fredag 13 mars 2009

"Kina är på dåligt humör"


Kinabevakning erfar nu att Song Qiang, som gav ut en ultranationalistisk bästsäljare för tretton år sedan, har kommit ut med uppföljare, Zhongguo bu gaoxing ("Kina är på dåligt humör"). Boken kommer ut för att ingjuta patrotism i det kinesiska folket inför Folkrepubliken Kinas sextioårsjubiliem i oktober. Jag har inte hunnit få tag på mitt eget exemplar ännu, men en sammanfattning på Global Voices Online ger en hyfsad uppfattning om innehållet. Boken hävdar att västvärlden håller på att ringa in Kina och att det kinesiska folket ska bereda sig på att en brytning med väst kan bli en möjlighet. Den franske presidenten Sarkozy pekas ut som en fiende till Kina och naturligtvis får tibetanerna sig en släng av sleven. Vidare hetsar boken mot Kinas intellektuella som beskrivs som femtekolonnare och potentiella landsförrädare. Med andra ord är det en bok i bästa Ann Coulter-stil...

Jag var i Kina när Song Qiangs första bok, Zhongguo keyi shuo bu ("Kina kan säga nej") kom ut och boken tycktes ha en märkbar effekt på klimatet mellan utlänningar och kineser, även om det är svårt att veta vad som är orsak och verkan. Boken fanns överallt, till och med bland vänner, men ingen ville riktigt erkänna att man gillade den: "Det är litet extrem, men..." Samtidigt upplevde jag att öppna förolämpningar mot utlänningar blev vanligare och nästan accepterade i vissa kretsar. Ett tag kunde man se fler gatuslagsmål mellan utlänningar och kineser och stämningen på pubar kunde vara mer hotfull än vanligt. Boken hade också en sexuellt-rasistisk undertext, som likställde förhållanden mellan kinesiska kvinnor och utländska män med sexuella trakasserier, och ett tag var det inte ovanligt att höra folks skrika "hora" efter blandade par. När jag var tillbaka ett par år senare var allt som bortblåst.

Sådana här böcker ska inte tas som uttryck för officiell kinesisk policy, den kinesiska regeringen är alldeles för smart för att ge sig in på något sådant. Men det faktum att sådana här böcker tolereras tyder på att officiella propagandaapparaten nu skickar upp nya försöksballonger för att se hur långt man kan pressa folkopinionen i patriotisk riktning. Det är en farlig utveckling. Jag tror att boken har stora utsikter att bli en ny bästsäljare mot bakgrund av oron i världsekonomin och det kan inte heller uteslutas att boken kan uppmuntra angrepp på utlänningar den närmaste tiden. (Det slumpar sig att Alex i Kina har gjort ett inlägg om detta.) Samtidigt ska vi komma ihåg att det finns ett stort motstånd mot den här typen av nationalism bland många kineser och det är svårt att veta hur represenativ boken är. Som i alla andra länder är det främst unga arga män som går på den här typen av propaganda, medan kvinnor och äldre män bara skakar på huvudet. Global Voices Online ger smakprov på ett par negativa omdömen om boken.

4 kommentarer:

Blogge Bloggelito sa...

Alla böcker i Kina tolereras så länge de inte uttryckligen berör helt tabubelagda ämnen. Du har en märklig förmåga att tolka allt som styrt och manipulerat av regimen. Om du bara visste vilket fullständigt kaos som råder i litteratursfären. Censuren är närmast obefintlig numera, och sådant som borde censureras slinker igenom – det är först i efterhand som böcker dras in, ifall de gör för stort intryck.

Och det där med 洋罪, alltså en stämpel kvinnor som umgås med västerlänningar får på sig, är inte särskilt ny, utan har väl ett hundratal år på nacken. Minst. Men den är inte särskilt stigmatiserande längre, i all fall inte i Shanghai och andra storstäder.

Hemulen sa...

"Censuren är närmast obefintlig numera." Ibland visar du prov på häpnadsväckande okunnighet. Folkrepubliken Kina har aldrig haft någon censur i ordets egentliga mening. Till skillnad från Sovjetunionen, där censuren var strikt centraliserad och där regeringen utfärdade detaljerade handböcker för censuren, så har det kinesiska kommunistpartiet nöjt sig med vaga riktlinjer och sedan låtit enheter på lokal nivå själva fatta sina beslut och bedriva självcensur. Detta har visat sig vara mycket mer effektivt eftersom man aldrig riktigt kan veta var gränsen går utan måste gissa sig fram. Idag kallas detta för "vägledning av folkopinionen" (舆论导向) och den har visat sig vara mycket verksam.

Då och då sätter man ned foten för att statuera exempel. Ibland är det myndigheterna själva som gör det, ibland släpper man lös drevet på Internet. Förra året drabbade detta kolumnisten Chang Ping på Nanfang Zhoumo som hade fräckheten att ifrågasätta täckningen av händelserna i Lhasa. Fascism i realtid.


Man kan diskutera både det ena och det andra i Kina, men utrikespolitik är kommunistpartiets område. Här har du en bok som lanserar idén att Kina ska bryta med väst och utmålar intellektuella som landsförrädare. Det är i det närmaste otänkbart att en sådan bok skulle släppas fram av ett förlag utan att de kollat upp med myndigheterna.

Sedan finns det en rasistisk dimension i detta. Om du är mörkhyad och muslim kan det räcka med att du skriver en essä om frihetslängtande burfåglar för att dömas till tio års fängelse för separatism. Om du är hankines i Peking däremot så kan du öppet ifrågasätta landets utrikespolitik mot Japan och komma undan med en tillsägelse.

Wukailong sa...

Att bokens författare ger sig på bl.a Wang Xiaobo och Qian Zhongshu (!) visar upp en desperation i argumentationen som man annars bara ser hos amerikanska konservativa och Per Ahlmark.

Jag minns den där delen i 中国可以说不 där en av författarna nämner någons kompis "卡尔" och hur denne har diverse romanser med kinesiska kvinnor, något som för över till en diskussion om hur utlänningar sprider sina intima kroppsvätskor på samma sätt som spott. Smaklöst är bara förnamnet, så liknelsen med Ann Coulter är rätt passande.

Vilka som stöden den här sortens böcker är svårt att säga. Jag tror inte regeringen har så mycket finger med i spelet, men konservativa krafter kan mycket väl stödja det hela. Är det bara jag som undrar vad Sima Nan får all sin inspiration till attacker mot Nanfang Zhoumo och liknande mot?

Wukailong sa...

Apropå censur så var jag med om en lustig sak år 2000. Gao Xingjian hade just fått litteraturpriset och Xinhua skrev bara en kort notis om det hela, vilket gjorde att många inte visste om att priset hade delats ut överhuvudtaget.

En dag gick jag till en bokhandel och botaniserade, hittade en bok av Li Rui och köpte den. Expediten sade att "han borde verkligen ha fått nobelpriset". Jag frågade då lite skämtsamt vem som egentligen fått det och fick svaret att de hade alla hans böcker i lager men att de hade blivit förhindrade att sälja dem. Jag promenerade ut med Li Ruis bok och ett exemplar av 灵山, det senare sålt under disk.