Ett tecken i tiden

Det kan knappast vara en slump att DN:s första ledare efter julhelgen handlar om att Sverige och EU måste våga ta upp kritik av Kina. Det är uppenbart att erfarenheterna efter klimattoppmötet har skakat om de politiska eliterna i Europa och ögonvittnesskildringen i The Guardian (som tagits upp på denna blogg) om hur Kina saboterade förhandlingarna verkar ha spelat en katalyserande roll.

Det är dock på plats att konstatera något som är allmänt känt bland Kina-vetare runt om i världen: Europa har ingen Kina-politik. Trots att EU är Kinas största handelspartner så har inte EU någon samordnad politik gentemot Kina. Istället konkurrerar olika EU-länder med varandra om att nå överenskommelser med Kina, vilket naturligtvis innebär att Kina kan söndra och härska. Detta förvärras av att våra politiska eliter ofta är extremt okunniga om Kina. Många av våra korrespondenter på plats i Kina kan inte kinesiska. Det finns ytterst få Kina-experter i Bryssel och Strasbourg som bistår politiker och tjänstemän med kvalificerade råd. Kinesisktalande diplomater spelar en undanskymd roller på utrikesdepartementen och det är mycket ovanligt att våra ambassadörer kan säga mer än ni hao på kinesiska. I Europa, med möjligt undantag för England, har våra politiker inte insett behovet av underhålla expertis inom Kina på en bred front, från samhällsvetenskaperna till humanioran, och det har på många håll skett försämringar. Sveriges inträde i EU 1995, som haft många positiva effekter på andra områden, innebar att våra politiker valde att satsa på studiet av europeiska språk och kulturer på direkt bekostnad av utomeuropeiska studier. Trots att vi har stolta traditioner och institutioner inom sinologin har våra politiker konsekvent nedrustat och många av våra lärosäten är idag skuggor av fornstora dagar. Detta har sitt pris och det börjar nu bli uppenbart till och med för våra ledareskribenter.

Här är utgör det förkättrade USA en instruktiv kontrast mot Europa, ty Kina råkar vara ett av de länder som USA kan mycket om. I USA rör sig många av landets bästa Kina-kännare bekvämt i maktens korridorer. När den amerikanske presidenten håller tal kan man utgå ifrån att han briefats av folk som har ägnat årtionden att studera Kina och som talar språket flytande. Det finns flera ledande personligheter inom Obama-administrationen som talar kinesiska och är bevandrade i kinesisk kultur, inklusive USA:s nuvarande ambassadör i Peking. Detta beror till stor del på att USA lagt ned stora resurser på Kina-forskningen sedan flera årtionden tillbaka. De stora universiteten erbjuder inte bara kurser i kinesiska språket, utan i alla aspekter av Kina. Amerikanskas studenter kan ta kurser i allt från klassisk kinesisk Tang-lyrik till byval i Folkrepubliken Kina. Resultatet av detta märks på en rad nivåer. Detta innebär inte bara att de amerikanska tidningarna ofta är mycket mer välinformerade än den svenska pressen i sin Kina-rapportering, utan också att den amerikanska skämttidningen The Onion kan driva med Kina på ett intierat sätt.

Naturligtvis innebär inget av detta att USA alltid hittat "rätt" i sin Kina-politik, vad nu rätt än är. Olika administrationer har olika prioriteter och många sinologer har ibland bistått sina uppdragsgivare med dåliga råd. Men tack vare den djupa Kina-kunskapen så finns det en levande Kina-debatt i USA. Varje gång någon med bestämdhet hävdar att Kina gör si-eller-så på grund av den kinesiska kulturen eller historien, så finns det alltid någon som kan säga emot och ge ytterligare perspektiv. Detta innebär at USA är betydligt bättre rustat att komma på talefot med Kina.

Det är dags att rustar upp vår sinologi och Kina-forskning i Sverige och Europa. Det räcker inte längre med att bara öka antalet kinesisktalande företagsekonomer eller gymnasieelever, vi måste se till att våra studenter lär sig om alla aspekter om Kinas samhälle, kultur, politik och historia. Först då kan vi få till stånd en verklig Kina-debatt och en mer välinformerad politik gentemot Kina.