Henning Mankells Kina

Jag måste medge att jag är litet less på den svenska deckarvågen. Visst har jag läst och uppskattat Liza Marklund, Jan Guillou, Leif GW och Stieg Larsson, men någon gång förra hösten fick jag nog av den provinsiella kombination av diskbänksrealism och storpolitik som gjort den svenska deckaren världsberömd. Därför tvekade jag i det längsta att läsa Henning Mankells Kinesen, dels för att jag alltid haft svårt för Kurt Wallander-rollen och dels för att boken kändes som ytterligare ett försök att slå mynt av OS-febern häromåret. Men så fick jag höra att boken innehåller en intressant samtidskritik av Kinas verksamhet i Afrika och jag fick för mig att Afrikakännaren Mankell kanske hade något intressant att säga. Och så har boken just kommit ut i engelsk översättning, vilket uppmärksammats runt om i världen.

Ack så fel jag hade. Boken var förbluffande dålig. Till att börja med var intrigen extremt långsökt. Genom ett bestialiskt massmord försöker Mankell knyta samman Sverige, Kina, USA och Östafrika i ett slags intrig som spänner över 140 år och som inbegriper kolonialism, exploatering och svikna ideal på flera kontinenter. Visserligen lyckades Mankell behålla spänningsmomenten genom boken, något som han lärt sig genom åren, men boken verkar vara hastigt skriven och researchen är undermålig.

De kinesiska karaktärerna finns bara där för att illustrera en idé om Kina, ingen utav dem klarar av att stå på egna ben. I återblicken på 1860-talet får vi lära känna en förtryckt kuli-arbetare som verkar hämtad från någon propagandafilm från Mao-eran. Naturligtvis är hjälten ateist som genomskådat de ”falska gudarna” hans föräldrar tror på och hans möte med onda vita män gör honom till en stålhård kinesisk patriot. I nutidsdelen möter vi den hänsynslöse och korrupte partipampen som vill kolonisera Afrika och ta hämnd på västvärlden för dess imperialistiska förflutna. Sedan har vi hans nemesis, hans rättrådiga syster som behållit sina socialistiska övertygelser från ungdomen och som kämpar bakom kulisserna för att rädda arvet från Mao. Naturligtvis är alla kinesiska roller outgrundliga, de uttrycker sig med vaga klassiska referenser (som alltid faller platt) och bugar sig ideligen vördnadsfullt.

Med andra ord försöker Mankell sälja en Kinasyn som inte förändrats sedan Vietnamkriget kryddad med litet klyschor från Hollywood. Alla kineser tillhör ett folkhav, där alla ser likadana ut och där gränsen går mellan "de fattiga" och "de rika", mellan "städerna" och "landsbygden" och mellan de "progressiva" och de "reaktionära". Som om det inte fanns några andra skiljelinjer. Inga andra aspekter av verkligheten tillåts konkurrera med Mankells världsbild. Ett centralt tema i boken är Mankells besatthet av kolonialismen. Visst är det så att kolonialismen formade 1800-talet och de verklighet vi lever i idag, men det förvånar mig att Mankell glömmer bort att det hände både det ena och det andra i Kina under den tid han skildrar. Till exempel pågick fortfarande det blodiga Taipingurpproret i under just i den tid som Mankell skildrar och med tanke på att flera av bokens huvudpersoner ska komma från Guangxi-provinsen - där upproret började - är det underligt att han missar detta tillfälle att ge sin berättelse en djupare verklighetsförankring. Mankell verkar ha haft så bråttom att bli klar med boken före 2008 att han inte ens kan få namnet rätt när han nämner en av de få svenska missionärer som faktiskt lämnat några spår efter sig. Om han hade saktat ned litet och gjort sin research rätt hade han upptäckt att just denne missionär var upphovsman till en av de få källor vi har om Taiping-upprorets ledare.

Kanske begär jag för mycket. Naturligtvis kan man inte anklaga Mankell för att inte vara sinolog, men en författare måste visa att han i alla fall gjort någon slags research, även om inte alla detaljer måste stämma. Hade Mankell haft tålamodet att läsa igenom Jonathan Spences eller Immanuel Hsüs läroböcker hade han kunnat undvika de flesta faktamissar och ett par veckor i Peking och Kanton hade också gett litet nyanser i vardagsskildringarna. Om han hade varit riktigt nyfiken på hur Kinas så kallade "feodalherrar" tänkte och levde, så hade han kunnat läsa Henrietta Harrisons underbart inkännande bok om Liu Dapeng. Ingen kräver att Mankell ska älska Kina eller bli expert på det, men han måste hitta ett förhållande till Kina som inte skorrar falskt. Om Mankell verkligen besökt Kina för att skriva boken känns det mest som han satt på ett hotellrum chockad av den kinesiska verkligheten utanför. Tänk er. Den resskygge och konservative Hergé kunde skapa ett mer trovärdigt Kina på sitt kontor i Bryssel på 30-talet än den bereste och progressive Mankell kan skapa idag med alla de resurser som står till hans förfogande.

