Fanerdun närmar sig slutet

I Barometern rapporteras det att Kalmar kommun kommer att bryta det skandalomsusade samarbetet med det kinesiska företaget Fanerdun. Det har tidigare rapporterats att NCC överväger att begära Fanerdun i konkurs.

Med tanke på de skandaler som kantat projektet ända sedan det lanserades för två år sedan är inget av detta någon överraskning. Det som däremot överraskat mig är den naivitet projektets tillskyndare visat från dag ett. I hoppet om att en krisort skulle få en ny chans åsidosatte kommunen och ett flertal lokala företag alla normala rutiner och lät Fanerdun komma undan med saker de aldrig skulle tillåta vare sig svenska eller andra utländska företag. Det är nästan som om de ville bli bedragna. Det är också förvånande att Kalmar kommun inte lyssnat mer på internationell expertis som är tämligen enig om att när man gör affärer med Kina är det vanligt bondförnuft som gäller. Jag återkommer med mer utförliga kommentarer senare.

Uppdatering

Som sagt, när jag först fick höra talas om Fanerdun-projektet var jag minst sagt förbluffad över hur naiv affärsidén föreföll. Det var inte bara tanken att öppna en varumarknad i Kalmar som slog mig som ogenomtänkt, att överhuvudtaget starta en kinesisk varumarknad i Sverige verkade helt uppåt väggarna. Redan nu importerar Sverige mer från Kina än vi exporterar och det finns nog med kanaler mellan köpare och säljare; varför öppna ytterligare en kinesisk grossistmarknad där flödet av varor går åt bara ett håll och flödet av pengar åt det andra? Hur kan Invest i Sweden Agency (ISA) has sponsrat en sådan affärsidé från början? Det föreföll mig helt obegripligt.

Men Luo Jinnxing och Johan Persson framhöll att nya arbetstillfällen skulle skapas just i Kalmar och det var det som var huvudsaken. Men var, frågar man sig då, låg poängen i att flyga in kinesiska byggjobbare och kinesiskt byggmaterial? På vilket sätt skulle detta skapa arbetstillfällen i Kalmar? Kalmar fick försäkringar om att svenska lagar och bestämmelser skulle följas, men för en utomstående såg det mer ut som att Luo flög in billig arbetskraft från Kina och gynnade sina egna underleverantörer. Sedan har det dessutom framkommit att det är oklart huruvida de kinesiska byggarbetarna överhuvudtaget fick de svenska löner som utlovats.

Den första riktigt stora skandalen kom relativt tidigt, när Sydsvenskan avslöjade att Fanerdun mot bättre vetande utlovat uppehållstillstånd. För var och en som har sett hur detta fungerar i Kina kan det knappast kommit som en överraskning, men Kalmar kommun föreföll vara tagna på sängen. Sedan följde skandal på skandal och nu handlar det inte längre om Fanerduns framtid i Kalmar, det handlar om hur Fanerduns skulder överhuvudtaget ska kunna drivas in.

En uppmaning som affärsfolk i Kina brukar få innan de sluter överenskommelser är att se upp för ”asymmetriska arrangemang”, där du gör oproportionerliga uppoffringar i nuläget med löften om återbäring i framtiden, medan din kinesiske motpart inte tar samma risker. Det handlar inte bara om att kinesiska affärsmän skulle vara särskilt luriga, det handlar helt enkelt om att låta sig luras. På China Law Blog finns en lista på tio varningstecken att det är något fel på din kinesiska deal och det verkar som att Kalmar kommun brutit mot varenda ett.

Nu ska vi inte dra slutsatsen att det är i princip fel att låta kinesiska entreprenörer investera i Sverige eller att anlita kinesisk arbetskraft i Sverige. Men det måste ske under former där båda parter uppnår tydliga fördelar. Det vore oerhört tråkigt om Fanerdun-skandalen ledde till minskat handelsutbyte mellan Sverige och Kina, särskilt nu när anti-kinesiska och protektionistiska vindar blåser hårt ute i världen.

Det finns en del lärdomar från det land som tidigare ansågs stå för "hotet från öst". När Japan stod inför anti-japanska stämningar på den amerikanska bilmarknaden på 80-talet beslöt Toyota och andra biltillverkare att starta tillverkning i USA och skapa arbetstillfällen. Detta har visat sig vara en stor succé och Toyota är nästan en amerikansk bil idag, och verkar stå sig bra i konkurrensen mot de stora tre i Detroit.

Kanske är den kinesiska ekonomin inte tillräckligt avancerad för liknande satsningar, men om vi ska tänka stort kanske det är i den här riktningen vi ska tänka. IBM har redan sålt sin persondatortillverkning till kinesiska Lenovo (känd som i Kina). Kanske borde ISA verka för att kinesiska entreprenörer köper Volvo eller Saab från sina problemtyngda amerikanska ägare? Om ett bra avtal kunde ros i hamn skulle svenska arbetstillfällen räddas samtidigt som kinesiska företag kan dra nytta av kvalificerad svensk arbetskraft och svenskt know-how.

Kanske låter detta lika naivt som Fanerdun-idén eller som ytterligare ett sätt för Kina att överföra utländsk teknik. Men det beror helt på vilken inställning en möjlig kinesisk samarbetspart har. Utländska företag som investerar i Kina brukar ofta uppmanas att visa "commitment" till Kina och att se långsiktigt på sina investeringar. Kanske ska vi vända på steken och be kinesiska investerare om samma sak? Det sägs att kinesisk affärskultur är kortsiktig och föredrar snabba klipp, men varför ska svenska företag och kommuner ta alla risker för kinesiska företag som vill investera här? Sverige är ju trots allt en gammal innovativ industrination och Kina borde kunna ha en del att lära från oss. Bara en tanke.