Alla skilsmässor är inte av ondo

I år högtidlighålls minnet av nederlaget i kriget mot Ryssland och förlusten av Finland år 1809. Detta är en av de mest traumatiska händelserna i svensk och finsk historia, som förtjänar att ges mer uppmärksamhet hemma i Sverige än vad som är fallet. För oss som sysslar med Kina är förlusten av den östra rikshälften också en påminnelse om att alla skilsmässor inte är av ondo. Tack vare upprättandet av storfurstendömet Finland så fick finnarna möjlighet att upptäcka sin egen kulturella identitet och utveckla sitt eget språk. Om Sverige inte förlorat Finland 1809 hade kanske inte bara det finska språket marginaliserats ytterligare och kanske utplånats, Sverige hade med all sannolikhet dragits med i många av de nationella etniska konflikter som ansatte Europa i samband med uppsvinget för nationalismen i slutet på 1800-talet.

Finland var en integrerad del av Sverige sedan 1200-talet på samma sätt som vilket annat landskap som helst. Samma lagar gällde på båda sidor av Bottenviken. Finland betalade skatt och skickade riksdagsmän till Stockholm. Men efter förlusten 1809 övergav den svenska politiska eliten successivt alla planer på att återerövra Finland. Istället fick vi en union med Norge, som i sin tur gav norrmännen en möjlighet att upptäcka sin nationella identitet. Norge blev aldrig en del av Sverige och unionsupplösningen 1905 föranledde inga politiska jordskred. Sveriges förhållande till sina grannländer har aldrig varit bättre och det är till stor del tack vare det faktum att Sverige har avstått från sina historiska anspråk. Om Sverige valt att gå i krig för att återerövra sin östra rikshälft eller bevara unionen med Norge, så hade vi svenskar varit lika hatade i Oslo och Helsingfors som serber är i Zagreb eller tyskar i Warszawa.

Jag har sagt det förut på denna blogg: Tibet var en del av Qing-imperiet, ett manchuriskt protektorat, men aldrig en del av det egentliga Kina. Tibetanerna har sitt eget språk, sin egen historia och hade en gång i tiden sina egna lagar och sitt eget politiska system, vilka samtliga var väsensskilda från de som rådde i Kina. Tibets förhållande till Kina har under större delen av de båda ländernas historia varit betydligt lösare än Sveriges förhållande till Finland. Och ändå talar den kinesiska regeringen som om Tibets status som en del av Kina vore ett oundviklig konsekvens av historiska fakta. Det finns faktiskt andra sätt att lösa nationella problem. Och det finns andra sätt att högtidlighålla historiska förluster. Kina är inte ensamt om att ha förlorat territorium eller kolonier. Kanske har Kina en del att lära av den svenska historien?