Med tanke på Mankells antikoloniala engagemang är det ganska pikant att han själv hemfaller åt ett slags kolonial syn på den utomeuropeiska världen, ty det enda som definierar de kinesiska och afrikanska karaktärerna är deras förhållande till "oss" i västvärlden och våra drömmar. Det finns inga lukter eller smaker i Mankells bild av Kina. Kinarestaurangerna kränger inte sichuanesisk eller katonesisk mat, utan "Kinamat" kort och gott. De enda byggnader som skildras är gränder i London eller skyskrapor i Peking. Den gamla kinesiska arkitekturens skönhet flimrar bara förbi. De enda färger som finns är rött (Kina) och vitt (den onda västvärlden). Inte ens i Afrika, som han ska vara expert på, blir det bättre. Allt geggar ihop till ett slags Afrika som befolkas av "afrikaner".

Nej, Mankell har gjort det alldeles för lätt för sig i denna bok och de flesta recensenter utanför Sverige är ganska hårda i sitt omdöme. Vi vill ha Kurt tillbaka, säger en av dem.

För ett år sedan

Idag är det som sagt ett år sedan den fruktansvärda jordbävningen i Sichuan och Motpol och Blå Lotus står för två läsvärda inlägg om katastrofen. När jordbävningen inträffade debatterades efterdyningarna av det tibetanska upproret och fiaskot med fackelstafetten som värst och katastrofen lyckades ena Kina och omvärlden i ett ögonblick av sorg och eftertänksamhet. I likhet med många andra donerade jag pengar till Unicef och följde händelseutvecklingen på nätet. Överlag fick de kinesiska myndigheterna ett gott betyg för sina första räddningsinsatser och en kort tag såg det ut som att de skulle tillåta fri rapportering i katastrofområdet. I takt med att OS närmade sig drog myndigheterna på tumskruvarna och allt sedan dess har det pågått en debatt om varför så många skolor kollapsade. Men intrycket att Kina klarade av katastrofen bättre än Tangshan-jordbävningen 1976 kvarstår och det visar hur långt Kina kommit de senaste trettio åren.

Intressant kinesisk rapport om Tibet

På Woesers ständigt lika aktuella blogg erfar vi att två universitetsprofessorer i Kina lagt fram en rapport med rekommendationer för hur den kinesiska regeringen kan lägga om sin politik och vinna över den tibetanska befolkningen. Även om rapporter sorgfälligt undviker kontroversiella frågor, så är detta, precis som Woeser framhåller, en mycket bra rapport för att ha sammanställts under rådande förhållanden i Kina. Rapporten, som bygger på fältstudier i Tibet, slår fast att "utländsk inblandning" i Tibet inte räcker som förklaring till varför protesterna fick ett sådant genomslag bland tibetaner förra våren. Istället framhåller de att de tibetanska protesterna är en produkt av globaliseringen och de särskilda utmaningar det tibetanska folket står inför. Rapporten beskriver hur i synnerhet den tibetanska ungdomen lever på samhällets utkant både i ekonomiskt och kulturellt hänseende och hur detta skapade grogrunden för protesterna förra året. Rapporten avslutas med en rad tämligen vaga rekommendationer för hur den kinesiska regeringen kan lägga om sin politik för att gynna tibetanerna och skapa en autonom regions som har bibehåller sina tibetanska särdrag. De avråder också regeringen från att trumma för hårt på propagandan om det gamla tibetanska "trälsamhället".

