onsdag 23 december 2009

Geely-affären är en politisk fråga

Nu rapporterar den svenska pressen att en försäljning av Volvo till Geely är mer eller mindre klar. Inga detaljer om uppgörelsen har offentliggjorts ännu, men av allt att döma kommer försäljningen att bli en mycket osäker affär för både Volvo som varumärke och för sysselsättningen i Västsverige.

Detta är inte slutet för vare sig svensk fordons- eller tillverkningsindustri, men det är naivt att tro att Geely inte kommer att flytta över produktionen till Kina på sikt. Och det är inte Volvo som kommer att få ökad tillgång till den kinesiska marknaden, utan Geely som kommer att göra inbrytningar på den europeiska marknaden. Inte helt oväntat är motståndet mot affären massivt i många kretsar och det är tragiskt att varken regeringen eller Volvo-ledningen verkar ta hänsyn till det. Och vad oppositionen har för sig förstår jag inte heller.

Det första vi ska ha klart för oss är att köpet främst är ett resultat av Kinas politiska makt och inte dess ekonomiska styrka. Det är tveksamt att en oerfaren tillverkare som Geely hade kommit så här långt det inte hade varit ett kinesiskt varumärke med full uppbackning från kommunistpartiet och statliga kinesiska banker. Vi vet att före detta Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammar och annat högt folk fått miljonbelopp för att bereda väg för affären, men det går inte heller att utesluta att den kinesiska regeringen använt andra typer av påtryckningar för att affären ska gå igenom. Kommunistpartiets ledare är experter på machiavelliska maktspel och skulle aldrig varit där de är nu om de inte gått över lik bokstavligen. Till skillnad från våra politiker behöver de inte ta hänsyn till en kritisk press eller till väljaropinioner.

Innan någon anklagar mig för att vara "anti-kinesisk" vill jag klargöra att jag inte är emot kinesiska investeringar i Sverige i sig. Stockholms tunnelbana drivs just nu av det kinesiska företaget MTR och det har jag inga problem med alls. Om det är något som man är bra på i Hongkong så är det att köra tåg och så länge min tunnelbana går i tid har jag inget emot att MTR tjänar en hacka. Och SL:s arbetstillfällen kommer knappast att flyttas till Kina.

Härvidlag är det ganska ironiskt att Sweden-China Trade Council, en av de röster som anklagat motståndare till affären för att vara fördomsfulla, nyligen gjorde följande freudianska felsägning i ett debattinlägg:

"Frågan är varför vi är mer rädda för Peking än för Detroit."

Geelys huvudkontor ligger inte i Peking, utan på Caymanöarna och Geely Holding Group har säte i den sydkinesiska staden Hangzhou. I vilket fall är inte så konstigt att vi är mer rädda för den kinesiska regeringens huvudstad än vi är för den amerikanska fordonsindustrins huvudort. För när allt kommer omkring är det kommunistpartiet som bestämmer i Kina och precis som andra företag har Geely att rätta sig efter de direktiv som kommunistpartiet ger, som med denna affär kommer att kunna råda över tusentals svenska arbetstillfällen och en mätbar andel av Sveriges BNP.

Det är tillräckligt svårt att ställa storföretag till svars för sina handlingar, men så länge som Volvo styrdes av Ford kunde våra journalister resa till just Detroit för att bevaka företagets göranden och låtanden. Och när Saabs öde avgjordes kunde regeringen skicka en representant för att tala till GM:s ledning. I USA kan olika intressen öppet strida mot varandra och vi kan ingripa i debatten.

Men som jag frågat tidigare: vart skickar näringsdepartementet sina representanter om Geely bestämmer sig för att lägga ned fabriken i Torslanda? Till Hangzhou eller till Zhongnanhai? Hur kan svenska journalister kolla upp Li Shufus och andra Geely-höjdares bakgrund? Kommer den kinesiska regeringen kunna använda Volvo som ett påtryckingsmedel mot den svenska regeringen om den säger eller gör något som är misshagligt för kommunistpartiet?

För det är vad den här affären handlar om: politik. Så om affären går igenom bör svenska journalister besöka kommunistpartiets nyhetssida regelbundet för att kunna bevaka det som sker i Kina. För mer Kinabevaking kommer att behövas.

Men nu ska jag återgå till julförberedelserna och tänka på trevligare saker. God jul, allihop!

2 kommentarer:

Chen sa...

Det skulle inte förvåna mig om man har man tänkt sig att vi ska börja exportera uigurer istället. 435 miljoner kronor per uigur är ju inte så dåligt betalt...

Hemulen sa...

Jo, att återexportera uighurer är en framtidsnäring. Det är Kambodja som visar vägen.