bra för Sverige, trots att många hävdar motsatsen.

Jag tror inte att det blir någon diplomatisk kris mellan EU och Kina, eftersom jag inte riktigt ser att en sådan kris skulle gynna varken den ena eller andra sidan.

Obama kommer säkert att sälja vapen till Taiwan, och kanske träffar han även Dalai Lama trots Kinas protester. Å andra sidan så kanske det inte spelar så stor roll om mötet blir av eller inte - kineserna i Kina kommer ju i så fall knappast ändå aldrig att få reda på att de träffas.

Om de rödgröna vinner valet så hoppas jag i vilket fall som helst att de inte säger alltför klantiga saker om Kina, trots att en inhemsk (svensk alltså) opinion sannolikt kräver det.

Om jag kan lägga till en spådom så tror jag att samarbetet mellan Taiwan och Kina fortsätter att utvecklas i samma positiv riktning som har skett sedan Ma Ying-jeou blev republikens president. Det tjänar båda länderna på.

Wukailong sa...

@Hemulen: Nu verkar det mer och mer säkert att Obama kommer att sälja vapen till Taiwan samt träffa Dalai Lama, så det blir troligen den första punkten som slår in:

http://www.msnbc.msn.com/id/34671422/ns/politics-washington_post/

Hemulen sa...

@A Frick

Tack för inlägget! Varför är det bra för Sverige om Geely köper Volvo? Jag är nyfiken.

Om det är så att diplomatisk kris mellan EU och Kina kan undvikas för att det inte ligger i EUs eller Kinas intresse, så får man fråga sig varför flera diplomatiska kriser mellan Kina och olika EU-länder överhuvudtaget har uppstått det senaste året. Mitt svar på frågan är att EU och Kina har helt olika förväntningar på förhållandet, vilket leder till påfrestningar. Dessutom har den kinesiska regeringen visat att den medvetet provocerar fram kriser för att visa sin styrka.

Samma sak gäller Kina och Taiwan, som har diametralt olika förväntningar på det nya tövädret. Den kinesiska regeringen hoppas kunna förena Taiwan med fastlandet inom överskådlig tid, medan taiwaneserna vill köpa tid för att behålla status quo. Det finns gränser för hur långt Ma Ying-jeou kan gå utan att det slår tillbaka i hemmaopinionen.