måndag 6 juli 2009

Sammanfattning av läget i Xinjiang...och en efterlysning av Reinfeldt

Nu har vidden av händelserna i Ürümqi nått den svenska pressen och svenska journalister har börjat intervjua uigurer på plats i Sverige. Vi vet fortfarande mycket litet om vad som egentligen skett bortsett från vinklade rapporter från Xinhua, uiguriska världskongressen och material som cirkulerar på Internet. De som vill följa utvecklingen via tillförlitliga källor bör hålla ett öga på China Global Times och the New Dominion. En sak är dock säker: denna händelse kommer att vara förstasidestoff för ett tag framöver. Enligt Aftonbladet har protesterna spritts till Kashgar.

Det är särskilt två saker som är slående. När protesterna bröt ut i Tibet förra året låg den officiella dödssiffran på 22 personer, vilket ansågs vara lågt tilltaget av exilgrupper. Efter gårdagens händelse har en dödssiffra på 140 personer angivits. Jämför detta med 22 bekräftade dödsoffer under protesterna i Iran i år eller den officiella dödssiffran på 241 efter massakern i Peking för tjugo år sedan. Den verkliga dödssiffran mycket väl vara betydligt högre. Än så länge vet vi inte vad som givit upphov till denna höga dödssiffra eller den etniska sammansättningen bland dödsoffren, men det finns uppgifter om att Folkets beväpnade polis skjutit in i fredliga demonstranter, vilket kan förklara det höga antalet dödsoffer. Det kommer att dröja ett tag innan vi kan få ett grepp om vidden i det inträffade.

Det andra som slår en är förstås snedvridningen i den kinesiska rapporteringen. Å ena sidan låter man den autonoma regionens formella överhuvud Nur Bekri ta hand om fördömandet av Rebiya Kadeer och den exiluiguriska rörelsen. Å andra sidan tvekar inte officiella media att sända kodade meddelanden till den kinesiska allmänheten om att uigurer är våldsamma och att deras missnöje med det kinesiska styret inte har någon legitimitet. Visserligen ger man läpparnas bekännelse till "nationell enighet" över de etniska gränserna, men rapporterna fokuseras på den påstådda kopplingen till utländska grupper och våldet i protesterna, där folk ägnat sig åt att "slåss, plundra och bränna" (打砸抢烧), vilket är en klassisk propagandistisk kliché. Men rapporteringen kring det första upploppet bröt ut i Shaoguan i slutet på juni var ytterst lågmäld, trots att vi nu har relativt säkra uppgifter på att upploppet i Shaoguan hade karaktären av en pogrom mot uigurer. Detta är anmärkninsvärt. Kinesiska media ger ibland förstående publicitet till lokala protester ute i landet, men mig veterligen har kinesiska media aldrig rapporterat positivt om någon protest som letts av uigurer eller tibetaner, vare sig den varit fredlig eller inte.

Torbjörn Peterson skriver att konflikten är "ungefär den samma som den i Tibet". Jag är av en annan mening. Det är mycket som skiljer Tibet från Xinjiang. För det första har Xinjiang varit under någon form av kinesiskt styre sedan mitten på 1700-talet och till skillnad från tibetanerna kan uigurerna inte se tillbaka på någon längre period av relativ självständighet. Inte heller har de några självklara ledare att se upp till och som har tillräckligt med pondus att mana till lugn i oroliga tider. Rebiya Kadeer är på många sätt en ledare med viss resning, men hon är inte någon Dalai Lama, som åtnjuter respekt från både religiösa och icke-religiösa tibetaner.

En annan skillnad är att till skillnad från Tibet, som fram till nyligen haft en relativt homogen befolkning, så har Xinjiang alltid haft en blandad befolkning, även om uigurerna oftast varit i majoritet. Förutom uigurer och hankineser finns det bland annat uzbeker, kazaker, kirgiser, tadzjiker och det lilla folket sibe. Rent historiskt har uigurerna varit politiskt lågmälda och de största upproren i regionen har letts av uzbeker som Yaqub Beg eller kazaker som Osman Batur. Det som har förändrats sedan 1949 är att den kinesiska regeringen sponsrat en massiv invandring av hankineser till regionen, vilket har ökad den kinesiska befolkninmgsandelen från cirka 5 procent till uppemot 45 procent. Hankineserna domnerar nu i stort sett alla samhällets områden i Xinjiang, medan uigurerna håller på att förvandlas till en minoritet, vilket har gett upphov till den motsättningar vi nu ser. På många sätt är uigurerna mer trängda än tibetanerna är. De som vill läsa mer kan med fördel ta en titt på James Millwards bok om Xinjiangs historia. SvD har också en översikt över problematiken i Xinjiang.

Slutligen. Amnesty har redan gått ut och fördömt den kinesiska regeringens agerade. Men var är Reinfeldt, ordföranden i den europeiska unionen? När oroligheter Iran bröt ut ryckte Reinfeldt ut med maningar till lugn och respekt för det iranska folkets vilja. Var är han nu? Reinfeldt är just nu politisk ledare för världens viktigaste marknad och Kina en av EU största handelspartners. Ett uttalande vore på sin plats.

5 kommentarer:

Chen sa...

Skillnaden mellan rapporteringen om Iran och Xingjiang är väl att det bor drygt 90.000 iranier i Sverige. Uighurerna är inte så många och syns inte så ofta.

Chen sa...

Oj, jag kan inte stava heller... Xinjiang, förstås.

Hemulen sa...

Det stämmer i och för sig. Men vi har inte så många tibetaner i Sverige och de får alltid mycket uppmärksamhet. Dessutom bor det tusentals kineser i Sverige och hundratals svenskar i Kina. Detta borde vara en större nyhet. Och var är Reinfeldt?

Qian sa...

Ja, media har börjat intervya uigurer i Sverige. Konstig noga ingen som intervya kines som bor i landet.

Hemulen sa...

Det är en bra poäng du gör, men hur många hankineser i Sverige kommer från Xinjiang och har personliga erfarenheter av livet där? Om du själv kommer från Xinjiang eller känner någon borde du ta kontakt med någon journalist.