Att en sådan här rapport över huvud taget kan komma till stånd är förstås ett hoppingivande tecken för både kineser och tibetaner. Den visar att det är möjligt, om än i begränsad utsträckning, för olika röster att komma till tals i den känsliga Tibetfrågan. Den visar också att det finns en medvetenhet om att upploppen förra året främst har sin grund i sociala missförhållanden och inte i exilregeringens eller omvärldens intresse för Tibet. Samtidigt tror jag inte att vi ska ha för stora förhoppningar om att den kinesiska regeringen mjukar upp sin hållning i Tibetfrågan på kort sikt. I sista rummet är det inte professorer som bestämmer över politiken i Tibet, utan partifunktionärer som inte har avancerat i partihierarkin på grund av sin förståelse för tibetansk kultur. Tvärtom har många partikadrer i Tibet befordrats på grund av sin kompromisslösa inställning och att genomföra en kursändring strider mot allt de lärt sig. Detta förhållande är naturligtvis inte unikt för Kina, som vi nu alla vet kan ju även demokratier begå enorma stolligheter på mycket tunt empiriskt grundval.

Vad hände i Tibet förra året?

När upploppen och demonstrationerna pågick som värst i Tibet förra året var det svårt att få tag på korrekt information om situationen Tibet på grund av de kinesiska myndigheternas nyhetsembargo. När exilregeringen i Dharamsala hävdade att tibetaner utsattes för brutal repression anklagades den av vissa för att sprida lögner och att bedriva historieförfalskning i realtid. Den senaste tiden har dock mer uppgifter blivit tillgängliga och bilden börjar klarna.

En viktig rapport har just publicerats av Human Rights Watch, som har sammanställt information utifrån den kinesiska regeringens egna officiella dokument. Enligt HRW har hundratals tibetaner som arresterades förra året helt enkelt försvunnit.

Samtidigt har den tibetanska exilregeringen släppt videomaterial och ett pressuttalande som ger exempel på vad som skedde förra året. Videoklippet är inte så väl producerat och störs av en högtravande speakerröst och musikklipp, men halvvägs in på klippet får vi se just den typ av misshandel som den kinesiska polisen är känd för. Sista dellen av klippet handlar om en tibetan som förvägrades läkarvård och visar en del läskiga bilder av hans sår. Jag var tvungen att sluta titta, det var för äckligt. Hur som helst lägger jag in klippet här för referens (OBS! Starka bilder!)

På förekommen anledning

Jag antar att ju närmare vi kommer den 14 mars, desto mer kommer händelserna i Lhasa förra året att debatteras både på denna blogg och annorstädes. I en tydlig vink till denna blogg hyllar Texplorer The Economists rapportering av upproret i Tibet förra året, vars saklighet påstås stå i kontrast till Aftonbladet som skulle talat om "slakt på tibetaner". Som sagt, det är ju alltid bra om man läser den text man angriper för att fara med osanning. Den länkade texten beskriver möjligheten av en massaker som en mardröm för den kinesiska regeringen. Viss skillnad.

Hur som helst tvivlar jag inte på att The Economists rapportering var sanningsenlig. Vad jag förstått har inte ens Dalai Lama förnekat det faktum att en grupp tibetaner angrep hankineser, muslimer och kinesiska butiker under ett upplopp i Lhasa den 14 mars. Detta var en tragedi av stora mått, en tragedi som har flera motsvarigheter i främlingsfientliga upplopp under avkoloniseringen av tredje världen efter andra världskriget. Men att kalla upploppen för "pogromer" är missvisande och trivialiserar tragedin i Lhasa. Och att låta upploppen i Lhasa överskugga det faktum att inte mindre än 125 protester - de flesta fredliga - inträffade på olika håll i det tibetanska området i Kina i mars förra året är inte särskilt konstruktivt eller särskilt ärligt om sanningsenlig rapportering är det som eftersträvas.

Vad beträffar antalet tibetanska dödsoffer har den internationella kampanjen för Tibet sammanställt uppgifter på hur många tibetaner som saknas och/eller befaras ha omkommit. Foton på personer som uppges ha misshandlats till döds av kinesisk polis har också framkommit. Naturligtvis kan vi avfärda dessa uppgifter som partsinlagor från exiltibetanska aktivister. Men med tanke på vad vi vet om hur kinesiska myndigheter hanterat tibetanska protester tidigare är det långt ifrån otroligt att många tibetaner fick sätta livet till under protesterna förra året.

Blogge Bloggelito: Voffo gör han på detta viset?

