Kolonial propaganda: Träldom, livegenskap och slaveri i Tibet

Inför femtioårsminnet av den tibetanska upproret i mars 1959 har Folkrepubliken Kinas regering åter givit ut en "vitbok" om hur femtio år av kinesiskt styre fört Tibet från ett "feodalt" till ett "modernt" samhälle där det tibetanska folket bibringats civilisationens alla välsignelser under kommunistpartiets upplysta ledning. Med tanke på de lidanden den kinesiska regeringen utsatt sitt eget folk för sedan 1949 – massavrättningar (1950-51), massvält (1959-61) och massförföljelser (1957, 1966-76) - borde man inte behöva fästa någon som helst vikt vid dylika propagandaalster. Hur kan ett politiskt parti, som en gång experimenterade med kollektivt tvångsarbete kallat ”folkkommuner” på ett trovärdigt sätt kritisera ett grannland för "feodalism"?

Den kinesiska propagandan är dock lika grov som den är effektiv och många svenskar – som i övrigt företer tecken på självständigt tänkande – har svalt denna propaganda i varierande grad. En del kommentatorer ser det kinesiska styret som ett "nödvändigt ont". Andra ser det som en okvalificerad välsignelse, som dessutom försett oss med söta tibetanska sångfåglar vi kan beundra på YouTube. Därför är det tyvärr nödvändigt att bemöta dessa argument.

Innan vi går in på frågan om det tibetanska samhället så ska vi har helt klart för oss att det kinesiska kommunistpartiet inte enligt egen utsago gick in i Tibet för att avskaffa "livegenskapen" 1950. Då handlade det tvärtom om att återställa det gamla imperiets gränser och att befria Tibet från utländsk imperialism – trots att den tibetanska regeringen förgäves bedyrade Kina att Tibet inte hyste några utländska trupper. Efter erövringen av Tibet försökte Mao Zedong vinna över den tibetanska eliten genom att övertyga dem att man inte skulle förändra den tibetanska sociala strukturen med våld. Det var först efter upproret 1959 som kommunisterna började göra träldomen som en del av sin propaganda. Det var då den amerikanska författarinnan Anna Louise Strong gav ut sitt bok When Serfs Stood Up in Tibet och den kinesiska propagandafilmen Serf （Nongnu） producerades.

Nå. Till saken. Det är helt klart att det traditionella tibetanska samhället var hierarkiskt, där den landägande aristokratin och den buddhistiska kyrkan hade monopol på den ekonomiska och politiska makten. Detta är i sig inget uppseendeväckande vare sig i Central- eller Östasien. De tibetanska bönderna var bundna till jorden och var tvungna att förse sina godsherrar med dagsverken med jämna mellanrum. Om detta tillstånd ska betecknas som ”livegenskap” är omstritt bland forskare. Melvyn Goldstein, som är en av de mest ansedda tibetologerna, anser att "livegenskap" (serfdom) är en korrekt term, medan andra forskare anser att denna terminologi är missledande och för tankarna till medeltidens Europa på ett felaktigt sätt. Slaveri existerade i en viss utsträckning i det gamla Tibet, men det var inte fråga om det aggressiva varuslaveriet (chattel slavery) som fanns i den amerikanska södern. Slaveri existerade för övrigt i det gamla Kina och det finns fortfarande människor i dagens Kina som arbetar under slavliknande förhållanden. (De som är intresserade av frågan om livegenskapens natur kan läsa mer på Goldsteins hemsida ovan. För en annan bild, läs den stridbare Jamyang Norbus polemik mot Goldstein och en annan debattartikel i ämnet.)

De flesta forskare är dock ense om att det tibetanska samhället inte var det "helvete på jorden" som dagens kinesiska myndigheter vill påskina. Den tibetanska verkligheten var betydligt mer nyanserad än så och, som Goldstein påpekat i en nyutkommen bok, var tekniskt sett "livegna" bönder inte nödvändigtvis fattiga, utan kunde ibland besitta betydande tillgångar. Aristokratin och klostren var mest intresserade av tillgången på billig arbetskraft och så länge som bönderna levererade dagsverken till godsen, hade de stor frihet att utforma sina egna liv.

Godsägarna hade viss rätt att utdöma straff mot bönder som inte utförde sina dagsverken eller som rymde från sin gårdar. Men många av de grymma kroppsbestraffningar som dagens kinesiska propagandister älskar att skildra sina skräckhistorier existerade mest på papperet och det är omstritt i vilken grad de verkligen tillämpades vid tiden för den kinesiska invasionen 1950. Det är också anmärkningsvärt att 1913 – två år efter det att kinesiska trupper jagats ut – så avskaffade den trettonde Dalai Lama dödsstraffet i Tibet. Och när den tibetanske statsmannen Lungshar dömdes till att få ögonen utstuckna för förräderi på 1930-talet var straffet så ovanligt att regeringen inte kunde hitta någon som hade någon kunskap i hur straffet egentligen skulle utföras. (Mer om detta i del ett av Goldsteins History of Modern Tibet.)

När grymma bestraffningar ändå är på tal kan det vara värt att erinra sig att i början på 1900-talet var det inte Tibet, utan Kina, som framställdes som "helvetet på jorden" i europeiska media. Favoritexemplet på den "typiskt kinesiska" grymheten var det traditionella straffet ”långsam styckning” (lingchi), vilket var en form av dödsstraff genom stympning som utdömdes för särskilt allvarliga brott som fadermord och högförräderi. Till skillnad från flera av de tibetanska grymheterna som vi får läsa om i vitboken är detta straff mycket väldokumenterat (OBS! Starka bilder!). Precis på samma sätt som den kinesiska regeringen och dess tillskyndare idag pekar finger åt det "grymma" och "efterblivna" tibetanska samhället, så ondgjorde sig kolonialtidens européer över Kinas straffsystem och använde det som en förevändning för sin koloniala politik i det "barbariska" Kina.

Summan av kardemumman är att Tibet varken var något paradis eller helvete, utan ett ganska typiskt förmodernt jordbrukarsamhälle. Att som dagens kinesiska propagandister hävda att det tibetanska samhället låg på en "medeltida nivå" är inte bara felaktigt, utan väcker också frågan i vilken mån Kinas egen överhöghet över Tibet någonsin kan sägas haft något existensberättigande, om det nu är så att Kina "ägt" Tibet sedan 1200-talet. Och om förtrycket i Tibet hade varit så brutalt som kineserna påstår, så framstår det dessutom som oförklarligt varför så få människor flydde därifrån – trots öppna gränser mot Indien och Nepal – eller varför samhället framstod som så stabilt för utomstående. Före 1950 fanns det ingen exiltibetansk rörelse - det fanns knappt en enda tibetan vare sig i Europa eller Nordamerika - samtidigt som västvärlden formligen kryllade av olika exilrörelser från tredje världen. Idag däremot flyr folk ur alla samhällsgrupper från Tibet. Varje tänkande människa borde fråga sig varför.