Absolut radiotystnad

När frågan om den kinesiska regeringens brist på respekt för de mänskliga rättigheterna förs på tal brukar utvecklingsoptimister ofta framföra påståendet att Kina redan har gjort stora framsteg och att i takt med att Kina utvecklas ekonomiskt så kommer Kina sinom tid att bli ett mer demokratiskt land. Det påstås att ett land måste uppnå en viss BNP per capita innan man kan utveckla demokratiska institutioner och det finns till och med skribenter som tror sig veta var tröskelvärdet ligger! När jag hör det argumentet får jag alltid lust att fråga exakt hur ett relativt efterlivet land som Sverige kunde frambringa ett av Europas mest inklusiva politiska system under Frihetstiden. Och hur kom det sig att flera av Frihetstidens mest framstående liberaler, som Anders Chydenius och Peter Forsskål, kom från den fattiga östra rikshalvan, Finland?

Visst behövs det ett materiellt välstånd innan man kan orka bry sig om demokrati, men för att komma någon vart måste folk få tillåtas ta det första steget. Ett slags civilsamhälle måste få ta rot. Sker det i Kina idag? Tecknen är motstridiga.

Just nu fästs det stora förhoppningar på att Internet ska frambringa en mer frihetlig utveckling i Kina. Det finns idag fler uppkopplade i Kina än i USA och miljontals kinesiska nätanvändare debatterar allt mellan himmel och jord. Den kinesiska staten censurerar visserligen nätet, men det är ofta häpnadsväckande hur högt i tak det trots allt kan vara på det kinesiskspråkiga Internet. Visst händer det att staten stänger bloggar, blockerar sajter eller sållar bort sökningar, men det finns sätt att komma förbi dessa murar och allt fler vet hur man gör det. Och Kina är för all del inte ensamt om att censurera Internet. Optimistiska Kinakännare menar att det som sker just nu är ett slags konvergens: Kina blir mer som västvärlden, medan västvärlden blir mer som Kina. Det ligger en del i det.

Men det finns tecken som tyder på att allt inte är frid och fröjd och det är inte i första hand de kinesiska närpatrioterna jag tänker på, utan på den del av det kinesiska Internet som inte är på kinesiska. För det finns kinesiska medborgare som inte har kinesiska som modersmål.

Samtidigt som de kinesiska myndigheterna har byggt ut infrastrukturen på det kinesiska Internet och bidragit till att skapa en av världens mest dynamiska sfärer i cyberrymden så har man varit otroligt motvillig med att tillåta utvecklingen av Internet på "minoritetsspråken," som den kinesiska regeringen i andra sammanhang påstår sig omhulda. Man har varit beredd att spendera miljarder yuan på att bygga en järnväg till Tibet som ingen bett om, men det har tagit mycket lång tid för ett tibetanskspråkigt Internet att utvecklas. De kinesiska myndigheterna har varit så misstänksamma mot minoritetspråk att de lyckades tvinga Microsoft att döpa om sin mjukvara på dzongkha-språket till "Tibetan - Bhutan" för ett par år sedan. Dzongkha och tibetanska skrivs med samma skrift och de kinesiska myndigheterna fick för sig att det tibetoburmanska ordet dzong, som betyder fort, hade associationer som kunde föra tankarna till Dalai Lama och tibetansk självständighet. Detta är alltså en regering som påstår sig respektera de egna minoriteternas rättigheter och inte blandar sig i andra länders inre angelägenheter.

Den som surfar runt litet på sajter från Tibet, Inre Mongoliet eller Xinjiang upptäcker inte oväntat att den kinesiskspråkiga dominansen är nästa total. Kashgar är en stad som ska ha en majoritetsbefolkning av uighurer. Men stadens hemsida har ingen uighurisk version över huvud taget, men väl en engelsk och en kinesisk med oförenklade tecken. Man Googlar Lhasa och hittar kommunens hemsida, men letar förgäves efter en tibetansk version av sidan. Så här kan man surfa ett bra tag innan man hittar någon officiell hemsida på ett minoritetspråk. I rättvisans namn ska det ändå nämnas att kommunistpartiet i alla fall har sajter på koreanska, tibetanska och mongoliska. Det var ju snällt. Men man undrar vad uighurerna tycker.

Trots alla hinder har det ändå uppstått en tibetanskspråkig sfär på Internet, där tibetaner diskuterar, bloggar och utbyter åsikter till synes obehindrat. Kanske en ljuspunkt? En av mina favoritbloggar, High Peaks Pure Earth, ägnar större delen av sitt utrymme åt att översätta dessa tibetanska bloggar. Men de senaste dagarna har något hänt. De kinesiska myndigheterna har nu börjat stänga den ena tibetanska sajten efter den andra och det senare inlägget på High Peaks heter helt lakoniskt "den försvinnade tibetanska cyberrymden". I samma inlägg får vi också reda på att de kinesiska mobiloperatörerna stängt av hela SMS-systemet i den "autonoma regionen" Tibet sedan den 10 mars. Med andra ord har de kinesiska myndigheterna inte bara stängt en fjärdedel av sitt territorium från omvärlden, man har också skapat total radiotystnad. Man undrar vad som händer i denna tystnad.