Autonomibluffen: Vem styr över Tibet?

Just nu pågår den elfte Folkkongressens andra session för fullt i Peking och en hel del intressanta saker förtjänar att uppmärksammas, men då det nu är ett år sedan upploppen i Lhasa bröt ut tänker jag ägna mitt utrymme åt en ny del min serie om "autonomibluffen" i Tibet. Frågan om hur Tibet styrs är inte bara av intresse för "tibetofiler" utan också för var och en som är intresserad av hur Kina styrs i stort. Mycket av det som följer gäller även för Xinjiang och Inre Mongoliet.

När Tibetfrågan debatteras kan i övrigt ganska insatta Kinakännare ofta hävda att Tibet och andra etniska områden redan åtnjuter "en hög grad av självstyre" och att de lokala språken används i hög utsträckning. Hela problematiken kring Tibet skulle därför vara ett problem som skapats av den exiltibetanska regeringen i Dharamsala som påstås underblåsa "separatistiska stämningar" i Tibet. Detta har, får vi höra, i sin tur tvingat regeringen i den autonoma regionen i Tibet att motvilligt tillgripa repressiva åtgärder för att återställa lugnet. På så sätt reduceras problematiken till en konflikt mellan en reaktionär exiltibetansk elit och en välmenande, men möjligen klumpig, inhemsk regim.

I mitt förra inlägg om autonomibluffen visade jag att även om den autonoma regionen Tibet formellt leds av en etnisk tibetan, så sitter den hankinesiske partisekreteraren på den verkliga makten i Tibet och har en högre ställning i kommunistpartiet. Inte en enda tibetan har någonsin anförtrotts detta ämbete, som istället blivit ett bra sätt för hankinesiska kadrer att avancera i partiet. Den nuvarande partiledaren och presideten Hu Jintao har en gång i tiden innehållit posten.

Men autonomibluffen stannar inte här. Ju längre upp du går i partihierarkin, desto värre blir det. Sedan reformperiodens början på 1980-talet styrs idag regeringens övergripande politik i Tibet av det centrala arbetsutskottet för Tibet, en liten grupp medelålders hankinesiska män som sitter i Peking. Den består av följande personer: Jia Qinglin, Ma Kai, Meng Jianzhu, Du Qinglin, Zhang Qingli, Ye Xiaowen, Xie Xuren och Wu Shuangyan. Gruppen lyder under avdelningen för enhetsfronten i particentret i Peking, som är en enhet som bland annat leder kommunistpartiets samarbete med de tillåtna "demokratiska partierna". Avdelningen är också ansvarig för den kinesiska regeringens så kallade dialog med den tibetanska exilregeringen.

Vad är nu detta för grupp av illustra kadrer? Till att börja med kan vi konstatera att inte en enda av dem är etnisk tibetan och det är nästa hundra procent säkert att ingen av dem kan säga mer än ett eller två ord på tibetanska. Om det nu vore så att tibetanerna hade den verkliga makten i Tibet, så finns det ju faktiskt en del tibetanska medlemmar i kommunistpartiet man skulle kunna utse till ledamöter i utskottet, som till exempel Qiangba Puncog eller varför inte Legqog, som båda gjort uppmärksammade framträdanden under den pågående Folkkongressen. Men inte. Det finns ett glastak i Kina som etniska minoriteter i allmänhet och tibetaner i synnerhet aldrig når över. Till exempel har mig veterligen ingen tibetan någonsin valts in i politbyrån. Just nu finns det för övrigt bara en kvinna och en muslimsk man i politbyrån.

Hur som helst. Utskottets leds formellt av Jia Qinglin, som är talman i Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens och ledamot av Politbyråns ständiga utskott. Han anses stå förre partiledaren Jiang Zemin nära och för alltså den högsta partiledningens talan i arbetsutskottet. Vice ordförande i utskottet är Ma Kai, som är generalsekreterare i Folkrepubliken Kinas stadsråd, det vill säga regeringen. Han har ingen framträdande roll i utskottet men anses sköta förbindelserna mellan kommunistpartiet och centralregeringen.

Sedan börjar det bli intressant. Nummer tre i utskottet, Meng Jianzhu, är minister för offentlig säkerhet. Vad har en sådan filur för specialkunskaper i Tibet annat än möjligen färdigheter i repression? Meng har än så länge inte utmärkt sig särskilt på sin post, men det ingår nog i arbetsbeskrivningen. Det är dock värt att notera att han har efterträtt den erkänt brutale Zhou Yongkang både som minister för offentlig säkerhet och som ledamot i arbetsutskottet. Zhou sitter nu i den högsta partiledningen, vilket är ytterligare ett exempel på hur kadrer kan göra karriär på att bossa över minoriteter. Kolonialism som karriär.

Vi fortsätter. Du Qinglin är chef för avdelningen för enhetsfronten och har inte gjort sig särskilt bemärkt i tibetanska frågor utöver en tid som partikader i Sichuan. Formellt är det han som har ansvar för dialogen med den tibetanska exilregeringen. Sedan har vi vår gamle vän Zhang Qingli som är partisekreterare i Tibet. Han tarvar ingen vidare presentation och jag hänvisar till mitt tidigare inlägg om autonomibluffen.

Näste man i utskottet är ingen annan än Ye Xiaowen, som jag haft anledning att tala om tidigare på denna blogg. Denne man har i alla fall vissa högre akademiska meriter och är numera chef för "kinesiska statsförvaltningen för religiösa angelägenheter", vilket är det organ som tagit sig rätten att godkänna olika religiösa ledare i Kina. Ye är den kader som har ansvaret för att manipulera utnämnandet av tibetanska lamor och här kan vi ju i förbigående notera att den kinesiska regeringen visar prov på en förbluffande oförmåga att skilja på politik och religion. Vad jag vet är Ye Xiaowen ingen auktoritet i i just tibetologi, men han är känd för sin flödande svada som lyckats göra ett intryck till och med på svenska Kinabloggare.

Näste ledamot i utskottet är Xie Xuren, Kinas finansminister. En välvillig tolkning av hans närvaro i utskottet är att han representerar regeringens strävan att utveckla Tibet ekonomiskt. Men man frågar sig hur denne mycket upptagne man ska bibringas några insikter om vad tibetanerna själva vill ha när ingen av hans kolleger i utskottet är tibetan eller har några dokumenterade specialkunskaper om Tibet. Bara en fråga.

Sist med inte minst har vi Wu Shuangzhan, som är generalmajor och chef för den Kinesiska folkets beväpnade polis. Betydelsen av att han sitter i utskottet behöver väl knappast förklaras närmare, men det är värt att notera att han som representant för militärpolisen är ett nytt tillskott i utskottet. Detta är alltså en fingervisning hur Hu Jintaos inriktning i Tibetpolitiken kommer att arta sig.

Om någon frågat sig varför Kinas politik i Tibet är så klumpig och okänslig mot tibetanerna så vi har vi svaret i detta arbetsutskott. Och var och en som påstår att tibetanerna åtnjuter en "hög grad av autonomi" måste förklara varför denna etniskt rena grupp styr minoritetspolitiken. Här har vi också svaret på frågan varför dialogen med exilregeringen i Dharamsala går så trögt, så trögt att den kinesiske dissidenten Wang Lixiong flera gånger dömt ut den som ett spel för gallerierna.

Not: I detta inlägg har jag använt mig av rapporten "En vändpunkt i Tibet" som publicerats av den internationella kampanjen för Tibet, men mycket av informationen kan bekräftas på andra håll, även officiella kinesiska websajter.