Nu börjar detta händelserika år äntligen lida mot sitt slut och ute i bloggosfären kan man beundra långa återblickar, där man kan studera det gångna året ur bloggarens ögon. Jag har inte varit igång så länge så att jag kan göra detta, utan jag har studerat andras bloggar, inte minst Blogge Bloggelitos retrospektiva utställning som han ganska passande kallar Annus horibilis. Jag håller med Blogge Bloggelito om att 2008 inte var ett så kul år och många av hans rappa inlägg kan jag instämma i. Men samtidigt återpublicerar han stolt ett flertal inlägg om Tibetkrisen i våras där Blogge gjorde ett par grova övertramp. Varför inte ta tillfället i akt att ta avstånd från ord som kanske yttrats i tillfälligt vredesmod? Det här är en så pass viktig fråga att jag kommer att ägna dagens inlägg åt detta. Nästa år är det femtio år sedan det tibetanska upproret 1959 och i mars kommer frågan med all säkerhet upp på bordet igen.

I sin återblick gör Blogge Bloggelito stor sak av att västerländska media gav en skev bild av upproret i Tibet och den kinesiska politiken i området. Som exempel på den västerländska konspirationen mot Kina visar Blogge upp ett bild på en SvD-artikel som hade rubriken "Kina påskyndar omskolning i Tibet" och som utrustats med en något missvisande bildtext.



Det är sant att demonstrationer skedde i Katmandu. Och det är sant att många tibetanska demonstranter arresterades av polisen. Det har också förekommit rapporter om att kinesisk polis fanns i Nepal för att "hjälpa" den nepalesiska regeringen att kontrollera demonstranterna. Men just den här bilden föreställer inte kinesisk polis i Katmandu, utan nepalesisk polis i Katmandu. OK, slarvig redigering. Men "antikinapropaganda"? Knappast.

Vad Blogge inte bryr sig om att kommentera är vad själva artikeln handlar om, nämligen att den kinesiska regeringen hade startat en ny "patriotisk" kampanj i Tibet. Inte i Hebei, eller i Jiangsu eller i Jiangxi, utan i den "autonoma regionen Tibet". Tydligen är tibetanerna synnerligen opålitliga "kineser" eftersom de behöver en särskild patriotisk kampanj. Och tydligen är det pajasar som Zhang Qingli som tycker sig veta vad som är bäst för tibetanerna.

Detta är inget som SvD hittat på eller gripit ur tomma luften. När kampanjen rullade på som värst kunde vem som helst gå ut på det kinesiskspråkiga nätet och beskåda hur tibetaner i byar och söcken fick lyssna till föreläsningar om hur primitiv tibetansk kultur är och hur bra tibetanerna fått det under kommunistpartiets styre.



Blogge Bloggelito har ju tidigare reagerat på hur den kinesiska regeringen stigmatiserar sina egna medborgare; vad kallar han det här? Han gör stor sak av hur en del kineser känner sig "förödmjukade" av den västerländska pressens rapportering av Tibet. Vem tror han har det värst? En kinesisk gäststuderande i Malmö eller en tibetan i Lhasa? De kineser som ogillade den västerländska rapporteringen fick faktiskt ge utlopp för sina känslor på plats och ställe i många kinesiska städer. Kunde tibetaner ge utlopp för vad de kände inför Xinhuas rapportering om det tibetanska upproret?

Nåväl. Händelserna i mars är var knappast ett verk av en "separatistisk mobb" i Lhasa, vilket Bloggelito försöker göra gällande. Det var ett uppror som skedde på flera ställen över hela det etniska tibetanska området. Våld mot civila förekom, men det var inte representativt för rörelsen i sin helhet. Större delen av protesterna skedde utanför den "autonoma regionen Tibet". De som tvivlar på detta bör ta en titt på nedanstående karta som sammanställts av Phayül. (Tyvärr syns inte hela kartan i detta gränssnitt, men om du klickar på bilden kommer kartan upp i ett nytt fönster och markeringarna syns tydligare.)

Detta är ett av de största Kinanyheterna 2008. Efter nästan sextio år av kinesisk styre betraktar tibetanerna fortfarande inte det kinesiska styret som legitimt. Det är möjligt att den kinesiska regeringen lyckats övertyga många kineser att Tibet varit en del av "Kina" sedan 1200-talet, men det tycks inte haft någon verkan på miljontals tibetaner. De är beredda att ta stora personliga risker för att visa detta och nu har en ny generation tibetaner fått smaka på den kinesiska statens repression. I skrivande stund går kinesiska poliser omkring i Tibet och trakasserar tibetaner genom att konfiskera tibetansk musik. Hur många tibetaner som fått sätta livet till sedan mars finns det inga säkra uppgifter om. Alla vi som tycker om Kina kan inte blunda för denna verklighet som är precis lika verklig och angelägen som Kinas eget ekonomiska under. Om inte vi talar om det kommer andra fråga oss varför, när den svenska pressen återupptäcker frågan i mars nästa år.